ALLT är del av Skapelsen

Skapelsen är allt! Allt som finns på jorden och i den oändliga rymden. För att söka storheten och mysteriet i skapelsen behöver vi inte besegra alp­toppar eller hoppa fallskärm. Det räcker med att lyssna till vårt eget blodomlopp, betrakta en blomma, eller att stilla meditera invid en myrstack, nu på våren.

 

Allt i skapelsen har sina lagar. Något som natur­vetenskapen och filosofin alltid försökt att förstå och velat förklara. Vi har funnit tyngdlagen, relativitetsteorin och utveck-lingsiden. Vi förstår fotosyntesen och att levande varelser utvecklas i samklang med sin omgiv­ning och har en vilja till överlevnad. Men ingen forsk­ning i världen kan få oss att förstå meningen med livet eller meningen med skapelsen. I skapelsen är allt Heligt – inte endast livet, även stenarna, snön, diamanterna och de tomma ölburkarna.

 

Svårast har vi att förstå oss själva – människan. Det är i självförståel-sen som religionen och andra kultur­yttringar som filosofi, musik och bildkonst är de veten­skaper som står till buds.

I Bibeln finns försök att första meningen med skapel­sen och med människan. Bibeln slar fast ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord” och att Gud skapade människan som sin avbild, ”nästan till ett gudaväsen gjorde du henne”. Bibelns mening är att Gud skapade för att manifestera sig själv, sin kärlek, skönhetsläng­tan och storhet. Bibelns mening är att människan blev satt att förvalta skapelsen.

 

Men – människan fick en fri vilja. Därför valde män­niskan att sätta sig själv i Guds ställe. Ormen sa fres­tande: ”Ingalunda ska Ni dö (om ni äter av frukten på kunskapens träd) men Gud vet, att när ni äter av det, ska era ögon öppnas, så att ni blir som Gud”. Männis­kan kunde inte motstå denna frestelse – och mycken ondska kom ur detta handlingssätt.

”Då ångrade Herren att han hade gjort människorna på jorden, och han blev bedrövad i sitt hjärta.” (1 Mos 6:5). Men Noa fann nåd inför Gud. Ändå gick det inte sa bra for den mänsklighet som kom efter syndafloden. Hela tortsättningen av Gamla testamentet skildrar kam­pen mellan ont och gott. Kampen mellan dem som stod på Guds goda sida och de andra. Kampen gick inte en­dast mellan folkstammar – den gick in i varje enskild människas hjärta. Och sa gör den än i dag.

 

Om du ser noga på ett krucifil, särskilt de på altar­tavlor, ska du finna att det under Jesu fötter ofta finns en dödskalle och kanske ett par korslagda benknotor. Den där dödskallen är Adams – den första, misslyckade, människans. Jesus är den andre Adam. Gud gjorde om människoskapelsen en gång till och Jesus blev så som det var tänkt att Adam skulle bli. Om man kommer till Golgata i Jerusalem kan man gå ner under Golgata­klippan och där beskåda Adams grav.

 

Nu gjorde inte Gud som den gång då endast Noa blev kvar. Alla gamla Adam och Evor fanns och finns kvar – men Jesus kom: En Jesus. För att befria skapelsen – åter­föra den till den ursprungliga iden. Frälsningen -befrielsen till ett riktigt liv- gäller inte endast människan. Den gäller hela skapelsen!

 

Ur naturvetenskaplig synpunkt finns det ingen me­ning med att en blomma är vacker, eller att en män­niska är kärleksfull. Ändå är det just sådana saker som gör att vi kan uppleva livet som meningsfullt. Skapel­sens mening är religiös, den finns som längtan och för­ståelse i våra hjärtan.

 

 

Gud, för livets skull

har du gett oss jorden vårt hem i kosmos

Med sköra trådar har du vävt samman dess sköna väv.

Ge oss insikt,

så att vi värnar den.

Ge oss handlingskraft, så att vi vårdar den.

Ge oss kärlek, så att vi älskar den.

Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske.

 

(Ur Svenska kyrkohandbokens tillägg)