Namngivning, uppdrag och löfte – eller välsignelse

Ibland har jag hört kollegor säga till sina konfirmander: ”Kom ihåg att dopet inte är en namngivningsceremoni”. Jag förstår vad de menar – men ändå de har naturligtvis fel. För visst är dopet en namngivningsceremoni. Men det är en kristen namngivningsceremoni.

 

Namngivning är något allmänmänskligt, i alla kulturer och religioner har människor namn. Namnet är en viktig del av identiteten. Och att namnge tillkommer inte vem som helst. Det är föräldrarnas skyldighet och privilegium att ge sitt barn ett namn. Det har med inflytande och ansvar att göra. När det gäller djur är det ägaren som ger namnet. När det gäller dockor är det barnet som äger dockan. Förr sa man på svenska ”hon blev kristnad till namnet NN”. På engelska heter det inte förnamn utan Christian name. När Jakob brottades med en man vid Jabboks vadställe(1 Mos 32:22-32) fick han ett nytt namn: Israel. Israel betyder Gudskämpe. Det var med Gud själv han hade brottats. Jakob blev sitt folks grundare och ledare – det blev hans uppdrag.

 

Med namngivningen följer ofta ett uppdrag. Så också vid den kristna namngivningen i dopet. Den döptes uppdrag är att vara ljusets och kärlekens budbärare ut i en trasig värld. Alla döpta har samma uppdrag. Dopet är, så att säga, den stora prästvigningen för oss alla. Dopet är ett av våra två sakrament – en helig handling som Jesus uppmanat oss att utföra. Det är ingen överdrift att påstå att dopet är ett helt livsprogram.

 

Men Gud lämnar oss inte efter namngivningen och med det stora uppdraget. Jesus säger i dopets instiftelseord : ”Jag är med er alla dagar intill tidens slut” (Matt 28:16-20). Vi får ett löfte om att vi inte skall bli övergivna. Vi får en välsignelse.

 

Samma mönster: namngivning, uppdrag och välsignelse finner vi också vid Jesu eget dop. Jesus får uppdraget att börja gå ut och förkunna kärlekens evangelium, han får namnet ”älskade son” och anden kommer över honom, han blir välsignad. (Matt 3:13-17).

 

Att dopet sker i vatten har djup symbolisk betydelse. Utan vatten – inget liv! Våra kroppar består huvudsakligen av vatten. Men man kan också drunkna i vatten. I dopet drunknar vi – dör – på ett symboliskt sätt för att omedelbart därefter uppstå till ett nytt liv. Det som tänktes drunkna, dö, är de destruktiva sidorna av vår person. Uppstår gör vi som kärleksmänniskor. Att leva i sitt dop är att dagligen göra denna resa. Vi gör den för egen del men kanske främst för att kunna vara till glädje, nytta och liv för andra.

 

Utmärkande för den som lever i sitt dop är ett relativt ointresse för den egna frälsningen – fokus har flyttats till medmänniskorna och deras livsmening. Deras frälsning, räddning undan allt ont. Vi är ju inte där fullt ut någon enda av oss. För visst tänker vi på oss själva en hel del? Men ändå när vi – i våra bästa stunder – är uppfyllda av kärlek till andra eller någon annan. Då är livet som bäst också för oss själva.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s