Äter Du filmjölk till frukost?

Nyligen anställningsintervjuade vi en blivande präst i Täby. Då sa hon: ”På mitt jobb som ingenjör på kraftverket i Värtan var det en gammal sjöman som var min chef. Han sa: ’Det skall du veta att på den här arbetsplatsen är alla viktiga – men ingen är oersättlig’.”

 

Jag tycker det var väldigt bra sagt, därför kommer jag ihåg det. Så skall det vara i arbetslivet. Och så är det i arbetslivet. Men hur är det i livet?

 

Det finns miljontals människor – men Gud skapade inga kopior, bara orginal! Men behövs ”orginella jag?”

Behövs Ingvar Carlsson? Behövs Carl Bildt? Behövs ärkebiskopen? Behövs Henrik Westman? Behövs Johan Blix? Behövs Christer Pettersson? Behövs för vem? Behövs för vad? På ett sätt tror jag faktiskt inte att vi behövs. Inte jag. Inte du. Och ingen annan heller! Hade vi inte funnits, så hade ingen saknat oss! Men det hindrar inte att vi har en uppgift, en livsviktig uppgift, när vi nu finns!

 

Och den uppgiften är alltid att vara till för någon eller några andra och för mig själv. För bara genom att vara människor är vi insatta i ett sammanhang. Ett sammanhang av beroende: till

natur, djur och andra människor. Skall det vara någon mening med detta livet – och det är det – så behövs vi alla!

 

Föräldrar behövs för barn. Barn behövs för föräldrar. Chefer behövs för underställda. Underställda behövs för chefer. Socialbidragstagare behövs för socialarbetare, annars hade de inget arbete! Och socialarbetare behövs för socialbidragstagare, annars hade de inget socialbidrag! Elever behövs för lärare, annars kunde de inte vara lärare! Lärare behövs för elever, annars lärde de sig inget i skolan! Vi behöver alla varandra. I stort som i smått. Detta är det mänskliga livets mest grundläggande förhållande. Därför bör vi alla vara rädda om varandra!

 

Det är till och med så att kriminalvården behöver brottslingarna! Men det är inte lika självklart att alla brottslingar behöver kriminalvården, fast många gör det.

 

Hur är det i kyrkan? Behöver vi varandra? Jo, det är väl som i samhället i övrigt. Kyrkfönstret behöver sina läsare – och läsarna behöver Kyrkfönstret. Dopfamiljen behöver dopprästen – och dopprästen behöver dopbarnet och dopfamiljen. Annars blev det ju inget av alltihop! Eftersom vi behöver varandra så mycket – måste vi vara rädda om varandra! Vi är varandras liv! Vi lever varandras liv!

 

Inte jag, säger du kanske? Jag lever mitt eget liv. Jag bestämmer själv. Men det gör du inte. Äter du filmjölk till frukost? Kanske? Det kunde du inte göra om det inte fanns en bonde som gick upp klockan fem och mjölkade sina kor. Och en ”mjölkkörare” som körde mjölken från gården till mejeriet, som gör filmjölk – och en expedit i Konsum eller ICA som sålde mjölken till dig.

 

Vi lever varandras liv. I stort som i smått. I filmjölk som i kollektivtrafik. I kärlek som i hat. Därför måste vi vara rädda om varandra. Ställa upp på varandra. Försvara varandra. Till och med älska våra fiender, som Jesus säger.

 

Det mest konstiga av allt, är att Gud behöver människor! Men det är också sant. Gud behöver dig! Räknar med dig. för att själva iden med livet skall kunna leva: KARLEK.

 

Det går inte utan Gud. Det far inte utan människor. Det gar inte utan dig. Du är indragen – behövd – både som älskad och som orginell outby-tbar människa som kan älska!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s