Maria Ludvigsson i dagens SVD -en besvikelse att ta på allvar

Maria Ludvigsson i dagens SVD –om Svenska kyrkan

 

Maria Ludvigsson går i dagens SVD till häftigt angrepp på Svenska kyrkan. Besvikelsen tycks handla om att kyrkan sysslar med annat än att predika budskapet om Jesus Kristus som världens och vår frälsare –eller i andra termer att Maria anser att kyrkan har tappat sitt centrum och vänder prästkapporna efter vinden –för att tillfredsställa människors behov.

Med fog kan man kanske rikta en kritik mot kyrkan som går den andra vägen. Vi har varit för produktorienterade och för lite kundorienterade. Det gäller formen inte innehållet.

 

Maria tycks tillhöra en församling som tappat centrum. Jag skulle gärna vilja veta vilken kyrka hon besöker om söndagarna – och vilken påsknattsmässa hon gått i. Jag är säker på att de flesta läsare som är praktiserande kristna i Svenska kyrkan inte känner igen  hennes verklighetsbeskrivning.

Marias beskrivning passar in i den som brukar ges av en lite grupp i vår kyrka som tillhör kvinnoprästmotståndarna och 50-tals högkyrkligheten. (Ungefär samma tonläge som Göran Skytte ibland har) De vädrar sin besvikelse över att inte få spela 1:a fiolen genom att påstå att kyrkan är politiserad och har övergivit centrum –vilket är helt fel.

 

Att kyrkan efter år 2000 sysslar med fler världsliga saker än tidigare är nog sant, men har knappast med populism att göra. Den största orsaken torde vara de ändrade kompetensreglerna. Statskyrkan fick inte, driva skolor, sjukhus restauranger etc. Visst kan man fråga sig om ett äldreboende som drivs av en församling är kärnverksamhet eller om en kurs i qigong är det. Men något märkligt i kyrkliga sammanhang är det inte. I Tyskland tex. har EKD  kanske 25% av folket som medlemmar, men driver ca 80% av förskolorna. Och många sjukhus. Om det är kyrklig kärnverksamhet? Om de därmed tappat centrum?

Maria skriver vidare ”Många väljer att gå till Rom” – detta är inte sant. Givetvis skall man tillhöra den kyrka där man känner sig hemma. Men vad menar Maria med många? Ca 1% av medlemmarna i Täby församling lämnade församlingen förra året. Är det många? Jag tror inte att 1% av dessa en procent har gått till Rom. Är det många?

Att Svenska kyrkan mister medlemmar är en sorglig sak –om det inte beror på att man inte delar kyrkans tro, bekännelse och lära. Men de flesta lämnar kyrkan för att de tycker att det är för dyrt att vara med. Men medlemstappet i Svenska kyrkan skall ses i samma sammanhang som medlemsflykten i de politiska partierna, fackföreningsrörelsen och frikyrkorna. Och vid den jämförelsen har kyrkan klarat sig mycket bra.

Maria skriver också att ” I ställer bevarar kyrkan den partipolitiska strukturen och det enda som egentligen har förändrats är medlemsantal och statsbidrag”. Fel igen. Kyrkan bevarar inte den partipolitiska strukturen. Kyrkans medlemmar gör det –i viss mån. Kyrkan är demokratiskt uppbyggd. För att väljas till förtroendeuppdrag i kyrkan måste man tillhöra en registrerad nomineringsgrupp och vara medlem i kyrkan och döpt. Personer som tillhör kyrkan och är medlemmar i ett politiskt parti kan gå samman och registrera en nomineringsgrupp. Tex FISK(Folkpartister i Svenska kyrkan). Men det finns hundratals andra nomineringsgrupper i landet, som inte har någon koppling till de politiska partierna. Att kyrkan skulle ha fått några statsbidrag(annat än sk kyrkoantikvarisk ersättning) före år 2000 kan vara sant om man går långt tillbaka i tiden. Lämna kyrkan har man kunnat göra sedan 1951-så det har inget med kyrka-statreformen att göra. För övrigt kom förslaget i detta avseende från biskoparna och inte från staten.

Det värsta påståendet i dagen kolumn är ”Brain drain..(har blivit)……. ett kyrkligt problem” Vad menas. Den vanliga betydelsen av ”Brain drain”  är att intelligentsian flyr ett land för att det är bättre villkor för välutbildade i andra länder. Menar Maria att det är de intelligenta som lämnar kyrkan och endast de ointelligenta/outbildade som är kvar? Finns det något belägg för ett sådant påstående?

Än en gång undrar jag verkligen i vilken/vilka kyrkor Maria firar sina gudstjänster – den utarmade och förflackade förkunnelse som man kan ana finns där borde kanske vara ett ärende för biskop och domkapitel?

Men ändå är det viktigt att ta Marias besvikelse på allvar. Den står för något uppfordrande.

 

Annonser

Fötternas bekännelse

Påsknatten 2010-04-03 -Täby kyrka

 

Ängeln sa till kvinnorna vid graven:”Var inte rädda!”

Det är precis samma ord som ängeln säger till herdarna på ängen i Betlehem,den första Julnatten: ”Var inte rädda!”

 

Det var inte människornas elakhet som gjorde att de dödade Jesus. Det var deras rädsla.

Vi har samma rädslor dom de:

 

  • rädsla att mista sin position
  • rädsla att mista makt
  • rädsla att bli avslöjad
  • rädsla att inte bli omtyckt av någon
  • rädsla att dö

 

De människor som:               *förlorat  sina positioner

                                            *som förlorat  sin makt

                                            *som förlorat sina pengar

*De människor som blivit avslöjade

 

       De som har mist allt  -de människorna är inte längre så rädda -utom möjligen för att dö.

 

Och den som inte är rädd -vågar oftast vara sann.

 

Vår grundrädsla är nog rädsla för döden.

 

Rädslan för att livet på jorden skall dö ut

Rädslan för att de vi älskar skall dö

Rädslan för att själv dö

 

Så länge vi är rädda är vi dåliga på att leva.Så länge vi är rädda är vi dåliga på att älska.

 

Påsknattens budskap är att döden är besegrad! Jesus lever! –för att vi skall leva.För att vi skall få kraften och glädjen att leva!

Inte överleva -utan leva!

Leva i sanning och kärlek -utan rädsla.

 

Kristen tro har ett av sina centrum i påsknattsbudskapet. Påsknattsbudskapet handlar inte om att vi skall bli mer religiösa -utan om att vi skall bli sannare människor. Mera riktiga människor.Kärleksmänniskor.

 

Vi lever alla varandras liv. Vi är varandras livsmiljö och varandras livsförutsättninga.

 

”Ensam i bräcklig farkost” – javisst så kan också våra liv beskrivas. För det finns inre rum i våra hjärtan -dit inga andra än vi själva har tillträde.

 

Öppna ditt hjärta i bön och bot

Upplåt vart hemligt rum

Red dig att taga Guds son emot

Tro evangelium

Himmelriket är nära(Sv ps 39)

Påsknatten är trotsig.Kristustron är trotsig! Hur ser vår påsknattsbekännelse ut? Hur ser din påsknattsbekännelse ut ? Den stora bekännelsen ,denna natt, är inte de ord vi snart högt och tillsammans skall uttala.Den stora bekännelsen denna natt är fötternas bekännelse.                                         

 

Varför gick du hit?

Bara du själv har svaret.Men jag tror inte att du gick hit för att få höra en filosofisk utläggning om Guds existens eller om det är förnuftigt eller ej att tro att Jesus verkligen uppstod. Jag tror att fötternas bekännelse förde dig hit denna natt för att du visste eller anade att här skall vi trotsigt proklamera:

 

  • livers seger över döden
  • sanningens seger över lögnen
  • kärlekens seger över likgiltigheten
  • livets seger över döden

 

Fötternas bekännelse handlar också om en längtan efter en plats och en situation där rädslan inte regerar. Den platsen hoppas jag är Täby kyrka i natt. Den situationen hoppas jag nu är denna gudstjänst.

Ängeln säger till dej och till mej .”Var inte rädda!”

 

  Jesus är uppstånden!

 

Vi är fria att tillsammans leva ett riktigt liv!

Glad Påsk!

 

Amen!

 

Jb-x

 

 

Långfredagen – fördjupad insikt i livets villkor.

Långfredagen – den handlar om dej och om mej!

 

”Oh Du som vann på korsets stam, vinn oss på nytt vad dag….” så sjunger vi i den kända långfredagspsalmen.(Sv.Ps 137). Och vi har hört det många gånger; att Jesus segrade på korset – fastän han blev dödad. Och – att han sonade våra synder, att det var vår skuld han tog på sig – inte sin egen. Det är också temat i dagens Jesajastext ”Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led,när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad. Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot…..”(Jes 53).

Temat är vanligt i psalmer – mest känt är kanske Lina Sandells (Sv ps 45) ”Jesus för världen givit sitt liv,  öppnade ögon Herre mig giv. Mig att förlossa offrar han sig – då han på korset dör ock för mig

Handlar allt detta om kristen mystik? Kan det förstås på något vettigt sätt? Kan det göras begripligt annat än ”i tro” ?

Jag tror det………

Att en människa kan dö för en annan är alldeles uppenbart. Ett känt exempel är Maximiliam Kolbe,, som dog 14 aug. 1941 i Auschwitz -sedan han frivilligt tagit en dödsdömd medfånges plats………….Men själva principen är nedlagd i skapelsen – vetekornet måste ner i jorden för att dö om det skall leda till att det växer upp ett strå med ax som ger skörd.

Man kan lida för någon annan. Man kan bära någon annans bördor. Rent handgripligt, fysiskt, förstår vi detta med lätthet. När jag som jägarsoldat gick fjällmarsch – eller gjorde fria kriget – var det självklart att de fysiskt starkaste kamraterna bar inte bara sin egen packning utan delade på packningarna för de kamrater som inte orkade på grund av att de blivit skadade eller var svagare. Om vi -gruppen -skulle segra, måste vi bära varandras bördor.

Numera bär jag ingen stridspackning -men jag brukar bära kassarna från ICA-affären, eftersom jag inbillar mig att jag är fysiskt starkare än min fru. Vi kan bära varandras bördor.

Men kan man bära någon annans sorg? -det blir svårare. Man kan underlätta livet för den sörjande, genom att hjälpa till med sådant som den sörjande mist kraften att utföra. Städa huset, tvätta, laga mat eller kanske hämta barn.

 

Kan man ta på sig någon annans skuld? Nu blir det ännu svårare.

 

I direkt mening kan man naturligtvis det, om det handlar om en ekonomisk skuld. Hur många föräldrar har inte -i dessa tider -betalat sina barns mobiltelefonräkningar ? Och så gjort barnen skuldfria -när de själva inte förmådde det.

Jag tänker särskilt på en händelse från min barndom. Vi var tre pojkar som stod och tittade på fönstren i prästgårdsflygeln i Dalhem. Vi hade stenar i händerna och avståndet var lagom. Skulle vi våga kasta ? Skulle vi våga nöjet att förstöra fönsterrutorna. Den äldste av oss bröt tystnaden och sa: ”Johan -jag kastar -om Du tar skulden!”

Men kan Jesus verkligen -han som dessutom inte är synlig bland oss längre -kan han verkligen ,på riktigt, överta Din och min skuld ? Befria oss från Den?

 

Innan vi går vidare skall jag reflektera lite över om man kan vinna åt någon annan ? I idrottsvärlden är detta synsätt mycket vanligt. En gammal-kanske 90årig -damer med rullator kan se en ishockeymatch på TV:n och segervisst utropa ” VI VANN! – om Tre Kronor slagit Canada med tre mål mot ett.

Jag var i förintelsemuseet i Jerusalem i januari i år. Jag har varit där åtskilliga gånger förut. Och förstått, kanske, något av det fasansfulla som utspelade sig i nazityskland. Hur det blev uppenbart för mig  att nästan varje normal människa bär destruktionens och våldets potential inom sig. Mest förstummad blir man inför åsynen av dödsfabrikerna, med löpandebandsprincipen. Att så många verkligen kunde arbeta som fabriksarbetare i dessa fabriker. Eller inför åsynen av stora högar med barnskor -eller små skolväskor.

Vid besöket i år förstod jag plötsligt en annan sak -som jag aldrig tänkt på förut. Den fasansfulla skuld som de överlevande bär. Många – kanske de flesta – som överlevde förintelselägren en längre tid -gjorde det på bekostnad av sina lägerkamraters död! Man arbetade med att döda sina kamrater för att själv leva lite längre. Det finns ingen anledning att skuldbelägga dem -bara att försöka förstå deras vånda. Men hur går det att leva vidare med den skulden? Och kan man bli befriad från den?

Nobelpristagaren Imre Kertesz fångar en speciell vinkling av denna sanning, när han svarar på frågan. ”Hur kunde du som ung tonåring, stå ut med att leva i lägret?” Hans svar är mycket djupt. Han sa: ”Det kunde ha varit värre –jag kunde ha varit förövaren i stället för offret!. Detta svar innehåller en djup och tragisk kunskap om människans natur – men det kanske också innehåller en begriplig förträngning – han kanske på ett sätt blev tvingad, för att överleva, att vara förövare.

 

Åter till Långfredagen och Jesu död och vad som hände på korset. Har det någon mening för ditt och mitt liv. Och kan vi verkligen ta till oss detta – annat än ”i tro” – och vad betyder det i så fall ?

 

Luther försöker förklara det som sker på korset med en liknelse.  Han säger; ”Jesus på korset är som en mast på en metkrok. Den stora fisken -djävulen – ser masken och hugger på den. Men vad som händer är att fisken, som skulle döda masken, själv fastnar på kroken och dör” Det som såg ut att bli ett nederlag, blev en seger.

Blev du klokare av Luthers liknelse ? Kanske lite ?

 

I byn Bjelsta har det hänt igen. Det som hände när Jesus korsfästes. Först blir två flickor offer. De föraktas och hånas av de flesta innevånarna i byn. Prästen tar pojkens parti -och glömmer flickorna. Sen vänder sig hela Sverige mot alla i byn -inte minst mot prästen och pojken.

 Vem eller vilka tänker på att bära deras bördor? .Betala deras skulder? Flickornas. Pojkens. Prästens. Bybefolkningens.

Vem har skuld ?.

Vem bär ansvar ?

 Det är inte samma fråga -fastän vi ofta förväxlar dem.

Alla har vi ansvar för våra handlingar -utifrån våra – ibland mycket olika -förutsättningar.

Ansvaret bör vi hjälpa varandra att ta. Och skulden , den moraliska , den kan aldrig betalas. Den kan endast förlåtas bort. Jesus säger på korset – och syftar på oss alla: ”Fader förlåt dem -ty de veta icke vad de göra.”

 

Oh du som vann, på korsets stam, vinn oss på nytt var dag

Till dess din kärlek, o Guds lamm, blir vår och världens lag

 

Kanske ligger korsets hemlighet i den sista raden. Att vi kan bli kärleksmänniskor, och att vägen dit mycket handlar om att släppa vår egen krampaktiga kamp för att framstå som bättre än vi är.

Korset med Jesu död -kan ge oss insikten i vår och Guds natur – kanske. Men Jesus på korset är inte den begripliga kristna segersymbolen. Det är det tomma korset. När Jesus har uppstått och finns mitt ibland oss. I  varje medmänniskas hjärta och blick. Också i ditt eget hjärta och i din blick .AMEN