Vårvindar friska……………………

Stormen sliter i träden
Gud är förkyld och nyser
Hela tillvaron ruskas
ruskas om
träd vajar
regn slår mot rutan
och själen bävar

Hur mår Du min vän
säger jag till Gud
han svarar
med en nysning
en vårstorm

Hans andedräkt rasar
eller söker
söker efter våra själar
rasar tills han raserar
eller finner

när Han raserar
är det för att vi skall finna
Friden
eller meningen
eller oss själva
i smärta
och glädje

Kristus finns i stormen
I den Heliga Andens Andedräkt
Han andas på oss
och vi sviktar
men blir berörda
styrkta

Bevare oss Gud
Bevara ditt folk
Bevara dina tjänarinnor och
tjänare
Ge oss din Frid
Din kraft
Din förlåtelse
och Din Glädje

Annars lägger vi av –Gud
Hör du det
Annars lägger vi av

Din kraft som icke gränser vet
Du lade av att visa………

Man visa oss Din Kärlek!
AMEN!

Covid-19

                                                                                                                                        2020-03-22      sid1(3)

 

Betraktelse till KRAU 2020-03-23 i Enskede – Årsta församling

Kyrkorådets ordförande Lennart Ängeby är noga med att våra sammanträden inte skall vara som ett kommunalt D:o

Någon form av förkunnelse eller kristen undervisning skall alltid förekomma på sammanträdena. Detta är naturligtvis en mycket god ordning som jag försökt svara upp emot.

Nu när vi är i ”coronatider” – vill jag börja med att sätta detta i perspektiv.

Jag börjar med att minnas Estoniakatastrofen. I min dåvarande församling var det (om jag minns rätt?)13 personer som omkom- och naturligtvis många, många flera som hade anhöriga eller vänner som dog. En sak som hände då – var att vanliga dödar nedprioriterades. Den som hade en nära anhörig som dog i en bilolycka eller i cancer blev liksom bortglömd i skuggan av den stora katastrofen. Det är en viktig lärdom att sorgen inte är mindre för de som mister en nära anhörig eller vän under ”vanliga” omständigheter än de som dött i katastrofen. De har samma behov som om katastrofen aldrig hade inträffat.

Jag fortsätter med att citera min mammas farfar Frans Abraham Blix . I sin ungdom var han präst i Degerfors församling (inte att förväxla med nuvarande Degerfors i Värmland) i Härnösands stift. En församling som hade en nästa lika stor yta som Gotland. Jag citerar ur ett brev från hans hand:” år 1868 började våren i Norrland vid midsommartiden, åkerns gröda frös bort på hösten. Hungersnöden bröt in även i Degerfors och härjade det året och det följande(1868)Dess följder voro icke blott fattigdom, där förr välstånd var bofast, utan även farsot, hungertyfus, som bortryckte många 1868 och 1869. Jag minns söndagar, då jag jordfäste ända till 11 döda. I en by 2 mil öster om kyrkan dog en förmögen bonde och hans hustru- lämnade efter sig 7 barn. De båda äldre voro fullvuxna.1869 insjuknade alla dessa barn och den ena pigan. Den andra pigan var frisk och skötte alla dessa sjuka natt och dag.”(Den friska pigan fick hjälp av en tonårsflicka som var ganska nykonfirmerad och visste vad hon gav sig in på, hon gjorde det av medveten Kristlig kärlek och det kostade henne livet)

”Huru jag själv kom med livet därifrån, från Degerfors och dess tyfusepidemi. Såsom jag förut nämnt hade jag sjukbesöken på min lott. De voro många och långa. Vanligen hämtades jag om aftonen, åkte ibland hela natten, innan jag kom fram till den sjuke, och då blev det afton igen innan jag kom hem. Och då kunde en skjuts stå och vänta på mig, stundom två skjutsar. En gång erinrar jag mig, stods där tre skjutsar. Då måste man hålla överläggning och besluta, i vilken ordning resorna skulle företagas och den ena skjutsen avlösa den andra, så att ingen tid onödigt förspilldes på vägarna. En gång hade jag icke legat i säng från söndags morgon till onsdags afton, då jag kom hem från flera sjukbesök. Och se, då var åter en skjuts vid prästgården för att hämta till en sjuk. Jag sporde om den sjuke låg på sitt yttersta, så att det var bråttom. Skjutsbonden svarade; inte är det bråttom, men nog ligger han för döden, ty han har kräfta i huvudet……..”

Jag citerar Frans Abraham för att vi skall få in vår situation i perspektiv.

”Vad gör vi nu?” är en fråga jag hört på sistone.

Vi skall inte agera som under Estoniakatastrofen eller Tsunamikatastrofen så att vi låter den ena döden eller det ena sjukdomstillståndet vara viktigare än det andra – eftersom de båda är lika allvarliga för individen.

 

Sid 2(3)

 

 

Vi skall inte heller dra oss undan vårt personliga ansvar som kristna för att bistå människor i utsatta situationer – även om det innebär risker för oss själva. Detta betyder inte att vi skall vara dumdristiga. Vi lever inte på 1860-talet som Frans Abraham Blix gjorde. Vi skall inte – i onödan- utsätta oss för livsfara för att vara hjälpsamma.

Kanske kan vi lära oss något?

Att vår situation inte är historiskt unik.

På 1860-talet kom prästen inte för att bota den sjuke- utan för att om möjligt rädda dennes själ. Vad kan detta betyda i dag?

Kanske betyder det bland annat att också en dödssjuk människa är en levande människa med olika behov, som vi som kristna skall ta på allvar och möta. Och att den sjuke som vill ha själavård i livets slutskede skall få det.

Vad skulle Jesus göra? En ofta relevant fråga som vi ibland har anledning att ställa oss.

Därmed inte sagt att vi alltid skall göra som Jesus gjorde, enligt Nya testamentet. Jesus ”rörde vid” de spetälska. Han betraktade inte en smittad sjuk som en icke-medlem av samhället. Dessutom botade han dem!

Vad skulle Jesus göra och tänka i vår församling i dag?

Jag tror inte att han skulle säga att vi till priset av smittorisk skulle fira nattvard. Han finns ju ändå i våra liv. Ingemar Johanson skaldar: ”Hela ditt liv är ett samtal med honom, som bär universum och bor i ditt hjärta” (Sv.ps 762)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sid 3(3)

Jesus kristus finns i oss och i hela universum:

DEN KOSMISKE KRISTUS

Den kosmiske Kristus

Håller jorden i sin högra hand

Och solen i den vänstra

 

Hans kropp

För dig utgiven

Uppfyller vår galax

Hans andning

Är Helig ande

Fyller universum

Och

Våra lungor

 

Det var Han,

Född av Gud Moder i Himmelen

Före all tid

Som föddes i Betlehem

Av jungfru Maria

För att guds kärlek,

Livets mening,

Skulle ta gestalt

Utanför lustgården

JB-x

 

 

 

 

 

 

Brödet (och Vinet) i nattvarden -efter mässan

 

 

 

Brödet och vinet – när nattvardsgudstjänsten är slut?

Några reflektioner med anledning av debatten om Biskopsbrevet om nattvarden.

Vad betyder det att brödet är konsekrerat? Det enkla svaret är att det är bröd som lagts på corporalet och som legat där under det att nattvardsbönen lästs- för att sedan delas ut under kommunionen.

Men om man inte använder något corporale ?  (Corporalet finns inte omnämnt varken i kyrkohandboken eller i kyrkoordningen.) Brödet kan ligga direkt på altarduken eller i en ask som ligger på altaret. Det blir ju ändå nattvard. Ibland ser man att det finns tre ställen på altaret där det finns nattvardsbröd. Dels på corporalet och dels i en ask på altaret och så dessutom en särskild ask för ”konsekrerat” bröd. Tanken är, antar jag,(!?) att det konsekrerade brödet redan blivit läst över och därför inte behöver ligga på corporalet för att kunna utdelas i gudstjänsten. Medan brödet på corporalet kan utdelas först sedan nattvardsbönen lästs. Brödet i asken, eller skrinet, bredvid innehåller då icke-konsekrerat bröd, som inte bör utdelas innan celebranten ”läst över” brödet.

Nu undrar jag om välsignelsen över brödet begränsas till just det brödet som lagts på corporalet ? Träffas inte allt bröd på altaret av konsekrationen – eller finns det rumsliga gränser på altarets yta eller i kyrkorummet?

Det kan tyckas vara en oviktig fråga eller en onödig fråga, men det är den inte i perspektiv av frågan om skillnaden på konsekrerat bröd och icke-konsekrerat bröd – och om dessa olika sorters bröd skall behandlas olika när mässan är över och församlingen och celebranten har gått hem.

I ett skapelseteologiskt perspektiv kan man säga att Kristus är närvarande i varje bröd – vare sig det används i en nattvardsgudstjänst eller ej. Det är inte ett oviktigt påpekande, men lite vid sidan om det nu pågående samtalet om skillnad mellan consekrerat och icke-consekrerat bröd.

Enligt M Luther så tar vi avstånd från läran om transsubstantionen – men bejakar realpresensen. Detta är en mycket viktig distinktion. Om vi går med på detta, vilket troligen de flesta präster och andra teologer i Svenska kyrkan gör, blir det desto viktigare att definiera realpresenens innebörd. Jag menar att en sådan definition också har bäring på hur vi betraktar det konsekrerade brödet(och Vinet) efter det att mässan är avslutad med välsignelse, slutpsalm och klockringning.

Den Lutherska läran är tydlig med att ta avstånd från ”den läran att nattvardselementet, det välsignade brödets och vinets synliga species och gestalt, böra tillbedjas”.(Konkordieformeln VII P 15

.)

För mig är det tydligt att ett bröd som legat på corporalet medan celebranten läst nattvardsbönen inte automatiskt blir Herrens Heliga Nattvard om det utdelas utanför sitt sammanhang. Sammanhanget är således avgörande- liksom Ordet. Luther skriver i sin stora katekes. ”ordet är, säger jag, det som grundlägger och särskilt utmärker detta sakrament, så att det icke blott och bart är bröd och vin ,utan med rätta kallas Kristi lekamen och blod…..när ordet kommer till det utvärtes tinget så blir det ett sakrament”. (Luthers stora katekes Femte delen).

 

 

 

Vad som menas med ordet är inte vilka ord som helst, inte ens instiftelseorden är tillräckliga om de skulle mumlas tyst utan att någon hör dem. Luther skriver i sin lilla katekes ”Ätande och drickande åstadkommer naturligtvis ingenting i sig, utan orden som står här, ”för er utgiven” och ”utgjutet till syndernas förlåtelse”. Dessa ord är tillsammans med det kroppsliga ätandet och drickandet huvudsaken i sakramentet”. (Femte huvudstycket III).

Bröd, vin, en församling (minst bestående av en celebrant och en kommunikant) och orden behövs för att realpresensen skall vara för handen.

Vad är då det överblivna brödet efter mässan. Jo, samma som innan mässan. Vanligt bröd. Men det finns anledning att visa respekt och vördnad för något jag vill kalla för helighetens möjlighet. Om prästen vid utdelandet tappar några oblater på golvet, så trampar man inte på dem. Eller tar upp dem med en sopskyffel.

Vi kan ta bibeln som ett exempel på denna tankegång. Bibeln som bok, kanske ligger den på altaret, är inte heligare än någon annan bok. Papper och trycksvärta. Skillnaden kommer i dagen när någon börjar läsa. Bibeln som fysisk bok är inte helig. Men bär helighetens möjlighet. Därför visar vi respekt.(Nu kan ju hela bibeln finnas på ett USB-minne, och det har vi lite svårare för att vörda).Samma respekt kan vi visa inför oblaterna, men att motivera att skilja på konsekrerade och icke- konsekrerade oblater efter mässan är svårt om man inte endast hänvisar till traditionen.

En av kyrkans viktiga uppgifter har alltid varit att motarbeta vidskepelse och magi. I värsta fall kan det bli vidskepelse av att korsteckna hit, buga dit och förvara oblater i olika askar. Vi kan göra det, men det är bra om vi vet varför och vad det betyder. Den vanliga kyrkobesökaren förstår sig inte på sånt, men tycker ofta om en vacker liturgi och lite obegripliga handlingar kan dessutom förstärka känslan av mysterium. Hela tillvaron, allts existens, inte minst livet, är det stora och outgrundliga mysteriet. Att fördjupas i sin förundran över det obegripliga är för mig ett tillräckligt mysterium. Vilket inte hindar mig att uppskatta en vacker och väl utförd liturgi.

Till sist något om nattvarden som de döptas gemenskap. Biskoparna säger ju i sitt biskopsbrev att nattvarden är de döptas gemenskap – men att vi samtidigt inte utestänger någon som vill. Men konfirmanderna vill de att vi skall undervisa så att de odöpta konfirmanderna förstår att de bör vara döpta innan de tar emot bröd och vin i nattvarden. Obegripligt! Jag tillhör de döptas gemenskap, men jag vill att denna gemenskap inte skall vara exkluderande utan välkomnande. Dessutom var Jesu egna lärjungar inte döpta vid den första nattvarden.

Johan Blix

Ledamot av kyrkomötet(ÖKA)

Tf kyrkoherde i Enskede-Årsta

 

Arbetsmiljökonferens

Betraktelse vid SKAO:s arbetsmiljökonferens 2019-11-08 , Globen

Jesus sa: ”Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte de spinner inte. Men jag säger er: inte ens kung Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem” (Matt 6:28-29)
Vi är vana att utgå från att mål skall vara mätbara. Det ligger något i det. Men blommans skönhet är omätbar. Ändå är blommorna mycket viktiga. Jag tänker så här; det nationalekonomiska värdet av en vitsippebacke är noll- men vi vill inte vara utan den. Det som är riktigt viktigt i livet går inte att mäta eller väga. Går inte att köpa eller sälja.
Vi är på arbetsmiljökonferens. Miljöfrågan hänger ihop med klimatfrågan. Vilket arbetsklimat har vi i våra församlingar? Vilket andligt klimat lever vi i? Vilka klimatförändringar står vår planet inför? Allt detta hänger ihop.
Utan ett miljöarbete som ger ett bra klimat, blir stora delar av vår jord obeboelig. Utan ett systematiskt arbetsmiljöarbete, blir våra arbetsplatser dysfunktionella, kanske till och med skadliga att vistas i. Utan ett kärleksfullt andligt klimat blir religionsutövningen religionens fiende.
Blommans skönhet visar oss vad som är viktigt.
Vi skall snart sjunga en välkänd psalm: ”Jesus för världen, givit sitt liv…”(Sv.ps 45)
Lina Sandells tro var innerlig och personlig. Men hon har ett globalt perspektiv i sina texter. Hon skriver inte Jesus för de kristna, eller Jesus för mänskligheten, eller Jesus för de troende –nej hon skriver ”Jesus för världen….”
Det betyder att frälsningen, som gäller våra själar och våra kroppar också gäller arbetsplatserna. Frälsningen gäller djuren, både tama och vilda. Evangeliet gäller också floder, berg och slätter. Evert Taube skrev en psalm om detta:” Låt örnen flyga, låt rådjuren löpa!……Vildrosor och blåklockor och lindblommor och kamomill; lår dem på leva, de är ju så sköna ”
Aposteln Paulus är medveten om skapelseperspektivet i frälsningsbudskapet. Han skriver:” Ty skapelsen väntar otåligt…(det finns) hopp om att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får ……. Vi vet att hela skapelsen ännu ropar i födslovåndor ….” (Rom 8:19–22)
Vi ber genom att sjunga Lina Sandells psalm, Jesus för världen………………..

2019-11-07 Johan Blix

Livets källa

Predikan i Enskede 2020-01-19 kl 1100 -Livets källa är överskriften i evangelieboken

Denna dags överskrift eller ämne och dess koppling till texterna är mycket ovanlig och kan i förstone tyckas helt obegriplig.

Livets källa –är överskriften i dag.

Man förväntar sig något naturvetenskapligt svar på frågan om vad som är livets källa- det är naturligt och rimligt. När det gäller ordet ”källa” så går tankarna till vatten. Utan vatten- inget liv! Det har vi hört många gånger!

Men källa kan också förstås på ett annat sätt en som en vattenkälla. Med källa kan vi mena ”ursprung”.

Livets källa- som är dagens överskrift- skulle kanske lika gärna kunna vara ”livets ursprung”?

Livets ursprung kan förstås på flera sätt. Vi kan mena allt livs ursprung . Vi kan mena mänskligt livs ursprung. Kanske kan vi mena ”Det goda livets ursprung”. Kanske kan vi mena alla tre betydelserna på en och samma gång?

Nu är det så att dagens texter verkar handla mycket om Jesus. Skulle då Jesus vara Livets källa?

Jo, det är en tolkning som vi inte kan gå förbi. Första årgångens evangelietext handlar om bröllopet i Kana. Då Jesus förvandlar vatten till vin, eftersom vinet var urdrucket. Det var inte lite heller- omkring 600 liter. Och vinet blev så gott att värden på festen blev utskälld –man skall börja med att servera det fina vinet, och sen när gästerna blivit druckna kan man ta fram det sämre vinet. Här är det kanske inte själva förvandlingsundret som är det viktiga budskapet, utan att Jesus var källa till glädje. Han ordnade så att festen kunde fortsätta.

Andra årgången handlar om mötet mellan Jesus och kvinnan vid Sykars brunn. Också här är vatten inblandat, men på ett annat sätt. En poängen är här att det var mitt på dagen- då är det så varmt att ingen vill gå till källan för att hämta vatten – men det gjorde kvinnan. Därför att hon villa vara ensam, eftersom hon tillhörde en annan folkgrupp och hade en annan religion.

Jesus säger till henne:” Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.” Att ha en källa, till evigt liv och glädje, i sitt eget inre. I sitt hjärta. Det är vad Jesus erbjuder den som tror på honom och som vill följa honom.

Detta kan verka helt obegripligt. Kan jag göra det begripligt? Förklara vad som menas?

Det tror jag inte, men det kan vara värt ett försök. Det var en gång en Rabbin som gav bort en stor blåsbälg till en församlingsbo. Han sa ”med denna kan du få en stor eld att brinna med mycket glöd och värme.” Mannen gick hem och började blåsa luft i öppna spisen. Han blåste och blåste men det kom ingen eld. Han gick då tillbaka till Rabbinen och klagade. ”Du lurade mig” sa han. Jag blåste och pumpade med bälgen, men det blev varken eld eller glödvärme. Rabbinen svarade:” Det måste finnas åtminstone lite glöd innan du börjar blåsa- annars händer det inget alls.”

Kanske är det på samma sätt med tron ? Förklaringar och resonemang för att göra begripligt hjälper inte om det inte finns åtminstone en liten, kanske osynlig, trosglöd att relatera till.

Man kan också uttrycka det så här. Om man inte ens har en liten vilja till tro, så blir det nog ingen tro, hur många predikningar man än lyssnar på eller hur många böcker man läser om kristendomen.

Benjamin Franklin sa:

Berätta för mig –och jag kommer att glömma”

Visa mig – och jag kanske kommer att minnas.

Gör mig delaktig – och jag kommer att lära mig.”

Överfört till vårt sammanhang förstår vi att det intellektuella förhållningssättet att hantera religiösa frågor inte är tillräckligt. Vi påverkas mest av människor vi mött i livet och deras sätt att leva sin tro – kanske utan att tala så mycket om den.

Men nu åter till livets källa – som på något, eller på flera sätt, är Kristus.

Jesus Kristus är en människa – men också Gud.

Därför heter det om honom i den Nicenska trosbekännelsen. ” Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat;….”

Denna tanke är gammal och återfinns i kyrkokonsten. Det finns bilder av Kristus där han håller solen i sin ena hand och månen i sin andra. Ofta är bilden omgiven av tecknen Alfa och Omega –grekiska alfabetets första och sista bokstav. Tanken är att om man äger alla bokstäver kan också alla ord som finns skapas –inget är utanför Kristi sfär. Allt – hela existensen- är heligt. Floder, sjöar, berg, elefanter, fåglar, människor, stjärnor och alla galaxer och allt som finns där i; allt detta har sitt ursprung i Kristus – Livets källa.

Detta synsätt eller möjlighet att uppfatta tillvaron skymtar också i den psaltarpsalm som hör till denna söndag: ” Himlen förkunnar Guds härlighet, himlavalvet vittnar om hans verk. Dag talar till dag därom och natt undervisar Natt. Det är inte tal, det är inte ljud, deras röster kan inte höras, men över hela jorden når de ut, till världens ände deras ord ” (Ps 19:2-7)

Jag har också- för några år sedan- skrivit en dikt om detta…(Sid 46 i boken Nya vägmärken)…………………………

Hur angår detta oss? Hur angår detta dig och mig?

Jo, bara genom att finnas till är också vi en del av alltet. Vi är delar av hela den Heliga tillvaron. Vi kommer alla från samma livets källa.

Därför bör vi ödmjuka oss –och ta det ansvar vi kan för livet på jorden och för klimatet.

Därför bör vi glädjas i livet – Jesus gjorde vattnet till vin och han såg och upprättade den Samariska kvinnan vid Sykars brunn

……………………………………………………………………………………………………………………………………………………

Under gudstjänsten fastnade jag för följande mening i epistenl:” Ty när han,för vilken och genom vilken allting är till………………”(Hebr 2:9-10) och uppehöll mig något vid den meningen.

JB-x

.

 

Frihet

 

Predikan i Årsta kyrka 12:e trefaldighet 2019-09-08  ”Friheten i Kristus”

Frihet är det bästa ting,

Som sökas kan all världen kring,

För den som Frihet kan bära.

Vill du vara dig själver huld,

Så älska frihet mer än guld.

Med frihet följer ära

Med frihet följer ära”

Biskop Tomas Simonssons frihetssång (+ 1443)

(Del av ett krönikespel som var politisk propaganda inför ett kungaval)

Frihet har alltid (?) varit ett politiskt mål, för vissa grupper.

Tänk bara på Franska revolutionens ”Frihet, jämlikhet och broderskap”- detta måtto är så förknippat med Frankrike att dessa ord i dag är präglade på de franska Euromynten.

Men Frihet är ett komplicerat begrepp, det antyder redan biskop Tomas i sin sång.”Frihet är det bästa ting, som sökas kan all världen kring, för den henne rätt kan bära…..” Eller  ” För den som frihet kan bära”

Man talat också ofta om Frihet under ansvar.

Den otyglade friheten blir odräglig.

Frihet är ett positivt ord och ett positivt begrepp – men det finns alltid ett men. Så också i Friheten i Kristus – vi skall återkomma till det.

Henrik Tikkanen skrev på sin tid finurliga ,roliga men allvarliga ”prator” till sina teckningar i Dagens nyheter. En av dem löd så här:

”Skall man ge frihet åt ett helt folk, måste det bli väldigt lite åt var och en.”

Det ligger något i det- diktatorns otyglade frihet att göra v ad han vill, är en frihet på andras bekostnad. Och skall man verkligen ta hänsyn till alla, så innebär det alltid en viss begränsning.Först var det Tomas frihet. Och sen Tikkanens frihet. Nu till Martin Luthers frihet.

Frågan om viljans frihet sysselsatte Martin Luther mycket. Hans kanske största verk heter ”Om den trälbundna viljan” Han ansåg själv att det var hans viktigaste bok. Resonemanget är ungefär så här: Människan är som en ridhäst. Hästen kan tänka och vet vad den vill. Den vill gå till vänster i nästa vägskäl, för den vet att där finns det gröna gräset och det rena friska vattnet. Men ändå kommer hästen att gå till höger, därför att det finns en vilja som är starkare än hästens egen vilja och det är ryttarens vilja. Om jag är en häst så blir frågan: Vem är min ryttare?(Nu kan ryttare variera från tid till annan.)

 

 

 

 

Luther menar att OM människan verkligen hade kunnat besluta sig för att göra det goda och dessutom genomföra det i alla lägen, då hade Kristus varit överflödig –vilket för Luther givetvis är en omöjlighet.

 

Samma sak kan uttryckas så här; Om människan av naturen är så skapad att hon kan frälsa sig själv, då behöver hon förstås ingen frälsare. Jesus blir överflödig.

Aposteln Paulus är inne på samma tankegång om den ofria viljan när han klagar; ”Det goda som jag vill det gör jag inte, men det onda som jag inte vill det gör jag”(Rom 7:14-25) Han utvecklar resonemanget genom att skriva: ”Om jag alltså gör vad jag icke vill, så är det inte jag som gör det, utan synden som bor i mig …….Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp?—Gud vare tack, genom Jesus Kristus, vår Herre!”

Nu är det så att Marti Luther skrev en annan bok som heter ”Om en Kristen människas frihet”( Den finns i bokhandeln i pocket, vilket inte den tjocka boken om den trälbundna viljan gör.)

Nu har vi kommit fram till dagens ämne. Friheten i Kristus.

Tankegången är att en kristen människa har tillåtelse, frihet, att göra allt som är kärleksfullt och rätt –även om lagar, förordningar och administrativa system säger något helt annat. Den Kristna tron kan ge kraft att leva ut denna frihet. Det blir kanske inte ens något man måste kämpa sig till att våga göra, utan något man inte kan låta bli att göra.

Dagens texter handlar om just detta. Jesus bryter mot sabbatsbudet som säger att man inte får arbeta på sabbaten.Han gör det genom att arbeta som läkare och botar en sjuk kvinna. Han gör det i tredje årgångens evangelietext (Mk 2:23-28)genom att skörda på sabbaten för att få mat.

Man kan sammanfatta hela hållningen med :”Man skall lyda Gud mer än människor” (Apg 5:27-29).

Blir då allt tillåtet för en Kristen ? I den kristna frihetens namn? Det verkar ju lite anarkistiskt. Paulus behandlar fråga med ett exempel om offerkött och skriver: ”Allt är lovligt, ja men icke allt ät nyttigt. Allt är lovligt, ja men icke allt uppbygger”. Hans resonemang går ut på att man inte skall använda sin egen kristna frihet så att det skadar en medmänniska(som kanske är av en annan religion).

Jesus säger också en annan sak om frihet: ”Sanningen skall göra er fria” (Joh 8:31-36). Med sanningen menas inte här alla sanningar om vad som helst, även om citatet ofta har använts så. Med sanningen menas Guds ord –som talas av Jesus själv eller kommer från ”Sanningens ande”.(Sv.ps 161:2)

Men ändå- även i allmän betydelse blir vi ofta friare människor om vi håller oss till sanningen.

Den Kristna friheten kan, till sist, handla om en inre Frihet. Även den som är sjuk eller sitter i fängelse kan vara en fri människa. Det inre , ibland ordlösa, samtalet kan göra den som är fången i sjukdom eller en fängelsecell fri .

Men dagens viktigaste budskap, menar jag är att en Kristen människa är fri att lyda Gud mer än människor.

AMEN!

Gudstjänst

 

Levande Gudstjänst – textutkast Johan Blix

 

Detta tror vi på

Vi tror på en levande gudstjänst i varje kyrka. Gudstjänsten är inte ett event -en händelse, utan en rit som lever av upprepning, gemenskap, livstolkning och igenkännande.

Gemenskapen handlar om relation till Gud, till de andra som är med på gudstjänsten och relation till mig själv.

Vi tror på delaktighet av gudstjänstfirarna. Delaktighet betyder inte att man måste ”göra” något ( läsa text, tända ljus , dela ut nattvard osv…)även om det är trevligt och bra att många är aktiva i gudstjänstens genomförande. Delaktighet är också att man som bedjare, psalmsångare och kommunikant känner och är innesluten i församlingens gemenskap. Det kan vara bra att de agerande(prästen, diakonen, kyrkvärdarna, textläsarna, musikerna osv) varierar så att de inte bildar en grupp som blir sådan att andra känner sig uteslutna. Däremot är det bra om gudstjänsten struktur inte varierar så mycket att man känner sig osäker. Igenkänning ger trygghet.

Gudstjänstens innan och efter är mycket viktiga. Att var och en blir välkomnad innan och att man ges tillfälle att samtala efter – om vad man varit med om i gudstjänsten och om livet i stort.

Så här vill vi att det skall vara

Det skall vara lättare att andas när man går ut ur kyrkan, än när man gick in i den. Annars är det ingen idé.

Gudstjänsten skall ge plats åt enskilda att avge vittnesbörd. Att dela med sig sina tankar och sin livserfarenhet och sin tro och sitt tvivel.

Musiken skall vara en viktig del av gudstjänsten. Det är viktigt att få sjunga favoritpsalmer och att få lyssna till god musik. Kyrkomusikerns uppgift i gudstjänsten är framför allt att ”leda församlingen sång” – och inte att uppträda som om delar av gudstjänsten var en konsert och gudstjänstfirarna var konsertåhörare.

I varje församling bör man sträva efter att ha gudstjänstgrupper som förbereder gudstjänsten. Gruppen skall helst bestå av präst, musiker, vaktmästare, kyrkvärdar, ideella medarbetare som reflekterar och frågar om söndagens ämne och texterna. Gudstjänstgrupperna bör vara ”öppna” – alltid välkomna nya medlemmar och ingen skall känna sig tvingad att vara med- fastän man kanske varit det innan.

Gudstjänsten skall vara sådan att den som varit med om den gärna vill komma tillbaka. Och att den som varit där säger till andra: ”Följ med, jag lovar dig du kommer inte att ångra dig. Detta är på riktigt- det handlar om ditt och mitt liv- och man blir lättad och glad av att vara med.”

Inga funktionsvariationer skall få vara ett hinder för att delta som gudstjänstfirare. Aldrig.

Barn skall kunna vara med på vuxengudstjänster och vuxna på barngudstjänster- med behållning!