Vad och vilka formar oss till de vi är ?

Min pappa var präst. Liksom min farfar. Även min farfars far var präst, liksom hans far.  Och min morfar och hans far. Liksom morfars farfar och farfars far. Ja, ännu fler kunde jag räkna upp.

För att travestera Gösta Ekman kan jag säga, att jag var präst redan som spermie! Vad eller vilka är det som formar oss? Gör oss till de människor vi var och har blivit?

En kamrat till mig, som heter Martin, har berättat några händelser i sitt liv som han tror haft särskild betydelse. Som femåring fick han, efter skolmognadstest av överläraren Rudolf Karlsson, börja skolan. Dvs. han började ett år för tidigt och var född i slutet på året. Skälet var att hans lekkamrat skulle börja. Men Martin och skolan passade inte ihop. Efter några veckor protesterade han och fick skrikande och gråtande bäras till skolan. Men inget hjälpte. Myndigheterna ändrade sig inte. Så kom det sig att Martin fick gå två år i första klass, vilket blev inledningen till en lång kvarsittningskarriär. Så kom det sig att Martin gått tolv och ett halvt år i skolan när han utan slutbetyg blev tvungen att sluta efter en termin i andra ring. Från folkskolan har Martin några starka minnen att berätta. Det första är att han i ettan blev kär i polisens dotter Jane. Hon sken som en sol. Det andra är att han på gymnastiklektionerna fick sitta inne och skriva engelska gloslistor i stället för att spela brännboll, eftersom han inte gjort läxan. Det tredje är att slöjdläraren (som också var mattelärare) på en slöjdtimme sa ”Ja, Martin nyss hade vi matematiktimme, då bevisade du att du inte kan åstadkomma något med din hjärna. Nu har vi slöjdtimme och här bevisar du att du inte kan åstadkomma något med dina händer. Vad skall det bli av dig?” Han minns också hur läraren piskade slaktarens pojke Ivan Gustavsson med rottingen -alla visste att Ivan var oskyldig. Martin var trygg i sig själv, trots negativ bekräftelse från lärarna och uteblivna studieresultat. Han blev alltid respekterad för den han var av sina föräldrar och andra vuxna. Kanske blev han också respekterad för det föräldrarna var?

Det var inte så att Martin var bortskämd, materiellt. Liten veckopeng och ibland kläder ärvda av släktingar. Men han var på det hela taget nöjd med att leva. Han tänkte nästan aldrig på vad han skulle bli eller hur han skulle klara sig i livet. Han trodde på alla människors lika värde och att man skall behandla alla som de unika individer de är. Antagligen hade han fått detta hemifrån, för han var aldrig rädd hemma. Men ingen undervisade honom aktivt om konsten att leva rätt, så det blev en hel del misstag när han blev vuxen. Han gjorde människor illa utan att vilja det och ibland utan att förstå det.

Martin kan ännu känna lukten från föräldrarnas sängkammare där han låg på pappas ena arm, storasyster på den andra och lillasyster på pappas mage. Pappa läste högt ur Nya testamentet ibland. Och sjöng ”Så går en dag än från vår tid…..”(Sv,ps 188) vid läggdags. Det kanske inte var så alltid -men det är så Martin minns det. Troligen minns hans syskon annorlunda.

Martins pappa arbetade ofta och mycket, så han hade inte så mycket tid med Martin. Därför gick Martin ofta in till granngårdens pappa, som tog hand om honom och gav honom tidigt uppgifter och förtroenden i gårdens skötsel. Ja, redan från 5-årsåldern. När jag frågar Martin säger han bestämt att han hade en lycklig barndom. Det sa han också då han höll tal på sin fars 50-årsdag. Martin minns att fadern såg  lite förvånad ut. Martins mamma saknade sociala ambitioner för sig själv och för sina barn. ”Bara ni är ärliga får ni bli eller vara vad ni vill” sa hon ofta och menade det. Klasstillhörigheten var självklar och diskuterades aldrig.

Varken Martins mamma eller Martins pappa hade växt upp med en man i huset. Deras pappor dog innan de fyllt tio år. Det påverkade säkert deras omedvetna uppfattning om vad en familj är och hur en man skall vara. Martin blev inte krokväxt, men växte upp med flera stora vita fläckar på livets karta. En del av dem har ännu inte fått färg, men det blir bättre och bättre. Det är för Martin ,som för de flesta av oss; att vi är ganska bra på att leva ,när livet snart är slut. När jag smärtsamt inser denna sanning tänker jag på en boktitel: ”Det är aldrig för sent att påbörja en lycklig barndom” Det är mer än en boktitel. Det är en Kristen livshållning. Lärjungen frågade Jesus: ”Hur många gånger skall jag förlåta……?” Jesus svarade :” sjuttio gånger sju gånger” förlåtelsen är oändlig. Och varje ny dag har vi lämnat den gamla bakom oss, och får verkligen börja livet på nytt. Kanske lite klokare. Lite visare. Lite kärleksfullare?

Var får vi den inre kompassen ifrån ? Varför blev vi den människa som vi är?

Det handlar om både arv och miljö. Gener vi har och människor vi mött. Och berättelser vi hört. Berättelserna om Jesus själv och de berättelser som han berättade. Men hinnan är tunn mellan barbariet och ett människovärdigt liv. Ibland är det så lite som skall till eller fattas. Vi måste också anstränga oss och ständigt tillkämpa oss själva och andra människovärde.

Det tänker jag på varje juldag när jag fyller år och får fira gudstjänst på Täbyanstalten tillsammans med mina medmänniskor där. Hade bara lite varit annorlunda så kunde jag varit innanför och de varit utanför taggtråden och murarna.

Jag kan också känna igen mig i Martins berättelser. Jag kan, liksom han, tacka Gud för livet. Nu när jag skriver detta skiner solen och det är mycket vackert utanför fönstret.

Annonser

Tillfällighetsdikt om alltet

 Den Kosmiske Kristus

 

Den Kosmiske Kristus

Håller jorden i sin högra hand

Och solen i den vänstra

 

Hans kropp

För Dig utgiven

Uppfyller vår galax

Hans andning

Är Helig Ande

Fyller universum

Och

Våra lungor

 

Det var han

Född av moder Gud ,i himmelen

Före all tid

Som föddes i Betlehem

Av jungfru Maria

 

för att Guds kärlek

livets mening

skulle ta gestalt

Utanför lustgården

Svinalängorna

Först gick vi och såg Svinalängorna,på bio.Sen läste jag Skynda att älska-av Alex Schulman.Därefter Kniven i hjärtat-av Björn Ranelin.Och sen När barnet lagt sig -av Michael Nyqvist.

Allt inom loppet av 10 dagar.

Sen kom jag att tänka på att alla 4 verken på något sätt handlar om samma sak.Nämligen trasiga relationer föräldrar-barn.Är det en slump -eller något tidstypiskt ?

Alla verken har dessutom en djup insikt om att ondskan, inte kommer sig av onda människor. Jag tror att man kan säga att det finns en gemensam syn på att alla människor i en djupare mening är moraliskt oskyldiga -fastän de ändå alltid måste vara ansvariga för sina handlingar. Eller så ser jag detta mönster därför att jag själv tror att det är så ?

Hur som helst.Böckerna(och filmen)rekommenderas.

10 år sedan staten skildes från kyrkan – någon skillnad blev det

Visst har det blivit skillnad, kyrka – statrelationen, en pågående process.

Det är nu 10 år sedan relationerna mellan kyrka och stat reglerades på det sätt som vi i dag uppfattar som kyrkans skiljande från staten i vårt land. I ett historiskt perspektiv är saken mer komplicerad. Redan Gustaf Wasa förändrade relationerna mellan kyrka och stat, även om det då snarare uppfattades som en arbets- eller kompetensfördeling mellan kyrkan och staten i ett samhälle där båda dessa delar ingick i en och samma Gudsstat, med konungen som ytterst ansvarig. Sedan dess har många regleringar av ansvarsområdena skett. Det dröjde ända till 1800-talet innan sockenstämman – den högsta lokala beslutande församlingen i det Svenska samhällsbygget – delades i en kyrklig och en borgerlig del(sockenstämman och kyrkostämman) Denna kommunala kompetensuppdelning blev på olika sätt kvar ända till år 2000. Den var statligt reglerad genom lag som riksdagen beslutat om, men hade annars inte med staten och kyrkan att göra. Men väl med relationerna kommun -församling att göra.

En betydande förändring i kyrka-stat relationerna inträffade 1 juli 1991 då pastorsämbetena , som hade att sköta huvuddelen av folkbokföringen i landet, upphörde att vara statliga förvaltningsmyndigheter.

1992 ersattes 1686 års kyrkolag och fler än 100 andra lagar och förordningar som reglerade livet i kyrkan av en ny kyrkolag. Detta beslut fattades av riksdagen och kyrkomötet. I denna kyrkolag förbereddes , bland annat genom flera ändringar, övergången till det nuvarande systemet. Den viktigaste ändringen var de nuvarande reglerna om kyrkotillhörighet, där dop och kyrkotillhörighet kopplades samman , som beslutades av riksdagen 1996.

I formell kyrkorättslig mening kan man beskriva beslutet som trädde i kraft vid millennieskiftet 2000 på följande sätt. Kyrkolagen upphävdes och ersattes med Lagen om Svenska kyrkan, samt lagen om trossamfund. Den kyrkliga normgivningskompetensen uttrycks i kyrkoordningen som kyrkomötet ensamt beslutar om. Kyrkoskatten ersattes av kyrkoavgiften -och blev inte längre indrivningsbar. Dissenterskatten ersattes av begravningsavgiften(som egentligen är en skatt och som borde heta begravningsplatsskatt). Kulturdepartementets kyrkoenhet upphörde och deras ärenden flyttades (i allt väsentligt) till kyrkans hus i Uppsala. Regeringen är inte längre kyrkostyrelse och utnämner inte längre biskopar och domprostar. Domkapitlen upphör att vara statliga myndigheter och blir i högre grad än tidigare inomkyrkliga domstolar. Biskoparna (och kontraktsprostarna) är inte längre chefer över prästerna på samma sätt som tidigare, utan församlingarna övertar arbetsgivareansvaret för all personal. Samtidigt får biskoparna, på ett tydligare sätt än tidigare, tillsynsansvaret över kyrkoråd och kyrkofullmäktige. Ansvaret för diakonatet har flyttats från moderhusen till biskop och domkapitel. Församlingsinstruktionerna blir det dokument som skall reglera relatinerna mellan biskop-domkapitel och kyrkoherde-kyrkoråd/kyrkofullmäktige.

Märkbar skillnad ?

Har det då blivit någon verklig skillnad på lokalplanet ? Den tydligaste skillnaden är kanske att prästerna är lokalanställda av församlingarna (samfälligheterna). Detta gör att biskop och domkapitel inte längre kan omplacera präster. Det innebär också att rörligheten bland präster förmodligen minskat. Den präst som efter många års tjänst byter församling byter också arbetsgivare och kommer sist på turordningslistan vid neddragningar. Lokalanställningen av präster har också positivt inneburit att kyrkoråden på ett tydligare sätt blivit medvetna om sitt ansvar för förkunnelse och sakramentsförvaltning.

Märks någon skillnad i gudstjänsten ? Är det skillnad på att fira högmässa i dag, i förhållande till innan år 2000 ? Jag menar det. Visserligen har en högmässa haft – och kommer att ha – samma huvudbyggstenar över hela världen och genom århundradena. Men ändå, något nytt har kommit. En ny evangeliebok och så psalmboken med tillägget av psalmerna nr 701-800. Men viktigare är nog en ny känsla av att verkligen vara ett fritt trossamfund. Vi tillhör en kyrka som inte längre är självklar. Det betyder ökat engagemang och större vilja att ta ansvar. Att i stort sett varenda församling ofta sjunger psalmer som inte är officiellt antagna av kyrkomötet, säger också något om självförståelsen.

Församlingsinstruktionerna

En nyhet som kom i och med relationsändringen är församlingsinstruktionerna. Det stadgas om dem i kyrkoordningens tillsynskapitel.( OK 57 kap) Tanken var således från början att biskop och domkapitel skall utöva tillsyn genom att kontrollera att församlingen verkligen utför det som stadgas i församlingsinstruktionen. Men framför allt har arbetet med församlingsinstruktionerna startat reflektionsprocesser i alla församlingar, på ett sätt som inte var vanligt tidigare. Vilka är vi till för ? Vad skall vi göra ? Och hur skall vi göra det ? Detta är bra, men inte riskfritt. Arbetet med styrdokument av olika slag får inte ta för mycket energi och resurser från det egentliga arbetet som inte har ändrats till sitt innehåll.

Rättssäkerhet för präster

Eftersom prästerna inte längre är statliga tjänstemän har deras anställningstrygghet ändrats. Tidigare kunde man knappast avskeda en präst för tjänstefel om han inte blivit dömd i allmän domstol. Nu är domkapitlen inomkyrkliga domstolar och en präst kan fråntas ämbetet (vilket inte är samma sak som att mista anställningen) om han eller hon fört ett leverne som allvarligt kan anses skada det rykte en präst bör ha. Jag har inte kontrollerat, men en gissning är att flera präster mist ämbetet, efter år 2000  än tidigare(räknat över tid).

Medlemsutveckling

Ända sedan 1951 års religionsfrihetslag infördes har det stått den enskilde fritt att utträda ur kyrkan. Men först efter år 2000 har utträdena tagit fart. Det har således med helt andra saker att göra än regelsystemet. Kanske är det uppfattningen att man på ett tydligare sätt än tidigare tillhör ett religiöst trossamfund som påverkat människors ställningstagande? Vi kan ändå konstatera att vi, i ett internationellt perspektiv, har en nästan osannolikt stor del av befolkningen som tillhör kyrkan. Särskilt om man beaktar dels att vi går mot ett alltmer mångkulturellt samhälle och dels att Svenskarna i vissa undersökningar klassas som världens mest sekulariserade folk.

En stor skillnad är att det innan relationsändringen betraktades som ett tjänstefel att efterfråga varför de som begärde utträde ur Svenska kyrkan gjorde det. Nu är det precis tvärt om, samtal om varför en kyrkotillhörig vill lämna kyrkan är en självklarhet. Dels för att vi vill veta om det är något vi kan göra för att få den som tänkt utträda att ändra sitt beslut, men inte minst för att skiljas under värdiga former ock med fortsatt goda relationer.

Indelningsändringarna

Efter år 2000 är det kyrkan själv(stiftsstyrelserna) som beslutar om den kyrkliga geografiska indelning ,fastän den fortfarande används som grund för folkbokföringen av staten. Ju fler indelningsändringar som kyrkan beslutar om (församlingssammanslagningar) desto mer ointressant blir församlingsbegreppet för den statliga folkbokföringen. Här sker fler och fler upplösningar av ett gammalt sammanhållande element mellan kyrka och stat i vårt samhälle.

Skattefriheten

Staten är naturligtvis skattebefriad i förhållande till sig själv- så var också statskyrkan. De 10-åriga övergångsreglerna har snart upphört och ingen(?) talar högt om konsekvenserna.

Annat än kyrka -statreformen betyder mer

Personligen tror jag att kyrkans förändring i självförståelse och förändringen i hur utomstående uppfattar kyrkan i dag har viktigare orsaker än kyrka – statreformen. Dels är det samhällsutvecklingen i stort, globaliseringen och det mångkulturella samhället. En ny religionsdebatt som drivs av humanisterna men också debatten i hela Europa om slöjförbud, religiösa symboler i skolor och på universitet. Så också debatten om ifall det skall vara tillåtet att skämta om det heliga (Muhammed som rondellhund mm). Allt detta påverkar vårt arbete med vår självbild och vårt uppdrag i samhället.

En stor förändring inträffade också år 2000 då obligatorisk begravningsclearing infördes. Detta var inte en del av relationsändringen, men beslutet sammanföll i tiden. Det följdes upp med ett beslut år 2002 om att clearing skall vara obligatorisk för också dop, vigsel och konfirmation. När alla tillhöriga har rätt till kyrkans tjänster i vilken församling som helst, dessutom utan extra kostnad, så påverkar det troligen de kyrkotillhörigas uppfattning så att men mer uppfattar sig tillhörs Svenska kyrkan, än den lokala församlingen

Förändrade arbetsformer

En viktig konsekvens av reformen är att kyrkan nu är fri att driva skolor, sjukhus, äldreboenden och andra samhällsfunktioner. Detta är, av tradition, främmande för Svenska kyrkan. Vi får säkert se mer av det i framtiden. Men det vore olyckligt om denna nya verksamhet kommer att ta energi och kraft från uppdraget att förkunna evangeliet och rätt förvalta sakramenten. Inte minst vill jag varna för att församlingarna startar begravningsbyråer. Här finns en bra fungerande rollfördelning mellan församlingarna och begravningsbranchen. Att vi skulle bli konkurrenter till våra samarbetspartners i begravningsverksamheten verkar oklokt.

Oförändrad portalparagraf

Portalparagrafen som uttrycker kyrkans tro, bekännelse och lära är densamma i dagens kyrkoordning som den var i kyrkolagen av 1992 och 1686. Frågan är, nu som tidigare, hur den påverkar livet i församlingarna. Men ett tydligt uttryck för kontinuitet är den.

Nyår 2011

Nyårsdagen 2011 i Täby kyrka kl 1400

I dag börjar ett nytt år

Det är året 2011 -jag skrev årtalet för första gången i dag -lite ovant.

Så är det varje år -vi börjar det lite ovant.

Vi vet inte vad som skall komma.

Men vi hoppas och vi lovar.

Men egentligen är varje dag en nystart lika mycket som just nyårsdagen.

Och många andra dagar betyder mer som milstolpar.

Dagen då jag träffade min livskamrat första gången.

Dagen då jag tog min examen.

Dagen då mamma eller pappa(eller någon annan nära) dog.

Bröllopsdagen

Vid riktigt stora händelser i våra egna liv, eller i historien, minns vi exakt var vi var och med vem och hur det såg ut.

Jag vet i alla fall var jag var när jag fick reda på att president Kennedy mördades.

Och jag vet exakt var jag var när Olof Palme mördades.

Och när Twin – Towerkatastrofen inträffade.

Eller den dagen min första dotter föddes.

Tiden är en märklig sak -kanske endast uppfunnen av människan för att liksom kunna orientera sig i livet.

Vi vet att en minut är väldigt lite tid om man skall vila sig -en minut vila till- det är inget alls.

Vi vet att en minut är väldigt mycket tid när man väntar på att få öppna luckan på tvättmaskinen.

I Bibeln står det att för Gud är en dag såsom tusen år och ett år som tusen dagar.

Kanske finns inte tiden -fysikerna påstår att tiden upphör vis ljusets hastighet. Det kan vi säga – men det kan vi inte förstå.

Men visst är det skillnad på tid. Stressade föräldrar talar om att de har ”kvalitetstid” med sina barn. Och visst ligger det något i det. Att verkligen leka med barnet i en timme är förstås bättre än att vara i samma rum som barnet i två timmar och då läsa tidningen.

Nyårsdagen har alltid varit en fredsdag. Vi vill använda årsskiftet till goda föresatser – och det bästa som kan ske är; Frid i hjärtat, glädje i kroppen och fred på jorden.

Nyårsklockan an Tennyson handlar om just detta.

Ring ,klocka ring……..och seklets krankhet vike:

Det dagas, släktet fram i styrka går!

Ring ut, de tusen krigens år,

Ring in den tusenåra fredens rike!

Jag vet inte hur det är i dag, men när jag var barn fick jägarna inte jaga på Nyårsdagen. Man skulle hålla fred även med de vilda djuren.

Vi  har behov av att summera, tänka tillbaka och 2010 hände det verkligen mycket i världen.

Och vi har också behov av att hoppas, planera och drömma om framtiden.

Risken  med detta är att vi glömmer att vi endast lever i nuet.

Överskriften i evangelieboken i dag är inte Fred på jorden vilket man skulle kunna tro. Nej överskriften är ”I Jesu namn”

Tanken är att om vi verkligen lever ”I Jesu namn” –då blir det fred på jorden och i våra hem också. Och frid i det egna hjärtat och glädje i kroppen.

Jesus kallas  ”Fredsfursten” -han rider in i Jerusalem inte på en stridshäst – utan på en Åsna ,en fredens symbol.

Att leva i Jesu namn är att försöka leva i nuet och att försöka se på sina medmänniskor med en Jesusblick -han som förkunnade frihet för de fångna, syn för de blinda, ger de förtryckta frihet och förkunnar ett nådens år från Herren.

Men Jesus är inte endast nuets mästare -han är också den som kommer från framtiden.

Att vara kristen är också att ha fått en glimt av framtiden -fredsframtiden.

Därför ber jag inför det nya året:

Må din vandring bli lyckosam

Må en ängel gå vid din sida

Må Jesus hålla dig i handen på din vandring

Må han också stå på himmelens trappa och vänta på dig

Må kärlekens Gud komma dig till mötes

Varje dag

Som ju är den första dagen i resten av ditt liv

Din egen nyårsdag !

AMEN

2011-01-01 JB-x