För många år sedan gick jag en kurs på fallskärmsjägarskolan i Karlsborg. Träningen var hård och säkerheten minutiös. Ändå hade jag – och jag tror de flesta kurskamraterna – en fråga inför första hoppet: Ska jag våga hoppa?
Skulle jag våga kliva av en gammal DC 3:a på 400 meters höjd, med en ryggsäck på ryggen och hoppas att den skulle utvecklas till en fallskärm, som skulle rädda livet på mig?
Vi hopptränade i hopptornet, ett 10-15 meter högt torn, iklädda fallskärmsselar. Genom en sinnrik linkonstruktion fångades vi upp – mjukt – innan vi nådde marken.
Några vågade inte hoppa från hopptornet. Ändå var det vi officerare som skulle ha mod och oförvägenhet som karaktärsdrag. Senare berättades det för mig att vid ”Fallskärmens dag” i Karlsborg betalade traktens ungar 10 kronor för att få kasta sig ut från hopptornet! Barnen var inte ens rädda!
Jag tror att våga är att göra något – trots att man är rädd! Den som inte vågar något, kan inte heller vinna något – så lyder det kända talesättet.
Jesus berättar en liknelse om detta. En liknelse som jag ofta har haft svårt att ta till mig. Det är liknelsen om de 10 punden (Lukas 19:10-16). Poängen är kanske just detta. Att man måste satsa något-fastän man är rädd – för att kunna vinna något?!
Vad är det då vi ska våga för att vinna? Jesus säger: ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?” Jag tror att det viktigaste – och svåraste – är två olika sorters ”våga” och att de hör ihop. Det ena är att våga vara sig själv. Också här ingår att vi ofta är lite rädda fbr oss själva. Det andra är att våga gå från tanke till ord, och från ord till handling.
Att våga vara sig själv betyder att våga se sig själv i spegeln och konstatera: Det här är jag!
Det finns många speglar. En vanlig väggspegel är inte så dum. Men, man kan också spegla sig i andras omdömen om en själv, lyssna noga på ord och se uppmärksamt på den talandes ansikte.
Man kan också spegla sig i Jesus personen. Vad ser jag då?
Jag ser att han tycker att mitt utseende duger. Han tycker att min själ är en pärla, för Han ser främst till Andens låga, som brinner där inne i min själ – och i din! Han ser också det mörka. Det av dig och mig som finns, men som vi helst vill bli av med.
Det är inte så uppmuntrande att spegla sig alla gånger. Man blir lätt besviken på sig själv. Men det gäller att våga. Om jag inte ser mig i spegeln upptäcker jag inte var jag är smutsig och kan inte tvätta mig på de rätta ställena. Om man är bjuden på fest vill man vara fin när man kommer. Därför finns syndabekännelse och förlåtelse oftast med i gudstjänsten före nattvardsfirandet. Det är roligare och trevligare att vara på festen om man gjort sig ren och fin.
Det är ganska välkänt att den som förlorat allt har större förmåga att säga sanningen, och att vara sann, än andra. I andlig mening är det (också) alldeles sant. Vi måste våga tömma oss själva, på oss själva, för att bli fria och vara oss själva. Först då vågar vi riktigt leva ut den kärlek som bor i oss alla – och som är den enda meningen med våra liv.
”Blott i det öppna har du en möjlighet
Låser du om dig kvävs och förtvinar du
Ut i det fria skall du med Herren gå
Kraften fullkomnas mitt i din svaghet då
(Sv. Ps 901)
Att våga är inte främst att orka göra stordåd. Det är att bejaka vår egen svaghet och brustenhet – för att bli fria att leva ut kärleken. Det betyder också att få kraften att protestera mot orättvisor och galenskap. Att våga, att kunna, ge oss tid med oss själva och våra medmänniskor. Ibland måste vi ta steget ut i det okända, för att förverkliga detta.
Vågade jag hoppa fallskärm? Jo, det gick riktigt bra för mig.Hela livet är fullt av fallskärmshopp, som bör göras. Vågar vi? Ibland – ibland inte. Vi borde frimodigt (fastän lite rädda) våga det! För vi har ju alla fallskärmsavtal! Jesus säger: ”Jag är med er alla dagar intill tidens ände”.
»Våga vara den, du i Kristus är,
den i hans tanke, den i hans kärlek,
den i hans ögas eviga ljus du är”
(Sv. Ps 87:1)
Ha det bra, lev väl, var rädd om dig själv och om människor du möter.
