Kyrkliga resor- TV-granskning i dag

I dag har TV haft ett inslag(flera) om församlingsresor i Svensk kyrkan. Man menar att det är fel att använda medlemmarnas pengar(kyrkoavgifterna) till, att de anställda får göra studie/utbildningsresor.

Jag har gjort kyrkliga resor till: Berlin, New York, Budapest, Bukarest, Tallinn, London, Taizé, Riga, Chicago,  Portsmouth, London, Visby, Åre, Karlstad, Iona, Jerusalem, Santiago de Compostela  -kanske har jag glömt några destinationer?

Kyrkan är förmodligen världens största professionella internationella nätverk. Det är nödvändigt för oss att resa- en del av vår kultur alltsedan Paulus började resa på 100 talet. Pilgrimsresorna  ……………. Missionsresorna………..

Inte i något enda fall har det förekommit på de resor jag ansvarat för att alkohol köpts för kyrkliga pengar(de tillhörigas avgifter). Detta är en självklarhet. Inte heller har jag någon enda gång begärt extra anslag av kyrkorådet för att genomföra en utlandsresa. Det har alltid rymts inom den vanliga budgeten ,ibland genom att alla andra kurser/konferenser ”frysts” det år resan genomförts.

Allt kan skötas och misskötas – men själva resandet i sig skall stimuleras. Och det är faktiskt inte dyrare i dag att resa till Berlin än till Umeå!

Griftetal

Litet griftetal 2016-04-22

 

”Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand”

”For jag upp i himlen,så är du där,och bäddade jag år mig i dödsriket,se,så är du också där.Tog jag morgonrådnadens vingar,gjorde jag mig en boning ytterst i havet,så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig. ” (Ps 139.)

Människan har i alla tider förundrats och fascinerats över sin plats i universum. Och är man astronom, så tror jag det blir ännu tydligare.

Livets mysterium.

Ingen kan någonsin förklara vad livet är, eller hur det kom till. Eller varför just jag skulle finnas.

Ingen av oss. Ingen enda. Har bett om att få komma till denna jorden.

Därför är vi alla, i en djupare mening, oskyldiga till det som vi ställer till med.

Oskyldiga- men alltid ansvariga- efter förmåga.

Ibland blir livet bra och då får vi tacka.

Det finns alltid något att tacka för. Varje liv har på något sätt gudomsgnistan i sig. Varje människosjäl är av Gud- den oändliga kärleken. Och varje liv är en del av galaxens helighet.

Kanske var det detta stora mysterium som Kurt närmade sig, när han såg i sin stjärnkikare. Jag vill tro det. Jag tror det.

Nu i en annan del av den enda världen- den del som vi som är här inte kan se- nu kan Kurt sjunga med Dan Andersson:

”Jag skall gå genom tysta skyar,

Genom hav av stjärnors ljus,

Och vandra i vita nätter

Tills jag funnit min faders hus.

Jag skall klappa sakta på porten,

Där ingen mer går ut,

Och jag skall sjunga av glädje

Som jag aldrig sjöng förut.”

2016-04-22 JB-x

Luther och förnuftet……….

Att gripa det ogripbara………

 

Kyrkans problem med ateismen är dels att ateisterna ofta  tycker att det är rimligt att med förnuftet (logiken) behandla religiösa och andliga frågor och dels att de själva oftast läser bibeln(eller andra heliga skrifter) så som fundamentalisterna gör. I båda dessa fall lockas eller luras vi troende att så att säga utspela matchen på motståndarens planhalva.

Nu är det förstås inte fråga om motståndare, utan om medmänniskor. Och inte heller är det en match som kan vinnas eller förloras, utan fråga om ett samtal om tillvarons grund och livets mening.

Men ändå; förnuftet har sina begränsningar när det gäller religiösa frågor. Och fundamentalism är sällan en framkomlig väg när det gäller att läsa och förstå de heliga texterna.

Detta har många, i vår tradition, förstått, inte minst Martin Luther(ML). I verket ”Om den trälbundna viljan” talar ML om att vi kan tillägna oss kunskap på tre ”plan”. Först på förnuftets(logikens) plan, vilket är nödvändigt och gott- men inte tillräckligt.ML säger om teodicé-problemet att om vi angriper frågeställningen på förnuftets plan måste vi konstatera att  Gud inte finns, eller att Gud inte är allsmäktig (eller god).

Eftersom ML vet att Gud är både allsmäktig och god, så är det uppenbart att förnuftet(logiken) har stora begränsningar när det gäller att få kunskap om de djupaste livsfrågorna. ML säger därför när förnuftet inte längre räcker till, går vi till nästa plan. Trons plan. På trons plan kan vi få kunskap, riktig kunskap, som inte är möjlig att få på förnuftets plan. Man kan ändå, med ord beskriva kunskap som vi får på trons plan. Den kunskapen kan också förmedlas med bilder, musik och poesi.

Det är ungefär som en vacker tavla. Det är helt omöjligt att få svar på frågan om tavlan är sann eller falsk i någon logisk mening. Men det är meningsfullt att, med förnuftiga ord, formulera hur den berör mitt hjärta- mina känslor, min upplevelse. Ateisterna envisas ofta med att kräva av oss att vi skall svara på frågan om Gud finns eller inte, med ett logiskt resonemang. Många har försökt, men på ett sätt är det omöjligt och felaktigt- man kommer bara en bit på vägen.

Men förnuftets och trons plan räcker inte för att förstå allt. För fullständig kunskap krävs det tredje kunskapsplanet. ML kallar det ”Härlighetens ljus”. Detta är den kunskap som vi får efter döden då vi möter Gud ”ansikte mot ansikte”(1 kor 13:12). Då skall också Gud bli ”allt i alla”( 1 kor 15:28).

ML är undervärderad både som filosof och som mystiker.

Jag vill nämna två andra exempel , i vår tradition, på insikten om förnuftets(logikens) begränsningar.

Det första är professor Gustaf Wingren . I sin bok Credo (där han verkligen vill uttrycka sin tro) avslutar han varje kapitel med en dikt- ett poem. Han gör det inte för att han tror sig vara poet, utan just för att det han vill säga inte fullt ut låter sig sägas med en logisk text.

Det andra exemplet är ärkebiskop em K-G Hammar. I debatten om sanningen i trosbekännelsens utsagor om jungfrufödseln, yttrade han att man bör närma sig texten(texterna?) med ett ”poetiskt förhållningssätt”.

I detta sammanhang är det bra att påminna sig att Svenska kyrkans kyrkomöte har beslutat att ”varken trosbekännelsen eller läran är föremål för tro…..” (KO första avdelningen 1 kap-inledningen.)

Väl att märka är att förnuftet är kompetent att avgöra sina egna gränser. Ungefär som om en tumstock, om den kunde tala, skulle säga om sig själv: ”Jag är en bra tumstock, men jag duger inte till att avgöra om stenen väger tio kilo eller hundra kilo.”

Det sagda, hitintills skrivna, skulle kunna innebära att det är omöjligt att på ett intellektuellt hederligt sätt, tala om eller beskriva Gud. Och det ligger förstås något i det, men det är ändå värt ett försök.

När Mose fråga Gud (2 Mos 3) vad han skall svara när Israels barn frågar honom om Guds namn, då svarar Gud: ”JAG ÄR ”(den jag är). Säg till folket att ”jag är” har sänt dig.

YHWH (eller JHWH)har oftast tolkats just så. Gudsnamnet är 1:a person singularis av verbet ”vara”. Verbet ”vara” är det mest grundläggande ordet i språket. Gud är ”varat” självt eller alltet. Allt som ”är” är förstås allt som ”finns”. En rimlig formulering är att Gud är ”existensen” eller ”varat”.

Om Gud är existensen så blir frågan om Guds existens, en icke-fråga! Och utifrån denna utgångspunkt(om man accepterar den) blir det en oförnuftig och ointelligent fråga, att fråga om Gud existerar eller ej. Och jag menar att detta är en rimlig och förnuftig hållning!

Detta får konsekvenser. Om Gud är existensen, så är det rimligt att kalla allt som existerar för ”Guds kropp”.(Carl von Linne tillskrivs uttrycket: ”I naturen ser man Gud på ryggen”) Jorden och allt som finns på den, även människorna med sina kroppar och själar, är delar av guds kropp; kroppsdelar. Men även stjärnorna och galaxerna ja alla himlakroppar är kroppsdelar i Guds kropp.

Ingenting finns utanför- och allting är indraget – i detta Heliga. Existensen.

Denna insikt kommer tydligt till uttryck i psaltarens139:e  psalm. Och i Jesus replik till Pilatus ”du hade alls ingen makt över mig- om den inte var dig given ovanifrån”(Joh. 19:11). Pilatus förstår inte detta; att också han är en kroppsdel i Guds kropp. Liksom Myran och berget. Men Jesus vet!

Insikten i den nu beskrivna sanningen, stämmer till ödmjukhet. Detta är också grunden när Jesus säger till oss att vi skall älska våra fiender (Matt 6:44).

Om nu allt som existerar(finns) är Guds kropp, så betyder det också att allt smutsigt och fult(ja avskyvärt!) på något konstigt sätt är delar av den Gudomliga helheten. Detta gäller också våra onda handlingar. Här finns också, på ett svårbegripligt sätt, förlåtelsens grund. Bland annat därför att vi inte har bett om att få bli till, är vi alla i grunden moraliskt oskyldiga. Förlåtelsen handlar i detta perspektiv inte om att vi skall be Gud om förlåtelse. Det är på ett sätt helt ointressant. Förlåtelsen handlar om att vi skall förstå att v i ÄR förlåtna och utan skuld i en djupare moralisk mening. Däremot är vi alltid ansvariga för våra handlingar(om vi är friska) och måste ta det ansvaret även närt det innebär soning och straff.

Det är meningsfullt att be människor om förlåtelse och att försonas med dem. Förlåtelsen ”händer” när parterna(offret och förövaren) är överens om den.

Men innan vi förstår att vi i en djupare moralisk mening är utan skuld, kommer vi att fortsätta att göra varandra illa.(Läs Marie Fredrikssons lilla roman Noreas saga). Därför är Jesu förkunnelse i ord och handling om att älska alla-även syndaren-men hata synden; helt avgörande för att vi alla skall kunna leva ett värdigt liv.

Efter denna utvikning återgår jag till huvudspåret. I teologin talas det ofta om transcendens. Att Gud är transcendent. Det betyder att Gud är bortom det vi kan se, höra känna eller förnimma.

En helt transcendent Gud är en omöjlighet och en ointressant Gud. Rimligare än att säga att Gud är helt transcendent är att säga att Gud är existensen och att tillvaron(allt som existerar) är Guds kropp- och alla är vi kroppsdelar(oavsett om vi vill vara det eller oavsett vad vi tänker om saken). Men vi kan inte förstå, varken med förnuft eller i Tron, Gud fullt ut. Den fullständiga kunskapen kommer kanske(?) till oss i nästa liv. Nu kan vi endast arbeta på att fördjupas i vår förundran över det outsägbara. Men detta får inte uppta all vårt tid och kraft. Vår viktigaste livsuppgift är att vårda relationerna till alla levande kroppsdelar i Guds kropp. Det viktigaste är Kärleken.

Ibland säga det att inkarnationen(att Gud blev människa- lät sig födas som ett barn den första julnatten)är det viktigaste i kristendomen. Eftersom alla människor är kroppsdelar i Guds kropp, och därmed Heliga, så är det inte detta som menas med Jesu födelse, utan något mera.

Detta mera skulle kunna sägas vara att Gud så att säga sammanfattar sig själv i Jesus Kristus.(Joh 1:18).

Vårt ”förnuftiga” gudsbegrepp säger inte allt om vad Gud vill. Något om detta säger oss tillvaron om Guds vilja. Där finns skönhet, vacker musik och poesi. Möjlighet till kärlek.

Vad tillför Jesus?

”Ingen har någonsin sett Gud, men den enfödde sonen, som är i Faderns sköte, han har kungjort vad Gud är” (1 Joh: 18) / i Norsk, Dansk och engelsk översättning står det ”han har förklarat honom(dvs Gud)/

Jesus är gränsöverskridande. Han överskrider jordiska lagar och religiösa bud. Han säger att livet är viktigare än religionen.(Markus 2:27-28). Men han säger också att tron kan förflytta berg.( Mark 11:23)

Han vill minska avståndet till Gud, och därmed till oss själva och till varandra. Han gör det genom att bli en människa som vi. Därför är en genuint kristen uppmaning: Gör som Gud- bli människa!

Otaliga är berättelserna om människor som mött Jesus Kristus i andra människor, utan att (först) ha vetat om det.(Jfr också Emmausvandringen Luk 24:13-31).

Jesus gör Gud lättbegripligare för oss. Vi har lättare för att tala med eller om en Gud som är en annan människa, än för att tala med ”existensen”.

Jesus största gränsöverskridande är överskridandet av gränsen mellan liv och död. Detta gränsöverskridande kan ge oss livsmod. Hans väg var svår, liksom det för oss inte finns enkla vägar till sanningen.

Jesus Kristus är helt unik för kristendomen, även om många muslimer räknar Jesus som en stor profet. Dessutom har alla de stora religionerna någon ”mänsklig kategori”,vid beskrivningen av det Heliga. Vi kristna har Jesus. Muslimerna har Muhammed. Buddisterna har Budda. Judarna har väntan på (Messias).

Dessutom är någon form av treenighet, inte endast fråga om ett kristet påstående om att Gud har eller är tre ”personer”. Fadern, Sonen och Den Helige Anden. Det lär ha varit biskop Krister Stendal som formulerade:” I konstruktörens, befriarens och livgiverskans namn” Det handlar inte endast om personer, utan lika mycket om kategorier. Den fysiska verklighetens kategori(Fadern, skaparen). Befrielsens, förlåtelsens och upprättelsens kategori (Sonen, själen). Den osynliga livskraftens kategori(Den Heliga andan, hjärtat).

Mot dessa tre kategorier svarar de tre stora helgerna: Jul, Påsk och Pingst. När de kristna missionärerna nådde ett nytt missionsfält byggde de ofta först tre hus. Ett sjukhus(för att hela skapelsen), En skola(för att vårda själen) och en kyrka ( för anden och själavården).

Om Gud skapat människan till sin avbild, vilket påstås i Bibeln (1 Mos 1:27) så bör människan, liksom Gud, vara treenig. Och många påstår att varje människa består av, eller har, kropp, själ och ande. Detta är nästan sant. Människan har en kropp – varje kropp är helt unik. Människan har en själ- varje människosjäl( grek psysche)är helt unik. Men människan ”har” ingen ande. Det är samma ande i alla människor. Guds heliga ande bor i alla människor. Gud inblåste sin ande i oss (1 Mos 2:7). Det är därför vi lever. När Guds ande lämnar oss, då slutar vi andas. Vi dör. Men Guds ande är inte endast livskraften, utan också Kärlekens ande som bor i våra hjärtan.

Treklangen i tillvaron kan också förnimmas i den Judiska trosbekännelsen. ”Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta (anden) och av all din själ( själ) och av all din kraft”( skapelsens, fysikens kategori). (5 Mos 6:5) Parenteserna med innehåll är förstås mina kommentarer.

Ibland, ja ofta, hör man sägas att Påsken är kristendomens viktigaste helg, största högtid. Det är fel ur ett förnuftigt perspektiv. Julen är först och störst. Om inte Jesusbarnet hade blivit fött i stallet i Betlehem, så hade han förstås inte kunnat leva, älska, lida, dö och uppstå. Utan Jul ingen påsk!

Så är det med oss också. Utan födelse inget liv. Utan födelse inget dop –kanske är det därför vi skriver in dopkandidaternas födelsedag i dopbevisen ?

Vad är då riktigt viktigt i det kristna livet ? Att omfatta den rätta läran? Att fira högmässan och de avdra livsriterna? Kärleksgärningar till andra människor och till djur och natur?

Livet är alltid viktigare än religionen, även för en troende. Utan liv(existens) kan jag inte vara en troende. Den store teologen och folkbildaren NFS Grundtvig (+ 1872) blev berömd för uttalandet: ”Först människa och sedan kristen” Det finns de som påstår att danskans ”så” i detta fall skall översättas ”på så vis” eller ”på detta sätt”- i så fall förstärker det det mänskliga på ”bekostnad” av människans religion.

Religionens funktion för människan är att tolka verkligheten och livet så att var och en av oss kommer närmare sin egen bestämmelse. Det blir ett liv i kamp och i harmoni. Kärleksgärningar och förlåtelse till mig själv och andra. Vila. Bekymmerslöshet. Förmåga att uppleva skönhet. I bästa fall förmåga att skapa skönhet. Allt detta kan vår tro och våra riter hjälpa oss att uppnå.

Men religionen kan också bli ett hinder för ett gott och riktigt liv. Rädda människor blir ofta dogmatiska och bygger murar för att skydda sig. Murar som blir till hinder för andra människor för att ta till sig det goda i religionen.

Men egen personliga ståndpunkt är att det är oförnuftigt att inte tro. Jag har dessutom försökt visa att treenigheten är i harmoni med skapelsen och flera icke-kristna religioner.

Kristendomen, den kristna tron, bekännelsen och läran, har inte sanningen med stort S. Därför att livet alltid är större än tron. Det är detta som ligger i vår ärkebiskop Antje Jackelens valspråk: ”Gud är större”. Valspråket har förknippats med våldsbejakande islamism. Om man läser hela bibelversen, förstår man att det handlar om motsatsen och om att vi aldrig kan förstå allt, men vi kan fördjupas i vår förundran över det outgrundliga.”…låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning. Då förstår vi att vi är sanningens barn, och om vårt hjärta dömer oss kan vi inför honom övertyga vårt hjärta om att Gud är större än vårt hjärta och vet allt.”(1 Joh 3: 17-20.)

 

Johan Blix

 

Annandagsmänniskor

Betraktelse annandag jul 2015 i Sundbybergs ka kl 1500

 

Min farmor Anna Björck (f. Holmdahl) använde ett begrepp som jag särskilt kommer ihåg. Det var ordet ”Annandagsmänniskor”. Men annandagsmänniskor menade hon sådana människor som går till kyrkan- också på annandagarna. Annandag Jul. Annandag Påsk och Annandag Pingst.

Det är bara de tre stora helgerna som har annandagar- även om man nog kan räkna dit allhelgonahelgen och midsommarhelgen också –dvs de är dubbelhelger där båda dagarna liksom tillsammans kan förstärka helgens innehåll.

Och visst är annandag jul en fortsättning på juldagen. Men inte en upprepning. Ämnet i dag är ”Martyrerna” – dagen kallas också den helige Stefanos dag- och texterna handlar om Stefanos som fick plikta med sitt liv på grund av att han inte övergav sin tro på Jesus Kristus. Mera korrekt är att säga att han vittnade med sitt liv- och att detta(tyvärr) ledde till hans död. Martyr betyder just ”vittne” om man översätter det ordagrant.

Men jag menar att dagens ämne angår oss på ett djupare personligt plan, än att vi skall bli stilla och förundras inför Stefanos öde.

Jag tror att min farmor menade något djupare med sitt begrepp ”annandagsmänniskor”,än sådana människor som går till kyrkan två dagar i rad. Anannandagsmänniska är en sån människa som inte ger upp! Sådana människor som ”vittnar om trons sanning och hjärtats frihet.  (Sådana som Gud givit kraft) att försvara kärlek och rätt”.(Från dagens bön) Annandagsmänniskor är pliktmänniskor i ordets bästa och positivaste bemärkelse. Det är helt enkelt en livshållning, som  förunnats vissa människor, även om de också måste kämpa för att behålla den.

Låter det tråkigt, att vara annandagsmänniska?

 

Det räcker väl att man går på juldagen eller på julaftons julbön ?

Inte blir man väl en bättre människa om man kommer på annandagen också?

Kanske blir man det? Kanske inte? Men det handlar om något helt annat. Det handlar om att vilja och våga och orka stå fast i sin kristna tro. Att aldrig skämmas för evangeliet.

Och för att kunna detta behöver vi varandra också på annandagen och ute i vardagen. Vi behöver lita på Guds nåd – och låta den fylla oss. Detta är allt annat än tråkigt! Och när man kommit på det- så har man liksom inget val. Jag tror att min farmor gick till kyrkan på annandagen utan att någonsin tänka efter om hon ville det eller inte. Hon bara gick. Hon var en annandagsmänniska. Och jag tror att detta präglade inte endast hennes kyrkogång –utan lika mycket hennes vardagsliv.

Och hade hon en vardagsplikt mot en medmänniska(eller kanske mot sig själv?) som hindrade henne från att gå till kyrkan- så tror jag inte att detta bekymrade henne särskilt mycket.

Annandagsmänniskor är vittnen. Ibland vittnar de med ord- oftare med sina liv. Jag tror att vi alla känner någon om viken vi skulle kunna säga att ”Där går en annandagsmänniska”

Och jag tror att annandagsmänniskorna själva har ett rikt liv! I Stefanos efterföljd!

Att bli annandagsmänniska –en stilla nåd att be om!

AMEN!