De flesta kulturer har passageriter, övergångsriter, gångsriter, vid livets början, vid vuxenblivandet, vid parbildningen och i samband med döden. I vår kristna omvärld heter de dop, konfirmation, vigsel och begravning.
RITEN ÄR således allmänmänsklig till sin existens natur. Med teologiskt språk kan man säga att den är nedlagd i skapelsen. Behovet av passageriten finns där oavsett vilken religiös tro man har eller inte har. Men det finns andra riter än passageriterna som är ganska allmänna. Jag tänker på midsommarfirandet och midvinterfirandet. Kanske kan också firandet av födelsedagar räknas hit. Hos oss har midsommarfirandet och midvinterfirandet adopterats av kyrkan och blivit helgdagar – Den helige Johannes Döparens dag och Juldagen.
ÄVEN om riten är skapelsegiven, så att säga nedlagd i den mänskliga naturen, så är den i det kristna sammanhanget ett språk som förmedlar det kristna budskapet. I Luthersk tradition innehåller ritens ritual alltid plats för ett kausaltal. Det är en liten predikan som utifrån livssituationen och utifrån ett bibelord talar till ritens objekt (den som döps, vigs o.s.v.) Ibland hör man människor tala om sig själva som ritens subjekt. Man säger ”när jag konfirmerade mig” eller jag skall ”viga mig”. Men det är nog riktigare att tala om människorna som ritens objekt och Gud som ritens subjekt. Det hindrar inte att det är människor som är ritens huvudpersoner.
PASSAGERITERNAS FUNKTION är att bekräfta människoblivandet, vuxenblivandet, parbildningen och döden. Men de kan också vara ett stöd, eftersom det utmärkande för dessa många gränsöverskridande livssituationer är att de kan upplevas som (är) påfrestande och omskakande, även om de kan innehålla (mycket) glädje och lycka.
RITEN FÖLJER ett fastställt mönster, en ritual. Fördelen är att den blir förutsägbar och detta ger trygghet i en annars spänd situation. Vi har ritualer också för riksdagens öppnande och för hur ett föreningssammanträde eller en domstolsförhandling går till. Dessa ritualer är ungefär som trafikregler. När alla inblandade kan dem och följer dem så undviker man kaos och det kan rent av bli en ordning som det går att vila i. Också högmässan har en ritual som har samma funktion. Ritualens genomförande får aldrig bli rutin, då blir riten död. Samma sak gäller om bundenheten till ritualens detaljer är så hård att man hela tiden tänker så mycket på att göra rätt att man inte förmår vila i riten. Den som leder riten anger tonen. Det gäller att vila i det förutsägbara och välbekanta samtidigt som man är fri att på ett närvarande och engagerat sätt anpassa genomförandet till dagssituationen. Så skall en mässa firas.
RITEN MED SIN RITUAL är endast ett av den kristna trons språk. De tre andra språken är, mystikens och meditationens språk, kärleksgärningarnas språk och lärans språk.
