Vad gör vi med tiden ?

Vad gör vi med tiden ? -slutet närmar sig!

Vad gör vi med tiden?

Den som är kvar…….

Dag för dag

Sekund för sekund

Det finns inte tid längre

För avund och sårad självkänsla

Inte tid för bristande hygien

Eller dåliga viner

Det finns inte tid längre

För annat än hjälpsamhet och vänlighet

Det finns inte tid längre

För annat än kärlek

Det har varit så

Ända sen födelsen

Det har åtminstone varit så

Ända sen medvetenheten

Men vi kan se utan att se

Vi kan höra utan att höra

Vi kan beröra

Utan att smeka

Nu är evighetstid -igen

Tid att leva enligt bestämmelsen

Tiden rinner inte ut

Tiden finns inte -i kärkeksögonblicket

2012-09-01 JB-x

Annonser

Ingemars anor -ur Trorsare och längtare(av Amalia Björck 1910)

INGEMARS ANOR

I mina ådror bultar

fädernas brusande blod

blandat genom århundraden

till sambrygd ond och god.

Där är blod av präster och bönder,borgare,adelsmän.

Jag är alla eller ingen-ståndernas talesven.

Jag känner en knytnävsvilja

att hugga med blottad pamp

som Karl den tolftes bussar

i kalabalikens kamp.

Mig frestar adelshögmod

till rokoko-kampanj,

till epåletternas rättighet:amour,batalj,champanj.

Av prästerligt vemodsgrubbel och ruelse fick jag en släng.

Mina letande ögon brås på en vetenskapernas dräng.

Jag fick en fröjd att predika och doppa min penna i bläck och spika teser på porten

mot både Luther och Eck.

Men vad,I borgmästarfäder och köpmän,av eder jag ärvt -ej var det sparkasseanlag och kunskap i linne och lärft.

Av eder bär jag som nogast min barnsligt rosiga kind och hakan som hotar att svälla och varda bäjerskt trind.

En patriarkalisk ömhet,likt starens vid sin holk,som lantpatronus när jag för bygdens barn och folk.

Men som en äkta bondson jag älskar frö och frukt och tidernas tysta växling och själva markens lukt.

När jag läser de gamla anor far mins eller mors,då känner jag krafter i mig som Lokes och uka-Tors.

I alla ådror bultar fädernas levande blod,blandat genom århundraden till sambrygd

ond och god.

Så förtalte Ingemar.Han var en yngling,hade framtiden för sig,kunde bli något stort,om det blev något alls av honom.

Vad är lycka ?

Vad är lycka?

Vad är lycka? Svaret är förstås olika beroende på vem som svarar. Och mitt svar, som du snart får läsa, är förstås just mitt svar. Men ändå, det finns något allmängiltigt att säga om lycka. Jag tror att lycka ,om det nu är ett tillstånd av högsta livskvalité och en känsla av att må så bra  som det nånsin går, på något sätt handlar om ett gränsöverskridande. Detta högsta tillstånd för den egna personen måste också på något vis vara icke-egoistiskt.

”Räkna de lyckliga stunderna blott….” så sjöngs i en gammal schlager. Vilka är de lyckliga stunderna ? Tänk själv efter! De lyckliga stunderna är just stunder , inte ett ständigt tillstånd. De lyckliga stunderna är nära besläktade med stunder av Helighet. Att se sitt eget barn födas. Att känna sig som en del av tillvaron, naturen, när man ser upp mot stjärnhimlen. Ibland hör man att någon är ”lyckligt lottad”. Men att vinna högsta vinsten på en trisslott, är ingen självklar väg till lycka. Visserligen sägs det att det är bättre att gråta i en ny Merzedesbil än i en begagnad folkvagn. Men det är nog helt enkelt en lögn.

Det är inte så lätt att vara lycklig, om man samtidigt är rädd eller plågas svårt av fasliga minnen. Men det går -ty för Gud är ingenting omöjligt.

Jag tror alltså att en viktig ingrediens av lyckan är gränsöverskridandet. Varje givande är ett utgivande av mig själv. När jag ger något till någon ger jag av mig själv och förlorar samtidigt något av mig själv. Min identitet förändras och blir förenad med den andres. Det kan handla om att ge av sin materiella egendom till någon. Det kan handla om att förenas med den man älskar i en fysisk kärleksakt på att sådant sätt att ”de två blir ett” både andligt,själsligt och fysiskt. Det är ett exempel på lycka. Men kortvarig. Det kan handla om att det jag ger till den andre är förlåtelse. Men förlåtelsen, liksom kärleksakten, kräver två aktörer ,som vill samma sak. Det är svårt att vara lycklig i ensamhet. Men det kan nog gå utan att den andre är en människa. Det kan, ibland, vara ett älsklingsdjur. Ibland kan det vara gemenskap med hela tillvaron eller med en grupp människor, till exempel med en familj eller med arbetskamrater.

Att känna djup tacksamhet är en känsla som är nära besläktad med lyckokänslan. Det är lättare att känna spontan tacksamhet över att få ge, än det är att känna tacksamhet över att få ta emot. Det gäller både fysiska gåvor, kärlek och förlåtelse.

Ibland kan lyckan beskrivas som ett tillstånd där man ”bara får vara”(sig själv) och är harmonisk och ohotad.

Att vara salig är väl inte riktigt detsamma som att vara lycklig -men ganska nära. I bergspredikan berättar Jesus om vilka som är saliga. Det är de som är renhjärtade, de som håller fred och de som är fattiga ( i anden) (Matt 5:1-11).

Det talas mycket om ”lyckan” i bönen ”Gud som haver barnen kär…” Ingen vet vem som skrivit den bönen, men den är fortfarande mycket använd i vårt land. Eftersom ingen vet vem som skrivit den, så har man också kunnat ändra den utan vidare. När jag var barn så bad vi ”lyckan kommer lyckan går, den Gud älskar lyckan får.” Men numera står det :   ”lyckan kommer lyckan går, Du förbliver fader vår……” Antagligen var man rädd för att kärleken till Gud(eller från Gud) skulle uppfattas som ett villkor för lycka. Och det kunde kännas orättvist mot ateister eller den som inte har så mycket kärlek i sig. Så man ändrade sista raden till en meningslös plattityd. Att den som älskar Gud ”lyckan får” är bättre att be eftersom vi då är tillbaka till lyckans grund. Att vara gränsöverskridande och icke-egoistisk.

Bara du själv vet när du är lycklig. Man kan aldrig bestämma att man skall bli det. Men man kan kanske undanröja några hinder så att det händer lättare och oftare.

Det önskar jag dig av hela mitt hjärta.

Gud som haver barnen kär,se till mig som liten är

Vart jag mig i världen vänder,står min lycka i Guds händer

Lyckan kommer,lyckan går

den Gud älskar lyckan får