… Om jag än vandrar i dödsskuggan dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig, din kapp och stav, de tröstar mig …

När någon som stått oss nära dör, när vi drab­bas av svår siukdom. Vid skilsmässa eller vid ett stort svek, vare sig vi blivit svikna eller svi­kit… och kanske vid några tillfäl­len till, faller dödsskugga över våra liv och vår livsvandring.

 

Den dal som vi vandrar i är våra hem, vägen till arbetet, arbets­platsen, affärer där vi brukar handla. Dödsskuggan följer oss även om vårsolen skiner. Vand­ringen i dödsskuggans dal är san­nerligen inte lätt. Och de flesta av oss har tvingats pröva den.

 

Vi människor lever alltid av och genom varandra. Detta gäller allt i livet. När jag går i mina skor går jag på skofabriksarbetarens liv. När jag äter en tallrik filmjölk till frukost, så tar jag del av bondens slit med korna och mjölkbils­chaufförens tidiga morgnar. Men detta att vi lever av och genom varandra gäller allra mest i re­lation till dem som står oss nära. Därför är sjukdom, död, skilsmäs­sor och svek smådödar, som vi dör när vi är indragna i dem.

 

”Att skiljas är att dö en smula” lyder ett gammalt talesätt och det är alldeles sant. Det är dessa smådödar psalmisten avser när han skriver om vår vandring i dödsskuggans dal. Men det märkliga är frimo­digheten i fortsättningen: om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig…

 

Att vandra i dödsskuggans dal är inte detsamma som att vara rädd. Det kan mer liknas vid att

ha förlorat en del av livsglädjen, tappat livsgnistan. Men ändå: Det är inte onormalt att vara rädd i dödens eller avslöjandets närhet. Men David som skaldar i den 23:e Psaltarpsalmen är inte rädd. Och han talar om varför han inte är rädd. …Ty DU är med mig.. .säger han.

 

Den som David kallar Du är GUD själv. Tilltalet tyder pä en nära relation. Och det är sant. Människor har i alla tider kallat Gud för Du och vi har skäl till det. David säger inte: Jag ber Dig Gud att Du skall vara med mig. Nej, han konstaterar… ty Du är med mig…

 

Gud ÄR med oss var och en av oss länge vi lever (och vi hoppas sedan också!). Människor som frågar efter Gud brukar vi kalla sökare. Just när vi vandrar i dödsskuggans dal blir vi gärna sökare. Det gäller de flesta av oss. Men varför skulle vi söka efter honom som omsluter allt? Han som är livet i vår egen kropp just nu. Och vår broder Jesus, som hade sin egen dödsskuggevand­ring i Getsemane, han vandrar osedd vid vår sida.

 

Herren är min Herde så bör­jar David sin psalm. En Herde har ansvar för fåren. Han skyd­dar dem mot faror och för dem till det friska dricksvattnet. Den klara källan är Gud själv. Livets ursprung och mål, som vi möter i tron på Jesus Kristus. Kärleken, livets enda mening.

 

Här en källa rinner

Säll den henne finner

Hon är djup och klar

Gömd, men uppenbar

 

Andens törst hon släcker
och i hjärtat väcker
Frid och stilla ro
kärlek, hopp och tro

Sv Ps 246

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s