Det räcker inte med tro

Morgonmässa 2012-04-18 i Tibble kyrka.

 

Ibland talas det om den Kristna läran -och den finns – (åtminstone den kyrkliga läran)

 

Ibland talas det om den Kristna etiken -och jag tror att den finns, men den är förstås

densamma som en god etik för alla människor – även de som är ateister, eller muslimer eller judar, eller ”non-beleevers.”

 

Ibland talas det om den Kristna traditionen – och den finns också. Och är viktig.

 

Ibland talas det om den Kristna tron –den finns också och är också viktig, men den är mycket olika i hjärtat hos olika troende människor.

 

 

Men jag tror, att varken läran, traditionen, etiken eller ens den personliga tron kan göra Kristendomen till en avgörande kraft i våra egna liv och i det samhälle som vi lever i.

 

Kristendomens återkomst handlar inte som såna saker. Kristendomens återkomst -eller betydelsefulla närvaro- handlar alltid mest om det som sker just nu i detta rum. Att vi träffas och är Kristna tillsammans. Och det är vi ganska bra på -men vi borde kanske bli bättre på det utanför kyrkorummet, också. Att ständigt dra in vår tro, vår tradition, läran och etiken  i alla de andra sammanhang som vi lever och rör oss i .Och att  vilja och våga tala om det som hände – eller det som inte hände – här i mässan, vid mötet efteråt.

 

Men det måste vara ”på riktigt”. Jag vill avgränsa mig från ”mekanisk kristendom” – som säger att: bara man gör si så blir det så. I sin enklaste form har denna mekaniska kristendom smugit sig in i själva mässan ,om prästen säger : ”OM vi bekänner våra synder så är Gud trofast och rättfärdig så att han förlåter oss våra synder …….” Gud är naturligtvis lika trofast och rättfärdig (och förlåtande) alldeles oavsett om vi bekänner våra synder eller inte. Den mekaniska kristendomen har en släkting som vi helst inte heller skall ta med oss ut i det riktiga livet. Den heter ”banalkristendomen”, eller ”Jesus är svaret -oavsett vad frågan gäller”.

Det är inte så lätt det här det märker Du säkert -men vi måste våga det viktigaste. Att leva vår Kristendom i gudstjänsten ,men också ta med oss den ut i livets andra sammanhang.

 

Joh 13:1-17

Annonser

Hopp om liv – nu och i evighetet Påsknattspredikan nr 2 2012

Påsknattsmässa 2012 kl 2330 i Täby kyrka (Nr 2)

En gång, den första långfredagen -dog Jesus Kristus
En gång, den första påskdagen – uppstod Jesus Kristus

Men sedan dess har det skett många dödar
Och sedan dess många uppståndelser

Inte så att vi träffar på och samtalar med människor som vi nyligen har begravt.
Men så att döden inte kan behålla sitt grepp över personligheter eller deras idéer.
Eller deras gärningar.

Till de flesta av er kan jag säga:

”en dag  är du en av dem
som har levat förut, i en svunnen tid
en dag kanske länge än, skall du vaggas till ro -själen finna frid.
Dina gärningar, ditt ord din tro
Vandrar vidare i dina barnbarns blod

Såsom havet bär var våg i sin famn
– famnar tillvaron evigt människan.
En dag är du en av dem
Som har levat förut, i en svunnen tid
En dag , kanske länge än, skall du vaggas till ro
Själen finna frid

Dina gärningar, ditt ord din tro
Vandrar vidare i dina barnbarns blod.”

Döden förmår inte rå på generna -trots att individerna dör. Döden förmår inte heller rå på den goda uppfostran -trots att föräldrarna och andra vuxna läromästare dör.

Det finns också en tro på själens odödlighet i vår bibel och i våra trosföreställningar.

Jesus säger till en av rövarna som korsfästes vid hans sida : ”I dag, skall du vara med mig i paradiset”. Det var inte ett kroppsligt möte som avsågs – utan ett andligt liksom i en annan dimension -liksom i en annan värld. Eller snarare i en annan del av världen , än den som vi vanligtvis rör oss i.

Det är gott om dödar. Vi skall alla dö – liksom alla djur och alla växter på jorden har sin livslängd.
Men man kan vara levande-död också. Vi lever alltid varandras liv och ordspråket säger : ”Att skiljas är att dö en smula” Och om vi skiljs genom att den andra dör -då dör vi ganska mycket själva – om vi verkligen varit nära.
Att leva under diktaturens förtryck är att leva med döden närvarande i livet. Den dagliga död som inte tillåter människor att vara fria och levande. När man säger om någon ”Hon är verkligen en levande människa” -då menar man inte alls att hon inte har blivit död och begraven ännu. Nej , vi menar att hon är ”full av energi och skapande som inte undertrycks” Vi menar en människa som mer än de flesta lever i enlighet med sin bestämmelse. En som inte sätter sitt ljus under skäppan.
Den arabiska våren är i detta perspektiv en uppståndelse. Ett liv som börjar blomma -men ”visst gör det ont när knoppar brista”.

Döden pågår alltså hela tiden. Nästan varje dag dör någon i Täby, rent fysiskt alltså. Och varje dag sker smådödar också här -någon som tappar livslusten. Någon som förtrycks av någon annan eller av livsomständigheter.

Men den Kristna tron äger ett trots -ger aldrig upp hoppet.

Därför slutar inte den kristna berättelsen på långfredagen – utan den tar ny kraft och ny fart på påskdagen.
Jesus hade givit människorna hopp. De sjuka hoppades att bli friska. De fångna hoppades att bli fria. De hungriga hoppades att bli mätta. De som var nedtrycka av sina egna dåliga gärningar -hoppades på andlig frihet genom kärlek och förlåtelse.

Detta hopp som stora människoskaror hade fått , såg ut att dö när Jesus Kristus själv dog.

Och vid korset stod inte ens lärjungaskaran – utan endast Maria hans mor och två andra Marior samt Johannes. – (en större skara kvinnor stod längre bort och så på avstånd vad som hände.)

Men det var inte för långredagsberättelsens skull som denna kyrka byggdes. Det var för att lånfredagsberättelsen inte slutade på långfredagen -utan fortsatte på påskdagen.

Många av de som hade fått Hopp och livsmod av mötet med Jesus under hans liv, återfick hoppet .Hans röst tystnade inte. De kände igen honom vid olika möten – inte genom att se honom -utan genom händelser. Han bröt brödet. Han åt med dem. Han undervisade dem. Han välsignade dem.

Det fysiska händelseförloppet  den första påskdagen -kommer historikerna aldrig att kunna fånga. Men att miljontals människor firar gudstjänst  över hela världen och hämtar livskraft ur uppståndelseberättelsen är att faktum. Det är också ett mysterium. Låt det få vara ett mysterium.
Låt oss fördjupas i vår förundran över mysteriet. AMEN.

2012-04-08 JB-x

Lite smör på skorpan till kaffet-kanske påsknattspredikan 2012

Predikan påsknatten 2012-04-08 Täby kyrka                        

Kan man tro att Jesus uppstod från de döda?

Kan  jag tro att jag själv kommer att uppstå från de döda?

 Sånt händer ju inte? — eller ?

 Kan man tro på under? Cordelia Edvardsson skriver i skärtorsdagens SVD att ”lite smör på skorpan till kaffet” är ett under för de som blivit fråntagna det, av besparingsiver på ålderdomshemmet.

 Men det är väl inte sånt vi menar med under ?

 Riktiga under är något helt annat!

 Med riktiga under menar vi att det händer något som egentligen inte borde hända. Att det händer något som inte kan hända -och som vi inte väntar oss skall hända.

 Och sånt kan man ju inte bara tro på – det ligger i själva sakens natur.

 Jesus uppståndelse -påsknattens kärnbudskap -är dessutom egentligen ganska ointressant om vi endast håller det för sant som en osannolik händelse som ändå hände, en gång för mycket länge sen.

 Det verkligt viktiga är undren nu och i framtiden. Är undrens tid förbi ?

 Vi bryr oss inte så mycket om vardagsundren. Detta outgrundliga och mystiska att vi lever; att hjärtat pumpar blod och att lungorna arbetar dygnet runt, varje sekund -så länge vi lever. Att vi kan tänka och tala och förstå varandra, åtminstone lite. Att vi kan älska och bli älskade.

 Men igen –vi klarar inte riktigt av att förundras över vardagsundren,  förrän de upphör eller går lite snett. Värdet av hälsa förstås bäst av den som är eller nyligen har varit sjuk. Värdet av frihet förstås bäst av den

som är fängslad eller just blivit frigiven. Värdet och det obegripliga i att vara älskad -förstås bäst i den smärta som den svikne och övergivne känner. Lite smör på skorporna till kaffet är väl nästan inget under alls -förrän smöret förvägras.

 Men riktiga under -det är ju såna som inte kan hända, men som ändå händer.

 Att fira påsknattsmässa är att inte bry sig om ifall uppståndelsen kan hända.

 Jesu uppståndelse och min egen uppståndelse.

 Inte bara min uppståndelse från den fysiska döden. Utan min dagliga uppståndelse från alla mina dagliga vardagsdödar.

Att fira påsknattsmässa är att vara här med sin kropp och sin själ och manifestera att Gud är kärleken och att ljuset är starkare än mörkret och att de goda krafterna skall segra över de onda. Att fira påsknattsmässa ,som vi nu gör, är att trotsigt manifestera detta -fastän vi själva samtidigt tvivlar på att det kan vara sant.

Att fira påsknattsmässa är inte att förneka våra egna tvivel -men att strunta i dem!

                                                                            

Att fira påsknattsmässa är att ha tagit ställning. Att tillåta sig själv att vara i ett sammanhang som uttrycker det orimliga. Som uttrycker tydligt och starkt -att det som inte kan hända har hänt och händer nu och kommer att hända i framtiden.

 Att fira påsknatts mässa är att bejaka HOPPET -trots allt!

 Det handlar alltså inte om att kunna eller inte kunna tro. Det handlar om att tillåta sig själv att vara i ett sammanhang, och vara en viktig del av detta sammanhang , där hoppet – trots allt – ger oss livskraft och livsglädje.

 Att fira påsknattsmässa är kanske också att envist fasthålla att denna orimliga livshållning -är den enda rimliga livshållningen. Om livet över huvud taget skall ha någon mening.

 Och vi skall inte bara vara i detta sammanhang. Vi skall hjälpa till att förverkliga det också, utanför kyrkans murar. I dag har Jesus inga andra händer än våra händer.

Lite smör på skorporna till kaffet kan verka som en struntsak -men också den struntsaken kan vara en del av påsknattens budskap. AMEN! Glad påsk!

  

Att vänta på en telefonsignal

Att längta efter att bli uppringd

Av just henne eller honom

Det blir meningslöst – om man har stängt av ljudet

 

Vi skall alltid ha ljudet på

Och vänta på det osannolika samtalet

Vi ger aldrig upp

Varje gång det ringer

Svarar vi

 

Jesus kan alla telefonnummer

I hela världen

Många har stängt av ljudet

Slutat hoppas

 

Men varje gång det ringer

Och vi hör signalen

Och ivrigt hoppas

Och svarar

Hörs Hans röst

 

Vi kan känna igen den

Om vi lyssnar noga

Han säger:

I dag skall du vara med mig

I paradiset

Tänkeord den 3 april 2012

”Det svåra är inte att ändra sig själv, det svåra är att få andra att förstå att man har förändrats.”

Vi utvecklas och ändras-  förhoppningsvis förbättras- hela livet. När vi möter någon som vi har känt väl, men det var länge sedan vi möttes så är det tyvärr vanligt att vi tror att vi möter den som vi kände för (kanske) många år sedan. Men vi kan jobba också på detta.