Hålla löften, eller svika?

Det är klart att man skall hålla det man lovar. Kanske gäller det att inte lova för mycket ? Nyårslöften brukar jag inte avge – fjag känner mig så väl att jag inte vill utsätta mig för nesan av ett brutet löfte. Men det är ändå att göra det för enkelt för sig att aldrig lova något, för att aldrig behöva svika ett löfte.

 

I vigselritualen finns något som kallas för ”löftena”. Där står:

Jag, NN

tar dig, NN

nu till min hustru/man

att dela glädje och sorg med dig

och vara dig trogen

tills döden skiljer oss åt

 

NU BRUKAR MÅNGA PRÄSTER ändra lite och säga ”tar emot” i stället för ”tar”, men ändå innehåller formuleringen ett starkt löfte. Att vara trogen ”tills döden skiljer oss åt”. Det är starka ord. Vi vet att många kommer att misslyckas med detta. Själv har jag misslyckats med det. Av Täby församlings präster är det åtminstone åtta som har spruckna äktenskap bakom sig. Ar det då någon ide att lova så mvcket, när vi erfarenhetsmäs­sigt vet att många inte kommer att klara av det?

Det finns andra vigningslöften i kyrkan. Prästvigningslöften, diakonvigningslöften och biskopsvig­ningslöften. De är formulerade på att annat sätt. De är mera en viljeyttring. Biskopen frågar prästkandidaterna: – Vill ni leva så bland människor, att ni blir vittnen om Guds kärlek och om försoningens hemlighet ?

 

De andra tre löftena är formulerade på samma sätt. Löftena avslutas med en försäkran. Prästkandidaten säger: Jag vill med Guds hjälp och i förtröstan på Guds nåd leva enligt dessa löften. Här förstår man, redan när man avlägger löftena, att det blir svårt att hålla sina löften utan ”Guds hjälp” och man fört­tröstar på ”Guds näd”- det vill säga man hoppas på att bli för­låten om man inte klarar av allt man lovat. Kanske vore det bättre att omarbeta brudens och brudgummens löften efter samma modell. Inte att man sänker ribban, men att man lik­som bejakar den höjd den ligger på redan vid första hoppet.

 

FÖR ÖVRIGT TROR JAG vi behöver löften, vardagslöften. ”Jag lovar att ringa dig innan veckan är slut” eller ”Om du klarar körkortsprovet så skall jag bjuda dig på bio och en god mid­dag”. I själva verket är hela vårt sociala samspel en massa utta­lade eller outtalade löften. Vi lovar att betala hyran  att komma i tid till jobbet… Det är helt nödvändigt att vi håller de flesta av dessa ”löften”. Annars hamnar vi utanför gemen­skapen. Man kan tyvärr inte fortsätta att ge lika många förtro­enden till en person som man vet brukar svika. Man har anledning tro att det inte fungerar. Den som ofta kommer för sent till jobbet – har snart inget jobb.

 

Det finns en psalm som handlar om löften:

 

Löftena kunna ej svika, nej de står evigt kvar.

Jesus med blodet beseglat allt vad han lovat har.

himmel och jord må brinna höjder och berg försvinna

Men den som tror skall finna Löftena de står kvar”

(Sv ps 254:1)

 

DET ÄR NOG SÅ att om man ska vara helt säker, alldeles bergis, på att löftet kommer att hållas – då får det nog vara ett löfte som Gud själv har givit. Turligt nog är det sant att Gud har lovat oss något. Han har lovat oss sin kärlek och nåd. Alla döpta har dessu­tom fått ett speciellt löfte avTesus. Han säger ”Se, jag är med Er alla dagar till tidens slut”. De odöpta då? De är inte mindre värda i Guds ögon. Men de har valt (eller, deras för­äldrar har valt) att inte bekräfta sin relation till Gud. Det är ungefär som att ”sambos” kan älska varann minst lika mycket som gifta – men gifta är de ändå inte. Att döpas är inte att avge ett löfte. Det är att bejaka en relation. Därför kan man inte svika sitt doplöfte. Men man kan, mer eller mindre, låta dopets livsprogram bli just ett program för det egna livet.