Att leva är att förändras. Från födelse till död pågår vår egen förändring. Först växer vi. När vi växt färdigt börjar vi åldras. Varje sekund av våra liv pågår denna förändring. Celler dör och byts ut i vår kropp. Först blir vi större och starkare, sen skörare och mindre. För att till sist möta den andra stora förändringen i våra liv; döden. Den första är födelsen.
Också själen förändras ständigt. Varje dag läggs nya erfarenheter till. Vi växer i erfarenhet och i vishet. Händelser i livet påverkar vår förmåga att i det ständiga nuet möta framtiden. Ibland beklagar vi att när livet – ibland smärtsamt – försett oss med erfarenheter och vishet nog att leva rätt – då börjar krafterna avta.
Mitt i denna ständiga förändring finns en oföränderlighet. Av jord är du kommen. Jord ska du åter varda. Våra kroppar består ytterst av molekyler – ja, atomer. Dessa är oföränderliga och oförstörbara. Eviga. Kanske inandas Du samma syreatomer som Jesus gjorde. Syreatomerna som fanns i Hans lungor och gav Honom liv -just de kanske nu finns i Dina lungor och ger Dig liv?! Kanske blir Din kropps fysiska massa en dag till en vacker blomma på kyrkogården. Materien är oföränderlig. Men den kombineras olika i en ständig process. En sådan Tillfällig kombination är Du. En annan är jag.
Vi står ständigt inför förändringar. Vi är ständigt delar av förändringar. Nu står vi inför år 2000. Kyrkan ska skiljas från staten. Vi ska få en ny Bibelöversättning. En ny psalmbok och en ny kyrkohandbok. Vi står inför ett gigantiskt systemskifte i stora delar av världen. Industrisamhället ska övergå i nagot nytt. Liksom en gång jaktoch fiskesamhället övergick till jordbrukssamhället. Och jordbruksamhället övergick till industrisamhället. Vi saknar ideologiska / idemässiga verktyg för att relatera oss politiskt till denna okända framtid. Vi är nyfikna på det nya och osäkra inför det. Vi vet att våra beslut i nuet kan påverka hur framtiden ska bli. Det gäller hur samhället ska organiseras till allas bästa. Det gäller hur kyrkan ska gestalta sig. Det gäller våra egna liv.
Men också i detta perspektiv finns en oföränderlighet som är basen för våra liv. En vän till mig, som är bonde och följaktligen matproducent, sa ” Vad som än händer är det maten vi lever av.” I samhället är vi alltid beroende av varandras liv och arbete. Ja, samarbete. Familjen är den minsta och nödvändigaste samarbetsgruppen. Mamma, pappa och barn har funnits i alla mänskliga samhällen. Bygga hus eller vägar… Skapa Internet eller telefonsystem… Spela i orkester eller fira Gudstjänst… Samverkan är en oföränderlig, ständigt närvarande faktor i alla former av mänskligt liv.
I den föränderliga kyrkan har Gudstjänsten haft exakt samma huvudmoment de 2000 år kyrkan existerat. Textläsning, predikan, bön, sång och nattvard. Och så kommer det att bli så länge kyrkan består. Gud själv är först och främst förändringens gud. Den ständigt skapande. Hon som ständigt andas med sin Helige Ande. Gud är, liksom människan, alltid på väg. På väg mot målet där Gud redan fanns före sin egen ankomst och dit vi ska komma. På väg mot fullkomning. På väg mot kärlekens slutliga seger. På väg mot den dag då inga barn längre ska vara rädda och den stund då alla människor är mätta och ingen fryser i kroppen eller i själen. På väg mot den yttersta dagen då Herren Jesus ska återkomma, i härlighet, och döma levande och döda. Pa väg mot det ögonblick då Gud ska bli allt i alla.
Anda finns hos Gud, mer än hos oss, en oföränderlighet. Gud ändras inte och Gud ändrar sig inte. Gud som heter ”Jag är”, är också själva det oföränderliga varat.
”I dag densamme som i går,
Han bryter bojor, helar sår
Mot själens armod, folkens nöd
Han bjuder världen livets bröd”
(Sv Ps 421:2)
