Rit, ritual och rutin

De flesta kulturer har passageriter, över­gångsriter, gångsriter, vid livets början, vid vuxen­blivandet, vid parbildningen och i sam­band med döden. I vår kristna omvärld heter de dop, konfirmation, vigsel och begravning.

 

RITEN ÄR således allmänmänsklig till sin exi­stens natur. Med teologiskt språk kan man säga att den är nedlagd i skapelsen. Behovet av passageriten finns där oavsett vilken religi­ös tro man har eller inte har. Men det finns andra riter än passageriterna som är ganska allmänna. Jag tänker på midsommar­firandet och midvinterfirandet. Kanske kan också firandet av födelsedagar räknas hit. Hos oss har midsommarfirandet och midvinterfiran­det adopterats av kyrkan och blivit helgdagar – Den helige Johannes Döparens dag och Juldagen.

 

ÄVEN om riten är skapelsegiven, så att säga nedlagd i den mänskliga naturen, så är den i det kristna sammanhanget ett språk som för­medlar det kristna budskapet. I Luthersk tradition innehåller ritens ritual all­tid plats för ett kausaltal. Det är en liten predi­kan som utifrån livssituationen och utifrån ett bibelord talar till ritens objekt (den som döps, vigs o.s.v.) Ibland hör man människor tala om sig själva som ritens subjekt. Man säger ”när jag konfirmerade mig” eller jag skall ”viga mig”. Men det är nog riktigare att tala om människor­na som ritens objekt och Gud som ritens sub­jekt. Det hindrar inte att det är människor som är ritens huvudpersoner.

 

PASSAGERITERNAS FUNKTION är att bekräfta män­niskoblivandet, vuxenblivandet, parbildning­en och döden. Men de kan också vara ett stöd, eftersom det utmärkande för dessa många gränsöverskridande livssituationer är att de kan upplevas som (är) påfrestande och omskakande, även om de kan innehålla (mycket) glädje och lycka.

 

RITEN FÖLJER ett fastställt mönster, en ritual. Fördelen är att den blir förutsägbar och detta ger trygghet i en annars spänd situation. Vi har ritualer också för riksdagens öppnande och för hur ett föreningssammanträde eller en domstolsförhandling går till. Dessa ritualer är ungefär som trafikregler. När alla inblan­dade kan dem och följer dem undviker man kaos och det kan rent av bli en ordning som det går att vila i. Också högmässan har en ritual som har samma funktion. Ritualens genomförande får aldrig bli rutin, blir riten död. Samma sak gäller om bundenheten till ritualens detaljer är så hård att man hela tiden tänker så mycket på att göra rätt att man inte förmår vila i riten. Den som leder riten anger tonen. Det gäller att vila i det för­utsägbara och välbekanta samtidigt som man är fri att på ett närvarande och engagerat sätt anpassa genomförandet till dagssituationen. Så skall en mässa firas.

 

RITEN MED SIN RITUAL är endast ett av den kristna trons språk. De tre andra språken är, mystikens och meditationens språk, kärleksgärningarnas språk och lärans språk.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s