Jenny Nordberg häcklar kyrkan i dagens SVd

I dagens kolumn i SVd ondgör sig  Jenny Nordberg över att Svenskarna väljer att vara medlemmar i Svenska kyrkan. Det har ju varit frivilligt sedan 1951 så hon tycker väl att vi borde veta bättre. Men det kanske kan vara så att det är ett medvetet val ?

Dessutom påstår hon att ”Det känns mer som en jackpot än som en regel att en Svensk präst säger något verkligt intressant eller originellt”. Hoppsan! kan det vara så illa? Eller är själasörjarens uppgift kanske inte att vara originell? Förkunnelsen bör i alla händelser vara intressant -annars kommer åhörarna knappast åter.

Jenny påstår också att svenskarna inte kräver något av sin kyrka. Ifrån mitt perspektiv som kyrkoherde och andlig ledare för en stor församling är detta påstående helt gripet ur luften. Kraven är många och påtagliga i dag.

Jag undrar också om Jenny bygger sina åsikter på egna färska upplevelser- hur många gånger har hon deltagit i svenska högmässor de senaste åren? Eller är åsikterna endast grundade i allmänna föreställningar och fördomar ?

Visst mycket kan bli bättre. Och vi mår alltid bra av recensioner -precis som teatern. Men Jenny verkar i denna kolumn mera vara ute och lufta sina egna(ogrundade?) föreställningar.

Annonser

Trons kamp -vad är det?

Predikan 2013-02-24 Täby kyrka 2:a i fastan  ”den kämpande tron” Luk 7:36-8:3

Den kämpande tron- det är dagens överskrift. Och visst är det så att vi ibland uppfattar, upplever hela livet som en kamp. En kamp för värdighet. Kamp för att bli eller åstadkomma det vi vill eller önskar. Kamp för att överleva. Det kan vara kamp mot sjukdomar och kamp mot hotfulla fakturor som riskerar att gå till kronofogden. Kamp för att bli älskad. Kamp för att få en tro..

Trons kamp– vad menas med det?

Texterna handlar kanske mera om de troendes kamp, än om Trons kamp ? De troende som kämpar för livet med hjälp av tron. Men hjälp av en tro som man inte kan kämpa sig till.

Visst finns det bönekamp. Jesus bad i Getsemane så att svetten blev som blodsdroppar. Våndades och ropade till Gud ”Tag denna kalk ifrån mig!” Och många av oss har kämpat bönekamper -jag tror de flesta av oss. Vi gör det ofta som en sista utväg….när livet på något sätt håller på att kantra. Vi ser ingen utväg….. vi har drabbats av sjukdom , vi har gjort bort oss ordentligt i förhållande till andra, vi har dragits in i destruktiva beteenden och vet inte hur vi skall ta oss ut. Vi kanske förlamas av att någon som vi älskar håller  på att gå ifrån oss ? Genom sjukdom , död eller svek. Vi håller på att gå sönder.

kastar vi oss ut i bön -bönekamp . Gud, om du nu finns HJÄLP MIG!

När vi kämpar för våra liv -på ett eller annat sätt – då funderar vi inte på om vi tror -vi bara kastar oss ut i bön. De flesta av oss i alla fall..

Man kan brottas med trosfrågorna. Brottas med frågan om det finns en Gud. Om det är rimligt och förnuftigt att tro på en God Gud -när världen tycks full av ondska och elände. Att brottas med trosfrågorna kan väl kanske uppfattas gå in under rubriken Trons kamp ? Men jag tror inte att man kan kämpa sig till en tro. Man kan studera sig till kunskap och filosofera sig till en intellektuell hederlighet, som går att kombinera med tro. Men att kämpa sig till en tro är dömt att misslyckas. Man kan kämpa med livet och den kampen kan leda till en tro -men det är en annan sak.

Tron är en gåva -ibland en oväntad gåva. Ibland en ovälkommen gåva. Men den bara är där en dag. Fast det varierar ju över tid också. Man kan vara fast i tron till frukost och så har man tappat en del av tron redan till lunchtiden. Kanske blev den starkare till middagen igen. Tron är precis som livet: en pågående process. Men liksom med livet så finns det någon sorts konstant. Livet pågår hela tiden från födelse till död. Men vissa dagar är vi mera levande. Vissa andra dagar är vi halvdöda. Andligen eller kanske rent fysiskt. På samma sätt är det med tron, tror jag. Vi kan ha en grundtro men den varierar i styrka , i  att göra sig påmind i medvetandet och i uttrycksformer.

Ingmar Johanson skaldar :”Trons gåva är ett mysterium”

Egentligen tror jag att alla människor på något sätt har en tro. Naturligtvis har inte alla en Kristen tro. Men en tro. Luther sa att även ett spädbarn har ”Tron nedlagd i sitt hjärta”

Den kämpande tron –kanske mera handlar om att man kämpar för det man tror på?

Människor som verkligen kämpar för de de tror på, lyckas förvånande ofta. Om man inte brinner för det man arbetar för- så blir resultatet betydligt klenare. Kvinnan i texten, hur skall vi förstå henne i sammanhanget? Hon visade kärlek, till Jesus. Vi tänker ofta på tro som något som vi skall hålla för sant, eller att vi skall lita på något eller någon. Och det är alldeles riktigt. Sån är två av trons yttringar. Försanthållande och tillit.

Men kanske är tro ännu mera något vi gör. Det vi gör ? Jag tror det.

Jag brukar tala om ”fötternas bekännelse” – det är viktigare vart vi går, än vad vi säger eller känner (intellektets och känslans bekännelse).

Den Kristna tron har många uttrycksformer. En är Gudstjänsten, en är mystiken och meditationen, en annan är läran, men den viktigaste uttrycksformen för Kristen tro är kärleksgärningarna.

Den kämpande tron – handlar som mest om att kämpa för kärleken.

Så bliva de då beståndande, dessa tre: Tron, Hoppet och Kärleken. Men störst bland dem är Kärleken.

Svps 253

JB-x