Vad och vilka formar oss till de vi är ?

Min pappa var präst. Liksom min farfar. Även min farfars far var präst, liksom hans far.  Och min morfar och hans far. Liksom morfars farfar och farfars far. Ja, ännu fler kunde jag räkna upp.

För att travestera Gösta Ekman kan jag säga, att jag var präst redan som spermie! Vad eller vilka är det som formar oss? Gör oss till de människor vi var och har blivit?

En kamrat till mig, som heter Martin, har berättat några händelser i sitt liv som han tror haft särskild betydelse. Som femåring fick han, efter skolmognadstest av överläraren Rudolf Karlsson, börja skolan. Dvs. han började ett år för tidigt och var född i slutet på året. Skälet var att hans lekkamrat skulle börja. Men Martin och skolan passade inte ihop. Efter några veckor protesterade han och fick skrikande och gråtande bäras till skolan. Men inget hjälpte. Myndigheterna ändrade sig inte. Så kom det sig att Martin fick gå två år i första klass, vilket blev inledningen till en lång kvarsittningskarriär. Så kom det sig att Martin gått tolv och ett halvt år i skolan när han utan slutbetyg blev tvungen att sluta efter en termin i andra ring. Från folkskolan har Martin några starka minnen att berätta. Det första är att han i ettan blev kär i polisens dotter Jane. Hon sken som en sol. Det andra är att han på gymnastiklektionerna fick sitta inne och skriva engelska gloslistor i stället för att spela brännboll, eftersom han inte gjort läxan. Det tredje är att slöjdläraren (som också var mattelärare) på en slöjdtimme sa ”Ja, Martin nyss hade vi matematiktimme, då bevisade du att du inte kan åstadkomma något med din hjärna. Nu har vi slöjdtimme och här bevisar du att du inte kan åstadkomma något med dina händer. Vad skall det bli av dig?” Han minns också hur läraren piskade slaktarens pojke Ivan Gustavsson med rottingen -alla visste att Ivan var oskyldig. Martin var trygg i sig själv, trots negativ bekräftelse från lärarna och uteblivna studieresultat. Han blev alltid respekterad för den han var av sina föräldrar och andra vuxna. Kanske blev han också respekterad för det föräldrarna var?

Det var inte så att Martin var bortskämd, materiellt. Liten veckopeng och ibland kläder ärvda av släktingar. Men han var på det hela taget nöjd med att leva. Han tänkte nästan aldrig på vad han skulle bli eller hur han skulle klara sig i livet. Han trodde på alla människors lika värde och att man skall behandla alla som de unika individer de är. Antagligen hade han fått detta hemifrån, för han var aldrig rädd hemma. Men ingen undervisade honom aktivt om konsten att leva rätt, så det blev en hel del misstag när han blev vuxen. Han gjorde människor illa utan att vilja det och ibland utan att förstå det.

Martin kan ännu känna lukten från föräldrarnas sängkammare där han låg på pappas ena arm, storasyster på den andra och lillasyster på pappas mage. Pappa läste högt ur Nya testamentet ibland. Och sjöng ”Så går en dag än från vår tid…..”(Sv,ps 188) vid läggdags. Det kanske inte var så alltid -men det är så Martin minns det. Troligen minns hans syskon annorlunda.

Martins pappa arbetade ofta och mycket, så han hade inte så mycket tid med Martin. Därför gick Martin ofta in till granngårdens pappa, som tog hand om honom och gav honom tidigt uppgifter och förtroenden i gårdens skötsel. Ja, redan från 5-årsåldern. När jag frågar Martin säger han bestämt att han hade en lycklig barndom. Det sa han också då han höll tal på sin fars 50-årsdag. Martin minns att fadern såg  lite förvånad ut. Martins mamma saknade sociala ambitioner för sig själv och för sina barn. ”Bara ni är ärliga får ni bli eller vara vad ni vill” sa hon ofta och menade det. Klasstillhörigheten var självklar och diskuterades aldrig.

Varken Martins mamma eller Martins pappa hade växt upp med en man i huset. Deras pappor dog innan de fyllt tio år. Det påverkade säkert deras omedvetna uppfattning om vad en familj är och hur en man skall vara. Martin blev inte krokväxt, men växte upp med flera stora vita fläckar på livets karta. En del av dem har ännu inte fått färg, men det blir bättre och bättre. Det är för Martin ,som för de flesta av oss; att vi är ganska bra på att leva ,när livet snart är slut. När jag smärtsamt inser denna sanning tänker jag på en boktitel: ”Det är aldrig för sent att påbörja en lycklig barndom” Det är mer än en boktitel. Det är en Kristen livshållning. Lärjungen frågade Jesus: ”Hur många gånger skall jag förlåta……?” Jesus svarade :” sjuttio gånger sju gånger” förlåtelsen är oändlig. Och varje ny dag har vi lämnat den gamla bakom oss, och får verkligen börja livet på nytt. Kanske lite klokare. Lite visare. Lite kärleksfullare?

Var får vi den inre kompassen ifrån ? Varför blev vi den människa som vi är?

Det handlar om både arv och miljö. Gener vi har och människor vi mött. Och berättelser vi hört. Berättelserna om Jesus själv och de berättelser som han berättade. Men hinnan är tunn mellan barbariet och ett människovärdigt liv. Ibland är det så lite som skall till eller fattas. Vi måste också anstränga oss och ständigt tillkämpa oss själva och andra människovärde.

Det tänker jag på varje juldag när jag fyller år och får fira gudstjänst på Täbyanstalten tillsammans med mina medmänniskor där. Hade bara lite varit annorlunda så kunde jag varit innanför och de varit utanför taggtråden och murarna.

Jag kan också känna igen mig i Martins berättelser. Jag kan, liksom han, tacka Gud för livet. Nu när jag skriver detta skiner solen och det är mycket vackert utanför fönstret.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s