Nog finns det mål och mening i vår färd- men det är vägen som är mödan värd.

Predikan i Brännkyrka kyrka 4:e söndagen i påsktiden (Jubilate)/Vägen till livet

Vägen till livet är överskriften i evangelieboken i dag.

Vägen eller ”de som är på vägen” kallades de första kristna. (Apg 9:2) Eller ” de som tillhör vägen. ”

Det kanske anspelar på ett Jesusord. Jesus sa ju:  ”Jag är vägen, sanningen och livet”(Joh 14:6).

Ordvalet tyder på rörelse – att vara på väg är att röra sig, att inte stå stilla.

Vi är ett folk på vandring– så börjar en psalm av Britt G Hallqvist (Sv ps 617).

Israels folk firar varje påsk sin vandring till det förlovade landet. Vandringen genom havet.

Jag har förstått det så att det är själva uttåget, eller vandringen, man firar, inte att man kom fram!

Osökt tänker jag på Karin Boyes kända dikt:

I RÖRELSE

 

Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

 

Nog finns det mål och mening i vår färd-

Men det är vägen, som är mödan värd.

 

Det bästa målet är en nattlång rast,

Där elden tänds och brödet bryts i hast.

 

På ställen där man sover blott en gång,

Blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

 

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.

 

Att vara kristen är att vara i rörelse och att följa Jesus som är vägen, sanningen och livet.

Överskriften i evangelieboken i dag skulle lika gärna kunna vara ”Livets mening”. Vem har inte grubblat på livets mening? Vem har inte frågar sig om livet har någon mening? Och vad det i så fall skulle vara?

Ett rimligt svar på frågan om livets mening är att Livet skall levas. Men det är inte ett tillräckligt svar.

Vad är det som är riktigt viktigt i våra liv? En del skulle säga hälsan. Andra skulle säga bekymmerslöshet. Åter andra skulle säga att det är viktigt att lyckas- vad det nu är för något?

När livet håller på att ta slut för mig själv eller för någon som står mig nära, då blir prioriteringarna annorlunda. I dödens närhet är det vanligt att vi tänker på vad som är viktigt. Då kommer vi närmare varandra. Då kommer vi närmare oss själva. Då kommer vi närmare Gud. Och vad vi äger eller inte äger är inte så viktigt längre. Vad vi lyckats med eller misslyckats med i yrkeslivet är inte heller särskilt viktigt. Då framstår våra relationer som det riktigt viktiga. Vilka relationer har vi? Hur har vi vårdat- eller försökt vårda- våra relationer?

Jag tror, att jag vågar det djärva påståendet att Kärlek är livets mening.

Och detta svar på frågan finns också i dagens evangelietext. Jesus säger ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag älskar er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni älskar varandra”(Joh 13: 34-35).

I urkristendomen kallades de kristna inte endast för de som var på vägen. Man sa också- i det romerska riket- att man kunde känna igen de kristna på att de älskade varandra.

Enligt kyrkofadern Tertullianus sade man så om de Kristna i Rom. En allvarlig fråga till oss är om man säger så om oss i dag.? Att man känner igen de kristna i Brännkyrka församling, på att vi älskar varandra?

Om vi nu håller med om att Kärlek är livets mening, så kommer automatiskt frågan. Kan man? Skall man- älska alla?

Att älska någon eller några är inte så svårt. Framför allt är det lätt att älska den som man är förälskad i. Och det är inte så svårt att älska sina vänner och sin familj. Man kan också älska sin hund eller sin häst. Och man kan älska naturen – men det är en annan sorts kärlek. Eller?

I dag sägs det ibland i terapeutiska sammanhang, att man måste älska sig själv först- för att kunna älska andra. Detta är ett hårt evangelium. Detta är struntprat!

Det är självklart att man kan älska någon eller några andra – utan att man älskar sig själv.

Det är inte dåligt om man kan bli så kontant med sig själv att man tycker att man själv är OK som man är.

Men vad säger Jesus om den här saken?  Jo han säger: ”Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant?………Jag säger er: älska era fiender och bed för dem som förföljer er, då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda…..”(Matt 5:43-47).

Men är det inte för mycket begärt? Menar Jesus verkligen det han säger? Jo, han menar det han säger. Men han säger inte att vi skall älska alla människor – det vore för mycket begärt. Men han säger att vi skall älska vår nästa. Vår nästa, vem är det? Vår nästa är nästa människa vi möter. Man kan inte älska någon som man aldrig har sett, det verkar svårt.

Men vi kan och skall träna oss i att älska varandra och träna oss i att älska våra fiender- eller de som är fientliga mot oss. Vi skall älska vår nästa, oavsett vem det råkar bli.

Vem älskar förövaren? Vem älskar den som utför terrordådet? Det är en allvarlig och viktig fråga.

Imre Kertesz svarade på frågan hur han kunde härda ut i koncentrationslägret så här: ”Jag tänkte att det kunde ha varit mycket värre.” Reportern ställde en följdfråga: ”Hur menar du då?”  Imre svarade: ”Jo, jag tänkte att jag kunde ha varit förövaren, och det hade varit värre.”

Och kom ihåg – att, så snart drevet går blir förövaren offer.

Låt oss be!

 

Gud, vi ber dig

Omskapa våra hjärtan

Så att vi blir kärleksmänniskor

Kristuslika

För vår egen glädjes skull

Och för att världen skall helas.

Amen.

 

 

 

Öppnade ögon,Herre mig giv (Svps45)

Predikan 2a i Påsktiden 2017 Brännkyrka

Dagens evangelieberättelse kan sammanfattas så: Jesus kom efter uppståndelsen och visade sig för lärjungarna. Thomas var inte med. Thomas såg inte den uppståndne Jesus.

Thomas trodde inte på Jesus uppståndelse, därför att han saknade egen erfarenhet. De andra trodde, just därför att de hade erfarenhet. Det räckte inte med en berättelse av någon annan som hade sett Jesus.

En sådan berättelse hade lärjungarna fått på påskdagens morgon av de tre kvinnorna, som mött ängeln i den tomma graven. När kvinnorna berättade för lärjungarna blev de inte trodda. ”De tyckte att det bara var prat och trodde inte på dem”, står det i Lukasevangeliet. Men när Jesus hade visat sig för lärjungarna- då trodde de.

Men Thomas var inte där. Och det hjälpte inte att de andra berättade för honom. Han trodde inte.

Då kommer Jesus tillbaka och visar sig för Tomas.

Så här långt kan evangeliet förstås innehålla två saker. Tron är en erfarenhet. Om erfarenheter kan man berätta trovärdigt. Detta är det första. Jag skall återkomma till det.

Det andra är att Jesus kom tillbaka för Tomas skull. Tomas var en enda lärjunge. Jesus ville att alla lärjungarna-alla de elva- skulle få möta honom. Det är lite som liknelsen med den gode herden som har hundra får och lämnar de nittionio för att söka efter det enda som är försvunnet.

Vi är väl alla-var och en av oss- ibland det förlorade fåret. Eller den tvivlande lärjungen utan påtaglig erfarenhet. Erfarenhet av tro, som vi kan berätta trovärdigt om. Kanske kan vi vila i att Jesus kommer att leta upp oss? Vila i att det är fåfängt av oss att leta efter den gode herden eller den uppståndne Herren. Vi kan ägna oss åt annat, medan vi väntar. Vi kan ägna oss åt att leva. Ägna oss åt att leva det kristna budskapet om fred, frihet, sanning och rättvisa i världen. Det är mycket vi kan göra medan vi tvivlar. Det är mycket vi kan göra, om vi orkar, medan vi upplever oss som borttappade.

Och när vi lever så. Då blir vi själva Påskens vittnen. Vittnen om Jesu uppståndelse. Vittnen om att vi trotsigt lever efter att kärleken är världens starkaste kraft och att döden och ondskan är övervunnen. Även om djävulen ryter och bråkar extra mycket eftersom han vet att hans tid är kort.(Upp 12:12).

Nu tror inte de flesta av oss på en personlig djävul- men ondskans realitet kan vi inte förneka. Den obegripliga och destruktiva ondskan har vi nog alla erfarenhet av. En erfarenhet som vi trovärdigt kan berätta om. En erfarenhet som vi kan vittna om.

Men har vi någon erfarenhet av uppståndelsen ? Eller är vi alla som Tomas- innan han hade fått träffa den uppståndne?

Om man googlar på möten med Jesus eller människor som mött Jesus får man 147.000 träffar. Det beror väl lite på hur man ställer frågan?

Men det kanske är ointressant? Vilka som tror på Gus och Jesus alltså?

Men alldeles ovanligt är det inte. Visste ni att vår riksdag har en kristen grupp. Så att säga en församling av riksdagsledamöter De träffas varje onsdag morgon till andakt. En krympande skara men enligt Dagen är de ett 35 tal. Självklart är det en grupp med medlemmar från höger till vänster.

Men nu åter till Tomas tvivlaren.

Det är något märkligt med berättelsen. Det är inte bara så att han vill träffa Jesus. Han vill få erfarenhet av Jesu sår. Han vill se och känna – erfara – spikhålen och såret i sidan!

Här har vi alla samma Tomaserfarenhet. Världen är sårig och många människor är sårade. När en människa är sårad, fysiskt, psykiskt eller andligt – då är Jesus sårad. Vi erfar Jesu sår i världen – nära oss och fjärran.

Men erfar vi uppståndelsen? Erfar vi mysteriet? Mysteriet med kärlekens seger.

Kanske har vi blivit förblindade?

Livet är ett oförklarligt under. Våren är ett oförklarligt under- den kommer vare sig vi tänkt ut att den skall komma eller inte. Inte heller livet förfogar vi över- vi lever och detta har ingen av oss åstadkommit själv!

Berättelserna om påskens vittnen. Evangeliernas berättelser om hur de kämpade med sina liv. Hur de kämpade med sina tvivel och hur de kämpade med sin tro. Dessa berättelsen handlar också om oss själva. Vi kan inte bestämma att vi inte skall tvivla . Vi kan inte bestämma att vi skall få en tro.

Men vi kan vila i att vi är i ett sammanhang, i en gemenskap där det finns erfarenhet av Jesu sår och av Jesu uppståndelses kraft. Detta sammanhang är gudstjänstens och församlingens nu. Lärjungarna tvivlade. Tomas tvivlade. Men de var aldrig uteslutna ur gemenskapen. Vi är aldrig uteslutna ur gemenskapen (om vi utesluter oss själva).

Låt oss bedja:

Gud vi tackar dig för påskens vittnen

Vi ber om att själva bli påskens vittnen

Vi ber om erfarenhet

Erfarenhet av Jesu sår har vi

Vi ber om erfarenhet av kärlek

Vi ber om uppståndelsens erfarenhet

Vi ber om ”öppnade ögon”

Så att vi kan erfara Kristusljuset i våra hjärtan

Och i världen.

AMEN.

 

Palmsöndagspredika 2017 i Brännkyrka

Palmsöndagen 2017 i Brännkyrka

I dag inleds stilla veckan. Det är veckan innan påskdagen.

Vi har tid för eftertanke denna vecka. Den innehåller skärtorsdag, långfredag ,påskafton och påskdag.

Vägen till korset är överskriften.

Texterna från evangelierna handlar om hur Jesus rider in i Jerusalem på en åsna. Folket hyllar honom med palmkvistar och sjunger Hosianna Davids son, välsignad vare han som kommer i Davids namn. Hosianna i Höjden.

Vi kanske inte tänker på det- men det är samma evangelium som på Första söndagen i advent.

Då brukar vi sjunga hosianna i församlingarna. Vi stämmer in i folkhopens glädjerop. Vi hyllar Jesus på åsnan.

Men i dag råder nästan förstämning- vi fokuserar på det vi vet skall hända. Den sista måltiden som är den första nattvarden. Vi vet att Jesus snart skall gripas, förhöras, dömas, torteras och avrättas.

Det fanns förhoppningar på Jesus. Troligen politiska förhoppningar. Landet var ockuperat, precis som det är i dag. Då av den romerska krigsmakten. Folket längtade efter befrielse, som alla ockuperade folk gör också i dag.

Då ser man sig om efter en ledare. Man såg Jesus. Han hade resning. Han kunde tala så att alla lyssnade. Till och med stormän och makthavare var förbluffade. Kanske skulle han kunna vara den ledare folket behövde för att bli fria?

De talas ofta om hur man skall förstå att Jesus red just på en åsna. Man brukar framhålla två saker. Dels att en åsna är låg. Jesus mötte människorna i ögonhöjd. Han ser inte ner på oss ovanifrån. Nej han möter oss på ett jämlikt plan – i ögonhöjd. Det andra som man brukar framhålla är att han red på en åsna och inte på en stridshäst. Åsnan var en fredssymbol. Jesus är fridsfursten. Han som kommer med fred. ”Skon som krigaren bar i stridslarmet. Manteln som sölades i blod. Allt sådant skall brännas upp och förtäras av eld. Ty ett barn varder oss fött. En son bliver oss given. Och hans namn skall vara .Evig Gud .Fridsfurste…”

Och dessa båda tolkningar har sina viktiga tankar. Säger något viktigt om Jesus.

Men jag tänker att det finns en sak till att påpeka om Åsnan. Jesus hade ingen åsna. Han LÅNADE en åsna. Han ägde nästan inget alls. Men han fick alltid det han behövde för att kunna utföra sina uppdrag.

Vart red Jesus. Jo inte till viken plats som helst i Jerusalem, utan till templet.

Där såg han hur man hade tappat focus. Kommit bort från centrum Samma sak så Luther när han kom till rom för 500år sedan. Då såg Luther avlatshandeln. Hur folk med pegar kunde köpa sig kortare tid i skärselden. Eller rent av köpa syndernas förlåtelse för pengar. När Luther kom till Rom mötte han en kyrka han älskade- men som hade blivit dekadent. Det fanns särskilda bordeller för prästerna. Allt gick att köpa.

Jesus mötte på ett sätt samma sak när han red in i Jerusalem. Ett tempel där man köpte och sålde. Ett tempel som blivit en marknadsplats.

Jesus rensade templet. Vi ser i kyrkokonsten hur han välte handlarnas bord och med ett rep som han svingade drev ut månglarna ur templet.

Han ville göra rent hus- precis som luther. Han ville tillbaka till källorna, precis som Luther.

Vart rider Jesus i dag?

Vi tänker oss att han inte bara rider till Jerusalem eller till Rom. Nej ”Jesus från Nasaret går här fram-än som ingången tid” Det är här han kommer ridande.

Han rider här fram i Brännkyrka. Men han vill inte åt den politiska makten. Han vill göra rent hus i våra hjärtan. Man kunde gott säga att Jesus vill rida in i ditt och mitt hjärtas tempel. Han vill omskapa oss inifrån. Om vi låter oss omskapas i våra hjärtan, då kommer också världen omkring oss att förändras. Förbättras. Bli mer fredlig, mer kärleksfull.

”Öppna ditt hjärta i bön och bot. Upplåt vart hemligt rum. Red dig att taga Guds son emot. Tro evangelium. Himmelriket är Nära”(Sv ps 39) !AMEN

Terrordåd i Stockholm och Palmsöndag

Brännkyrka kyrka palmsöndagen 2017

Varje vanlig dag är alltid en väldigt ovanlig dag för väldigt många. Det tänker vi sällan på, därför att det inte gäller oss själva de flesta dagar.

I Fredags blev en vanlig dag väldigt ovanlig för många i vår Stad Stockholm.

Vi vet att vårt samhälle, med sin livsviktiga infrastruktur, är mycket sårbart. Det är ganska lätt att förgifta dricksvattnet eller att stänga av strömmen. Men det sker mycket sällan.

I fredags körde en tung lastbil med hög fart in i människor som stod eller gick fredligt vid ingången till Åhlens. Flera dog och många skadades. Den vanliga dagen blev den sista dagen för flera som säkert hade planer för helgen. Och förväntansfyllda möten förbyttes i förtvivlan och sorg för många människor.

Tågen stod stilla, affärer stängde. Människor eftersöktes. Sjukhusen gick in i så kallat stabsläge. Kyrkorna öppnades…….för vart skall man gå?? Med den tunga känslan av meningslöshet, sorg, smärta och kanske uppgivenhet.

TV, Radio och sociala medier uppfylls nu av detta. Experter intervjuas. Men de döda och skadade och deras familjer har mycket liten plats i all upprördhet och rädsla som exponeras.

Kanske är det inte något konstigt med det. De sörjande och lidande har rätt att få vara ifred. Rätt till sina privatliv. Rätt till integritet. Men det är ändå för dem och deras själar och deras situation som vi bör rikta våra böner till kärlekens Gud.

”Se vi gå upp till Jerusalem

I heliga fastetider

Att skåda hur Jesus Krist, Guds Son,

i syndares ställe lider”

Denna söndag handlar om oskyldigt lidande. Jesus går mot korset och en säker död. Han var oskyldig, det förstod till och med Pilatus. De ihjäl körda människorna utanför Åhlens i Fredags inväntade en säker död, fast de visste inte om det. De var oskyldiga.

Söndagen handlar också om att vi skall gå med Jesus på hans lidandesvandring. ”Vem går att med Herren vaka……?”

Kristus i varje människa. Kristus i de som i fredags dödades och skadades och Kristus i deras anhöriga. I deras kroppar och i deras själar. ”Vem går att med Herren vaka….?”

Detta är vår uppgift; att gå tillsammans i livet ,försvara kärleken , bekämpa hatet, dumheten och ondskan.

Den tunna hinnan

Inkarnationens mysterium

Är det naturligaste

är naturen

Existensen

Varat

Allts Helighet

 

Inget är

Utanför detta

Luftens Helighet

Guds andedräkt

 

Mest allt levande

Mest varje människa

Din Helighet

Min

 

Denna sanning

Sanningen

Borde ge

Respekt

Och

Utplåna förtrycket

Orättvisorna

Ondskan

Likgiltigheten

 

Men hinnan

Är mycket tunn

Den hinna  som bejakar

Inkarnationen

Och gör oss

Till Helighetsvarelser

Som meningen var

Och är

 

Kärleksmänniskor

Kristusmänniskor

…………………………………………………………………………………………………………….

Herre förbarma dig över oss!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den kämpande tron

Predikan 2:a i fastan 2017 i Brännkyrka

”Den kämpande tron” är överskriften i dagens evangeliebok. Det kan betyda flera saker. Att kämpa för att få och behålla en tro. Eller att kämpa för den rätta tron mot trons avarter. Många religionskrig har säkert uppfattats som en trons kamp, med vapen i hand. 30-åriga kriget och korstågen på medeltiden för att nämna några exempel. IS-anhängarna tror säkert att de utkämpar ett troskrig. Troskamp kan också betyda att kämpa för trons konsekvenser, att kämpa för trons kamp kan vara att kämpa för människovärdet och de mänskliga rättigheterna. Som barns rätt till mat, kläder, utbildning och ett tryggt hem.

Dagens texter handlar om en särskild troskamp. De som kämpar har en tro och tron uppfordrar dem att kämpa-att hålla ut i tro kunde vi säga.

Jesaja är uppfylld av Guds ande.(Jes 6:1-3). Vi kan gott säga att den tro som Gud nedlagt i honom får till konsekvens att han upplever sig som sänd att ”frambära glädjebud”…”förkunna frihet för de fångna”….”trösta alla som sörjer”….förkunna ”lovsång i stället för modlöshet”. Jesaja har inte kämpat sig till en tro. Han har fått tron som en gåva av Gud och den gåvan har som konsekvens att han måste kämpa, för det goda.

Samma var det med Mose, som det berättas om i dagens episteltext. Han var övertygad. Han trodde att han hade en uppgift att leda sitt folk. Denna tro fick han inte genom att kämpa sig till den. Han fick uppdraget av Gud själv (2 Mos 3:10).Men sen fick han verkligen kämpa, för att förverkliga det han trodde på. En kamp som vara de i många år.

Så går vi till dagens evangelium. En kvinna kommer med en mycket dyr olja-nardusbalsam- värdet 300 denarer motsvarade en arbetares årslön. Det var nyligen internationella kvinnodagen, vi lägger märke till kvinnornas betydelse i evangelierna. Hon kom för att smörja Jesu huvud med den dyrbara oljan eller skall vi säga parfymen, eller läkeväxten. Ja, nardusbarsam var allt detta.

Vilken är hennes troskamp? Jo det är att hon inte ändrar sig .Hon ger inte vika för opinionen. De andra i huset grälade på henne och tyckte att det hon gjorde var helt fel. Man menade att det hade varit bättre att sälja oljan och ge pengarna till de fattiga. Det var i alla fall vad man sa. Men kanske var det bara så att de hittade på ett argument för att visa att hon var fel ute?

Hur är det med vår egen troskamp. Hur kämpar vi med vår tro?

Först skall sägas att man inte kan kämpa sig till en tro, om man saknar tro. Tron är alltid en gåva- något som ges Gratis. Man kan aldrig förtjäna sin tro. Men man kan förstås kämpa för att få en tro. Det är rimligt att man gör det om man har en stark längtan.

Kanske kan det vara ungefär som att lära sig cykla? De allra flesta kan lära sig cykla. Men om man inte ens vill försöka, blir det inte mycket cyklat. Den som verkligen längtar efter att kunna cykla försöker och försöker, tills det en dag går! Plötsligt kommer man på det, man vet inte riktigt varför eller hur. Men en dag så bara kan man cykla. Detta betyder inte att man aldrig mera kommer att cykla ikull. Men även när man ligger där med skrapade knän och cykeln över sig, så vet man: jag kan cykla, men i dag så misslyckades jag. Även den som tror, har fått trons gåva, kan hamna i ”själens mörka natt”. I förtvivlans tvivel.

Martin Luther säger om den kristna människan att vi är ”Simul justus et peccator”. Detta har ibland översatts som att vi är ”både syndare och rättfärdiggjorda”. Men en sån översättning kan leda tanken fel. ”simul” är det viktiga ordet- det betyder ”samtidigt”. Det är alltså inte så att vi ibland är syndare och ibland inte. Eller så att vi ibland är frälsta av Jesus Kristus och ibland inte. Vi är samtidigt syndare och rättfärdiga(frälsta).

På samma sätt tror jag det är riktigt att säga att vi samtidigt kan ha en tro och vara uppfyllda av tvivel. Och att detta är ett normalt tillstånd, för många.

Kanske kan man använda en liknelse. Vi går på botten av ett hav. Fötterna stöder mot havsbottnen. Detta är vår grundtro. Men på livets hav går det vågor. Ibland höga vågor som slår över oss och som vi tycker hotar att dränka oss. Vi får svårt att andas och svårt att se. När höga vågor slår mot oss kan vi till och med för en stund tappa fotfästet. Tron grund tycks vackla. Men någon stans inom oss vet vi ändå att vi bottnar. Tron bär.

Hur var det med lärjungarnas tro ?

Det var lite så och så- precis som med oss.

Thomas tvivlaren, ville ha bevis. Till och med när han mött den uppståndne.

När kvinnorna, som kom till den tomma graven mötte änglarna som berättade att Jesus levde, berättade detta för lärjungarna blev de inte trodda. ”De tyckte att det bara var prat och trodde inte på dem”(Luk 24:11)- står det.

Jesus säger flera gånger till lärjungarna att de har en svag tro. ”Varför är ni rädda ,ni trossvaga?”(Matt8:26).

När Jesus talar om tro hos lärjungarna eller hos andra, så är det ju inte tro på trosbekännelsen det handlar om, inte ens den judiska. Inte heller fråga om att tro eller inte tro på Gud. Alla trodde på något sätt på Gud i den miljön på den tiden.

När Jesus talar om tro så tycks han mena en övertygelse om att tro på att det som man strävar efter är möjligt. Alltså inte ett försanthållande utan en drivkraft som ger styrka att kämpa för sina mål. Inte vilka mål som helst utan målet att Kärleken skall segra i människornas hjärtan, och i hela samhället. Ja, i hela skapelsen..

”Oh du som vann, på korsets stam

Vinn oss på nytt var dag.

Till dess din kärlek, o Guds Lamm,

Blir vår och världens lag”(Sv ps 137:6)

 

(I min konfirmationsbibel har prästen, min pappa, skrivit 1 Tim 6:12. Jag slog upp stället först i vuxen ålder och det träffade mig)

 

JB-x

Man säger att ensam är fri, den frie lär vara den starke………….

Att hjälpa varandra leva

”Själv är bästa dräng.” ”Bra karl reser sig själv.” ”Sin egen lyckas smed.” Vi känner igen dessa talesätt eller ordspråk. Och visst är det så ibland, att det är bäst att göra själv, för att få något gjort och få det snabbt gjort. Men som livsvisdom är dessa talesätt helt enkelt fel.

Det mänskliga livet på jorden är till sin natur ett stort samarbetsprojekt. Vi klarar oss inte utan varandra. Många förfasar sig, med all rätt, över all ondska på jorden och hos människorna. Krigen i Syrien, Irak, Ukraina och i Afrika, med enormt lidande för oskyldiga människor, varav många är barn. Bara för att nämna några exempel.

Samtidigt som vi förfasas borde vi förundras. För samtidigt, just samtidigt, pågår samarbete, hjälpsamhet, godhet i en mycket större omfattning. Godheten, jag vågar till och med säga kärleken, är inbyggd i skapelsen. Den är vår yttersta livsförutsättning. Och vi gör alla dessa goda gärningar utan tanke på beröm eller belöning. Vi gör dem bara därför att de behövs för oss alla. Vi behöver varandra för att livet skall fortgå. Och vi behöver ännu mer varandras godhet för ett gott liv.

När du köper en liter mjölk så har många människor varit inblandade i det du håller i din hand. Bonden som födde upp kon och som mjölkade den. Bilfakriksarbetarna som tillverkade mjölkbilen. Chauffören som körde mjölkbilen. Mejeriarbetaren som pastöriserade mjölken och som förpackade den. Arbetarna på fabriken som tillverkade mjölkförpackningen och uppfinnaren som uppfann förpackningen…………… Många,många har samarbetat för att du skall kunna hålla en liter mjölk i din hand. Samma gäller det mesta. Vägarna vi kör på. Husen vi bor i osv. osv.

Vi samarbetar också på det personliga planet. Tusentals människor trängs i tunnelbanan och i bussar varje morgon. Vi hjälper varandra så att ingen skadas under färden eller vid av- och påstigning.

Och ser vi någon i nöd, så är det vår natur att hjälpa. Främst för att vi ser behovet, men också för att vi i vårt eget djup förstår att ”det kunde ha varit jag”- som var tiggaren. Som just fick hjärtinfarkt. Som blev arbetslös. En del människor är mer benägna att hjälpa än andra. Det kan bero på att vi föds olika och har olika erfarenheter. Är troende kristna mer hjälpsamma än andra? Knappast! Men en kristen människa är troligen mer hjälpsam än hon skulle ha varit utan sin tro. Varför ? Goda gärningar gör verkligen ingen till kristen. Men en kristen, gör goda gärningar för att hon inte kan låta bli.

Martin luther ser mycket radikalt på hjälpandet när han i sin katekes förklarar det 5: e budet: ”Du skall icke dräpa”. Så här säger Luther ”…..vi skall leva fridsamt med vår nästa samt hjälpa honom(hen) i alla faror och levnadsbehov.” (min kursivering). Detta betyder tex att om jag inte ger en hungrande mat så dräper jag hen om hen svälter ihjäl!

Jesus hjälpte många. Behövde han själv hjälp? Jo, när han föddes var han helt beroende av hjälpen från sina föräldrar för att överleva. ”Du är ett barn som ligger på ett jordgolv, du fryser om vi inte griper in”(Sv.ps 717). Men även som vuxen ropade Jesus på hjälp. I Getsemane bad han Gud om hjälp ”Fader låt denna bägare gå ifrån mig, om det är möjligt.”(Matt 26:39). Jesus fick också ofta hjälp av sina vänner med mat och husrum.

”Man säger att ensam är fri. Den frie lär vara den starke. Men Du och jag är ändå Vi. Och jorden får blommande marker. Och nätterna skimrar av bloss. Bara för oss.” (Olle Adolphsson).