Gemenskap – förväntan

Nu är det jul igen. Det märks i varuhusen. Det märks på att det är svårare att hitta en parkeringsplats i Täby centrum. Julpsalmerna strömmar ur högtalarna i varuhusen (konsumismens tempel). ”Stilla natt, heliga natt….”

 

Julen är också minnenas tid, man vill att det skall vara som när man var liten. Om man har positiva minnen förstås. Många har inte det, utan känner obehag eller rädsla inför julen. Ensamheten blir större, när man är utanför på gemenskapens högtid. Och när förväntningarna är högt ställda, är det lätt att man blir besviken. Många gråter på julaftonen.

 

Personligen har jag goda minnen från jularna. I vår familj fanns många oskrivna regler som måste följas på julen. En var att man fick önska precis vad man ville i julklapp. Men man var införstådd med att det inte var säkert att man fick något av det man önskade. Det var bra, för fantasin fick fritt spelrum och man kunde inte bli besviken. När jag var 5 år önskade jag en trampbil. Jag förstod att jag inte skulle få den –den var för dyr. Men jag fick den! En vän till min far hade köpt den till mig. Jag minns ännu det jättepaketet!

 

En annan regel var att julgranen inte fick tas in förrän på julaftons eftermiddag. Samma sak gällde för ”julbordet”.

 

Julbordet var inget som hade med mat att göra. Det var ett bord med en vit linneduk. Bordet var kantat med levande järneksblad – vilka skulle plockas på julafton i vår trädgård. Järneken har ju gröna blad även under snön. Jag tror, så här i efterhand, att järnekens gröna levande, men mycket taggiga, blad skulle symbolisera livet och lidandet i skapelsen. Det vackra och starka blandat med smärtan och lidandet.

 

På julbordet stod julkrubban. Stallet med Maria, Josef, de vice männen, herdarna och Jesusbarnet. Och så alla djuren. Får blandade med lejon, kameler, åsnor, kor och tigrar. De var uppställda så att det fanns en rörelse i installationen. Alla var på väg åt samma håll. De hade sina blickar riktade mot stallet. De ville alla gå till Jesusbarnet. Men på julbordet fanns också ett krucifix med Jesus på korset. Det var dubbelt så högt som stallet och stod bakom stallet. Julbordet stod intill en vägg. På väggen, bakom stallet och krucifixet, hängde en oljemålning med en väg utan slut.

 

När man såg på vårt julbord såg man hela världen, hela skapelsen med människor, växter och djur – men det var fred mellan lejon och lamm. Barnet var i centrum. Man såg också in i framtiden. Man såg Jesus på korset. Inte som det tragiska slutet, utan som början på kärlekens seger i världen. Drömmen om fridsriket började bli verklig. Och på tavlan fanns vägen till evigheten.

Detta är julens hela budskap.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s