Vägen valde dig !

Predikan 10:e efter tref 2018 i Vallentuna kyrka

Ett budskap som vi ganska ofta hör är att bara man vill så kan man –nästan vad som helst.

Man skall tro på sig själv och man skall ”bygga sitt eget varumärke”. Kommuner försöker bygga sina egna varumärken och sälja sig. Till och med församlingar vill marknadsföra sig ,som det heter, och man arbetar på sin värdegrund(Som om en församling kan ha en annan värdegrund än den kristna tron och läran?). Men även på individnivå, hör vi detta mantra: du kan bara du vill.

Det är förstås inte fel att ha drömmar och det är inte fel att vara arbetsam och sträva mot mål som man har satt upp.

Men det kan bli fel.

I gårdagens (4 aug-18) SvD finns en artikel om skolan i Sydkorea. Där blir skolbarnen lärda att arbeta och arbeta stenhårt för att nå sina mål. Och de har utklassat tex Sverige i Pisamätningarna. Men saken har en baksida. Rubriken lyder: ”Sydkoreas skolor världsbäst- men eleverna stressar ihjäl sig”. I texten står det dessutom: ”… jakten på höga betyg leder till att sydkoreanerna toppar självmordsstatistiken i världen.”

Alla kan inte bli vad de önskar sig, eller vad de tror att omgivningen eller föräldrarna önskar. I varje idrottsgren är det bara en person eller ett lag som kan bli världsmästare.

Det här evangeliet, om vi nu kallar det så, att du kan bara du vill; det är ett falskt och hårt evangelium. Det är inte ett Kristet evangelium, men det är släkt med viss fundamentalistisk kristendom. Jag tänker på de som predikar att bara du tror tillräckligt mycket och tillräckligt starkt så kan du bota sjukdomar. Och så blir man sjuk och man anstränger sig att tro och man ber och ber, men blir kanske inte frisk ändå. Vilken bir då slutsatsen? Den kan bli att det är fel på min tro!

Jag tror visst på förbönens kraft, men jag vill varna för påståendet att bara man tror tillräckligt mycket så blir man frisk. Liksom jag vill varna för idén att man kan bli vad man vill eller åstadkomma vad man vill, bara man anstränger sig.

För att ”lyckas” så skall man helst vara född så att man har fått rätt gener, så skall man vara omgiven av eller ha träffat på rätt människor. Det har naturligtvis stor betydelse att man vill något och att man anstränger sig. Men det finns ingen, inte en enda människa, som är ”self made”. Det är rätt att söka efter sin bestämmelse, sin livsuppgift. Men det är fel att tro att man kan bli vad man vill, bara man anstränger sig.

Vad har nu detta med dagens texter att göra.

I både episteln och i evangeliet talas det om församlingen som en organism. Obs inte organisation!

I episteln liknas församlingen vid en kropp och i evangeliet vid en vinstock. Men det är samma tanke. Vi hör organiskt ihop- och alla har sina uppgifter och alla behövs.

Det står till och med i episteln att ”..nu har Gud gett varje enskild just den del i kroppen som han ville.”  Vi är med detta synsätt tilldelade en uppgift i församlingen, som passar just vår begåvning, talang, uthållighet och vilja.

Dag Hammarskjöld diktar:

Trött

Och ensam

Trött så sinnet värker.

Nedanför hällarna

Silar smältvattnet.

Fingrarna är stumma,

Knäna skälver,

Det är nu,

nu, du inte får släppa.

Andras väg

Har rastplatser

I solen

där de mötas

Men detta

Är din väg,

Och det är nu,

nu, du inte får svika.

Gråt

Om du kan,

Gråt

Men klaga inte.

Vägen valde dig-

Och du ska tacka.

 

Vägen valde dig – kan vi säga så om våra liv, och våga vila i det?

Det kan tyckas som lite överklasslyx att höra en av världens främsta, generalsekreteraren i FN, säga det. Men gäller det också varje kristen? Eller kanske varje människa?

Men nu står det något viktigt i episteltexten ”När Gud satte samman kroppen lät han de ringare delarna bli särskilt ärade, för att det inte skulle uppstå splittring i kroppen och för att alla delarna skulle visa varandra samma omsorg. Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra.”

Om vi människor är kroppsdelar i Kristi kropp som är kyrkan eller församlingen, eller kanske till och med mänskligheten, vilka människor är då ”de ringare delarna”. Vad menas? Vilka menas?

Jag tror det kan vara de små barnen?  Barnen har en särskild plats i församlingen. I vår kyrkoordning har kyrkomötet slagit fast ”I kristen tro intar barnen en särställning och de behöver därför särskilt uppmärksammas..”(KO 1 kap inledningen). Alla vill vi barnen väl- och det beror dels på att vi alla har varit (och på ett sätt fortfarande är) barn. Vi uppfattar barn som utlämnade, oftast sanningssägare, och som oskyldiga. Och så ringer Jesusordet i våra inre öron:” Den som inte tar emot Guds rike som ett barn, kommer aldrig dit in:”(Mark:10:13-16).

Men kanske kan andra människor åsyftas med ”de ringaste delarna”?  Jag tänker på personer med funktionsvariationer eller funktionsnedsättningar. Många av oss har eller har haft såna personer i sin familj, släkt eller på annat sätt i närheten. Dessa människor blir ofta mycket betydelsefulla för gemenskapen och sammanhållningen i familjen eller i gruppen. Det kan vara psykiskt labila eller sjuka människor, det kan vara ”förståndshandikappade” – det kan vara någon som är blind eller rullstolsburen.

Frågan om människovärdet ställs dessutom på sin spets när vi möter människor som är lite ”annorlunda”. Vår biskop har som valspråk ”Gör inte skillnad på människor” – och skall vi inte göra. Men det är skillnad på människor, och ”de ringaste delarna av kroppen, lät Gud bli särskilt ärade”.

Jag tänker också på att man förr sa att för att en landsortsby skulle vara psykiskt och andligt frisk behövs det en ”byfåne” och en bypräst.( sällsynta fall kunde de sammanfalla och vara en person!)

Byfånen var, på ett sätt längst ner på den sociala skalan, men ändå en av de viktigaste personerna i byn.

Om vi nu går till dagens evangelium, med liknelsen om vinstocken och grenarna, så är det samma grundtanke, att vi alla hör organiskt samman. Det är Jesus som talar. Han säger om sig själv att han är vinstocken och vi, var och en av oss, är grenarna. Här blir liknelsen tydligare. Det räcker inte att vi tillhör samma organiska kropp. Om vi skall bära frukt så måste vi vara grundade i Jesus Kristus. Ingen är sig själv nog. Ingen bygger sitt eget varumärke. Ingen går ut med det felaktiga ordspråket; ”var och en sin egen lyckas smed”.

Vår uppgift är att bära bud om kärlek och ljus ut i världen. Den uppgiften blev oss tydliggjord när vi döptes. Då blev inympningen i vinstocken synlig.

Vi har alla vår uppgift och våra gåvor. Vi ber att vi skall förstå och kunna vila i att ”Vägen valde oss”.

AMEN

Annonser

Förlåtelse 2

Förlåtelse 2

 

När jag var 15 år kom pappa till mig en söndag och sa:”Du får ta söndagsskolan ,Johan-jag har fått plötsligt förhinder”. Jag hade aldrig ansvarat för söndagsskolan tidigare, men jag visste hur det gick till eftersom jag själv varit elev där i många år. Jag antog utmaningen(hade kanske inget val-men blev glad) och skrev ner en ordning på pappas ”Halda”.

Ordningen för söndagsskolan ,som var i Dalhems kyrka, var som en högmässa utan nattvard i miniatyr. Allt för att barnen skulle lära sig och inte känna sig vilse i högmässan.

Det var textläsning, trosbekännelsen, välsignelsen ,predikan med söndagsskolplanscher, sång, kollektupptagning och ljuständning. Kollektupptagning och ljuständning gjordes av elever som utsågs till ”kyrkvärdar” för varje tillfälle.

Till att tända ljusen på altaret utsåg jag en liten flicka, kanske fem år gammal. Hon blev glad och tog sig an uppgiften. Jag fick hjälpa henne att nå upp till ljusen(eller om jag tog ner ljusen till hennes nivå, jag minns inte). Hon tände tändstickan mot plånet och därefter ljuset. Först det ena och sen det andra.

Sen gick hon tillbaka till sin stol, vi satt på rottingstolar i koret. När hon suttit ett ögonblick började hon kissa. Rakt genom underbyxorna, genom rottingsitsen och ner på marmorgolvet. Det rann en ganska strid ström av kiss längs marmorgolvet. Det hördes också, alla var dödstysta.

Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag hade inte förstått att hon var för liten för uppgiften. Kanske hade hon aldrig tänt en tändsticka förut ? Små barn kan bli kissnödiga av att komma nära eld som hastigt flammar upp.

Vad skulle jag göra?

Flickan tittar på mig och säger med stadig röst :”Johan, det gjorde inget!”

Hon förlät mig för det hon själv hade gjort, eftersom det var mitt fel att hon gjorde det.

Ibland behöver vi förlåta ”dem oss skyldiga äro”, även när vi blivit utsatta för förorätter.

Allt för att återställa den skadade relationen.

Detta är också en viktig aspekt av innehållet i förlåtelsen.

 

 

Förlåtelse

Förlåtelse

 

Om man frågar en person på sitt yttersta, när döden är nära, om vad som är det viktigaste i livet tror jag att de flesta svarar; våra relationer. Eller kanske rent av ;kärlek?

För oss människor är våra relationer helt avgörande för vår livskvalité. Men  de är sköra. De kan lätt skadas och gå sönder. Det kan bero på missförstånd, avundsjuka, girighet, rädsla,   och andra typer av svek.

Hur lagar vi brustna relationer ?

Ett vanligt sätt är att den förfördelade frågar: hur kunde du göra så? Om du kan ge mig en rimlig förklaring så att jag kan förstå ,då skall jag förlåta dig.

Ett annat sätt är att den förfördelade säger: Om du lovar att aldrig göra så igen, då skall jag förlåta dig.

Ett tredje sätt är att den förfördelade säger: Kan du så kan jag. Har inte du varit otrogen så kommer också jag att vara otrogen -och sen är vi kvitt. Därmed är du förlåten.

Ett fjärde sätt är att den förfördelade säger: Om du ger mig det där sommarstället som du äger och som du vet att jag vill ha, då är saken ur världen och du är förlåten.

Det är inte fel med förklaringar. Det är inte fel med soning. Soning och försoning hör ihop. Har jag stulit 1000kr och ångrar mig räcker det inte med att jag ber om förlåtelse -jag skall också (först) betala tillbaka 1000-lappen. Men vissa brott kan man inte sona. Har man dödat någon och ångrat sig, så kan man inte göra den döda levande igen. Man kan, så gott det går, försöka vara god mot de efterlevande eller mot andra.

Men alla de fyra sätten att försöka laga brustna relationer, som jag nämnt är något annat än förlåtelse i dess djupaste och viktigaste innebörd.

Det första är en förklaring. Det räcker att förstå.

Det andra är ett avtal. Om du lovar så skall jag…..

Det tredje är att upprätta en balansräkning. Jag tar mig rätten att göra samma fel som du.

Det fjärde handlar om kompensation. Jag erbjuds betala mig ur min skuld.

 

Liknelsen om den förlorade sonen(Luk 15:11-32)är en av bibelns mest kända texter. Den kan sägas handla om omvändelse. Den förlorade sonen ”kom till sig själv” när han tänkte igenom sitt öde i främmande land. Och han förstod vem han egentligen är och var han hör hemma.

Men en minst lika viktig förståelse av liknelsen är att den handlar om förlåtelse.

Fadern i liknelsen frågar inte sonen varför han slösade bort sitt arv i främmande land och levde i sus och dus. Han avkrävdes ingen förklaring. Fadern avkrävde inte heller sonen ett löfte om att aldrig igen göra om sina dumheter. Fadern krävde inte heller någon kompensation(motprestation) av sonen för att han skulle vara välkommen och tillbaka i hemmet.” Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade honom och kysste honom ……..nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.”

 

Det fornnordiska ordet förlåtelse betyder lämna efter sig. Lämna bakom sig. Släppa, övergiva.

Förlåtelsen behöver aldrig någon annan motivering än sig själv. Möjligen skulle man våga säga att förlåtelsens motivering är kärlek.

Vad kan då förlåtas ? Egentligen är det endast de ”oförlåtliga synderna” som vi behöver förlåtelse för, för att relationen skall helas. De andra försyndelserna kan ju kanske förklaras eller avtalas bort.

Jesus får en gång frågan: ”Hur många gånger skall jag förlåta min broder, är sju gånger nog?” Han svarar :”inte sju gånger utan sjuttio gånger sju gånger”.

 

Vi behöver inte be Gud om förlåtelse för att få den. Gud är kärleken. Men vi behöver be bönen om förlåtelse och att vi bättre skall kunna ta emot nåden, förlåtelsen.

 

”….förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåt dem som står i skuld till oss…”

 

Utan villkorslös förlåtelse för att återupprätta brustna relationer är ett värdigt vuxenliv inte möjligt.

 

 

 

Förlorad och återfunnen – en liknelse om Gud

 

 

 

 

Predikan 2018-06-17 Orkesta 3:e efter tref ”Förlorad och återfunnen” Luk 15:1-7

Dagens evangelietext är både provocerande och konstig. Fariséerna tycker att Jesus umgås med fel människor. ”Den mannen umgås med syndare och äter med dem”- så sa de.

Jesus svarar –som så ofta- genom att hitta på en berättelse. En liknelse. Och sen får man tänka själv. Idén med liknelserna är oftast just detta. Man får själv tänka ut svaret på sin egen fråga, men man kan få hjälp att tänka av liknelsen.

Den här berättelsen är ganska ologisk. Det verkar inte klokt att lämna 99 får i öknen för att leta efter ett enda som sprungit bort. Under letandet blir de 99 utan skydd av sin herde. Tänk om vargen kommer? Tänk om det försvunnit ytterligare 10 får när herden återvänder?

Herden i liknelsen har en alldeles för stor risk, för att det skall vara vettigt.

En logisk kalkyl säger att det är klokare att satsa på att behålla de 99 fåren och låta det får som sprungit vilse få klara sig själv. Hittar det tillbaka så gör det det. Hittar det inte tillbaka så har ändå flocken med de 99 fåren behållits.

Utilitarism kallas en filosofisk lära som säger att det moraliskt rätta handlandet är det som leder till så bra resultat som möjligt för så många som möjligt.

Utilitarism är ganska vanligt som ide´ i samhället.

Bättre att operera 20 knän än ett hjärta , om det kan ske till samma –begränsade- kostnad?

Bättre att de flesta lär sig läsa, även om det innebär att de mest funktionshindrade måste hoppas över.

För många år sedan besökte jag Gazaremsan. Jag gjorde det tillsammans med ett svenskt par som arbetade för IM (Individuell Människohjälp). I Gaza hade IM en skola för funktionsvarierade unga flickor. På den tiden kallade man dem förståndshandikappade. Om flickorna hade bott i Sverige hade de gått i så kallad ”särskola” Detta var i slutet av 70-talet. Utbildningsnivån bland fattiga i Gaza var på den tiden inte särskilt hög. Jag frågade om det inte hade varit vettigare att satsa på att fler normala unga fick gå i skola och lära sig läsa, skriva och räkna. Nej fick jag till svar. Detta handlar om att visa en Kristen syn på människovärde. Den funktionsvarierade flickan hade tidigare hållits gömd(man skämdes för såna barn) och nu blev hon den enda i den familjen, som vi besökte, som kunde läsa och skriva. Hon läste åt sina föräldrar och syskon. Hon var samma person som innan, men nu var hon värdefull. Hon var det förlorade fåret.

Mängden människor påverkar vårt tänkande och våra förhållningssätt.

När jag var barn fanns det inga tiggare i Sverige. Nästan inga. Inte ens i städerna. Om man då såg en tiggare , var det inte så svårt att se den individen och inte så svårt att engagera sig . Inte så svårt att visa den personen kärlek.

Men i dag finns det tiggare utanför varenda ICA-affär och var enda Coop-affär. Och det gäller också på landet.

Tiggarna är nu så många att vi inte förmår se individerna. När de blir många blir det svårare att älska var och en av dem. Kanske borde man välja ut ”sin” tiggare. En som man presenterar sig för och som man lär sig namnet på.

Låt oss gå tillbaka till liknelsen om det borttappade fåret. När man hör en liknelse så är det som när man läser en roman. Eller ser en film. Den blir intressant i högre grad om jag kan identifiera mig med någon av personerna. Är jag det vilsesprungna fåret? Eller är jag herden som letar efter fåret? Eller tillhör jag de 99 som inte är på rymmen, men som har lämnats åt sitt öde i öknen?

Vi vet inget om det bortsprungna fåret. Vi vet bara att det är bortsprunget.

 

När det gäller en annan av denna söndags liknelser vet vi mer. Jag tänker på liknelsen om den förlorade sonen. Han var slarvig .Han fick ut sitt arv i förväg och levde oansvarigt i sus och dus i främmande land. Där finns också en hemmavarande son som sköter sig oklanderligt. Han blir riktigt sur när fadern ställer till fest när den förlorade sonen kommer hem. Han tycker att han, som skött sig , borde belönas och inte lillebror som inte skött sig. Det hela verkar orättvist. Och det är orättvist.

Till dagens texter hör också liknelsen om det borttappade silvermyntet.

Alla de här liknelserna handlar om samma sak. De berättar om Gud.  Att Gud aldrig slutar att leta efter borttappade människor. Och att Gud blir glad –när återföreningen sker.

De finns ganska många människor som tycker om sig själva att de är hopplösa fall. Man tycker sig mer eller mindre värdelös. Det kan vara på grund av att man misslyckats i sina ambitioner. Det kan vara på grund av arbetslöshet eller på grund av sjukdom. Eller på grund av skilsmässa. Eller en havererad ekonomi. Eller att man känner sig –eller är – förbigången på jobbet eller i privatlivet.

Ja många känner sig värdelösa.

Men- och det är det gemensamma i dagens liknelser- för Gud är ingen värdelös. Tvärt om!

Psalm 791 i vår psalmbok handlar om detta.

 

”Du vet väl om att du är värdefull,

Att du är viktig här och nu,

Att du är älskad för din egen skull,

För ingen annan är som du.”

Återinvigning av Vada kyrka

Invigningstal vid återinvigningen av Vada kyrka 2018-06-10

I Faderns, Sonens och Den Heliga Andans namn.

Många tankar kommer för mig nu när jag fått i uppdrag att återinviga Vada kyrka.

Den första är att jag , när jag var liten, tänkte det är tur att kyrkorna är byggda av sten-då kan de inte brinna upp!

Men jag hade fel! Vada kyrka har brunnit flera gånger!

Och återinvigts flera gånger. Jag är glad att anledningen är en annan i dag.

Det andra jag tänker på är att jag läste en artikel med rubriken ”Bara – socknen som inte ville dö”- det var för ganska många år sedan. Bara var en liten socken på Gotland. Kyrkan brann –jag tror att det var på 1600-talet (fast det står annorlunda i Vikipedia!) Den blev aldrig återuppbyggd. Socknen var för liten. Man fick uppgå i Hörsne. År 1884.  Församlingssammanslagningar är inte en alldeles ny sak- men epidemin har spritt sig med oroande fart de senaste decennierna.

Baraborna fortsatte att gå till sin kyrka-som då blev ruin och nu är ruin. De fortsatte att välja sina kyrkvärdar fast församlingen inte ”fanns”. De fortsatte att vårda sin kyrkogård och de fortsatte att begrava sina döda där. Och så är det än i dag!

Jag tänker att jag ärligt kan säga i dag: ”Vada, socknen som vägrade att dö!”

Det tredje jag tänker på är att pastor Loci ,Anders, gjorde mig uppmärksam på att Ärkebiskop Henrik år 1404 utlovade att den som besökte Vada kyrka vissa bestämda dagar och dessutom lämnade bidrag till kyrkans förskönande och fulländning (den var inte riktigt återställd efter en brand) erhöll 40 dagars avlat. 40 är ett heligt tal i bibeln. Men vad innebär saken egentligen? Avlat betyder efterskänka –i grunden samma ord som ”förlåt”. Det som efterskänktes var den botgöring man blivit ålagd, efter syndabekännelsen(bikten). Det blev i alla fall pengar till kyrkans förskönande och fulländning.

Det fjärde jag tänker på är en gudstjänst som jag firade här i Vada kyrka för många år sedan. Det var en långfredag. Det kom många gudstjänstfirare. Jag gjorde ett överslag och kom fram till att cirka 25 % -en fjärdedel av församlingen var i kyrkan! Jag var kyrkoherde i Täby då och tänkte mig genast in i hur det skulle vara om 25 % av Täby församlings medlemmar skulle komma till kyrkorna. Det skulle bli minst 10 000 personer! Och Täbys fem kyrkor rymmer kanske 1000- om man sitter jättetrångt!

Vada församling vägrade att dö! Låt oss bedja  :

I Faderns och Sonens +den heliga Andas namn.

Vi är samlade att fira vår första gudstjänst i denna kyrka efter renoveringen.

Här skall vi lyssna till Guds ord,

Fira dop och nattvard,

Bekänna, bedja och lovsjunga.

Låt oss lyssna till Gamla testamentets ord om Herrens tempel. Så står skrivet i första konungaboken:
”Vid invigningen av Jerusalems tempel trädde Salomo fram inför Herrens altare i närvaro av Israels hela församling och lyfte upp sina händer mot himmelen och sade: ´Herre, Israels Gud, ingen Gud är dig lik, uppe i himmelen eller nere på jorden.

Men kan då Gud verkligen bo på jorden? Himlarna och himlarnas himmel rymmer dig ju inte. ´Hur mycket mindre då detta hus som jag har byggt! Men vänd dig då till din tjänares bön och åkallan, Herre min Gud, så att du hör det rop och den bön som din tjänare nu uppsänder till dig` ”(1Kon 8:22 ff)

Nya testamentet talar om församlingen som ett tempel av levande stenar:

”Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus själv som hörnsten. Genom honom hålls hela byggnaden ihop och växer upp till ett heligt tempel i Herren; genom honom fogas också ni samman till en andlig boning åt Gud” (Ef. 2:20–23)

Vi ber:

Gud gör Vada kyrka till en bönens och stillhetens plats.

Kom med din ande till alla som kommer hit.

I Jesu namn. AMEN

Vada kyrka är nu återinvigd!

2018-06-09 Johan Blix, kontraktsprost

 

Hilmen har landat på ett grässtrå -därför darrar det

Himlen har landat

”Himlen har landat på ett grässtrå- därför darrar det” Denna mening tillskrivs Bo Setterlind. Vad säger den oss ?

Vi tänker ofta på himlen som något annorlunda än jorden. Vi skiljer på det jordiska och på det himmelska. Det himmelska föreställer vi oss är vackert och rent och det jordiska mera ”jordnära”. Leriga stövlar och åkrar att plöja, månadsfakturor att betala, blöjor att byta på barn. Det är exempel på det jordiska.

När vi skiljer på det himmelska och på det jordiska på detta sätt, kan vi luras att tro att himlen är mera gudomlig än jorden. Men det är fel:

”O, led mig med enkla och trygga ord

Var dag i ditt rike in,

Och lär mig att minnas att denna jord,

Och icke blott himlen, är din,….”(Sv.Ps. 183:3)

Himlen har landat, det är den kristna grundidén. Att Gud blev människa. Att Jesusbarnet föddes. Det finns ingen gräns mellan det himmelska och det jordiska. Allt är indraget i allt. Och kärleken är inbyggd i skapelsen. Därför byter föräldrarna blöjor på det skrikande barnet mitt i natten, även om de är mycket trötta.

Även i ”den grå vardagen” finns det himmelska. Det Gudomliga. Det Heliga. Men ibland har vi svårt att se det. Vi behöver inte göra en förflyttning, en resa, för att komma till det himmelska. Vi har det i vår egen kropp. Himlen eller himmelriket är inte en annan plats än jorden. Ibland används ordet himmelriket i bibeln i stället för ordet Gud, eller den heliga helheten .”Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker. En man hittar den och gömmer den igen, och i sin glädje går han och säljer allt han äger och köpet åkern”(Matt 13:44)”Man ser inte skogen för bara trän”; är ett gammalt talesätt. Vi letar ofta efter det som redan är nära. ”Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med ögonen. Ingen kan säga: här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är invärtes i er”(Luk 17:20-21)

Detta låter sig sägas. Men det är inte lätt att ta det till sig. Det är inte lätt att verkligen tro på det.

Det är lättare att liksom ha himlen på avstånd.

Men himlen är obehagligt nära. Himlen är invärtes i oss.

När det blir klart för oss, kanske vi darrar av bävan och helighet.

Kanske vi darrar av kärleksiver .

”Himlen har landat på ett grässtrå – därför darrar det”

 

New Public Management -något för kyrkan?

New public management – något för kyrkan?

Sjukvården är i kris i vårt land. Sedan man införde New Public Management (NPM) har vissa begrepp fått dominera verksamheten. De är ” värdegrund, verksamhetskontroll, chefsutveckling, styrsystem och datorisering.” ”Patienten är inte längre i centrum”(Dagens samhälle maj 2017,Per Björnell).

Vi vet att sjukvården i vårt land blivit ineffektiv. ”En Svensk läkare tar emot 692 patienter per år. OECD-snittet är 2295” (Leif Östling och Björn Rosengren SvD 22/4 2018). Läkare och sjuksköterskor flyr den offentliga vården i Sverige. Nyligen kunde man läsa att SKL vill avhjälpa en del av krisen genom att tydligare(hårdare?) schemalägga och kontrollera läkare.

Skolan är i kris i vårt land. Här har man också infört NPM. Ett utslag av detta tänkande var att hårdare schemalägga lärare och helst inte låta dem ha skollov, utan semester. Detta kom med kommunaliseringen – politikerstyrningen. NPM i skolan var ett misstag skriver Leif Lewin i Skola och samhälle 6/2 2017. Han postulerar: ”Minska styrningen och höj(därigenom) kvalitén.”. Vi vet att lärarna flyr skolan och att eleverna inte klarar sina kurser.

Polisen är i kris i vårt land. Poliserna slutar och det är svårt att rekrytera nya. En kraftig omorganisation har bidragit till oro i poliskåren. Man har försökt med NPM. ”Man har blivit duktig på att arbeta utifrån en budget och med återrapportering” ——men   ”polisen har förlorat sin kompass” Dvs man fokuserar på fel saker. (Professor Bo Wennström, Dagens samhälle 17/6 2016).

Svenska Kyrkan är i kris. Det har den i och för sig alltid varit. Men jag hoppas och ber att man inte möter framtiden i vår kyrka med NPM-tänkande. Det finns vissa oroande tendenser till det. Tidredovisningssystem timme för timme, (även för anställda som har oreglerad arbetstid!?) FLEX.

Man talar ibland om ”Mål, målbild och mätbarhet” (ur en föredragsrubrik på Stockholms stifts presidiekonferens 24 april 2018) Ibland arbetar man med värdegrundsarbete. Som om en församling kan ha någon annan värdegrund än den Kristna tron, bekännelsen och läran?

Medarbetare som är eller upplever sig som kontrollerade och som inte ges självständigt ansvar för att utföra och utveckla sitt arbete förminskas. Deras kreativitet hämmas.

Uppgifterna skall vara tydliga, men sedan skall arbetet ske under stort självständigt ansvar. Även ekonomiskt ansvar och annat resursansvar. Den som har nya och bra ideér inom sitt verksamhetsområde bör få utrymme och resurser för att arbeta kreativt.

Jag går så långt att jag till och med påstår att i en kristen församling är det bra om präster, musiker, diakoner och pedagoger till en viss grad själva får välja sina arbetsuppgifter. Naturligtvis inom givna ramar och given budget. Det kan gälla att starta upp en viss samtalsgrupp eller att framföra ett visst musikaliskt verk. Eller att inleda ett samarbete med en extern aktör.

NPM passar inte i en församling. Det förstör. Risken är att vi gör samma fel som sjukvården när de arbetar så att” patienten inte längre är i centrum”. NPM flyttar gärna focus till den egna organisationen i stället till vad den är till för. Församlingen är inte till för den kyrkliga organisationen, utan för människorna.

Missförstå mig rätt. Det är givetvis rimligt och bra att ha som mål att kyrktaket skall vara omlagt inom två år eller att antalet konfirmander skall uppgå till minst 50% av kyrkotillhörigas barn. Men såna mål kan man ha och sträva efter utan att hela organisationen genomsyras av NPM, där det mät- och kontrollerbara blir det viktigaste.

Johan Blix, kontraktsprost