Att släppa taget

Jag vaknade tidigt. Det var söndag och jag var utsövd, men hade ett problem. Predikan, som skulle hållas i Tibble kyrka vid jubileumshögmässan kl 11 var inte klar. Att titta igenom gamla manus var ingen lösning. Det skulle vara en beprövad återvändsgränd.

 

Det fick bli hundpromenad, före frukost för att frigöra mental och andlig kreativitet. Promenaden blev skön, men utan effekt. Det stod stilla i huvudet, eller var nu predikocentrum sitter?

 

Natten hade varit frostig, så bilrutorna behövde skrapas. För att få tag i isskrapan, måste jag in i bilen. Men dörrarna var fastfrusna! Det tickade och klickade i centrallåset (som på min bil måste öppnas genom att sätta en nyckel i låset och vrida om).

 

Plötsligt fick jag upp vänster bakdörr. Jag kröp in i bilen och letade rätt på skrapan. Och så kom en förbjuden tanke: ”Jag startar motorn, låter den gå på tomgång och sätter på värmen ”

Allt gick vägen. När min bil var färdigskrapad fortsatte jag med min hustru Susannas bil. När den var klar var det dags att stänga av motorn och gå upp och duscha.

 

Men vad händer då? Det går inte! Nu är bilen låst! Centrallåset har slagit till, när värmen ökade. Dörrnyckeln sitter i tändningslåset och motorn är påslagen. Gråten är mycket nära. Vad göra? Rusar upp i lägenheten. Jag har ingen reservnyckel. Börjar ringa till låssmeder med dygnet-runt-cervice. Men reklamen håller inte vad den lovar en söndagsmorgon. Efter ett antal fruktlösa telefonsamtal beslutar jag mig. Enda vettiga lösningen är att krossa en sidoruta och så komma in i bilen och kunna stänga av motorn. Rusar upp i lägenheten och beväpnar mig med en hammare och en skruvmejsel. Ut till parkeringsplatsen igen.  Jag tänker att det kanske skulle gå att trycka ner en sidoruta, om den inte var ordentligt upphissad. Men det lyckas inte. Motorn har stått och gått en halvtimme nu. Jag är försenad, förtvivlad och oduschad. I sista sekunden, får jag en ingivelse. Sticker in skruvmejseln i bildörrslåset och vrider om lite. Det funkar! Bilen är upplåst!

 

Ofta är lösningarna på svåra problem och livets gåtor närmare än vi tror. Men vi kommer inte på dem .Kanske för att vi anstränger oss för mycket?

 

Jag tror denna dubbelhet gäller vår relation till hela livet och livets mening. Vi kämpar och kämpar, för att leva rätt, äta rätt, motionera rätt, handla rätt, säga rätt…Visst är det rätt att sträva efter att göra det rätta, självklart. Men stressen för att göra det rätta kan hindra oss från att bli harmoniska – vilket också är ett viktigt mål för all vår strävan. Vi kanske slår knut på oss i ansträngningar för att göra ett bra arbete – så att vi blir så slitna att vi inte gör ett bra arbete? ”Man ser inte skogen för bara trä´n.”

 

Det gäller också våra relationer. Vi vill ibland vara så duktiga för varandra, att vi inte förstår att det bästa vi kan ge är tid och lyssnande (kom ihåg bibelstället om Martha och Maria). Detta gäller även relationen till Gud och till vår egen själ. Och relationen till meningen med mitt liv. Ansträngningarna att nå målet kan skymma målet. Det är genom att överlämna mig, som jag får kraft att leva för andra. Det är genom att ge, som jag får.

Gud, hjälp oss att släppa taget – annars kan vi inte förstå (i våra kroppar och i våra själar), att du bär oss varje dag.  Ja, varje sekund vi lever.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s