Gustaf Björcks begravning i Uppsala 22 mars 2019

 

 

Klas Gustaf Elias Björck föddes i Visby 23 februari 1956. Han växte först upp i Dalhems prästgård där vår far var kyrkoherde.

Gustaf döptes innan visitationshögmässan i Dalhems kyrka 6 maj. Döpelseakten förrättades av Biskop Algot Anderberg. Biskopens hustru Yvonne – som var dotter till Natan Söderblom, bar Gustaf till dopet och blev hans fadder. Ytterligare fyra faddrar var kyrkvärden Ernst Nilsson och h.h. Elina från Dalhem samt kyrkvärden Willy Larsson och h.h. Inga-Lisa från Hörsne.

Vi tillhör en gammal prästsläkt och det fanns en outtalad förväntan om att traditionen skulle föras vidare. När Gustaf föddes lär jag ha sagt ”Det va tur att de blei ein sork –så nu slippa ja bli präst ”.

Men Gud ville annorlunda och vi blev båda präster.

När Gustaf var 10 år, och jag var 20, var jag i det militära som värnpliktig kadettsergant. Gustav ville vara som jag och marschera. Han tjatade; och Gustaf och jag marscherade (gick till fots) från Visby till Burgsvik. Det är en sträcka på 90 kilometer. Vi sov under bar himmel. Vandringen gav gemenskap. Vid den tiden bodde familjen på Biskopsgatan 3 i Visby.

Gustaf och jag hade också det gemensamt att ingen av oss klarade gymnasiet första gången vi försökte –utan fick avbryta och återkomma.

Gustaf ägnade två år av sin ungdom åt att utbilda sig till sambandsofficer i pansarbataljonsstab. Jag själv är utbildad stridsvagnskompanichef. Detta gjorde att vi disponerade ett gemensamt språk. Ett språk där varje ords betydelse är exakt och måste vara exakt. Minst lika exakt som orden måsta vara inom praktisk filosofi. Vi hade ofta olika åsikter, men nästan aldrig uppstod missförstånd.

Intresset för samhällsansvar och politik fick vi hemma vid middagsbordet. Gustaf var mycket engagerad hela sitt liv på olika sätt. Han var också mer än allmänbildad i samhällskunskap och statskunskap.

Den 20 januari 1985 prästvigdes Gustaf i Luleå av biskop Olaus Brännström. Pappa och jag var hans assistenter. Efter tjänst i Vännes och i Gräsgård på Öland (där vår farfar var tf kyroherde) fick Gustaf en personlig tjänst med placering på Svenska institutet för missionsforskning. Hans missionsintresse vaknade redan i tonåren. Och det blev inkom missionsvetenskap som han forskade o disputerade.

Äktenskapet med Liseli betydde väldigt mycket för Gustaf. Vi pratade nästan dagligen i telefon de sista 10 åren och Gustaf sa nästan aldrig jag – utan VI. Det var Gustaf och Liseli, när han rapporterade om livet på Luthagsesplanaden.

Gustaf, min älskade broder, var en kärleksfull människa. Med ett skärpt intellekt. Och mycket kunskap. Han var vänfast och ett stöd för många. Hans förankring i evangeliet om Jesus Kristus var total liksom hans förankring i Svenska kyrkan.

Livet var under stundom mycket jobbigt för Gustaf. Han fick kämpa med sig själv och med sin trasighet. Men han gjorde det ofta med humor. Han kunde berätta en historia.

Gustaf var samtidigt en ovanligt hel människa. Så som vi alla vill vara. Det kunde upplevas som kompromisslöshet – men det handlade om att han var sann mot sig själv.

Den 27 februari dog Gustaf i sitt hem. Frid över hans själ. Frid över hans minne. AMEN.

 

Annonser

inled oss icke i frestelse………………

                                                                                                                                                 Sid 1(4)

Predikan 1:a i fastan 2019 i Frösunda kyrka, Prövningens stund

Prövningens stund- är överskriften i dag i evangelieboken.

Är det någon skillnad på prövning och frestelse?

I den Gamla översättningen av Fader vår, ber vi ”Inled oss icke i frestelse” och i den nya översättningen ber vi ”utsätt oss inte för prövning”.

Vi har väl en allmän känsla av att frestelse det är när någon försöker lura oss att göra något som är fel eller skadligt och som samtidigt kan verka lockande.

Och prövning är något annat. Det är något som vi möter i livet bara genom att leva och försöka överleva.

Att Gud skulle försöka lura oss att leva fel så att det skadar oss själva och andra faller på sin egen orimlighet. Luther säger också i sin lilla katekes att: ”Gud frestar ingen, men vi ber i denna bön att Gus skall beskydda och bevara oss, så att djävulen, världen och vårt eget kött inte bedrar och förför oss till vantro, förtvivlan och andra svåra synder och laster och att vi när vi frestas inte låter oss övervinnas utan kämpar för att vinna den slutliga segern.”

Men kan Gud utsätta oss för prövningar? Jo i en mening, kanske.

Svårigheter som vi möter i livet kan tolkas –som att Gud utsätter oss för prövningar. Om det i någon objektiv mening är det eller ej ;är dels ganska ointressant och dels omöjligt att få reda på.

Jag kan ta ett näraliggande exempel. När jag just skulle börja min prästgärning drabbades jag av en sk ”aneurysm” –det är att ett blodkärl brister på grund av en medfödd svaghet i boldkärlet. Man talar om aneurysmer på stora kroppspulsådern och aneurysmer i hjärnan. Oftast får man inga förvarningar utan är helt symptomfri tills det inträffar att blodkärlet spricker. I mitt fall var det i hjärnan. Man kan dö omedelbart av detta- men det gjorde inte jag. Ambulans och ambulansflyg till neurokirurgen på Karolinska. Efter några dygn(jag vet fortfarande inte hur många) så skickades jag tillbaka till Gotland och Visby lasarett för rehabiliteringsarbete. Jag låg där på en sal och kände ingen. Då kom en sockenpräst –han hette Alvar Boström- in i salen. Han kom inte för att besöka mig utan någon sockenbo som blivit inlagd. Men han kände igen mig och jag kände igen honom. Han bodde i mitt barndomshem och var min pappas efterträdare i Dalhems socken.Jag förstod att han skulle komma fram till min säng och i mitt undermedvetna tänkte jag nog att han skulle tycka lite synd om mig i min belägenhet. Men det gjorde han inte. Han kom fram till mig och sa: ”Johan ,så här gör Gud när han utbildar präster”. Naturligtvis glömmer jag inte den repliken –och fick mig en tankeställare. Och han hade rätt i att hela situationen och att jag drabbades av aneurysmen gjorde att jag på ett helt nytt sätt förstod livets skörhet och hur nära döden vi alla är varje dag.

Men att det skulle vara Guds vilja att jag skulle bli sjuk det har jag aldrig trott. Men att Gud kunde vända det onda till något gott – det tror jag.

Många, många kan vittna om ungefär samma. Man drabbas av en prövning i livet. Något ont som man helst inte vill skall hända – men när det händer så fördjupas och mognar man som människa. Men vad som är Gudomligt eller inte i detta beror på vem som tolkar. Och det behöver inte bero på om människan är troende eller ej. Jag har mött ateister som blivit troende på grund av prövningar som de genomlevt. Och det finns troende som tappar, eller nästan tappar, sin tro på grund av prövningar de mött i livet.

Sid 2(4)

En ganska vanlig förklaring till prövningsproblematiken är att det finns en mening, men vi kan inte se den nu- kanske senare?

Denna filosofiska tanke, som ibland förekommer som lösning på teodicéproblemet, finns i en mycket populär sång:

”Prövningar vi möta få,

Och vi ofta ej förstå

Herrens vägar, när Han önskar,

Att vi himlen skola nå.

Sina barn Han leder här,

Genom sorger och besvär.

 

Vi förstår Hans vägar bättre ovan där.

Ovan där randas morgonen,

Och därhemma samlas helgonen.

Vi skall då förtälja om vår resa här.

Vi förstår Hans vägar bättre ovan där.”

(Insjungen av tex Elvis och Carola)

 

Men dagens texter handlar om något annat. De handlar om en valsituation.

De handlar om det viktiga att välja att göra det rätta i prövningens stund. I frestelsens stund.

Evangeliet handlar om att Jesus prövas/frestas. Jesus hade en kamp att kämpa. Det var inte så enkelt att han aldrig tvekade om att han skulle gå upp till Jerusalem och lida och dö. Han kunde naturligtvis ha rymt ifrån hela företaget. Kanske gömt sig i bergen. Eller flyttat till Egypten. Om inte Jesus hade den valmöjligheten så var han inte fullt ut människa. Vi tänker oss gärna att allt i passionshistorien är förutbestämt. Predestinerat. Hela dramat när vi nu tar del av det i fastan är skrivet så att man tänker: det kunde inte ha gått annorlunda. Det gäller Judas som förråder honom. Vi tänker: vad synd att någon måste ha den rollen. Otur för Judas. Och Pilatus som verkligen försöker få Jesus frikänd. Men det verkar på förhand dömt att misslyckas.

Men under skeendet var inget självklart. Inte heller för Jesus själv. Han ropar i sin förtvivlan: ”Fader, om du vill det, så ta bort denna bägare från mig. Men låt din vilja ske, inte min.” Jesus ville alltså slippa och han har inte samma vilja som Gud Fader. Han skiljer här på min vilja och din vilja.

Jesus stod alltså inför en valsituation. Och hans mycket nära vän Petrus, ville påverka honom till att inte gå lidandets väg.(Matt 16:21-23).

 

Sid3(4)

Av detta kan vi lära oss att vi inte alltid kan lita på våra bästa vänner i prövningens stund. Även om de vill väl. Eller var kanske Petrus omtanke en omtanke om sitt eget ve och väl? Det får vi aldrig reda på. Till sist är vi ensamma vid beslutet i prövningens stund.

Vilka prövningar vi utsätts för varierar naturligtvis med vilka vi är och vilken situation vi befinner oss i.

Det kan vara ekonomiska frestelser, sexuella frestelser, drogfrestelser. Frestelser att tillskansa sig fördelar på någon annans bekostnad. Ja, du vet själv bäst vad som gäller för just dig.

Jesu frestelse var att överleva fastän han visste att det rätta skulle vara att ta konsekvenserna av sin förkunnelse och det liv han levat, utgivande för andra.

Prövningarna och vår förmåga eller oförmåga att stå emot dem är högst personliga. Det är viktigt att erinra sig detta: det som är svårt för en person är lätt för en annan.

En del människor är så hetlevrade att de ständigt måste skärpa sig för att inte klippa till andra, som bär sig dumt år. Andra åter är så lugna att intet eller ingen kan reta upp dem till slagsmål. Det är knappast någon prestation för en absolutist att avstå från den drink –men för en alkoholist kan det vara ett svårt beslut. Osv Osv

Av detta lär vi oss att vi inte skall döma om hur andra klarar eller beslutar i prövningens stund. Var och en kan endast sätta betyg på sig själv.

Vad är det då som man absolut inte får göra– enligt den kristna etiken?

Finns det någon lista att gå efter?

Får man svära, får man dansa, får man ha sex innan äktenskapet, får man tjäna mycket pengar, får man köra i en lyxig bil, får man åka flyg till Thailand (bara för att man har råd och vill det)får man undandra sig att hjälpa till för allas bästa?

Om det finns någon sån lista så skulle det kunna vara 10 Guds bud. Men även budorden kan tolkas olika av olika människor och i olika situationer.

En av Paulus huvudpoänger att en Kristen människa är fri. Det betyder fri från lagen. Fri från. Det finns ingen lista att gå efter. Paulus säger till och med att ”Allt är tillåtet; ja, men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet; ja, men allt är inte uppbyggligt” (1 Kor 10:23) Men detta betyder inte att man kan leva hur som helst. Det framgår av nästa vers ”Ingen skall söka sitt egets bästa, utan var och en skall söka den andres bästa”( 1 Kor 10:24). Ett annat korrektiv kommer i Galaterbrevet 5:13–14; ”Ni är ju kallade till frihet, mina syskon; bruka dock inte friheten så att köttet får något tillfälle. Utan ni bör tjäna varandra genom kärleken. Ty hela lagens uppfyllelse ligger i ett enda budord ”Du skall älska din nästa såsom dig själv.” ”

 

 

 

 

 

 

Sid 4(4)

 

 

Låt oss bedja:

Jesus, du som blev prövad i allt

Och förmådde fatta rätt beslut

Ge oss kraft att fatta rätt beslut när det gäller

Så att det inte skadar andra människor eller mig själv

Ge mig sinnesro att

Acceptera det jag inte kan förändra

Mod att förändra det jag kan

Och förstånd att inse skillnaden

 

Låt dock aldrig min sinnesro

Bli så total att den släcker

Min indignation över det

som är fel, vrångt och orätt

Att tårarna slutar rinna nerför

Mina kinder och vreden

Slocknar i mitt bröst

 

2019-03-09 Jb-x

 

 

 

Det levande ordet

Predikan Sexagesima eller Reformationsdagen i Vallentuna kyrka 2019-02-24

Överskriften i dag är ”Det levande ordet”

Det är naturligtvis ingen slump att Ordet framhålls på Reformationsdagen. Luthers ärende –eller ett av hans ärenden-var att alla och en var skulle ha tillgång till Ordet.

Så var det inte i Den Romerska kyrkan på 1500-talet.Mässan firades på Latin och den gudstjänstfirande församlingen kunde inte latin och därför kunde man inte drabbas av ordet, på rätt sätt. Luther menade att detta gav prästerna en religiös maktposition som var orimlig och felaktig.

I rasande fart översatte Martin Luther Gamla och Nya testamentet från Hebreiska och från Grekiska till Tyska. Men den stora folkmassan kunde inte läsa ens på sitt modersmål. Därför blev en av reformationens stora projekt att lära människor att läsa på sitt eget modersmål.

Här har vi grunden till den starka kopplingen mellan kyrka och skola, som har bestått i vårt land ända in på 1950-talet. Fortfarande kallas många skolor för ”kyrkskolan” och ligger nära sockenkyrkan. Lärarna var anställda som skolkantorer och undervisade i skolan på vardagarna och spelade orgel i kyrkan på helgerna.

Luthers ärende var att myndiggöra den enskilde individen, religiöst. Obs! endast religiöst, inte i det borgerliga livet. Det var inte tal om att ge människor rösträtt och låta dem påverka och ta ansvar för hela samhällslivet. Men det var ändå ett stort steg mot demokratisering av samhället – att lära människor läsa och själva kunna ta ställning till Ordet. Framför allt var det ett religiöst myndiggörande av den enskilda människan.

Detta att kunna läsa för att själv kunna ta ställning, blev så centralt i vår kristendomstyp att vi kallade konfirmationsundervisningen för att :”gå och läsa”.

Prästerna miste det religiösa monopolet och i prästämbetet betonades förkunnelsen- det vill säga utläggningen av bibelordet. I stället för prästämbetet talade man om ”det heliga predikoämbetet”.

Luthers revolution skulle inte ha blivit vad den blev om den inte hade sammanfallit med att boktryckarkonsten uppfanns.

Det blev också en mycket stor betoning av Ordet och begripligheten av gudstjänsten på bekostnad av liturgin och mystiken. Begripligheten sätter vi fortfarande högt i vår kyrka – men ibland har det blivit en intellektualisering av religionen. Intellektuella resonemang är viktiga och det är viktigt att de är rediga. Men numera förstår vi att även ett barn, som inte kan läsa en enda rad, kan ta emot nattvarden och uppleva sig delaktig av det heliga.

Så var det inte när jag konfirmerades. Då sa prästen till konfirmanderna:”Från denna stund ägen I, med församlingen tillträde till Herrens heliga nattvard, vilket jag härmed tillsäger eder, i Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, Amen.”

Betoningen av Ordet- och därmed predikan- har kunnat ta sig olika uttryck. Ett av de mera originella är Markim och Orkesta kyrkor. Där är predikstolen byggd ovanpå altaret. Ingen som helst tvekan om vad som är högst upp alltså. Ordet överst!

Med ordet menar vi ofta bibelordet. Och bibeln kallas för den Heliga skrift. Biblar behandlas därför ofta med vördnad. Det händer inte så sällan att människor kommer till oss i kyrkan med gamla biblar och vill att vi skall ta hand om dem. Men har kanske funnit boken vi en bouppteckning och vet inte vad man skall göra av den. Man vill inte slänga en bibel. Men har respekt för det Heliga Ordet.

Det är viktigt att komma ihåg att bibeln – alltså själva boken – inte är helig i sig. Den innehåller helighetens möjlighet. Det betyder att först när bibeln läses uppstår Heligheten. En bibel som aldrig läses kommer det inget heligt ur. Den kunde lika gärna slängas.

 

Men med det levande ordet menas inte endast bibeltext.

Först har vi skaparordet i skapelseberättelsen. ”Och Gud sade: Varde ljus; och det vart ljus”(1Mos 1:3ff).

Så har allt blivit till som är till, genom att Gud uttalat skapande ord.

Vi kan också ”skapa” genom att uttala ord ”Härmed förklarar jag sammanträdet för öppnat !” Genom att uttala dessa ord blir ett sammanträde till.

Eller prästen som säger till brudparet: ”………härmed stadfäster jag ert äktenskapsförbund.” Så var de  från och med den stunden äkta makar.

Och så har vi början på Johannesevangeliet: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Detta var i begynnelsen hos Gud. Genom det har allt blivit till, som är till. I det var liv ,och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har icke fått makt därmed. (Joh 1:1-5)……………och Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss.”(Joh 1:14).

Här säger texten att Jesus Kristus är Ordet! Nu är det kanske slut med begripligheten ? Åtminstone i någon filosofisk mening. Men vi anar det heliga mysteriet!

Ord är mer än ljud. Ord som bara är ord är inte mycket värda. Möjligtvis som poesi . Vi har hört uttrycket ”att sätta makt bakom orden”. Med det menas att det skall finnas ett tydligt samband mellan lära och liv. Mellan ord och handling.

Den Helige Franciskus lär ha sagt:” Förkunna evangeliet i tid och otid, ständigt, och om så behövs också med ord.”

På många predikstolar i våra kyrkor står det: ”Bliven Ordets görare” (Jak1:22, Matt 7:21). Nu är det ju känt att Luther kallade Jakobs brev för en halmepistel. Han menade att man kunde klara sig utan den. Men det måste förstås i sitt sammanhang. Luther menade att ingen kan göra rätt för sig inför Gud och förtjäna att komma in i himmelriket, genom att göra goda gärningar. Detta betydde inte att Luther var emot goda gärningar- tvärt om! Men han menade att de goda gärningarna är en följd av, en frukt av, tron – som kommer av att lyssna till en rätt förkunnelse.

Att släppa Ordet fritt. Det är en stor sak. Och varje söndag och helgdag läses dagens evangelium högt i kyrkor och kapell på fler än 1000 platser i vårt land. Jag tror att detta har betydelse- inte endast för den enskilde lyssnaren, utan för hela vårt samhälle.

Att kunna Ord kan betyda att rädda liv. Man kan fängsla och tortera människor. Man kan ta ifrån dem deras egendom och deras mänskliga sammanhang. Man kan skilja människor från deras familjer och deras platser. Man kan ta ifrån en människa till och med hennes kläder. Men man kan inte ta från en människa de ord som hon har lärt sig. Många har vittnat om detta, att de kanske till och med överlevt på grund av de ord som de burit inom sig. Det må vara bibelord eller psalmverser. Orden i tröstepsalmen nr 23 i psaltaren, bär många med sig:

 

”Herren är min herde, mig skall intet fattas, han låter mig vila på gröna ängar: han för mig till vatten där jag finner ro, han vederkvicker min själ; han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull. Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig; din käpp och stav, de trösta mig. Du bereder för mig ett bord i mina ovänners åsyn; du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över. Godhet allenast och nåd skola följa mig i alla mina livsdagar, och jag skall åter få bo i Herrens hus, evinnerligen.”

 

Till sist vill jag läsa den bön som enligt 1942 års kyrkohandbok oftast lästes efter predikan .

”Lovad vare gud och välsignad i evighet, som med sitt ord tröstar, lär förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste ordet i våra hjärtan, att vi icke må vara glömske hörare, utan dagligen tillväxa i tro, hopp , kärlek och tålamod, intill änden, och varda saliga. Genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.”

 

 

Ärkebiskopen borde inte ha bojkottat Svenska akademin?

Till Kontraktisterna i Roslags kontrakt                                                                     2018-12-19

Vänner i Kristus!

Guds Fred!

I gårdagens SvD påstår John Sjögren att Ärkebiskopen inte borde ha bojkottat Svenska Akademins högtidsdag. Han anser det okristet- d.v.s. Jesus åt och drack med syndare och då borde Ärkebiskopen kunna äta och dricka med en akademi som består av syndare, som vi alla är.

Jag tycker att han har en poäng. Men lätt är det inte att välja sida och sällskap. Vi lovar i våra präst- och diakonlöften att ”stå på de förtrycktas sida”. Nu har det löftet blivit urvattnat i 1987 års ordning för prästvigning, men innebörden finns där.

Vi brukar säga att en kristen skall hata synden och älska syndaren. Rätt så, men inte alldeles enkelt att förverkliga.

Jag ger er en annan formulering inom samma område. ”Så snart drevet går blir förövaren offer”.

Vi lever i en rörig tid. Vårt land är utan politiskt vald regering sen i september. Svenska akademin kan inte fullgöra sitt samhällsuppdrag på grund av inre konflikter. Frankrike skakas av de gula västarnas upplopp. Människan har nu utvecklat artificiell intelligens så långt att det finns risk för att robotar kan utveckla sig själva, utanför vår kontroll. Säkerhetsfrågorna runt AI är nu mycket angelägna. Frågan om vad som är ett liv håller också på att få en ny dimension. Klimatfrågan är det nu mycket bråttom att lösa – nästan ingen(politiker, makthavare) diskuterar på allvar klimatfrågans viktigaste parameter: att det håller på att bli för många människor på jorden. Överbefolkningen. Röster höjs för att vi måste avskaffa demokratin för att lösa problemen. Professor Torbjörn Tännsjö och Meteorologen Per Holmgren är anhängare av upplyst klok diktatur – har det någonsin funnits en sådan? Och så brexit… flyktingfrågan; 60 miljoner människor är på flykt, den nya folkvandringstiden har kanske bara börjat………….

Det är inte lätt att orientera i dag. Jag menar politiskt, filosofiskt och andligt.

Jonas Gardell sa en gång att i hans uppväxt var Jesus svaret på alla frågor (Och ibland ställdes inte ens frågan!)

Nu menar jag inte att kristendomen eller den kristna tron har svaren på världens alla frågor. Men vår kristna tro och verklighetsuppfattning kan vara den plattform som vi står på när vi försöker orientera oss i dagens politiska, filosofiska, andliga och fysiska klimat. Så är det för mig.

Hur kan vi veta att Kristendom är sann? Har sanningen? Det kan vi aldrig veta, men vi kan tro. Jag tycker inte att den filosofiska sanningsfrågan är intressant i dag i fråga om kristendomen. Finns det något alternativ? Inte för mig.

Julens budskap är :” Stöveln som bars i striden och manteln som fläckades av blod, allt detta skall brännas, förtäras av eld. Ty ett barn har fötts … och detta är hans namn… Fridsfurste”(Jesaja 9: 2-7) ”Han skall döma mellan folken, skipa rätt bland alla folkslag. De skall smida om sina svärd till plogbillar.”(Jes. 2:4).

Att Jesus föddes har många dimensioner. Att Gud blev människa- riktig människa- pekar på att varje människa som föds är gudomlig. En helighetsvarelse. Också Du och jag.

Den kristna tron gör inte skillnad på människor i detta avseende. En döpt kristen är inte mera helig än ett muslimskt, judiskt eller hinduiskt barn. Sådan är vår tro. Blir inte tron utslätad med ett sånt synsätt? Tvärt om! Vi måste stå fasta i tron på den treenige Guden om vi skall vara trovärdiga i dialog med andra.

Jesusbarnet behöver sina föräldrars omsorger för att överleva. Att bli människa är att vara utlämnad – åt kärleken.

Men julens budskap gäller inte endast människors frälsning – utan hela världens räddning. Därför finns konungar från jordens alla världsdelar med i julkrubban. Därför finns får, oxar, kameler, vargar och lejon i julkrubban. Konungar blandade med herdar. Ingen skillnad på människor. Och stjärnan över stallet drar in hela vår galax och hela universum i händelserna.

Om Ärkebiskopen borde tackat ja till Svenska akademins högtidsdag?  Vad tycker du själv?

 

”När världens hopp förtvinat stod

Likt blomman uti sanden

Rann upp så klar en hälsoflod

Gav kraft och mod

Åt kvalda mänskoanden

 

Det Jesus var ……..” (Sv.Ps. 33 i 1937 års psalmbok)

 

God Jul och gott nytt år!

 

Önskar

 

Johan Blix

kontraktsprost

 

 

 

Emmausvandring -ev morgonbön på kyrkomötet 18/11-18

Morgonandakt den 18/11 UKK kl 0900,plenisalen- kyrkomötet

”Dagen efter sabbaten var tå lärjungar på väg till en by som ligger en mil från Jerusalen och som heter Emmaus. De talade med varandra om allt det som hade hänt. Medan de gick där och samtalade…kom Jesus själv och slog följe med dem. Men de kände inte igen honom…….När han sedan låg till bords med dem tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. Då öppnade deras ögon och de kände igen honom.”(Luk 24:13-35)

Bibels berättelser, särskilt NT, skiljer sig från många sagor och myter på ett särskilt sätt. Det som beskrivs är förankrat geografiskt, historiskt och tidsmässigt. Vi kan i dag besöka Jerusalem, det är en stad på riktigt. Vi kan besöka Rom, vi vet att Pontius Pilatus har levat och vi vet i vilken tid som händelserna utspelad sig.

Men man kan inte besöka Emmaus – för ingen vet i dag var Emmaus var beläget. Minst sex olika platser utpekas som Emmaus i dag. Emmaus berättelsen går helt enkelt inte att geografiskt förankra.

Jag tänker mig att Emmaus kanske kan vara vilken plats som helst ! Jag tänker mig att dagens Uppsala kan vara Emmaus. Här finns lärjungar och här finns Jesus Kristus . Emmausvandringen kan vara promenaden från hotellet och till UKK. Eller den korta vandringen från plenisalen och till lunchbordet.

Vi möter Kristus , levande Gud, i våra möten här. Men känner vi igen honom ?

Han trängde sig inte på – de två lärjungarna i Lukas evangeliets berättelse , bad honom stanna, innan de kände igen honom.

”Jesus för världen, givit sitt liv. Öppnade ögon Herre mig giv”(Sv.ps 45). Vi ber att våra ögon skall öppnas , så att vi ser på varandra med Jesusblick. Då kan våra hjärtan omskapas så att vi så att vi blir kärleksmänniskor- så som meningen är dem våra liv. Den fulla konsekvensen av detta är att vi också erkänner att vi själva är helighetsvarelser. Detta är kanske det svåraste?

Världen behöver oss sådana, om vi skall kunna vara Guds medskapare och skapa förutsättningar för skogar, floder, fiskar, fjärilar, fåglar, däggdjur och människor att kunna leva ett bra vil på vår jord.

Egoistiska människor kommer inte att rädda miljön och vår Jord. För detta behövs kämpande människor med omskapade hjärtan som ser att det vi gör för andra ger livsmening ja, frälsning.

Lina Sandell skaldade ”Jesus för världen, givit sitt liv.” Inte Jesus för människorna, eller Jesus för de Kristna. Utan Jesus för världen – för hela skapelsen.

”Han gick in i din kamp på jorden. Gud tog plats i din egen gestalt. Han kände din puls. Han blev trätt liksom du –och han älskade dig över allt.

Han gick in i din sorg och längtan. Gud tog plats i din egen gestalt. Han grät med din gråt. Han blev ledsen som du- och han älskade dig över allt.

Han gick in i din nöd och smärta. Gud tog plats i din egen gestalt. Han bar på ditt kors. Han var plågad som du – och han älskade dig över allt.

Han gick in med sitt liv på jorden. Gud tog plats i din egen gestalt. Hans seger blev din. Han var frestad som du –och han älskade dig över allt.” (Sv.ps 358)

AMEN!

Förlåtelse 2

Förlåtelse 2

 

När jag var 15 år kom pappa till mig en söndag och sa:”Du får ta söndagsskolan ,Johan-jag har fått plötsligt förhinder”. Jag hade aldrig ansvarat för söndagsskolan tidigare, men jag visste hur det gick till eftersom jag själv varit elev där i många år. Jag antog utmaningen(hade kanske inget val-men blev glad) och skrev ner en ordning på pappas ”Halda”.

Ordningen för söndagsskolan ,som var i Dalhems kyrka, var som en högmässa utan nattvard i miniatyr. Allt för att barnen skulle lära sig och inte känna sig vilse i högmässan.

Det var textläsning, trosbekännelsen, välsignelsen ,predikan med söndagsskolplanscher, sång, kollektupptagning och ljuständning. Kollektupptagning och ljuständning gjordes av elever som utsågs till ”kyrkvärdar” för varje tillfälle.

Till att tända ljusen på altaret utsåg jag en liten flicka, kanske fem år gammal. Hon blev glad och tog sig an uppgiften. Jag fick hjälpa henne att nå upp till ljusen(eller om jag tog ner ljusen till hennes nivå, jag minns inte). Hon tände tändstickan mot plånet och därefter ljuset. Först det ena och sen det andra.

Sen gick hon tillbaka till sin stol, vi satt på rottingstolar i koret. När hon suttit ett ögonblick började hon kissa. Rakt genom underbyxorna, genom rottingsitsen och ner på marmorgolvet. Det rann en ganska strid ström av kiss längs marmorgolvet. Det hördes också, alla var dödstysta.

Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag hade inte förstått att hon var för liten för uppgiften. Kanske hade hon aldrig tänt en tändsticka förut ? Små barn kan bli kissnödiga av att komma nära eld som hastigt flammar upp.

Vad skulle jag göra?

Flickan tittar på mig och säger med stadig röst :”Johan, det gjorde inget!”

Hon förlät mig för det hon själv hade gjort, eftersom det var mitt fel att hon gjorde det.

Ibland behöver vi förlåta ”dem oss skyldiga äro”, även när vi blivit utsatta för förorätter.

Allt för att återställa den skadade relationen.

Detta är också en viktig aspekt av innehållet i förlåtelsen.

 

 

Förlåtelse

Förlåtelse

 

Om man frågar en person på sitt yttersta, när döden är nära, om vad som är det viktigaste i livet tror jag att de flesta svarar; våra relationer. Eller kanske rent av ;kärlek?

För oss människor är våra relationer helt avgörande för vår livskvalité. Men  de är sköra. De kan lätt skadas och gå sönder. Det kan bero på missförstånd, avundsjuka, girighet, rädsla,   och andra typer av svek.

Hur lagar vi brustna relationer ?

Ett vanligt sätt är att den förfördelade frågar: hur kunde du göra så? Om du kan ge mig en rimlig förklaring så att jag kan förstå ,då skall jag förlåta dig.

Ett annat sätt är att den förfördelade säger: Om du lovar att aldrig göra så igen, då skall jag förlåta dig.

Ett tredje sätt är att den förfördelade säger: Kan du så kan jag. Har inte du varit otrogen så kommer också jag att vara otrogen -och sen är vi kvitt. Därmed är du förlåten.

Ett fjärde sätt är att den förfördelade säger: Om du ger mig det där sommarstället som du äger och som du vet att jag vill ha, då är saken ur världen och du är förlåten.

Det är inte fel med förklaringar. Det är inte fel med soning. Soning och försoning hör ihop. Har jag stulit 1000kr och ångrar mig räcker det inte med att jag ber om förlåtelse -jag skall också (först) betala tillbaka 1000-lappen. Men vissa brott kan man inte sona. Har man dödat någon och ångrat sig, så kan man inte göra den döda levande igen. Man kan, så gott det går, försöka vara god mot de efterlevande eller mot andra.

Men alla de fyra sätten att försöka laga brustna relationer, som jag nämnt är något annat än förlåtelse i dess djupaste och viktigaste innebörd.

Det första är en förklaring. Det räcker att förstå.

Det andra är ett avtal. Om du lovar så skall jag…..

Det tredje är att upprätta en balansräkning. Jag tar mig rätten att göra samma fel som du.

Det fjärde handlar om kompensation. Jag erbjuds betala mig ur min skuld.

 

Liknelsen om den förlorade sonen(Luk 15:11-32)är en av bibelns mest kända texter. Den kan sägas handla om omvändelse. Den förlorade sonen ”kom till sig själv” när han tänkte igenom sitt öde i främmande land. Och han förstod vem han egentligen är och var han hör hemma.

Men en minst lika viktig förståelse av liknelsen är att den handlar om förlåtelse.

Fadern i liknelsen frågar inte sonen varför han slösade bort sitt arv i främmande land och levde i sus och dus. Han avkrävdes ingen förklaring. Fadern avkrävde inte heller sonen ett löfte om att aldrig igen göra om sina dumheter. Fadern krävde inte heller någon kompensation(motprestation) av sonen för att han skulle vara välkommen och tillbaka i hemmet.” Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade honom och kysste honom ……..nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.”

 

Det fornnordiska ordet förlåtelse betyder lämna efter sig. Lämna bakom sig. Släppa, övergiva.

Förlåtelsen behöver aldrig någon annan motivering än sig själv. Möjligen skulle man våga säga att förlåtelsens motivering är kärlek.

Vad kan då förlåtas ? Egentligen är det endast de ”oförlåtliga synderna” som vi behöver förlåtelse för, för att relationen skall helas. De andra försyndelserna kan ju kanske förklaras eller avtalas bort.

Jesus får en gång frågan: ”Hur många gånger skall jag förlåta min broder, är sju gånger nog?” Han svarar :”inte sju gånger utan sjuttio gånger sju gånger”.

 

Vi behöver inte be Gud om förlåtelse för att få den. Gud är kärleken. Men vi behöver be bönen om förlåtelse och att vi bättre skall kunna ta emot nåden, förlåtelsen.

 

”….förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåt dem som står i skuld till oss…”

 

Utan villkorslös förlåtelse för att återupprätta brustna relationer är ett värdigt vuxenliv inte möjligt.