10 år sedan staten skildes från kyrkan – någon skillnad blev det

Visst har det blivit skillnad, kyrka – statrelationen, en pågående process.

Det är nu 10 år sedan relationerna mellan kyrka och stat reglerades på det sätt som vi i dag uppfattar som kyrkans skiljande från staten i vårt land. I ett historiskt perspektiv är saken mer komplicerad. Redan Gustaf Wasa förändrade relationerna mellan kyrka och stat, även om det då snarare uppfattades som en arbets- eller kompetensfördeling mellan kyrkan och staten i ett samhälle där båda dessa delar ingick i en och samma Gudsstat, med konungen som ytterst ansvarig. Sedan dess har många regleringar av ansvarsområdena skett. Det dröjde ända till 1800-talet innan sockenstämman – den högsta lokala beslutande församlingen i det Svenska samhällsbygget – delades i en kyrklig och en borgerlig del(sockenstämman och kyrkostämman) Denna kommunala kompetensuppdelning blev på olika sätt kvar ända till år 2000. Den var statligt reglerad genom lag som riksdagen beslutat om, men hade annars inte med staten och kyrkan att göra. Men väl med relationerna kommun -församling att göra.

En betydande förändring i kyrka-stat relationerna inträffade 1 juli 1991 då pastorsämbetena , som hade att sköta huvuddelen av folkbokföringen i landet, upphörde att vara statliga förvaltningsmyndigheter.

1992 ersattes 1686 års kyrkolag och fler än 100 andra lagar och förordningar som reglerade livet i kyrkan av en ny kyrkolag. Detta beslut fattades av riksdagen och kyrkomötet. I denna kyrkolag förbereddes , bland annat genom flera ändringar, övergången till det nuvarande systemet. Den viktigaste ändringen var de nuvarande reglerna om kyrkotillhörighet, där dop och kyrkotillhörighet kopplades samman , som beslutades av riksdagen 1996.

I formell kyrkorättslig mening kan man beskriva beslutet som trädde i kraft vid millennieskiftet 2000 på följande sätt. Kyrkolagen upphävdes och ersattes med Lagen om Svenska kyrkan, samt lagen om trossamfund. Den kyrkliga normgivningskompetensen uttrycks i kyrkoordningen som kyrkomötet ensamt beslutar om. Kyrkoskatten ersattes av kyrkoavgiften -och blev inte längre indrivningsbar. Dissenterskatten ersattes av begravningsavgiften(som egentligen är en skatt och som borde heta begravningsplatsskatt). Kulturdepartementets kyrkoenhet upphörde och deras ärenden flyttades (i allt väsentligt) till kyrkans hus i Uppsala. Regeringen är inte längre kyrkostyrelse och utnämner inte längre biskopar och domprostar. Domkapitlen upphör att vara statliga myndigheter och blir i högre grad än tidigare inomkyrkliga domstolar. Biskoparna (och kontraktsprostarna) är inte längre chefer över prästerna på samma sätt som tidigare, utan församlingarna övertar arbetsgivareansvaret för all personal. Samtidigt får biskoparna, på ett tydligare sätt än tidigare, tillsynsansvaret över kyrkoråd och kyrkofullmäktige. Ansvaret för diakonatet har flyttats från moderhusen till biskop och domkapitel. Församlingsinstruktionerna blir det dokument som skall reglera relatinerna mellan biskop-domkapitel och kyrkoherde-kyrkoråd/kyrkofullmäktige.

Märkbar skillnad ?

Har det då blivit någon verklig skillnad på lokalplanet ? Den tydligaste skillnaden är kanske att prästerna är lokalanställda av församlingarna (samfälligheterna). Detta gör att biskop och domkapitel inte längre kan omplacera präster. Det innebär också att rörligheten bland präster förmodligen minskat. Den präst som efter många års tjänst byter församling byter också arbetsgivare och kommer sist på turordningslistan vid neddragningar. Lokalanställningen av präster har också positivt inneburit att kyrkoråden på ett tydligare sätt blivit medvetna om sitt ansvar för förkunnelse och sakramentsförvaltning.

Märks någon skillnad i gudstjänsten ? Är det skillnad på att fira högmässa i dag, i förhållande till innan år 2000 ? Jag menar det. Visserligen har en högmässa haft – och kommer att ha – samma huvudbyggstenar över hela världen och genom århundradena. Men ändå, något nytt har kommit. En ny evangeliebok och så psalmboken med tillägget av psalmerna nr 701-800. Men viktigare är nog en ny känsla av att verkligen vara ett fritt trossamfund. Vi tillhör en kyrka som inte längre är självklar. Det betyder ökat engagemang och större vilja att ta ansvar. Att i stort sett varenda församling ofta sjunger psalmer som inte är officiellt antagna av kyrkomötet, säger också något om självförståelsen.

Församlingsinstruktionerna

En nyhet som kom i och med relationsändringen är församlingsinstruktionerna. Det stadgas om dem i kyrkoordningens tillsynskapitel.( OK 57 kap) Tanken var således från början att biskop och domkapitel skall utöva tillsyn genom att kontrollera att församlingen verkligen utför det som stadgas i församlingsinstruktionen. Men framför allt har arbetet med församlingsinstruktionerna startat reflektionsprocesser i alla församlingar, på ett sätt som inte var vanligt tidigare. Vilka är vi till för ? Vad skall vi göra ? Och hur skall vi göra det ? Detta är bra, men inte riskfritt. Arbetet med styrdokument av olika slag får inte ta för mycket energi och resurser från det egentliga arbetet som inte har ändrats till sitt innehåll.

Rättssäkerhet för präster

Eftersom prästerna inte längre är statliga tjänstemän har deras anställningstrygghet ändrats. Tidigare kunde man knappast avskeda en präst för tjänstefel om han inte blivit dömd i allmän domstol. Nu är domkapitlen inomkyrkliga domstolar och en präst kan fråntas ämbetet (vilket inte är samma sak som att mista anställningen) om han eller hon fört ett leverne som allvarligt kan anses skada det rykte en präst bör ha. Jag har inte kontrollerat, men en gissning är att flera präster mist ämbetet, efter år 2000  än tidigare(räknat över tid).

Medlemsutveckling

Ända sedan 1951 års religionsfrihetslag infördes har det stått den enskilde fritt att utträda ur kyrkan. Men först efter år 2000 har utträdena tagit fart. Det har således med helt andra saker att göra än regelsystemet. Kanske är det uppfattningen att man på ett tydligare sätt än tidigare tillhör ett religiöst trossamfund som påverkat människors ställningstagande? Vi kan ändå konstatera att vi, i ett internationellt perspektiv, har en nästan osannolikt stor del av befolkningen som tillhör kyrkan. Särskilt om man beaktar dels att vi går mot ett alltmer mångkulturellt samhälle och dels att Svenskarna i vissa undersökningar klassas som världens mest sekulariserade folk.

En stor skillnad är att det innan relationsändringen betraktades som ett tjänstefel att efterfråga varför de som begärde utträde ur Svenska kyrkan gjorde det. Nu är det precis tvärt om, samtal om varför en kyrkotillhörig vill lämna kyrkan är en självklarhet. Dels för att vi vill veta om det är något vi kan göra för att få den som tänkt utträda att ändra sitt beslut, men inte minst för att skiljas under värdiga former ock med fortsatt goda relationer.

Indelningsändringarna

Efter år 2000 är det kyrkan själv(stiftsstyrelserna) som beslutar om den kyrkliga geografiska indelning ,fastän den fortfarande används som grund för folkbokföringen av staten. Ju fler indelningsändringar som kyrkan beslutar om (församlingssammanslagningar) desto mer ointressant blir församlingsbegreppet för den statliga folkbokföringen. Här sker fler och fler upplösningar av ett gammalt sammanhållande element mellan kyrka och stat i vårt samhälle.

Skattefriheten

Staten är naturligtvis skattebefriad i förhållande till sig själv- så var också statskyrkan. De 10-åriga övergångsreglerna har snart upphört och ingen(?) talar högt om konsekvenserna.

Annat än kyrka -statreformen betyder mer

Personligen tror jag att kyrkans förändring i självförståelse och förändringen i hur utomstående uppfattar kyrkan i dag har viktigare orsaker än kyrka – statreformen. Dels är det samhällsutvecklingen i stort, globaliseringen och det mångkulturella samhället. En ny religionsdebatt som drivs av humanisterna men också debatten i hela Europa om slöjförbud, religiösa symboler i skolor och på universitet. Så också debatten om ifall det skall vara tillåtet att skämta om det heliga (Muhammed som rondellhund mm). Allt detta påverkar vårt arbete med vår självbild och vårt uppdrag i samhället.

En stor förändring inträffade också år 2000 då obligatorisk begravningsclearing infördes. Detta var inte en del av relationsändringen, men beslutet sammanföll i tiden. Det följdes upp med ett beslut år 2002 om att clearing skall vara obligatorisk för också dop, vigsel och konfirmation. När alla tillhöriga har rätt till kyrkans tjänster i vilken församling som helst, dessutom utan extra kostnad, så påverkar det troligen de kyrkotillhörigas uppfattning så att men mer uppfattar sig tillhörs Svenska kyrkan, än den lokala församlingen

Förändrade arbetsformer

En viktig konsekvens av reformen är att kyrkan nu är fri att driva skolor, sjukhus, äldreboenden och andra samhällsfunktioner. Detta är, av tradition, främmande för Svenska kyrkan. Vi får säkert se mer av det i framtiden. Men det vore olyckligt om denna nya verksamhet kommer att ta energi och kraft från uppdraget att förkunna evangeliet och rätt förvalta sakramenten. Inte minst vill jag varna för att församlingarna startar begravningsbyråer. Här finns en bra fungerande rollfördelning mellan församlingarna och begravningsbranchen. Att vi skulle bli konkurrenter till våra samarbetspartners i begravningsverksamheten verkar oklokt.

Oförändrad portalparagraf

Portalparagrafen som uttrycker kyrkans tro, bekännelse och lära är densamma i dagens kyrkoordning som den var i kyrkolagen av 1992 och 1686. Frågan är, nu som tidigare, hur den påverkar livet i församlingarna. Men ett tydligt uttryck för kontinuitet är den.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s