Om att tro(eller inte) på Ljungfrufödseln -tron som krav,gåva eller förhållningssätt.

Kanske ligger grunden för kyrkans sekularisering i den kristna tron?

Nyligen har professor Eva Hamberg lämnat Svenska kyrkans läronämnd och avsagt sig prästämbetet. Hon gör det i protest mot ”den inre sekulariseringen av kyrkan”. Hon anför också kyrkans politisering som skäl. Det framgår att det är kyrkomötet hon har i tankarna. Anklagelserna är allvarliga och kan inte avfärdas. Men hela frågan om samhällets, människans och kyrkans sekularisering är komplex. Jag menar att det krävs mycket av mod och intellektuell hederlighet för att samtidigt bejaka sekulariseringen och behålla tron.

Vad menas med sekularisering? En rimlig definition är väl förvärldsligande och icke-religiös. Det enklaste är att hålla fast vid en barnatro som en del av min självbild och samtidigt aldrig blanda ihop den med resten av mitt liv. Det är möjligt och dessutom ganska vanligt. Och därför blir även högutbildade personer infantiliserade när de talar om religion, på ett sätt som aldrig skulle falla dem in då de talar om sin egen forskning eller sin egen profession. Professorn i fysik kan mycket väl fråga prästen ,som man råkar sitta mitt emot på begravningskaffet, ”Tror du på Adam och Eva?” eller ”Jag kan inte tro på trosbekännelsen, men jag förstår att du måste göra det”.  Man blir ganska trött av dessa frågor, men det är bara att svara så gott man kan och orkar.

Martin Luther hade ett mycket friare förhållande till bibelböckerna, än vad som är vanligt i kyrkan i dag. Han kunde på allvar säga att flera av bibelns böcker var oväsentliga och inte behövdes. I dag skulle inte läronämnden komma på att uttala att Matteusevangeliet är ganska dåligt och att Jakobs brev är en ”halmepistel”.

Den intellektuella teologiska debatten i dag utspelar sig ofta på fundamentalisternas planhalva. På denna planhalva fanns Ingemar Hedenius och där finns, bara för att ta ett exempel, Torbjörn Tännsjö. De vill helst lura oss att spela spelet på deras planhalva, där de av naturliga orsaker har övertaget.

Det har funnits en hel del seriös teologisk debatt om tro och sekularisering. Kanske minns ni Biskop Robinsons bok ”Gud är död” Han ansågs förstås som kättare av många kristna, men han menade inte att Gud verkligen är död utan att den Gud som vi tror att vi tror på aldrig har funnits. Det växte fram en ”Gud-är-död-teologi” med flera kända namn. Tex. Dietrich Bonhoeffer och H Cox. Cox skrev boken ”The secular city” som såldes i fler än en miljon xemplar. Han drev tesen att Gud är lika närvarande i det sekulära som i de religiösa delarna av människolivet och samhället. Det kan tyckas märkligt att detta upplevdes som en stor nyhet. Detta var ju den vanliga tron på medeltiden. Luther skilde på andligt och världsligt regemente. Men utgick ifrån att båda regementena var skapelsegivna av Gud själv. Att Cox blev så uppmärksammad berodde nog på att tron hade förvisats till privatlivets eller den kristna församlingens sfär. Vilket är helt okristet.

Ungefär samtidigt som teologerna skapade gud-är-död-teologin, skrev den ateistiske och Marxistiske filosofen Vitezlav Gardavsky en bok med titeln ”Gud är inte alldeles död”(Utgiven på Raben o Sjögren 1970) Boken har en undertitel ”Människan är inte alldeles levande” Den är fortfarande läsvärd.

Redan Ärkebiskopen och professorn Natan Söderblom var helt inne på tanken att kristendomen inte egentligen är en religion, utan att kristendomen är en livstolkning i en vidare mening. Söderblom säger :”Jesus, Mose och profeterna fullbordan, har ej kommit för att stifta en nya religion, utan för upphäva religionerna (min kursivering) och grunda Gudsriket…….” Jag har förstått att många ansåg Söderblom som en som inte hade den klassiska kristna tron. Har vi hört det förut?  Söderblom skriver också (egentligen är det föreläsningsmanus som blivit tryckta) ”Ty frågan som ställes till religionen är icke ytterst den: hur vill du gestalta mitt liv, utan den: kan du rädda och uppehålla mitt liv, så att jag ej går under i meningslöshet eller förtvivlan: fastän den senare frågan aldrig kan skiljas från den förra.” Söderblom menar också att ”de kristna för den antika fromheten voro ateister, genom den förargelseväckande enkelheten och andligheten i deras gudstro och gudstjänst” (citaten är från Uppenbarelsereligion bokförlaget  Prisma 1963)

Jag vill också nämna en ganska okänd teolog i sammanhanget, nämligen Sven Hector. Sven Hector föddes 1906 i Värmland och var son till prästen i Bogen och Gunnarskog. Han blev själv präst och var komminister i Nyskoga. Om Sven Hector skriver Björn Skogar : ”Samtidigt som en av hans huvudsakliga angelägenheter som teolog är att ifrågasätta den mänskliga religionen och religiositeten är han obrottsligt trogen kyrkan” (Kriss småskrifter Kristen i gränsland 1975) Sven Hector skriver i det anförda arbetet ”Jesus var ingen religionsstiftare. Med all önskvärd tydlighet torde det framgå, att han i stället blev ett religionsoffer” .Och vidare: ”Bakom varje löst gåta står en ännu större gåta, bakom varje svar står en ännu större fråga. Världen snobbar gärna med sin ”materialism”, ”förnuft” etc. men  det slår aldrig fel: Förr eller senare lämnar den dörren öppen för metafysiken. En kristen bör då gå förbi, inte som hittills smickrad följa med i sällskapet”

Sven Hector var riksdagsman för VPK 1964-1968. Han åtnjöt så stort förtroende i vänsterkretsar att han kunde representera VKP i riksdagen, utan att själv vara med i partiet!

Varför gick han inte med i partiet. Det har berättats för mej att han en gång när han fick frågan svarade ungefär så här.  ”Jag delar deras samhällsanalys, men de har glömt de två viktigaste frågorna. De om kärleken och döden.”

Hur förhåller sig vår tids mest kände Svenska skapelseteolog, Gustaf Wingren, till dessa frågeställningar?  Frågan om kravet på tro i kyrkan alltså. Han skriver i Gamla vägar framåt (Verbum 1986). ”Trons ja avkräves icke lagiskt i kyrkporten, utan detta ja ropas i stället fram i ett ständigt nytt anbud, inne i gudstjänstens mitt, dit just ”de sorgsna” ,de som saknar tillit är välkomna”. Han skriver vidare i samma bok: ”Martin Luther yttrar sig på flera ställen negativt om det som han benämner  ”Bokreligion”, dyrkan av skriven text. Guds ord hörs, det är för honom poängen.

Nu är vi tillbaka till frågan om att tro på trosbekännelsen. Om detta finns två viktiga saker att säga. Kyrkomötet i Svenska kyrkan har antagit kyrkans lagbok, kyrkoordningen. Där står det tydligt att varken trosbekännelsen eller läran skall vara föremål för tro! Den andra saken hänger ihop med den första. För att beskriva den går jag till Martin Lönnebos bok ”Religionens fem språk” Marin menar att tron förmedlas genom olika språk. Nämligen 1) meditationens och mystikens språk 2) ritens och gudstjänstens språk 3) kärleksgärningarnas språk 4) lärans språk och slutligen 5) enhetens språk. Detta var förstås en extremt förenklad framställning av bokens innehåll. Men den räcker för att komma till poängen, nämligen att ”Lärans språk” är ett sekundärt språk – medan de andra är primära. Läran försöker uttrycka och formulera det som ”händer” i de andra språken.

Det är ungefär som om man vill tränga in i Mozarts musikvärld. Om vi börjar vårt sökande i texter så går vi till biblioteket och lånar böcker om Mozart och Mozarts musik. Och när vi har läst dessa böcker, kanske 1000 sidor, och begrundar vad vi läst så vet vi ändå inget om Mozarts musik och hur vi kan beröras av den. Det gäller att lyssna till musiken och kanske spela den själv. Då först får vi en relation till den. Och då spelar det heller inte så stor roll om vi kan hålla med om det som står i böckerna eller ej. På samma sätt är det med trosbekännelsen och lärans förhållande till tron (musikupplevelsen).Därför säger jag aldrig ”Låt oss bekänna vår kristna tro” utan ”Låt oss stämma in i kyrkans gamla bekännelse”. Har du förresten tänkt på att trosbekännelsen inte innehåller ett enda ord om det budskap som Jesus framförde i sina liknelser, i bergspredikan eller hur han bemötte människor han mötte? Ärendet är ett annat.

Jag menar att vi i kyrkan inte behöver vara rädda för en sund sekularisering, den ligger i den kristna trons väsen.

Dessutom svarar Gud själv på fråga från Mose ”Vilket är ditt namn ?” Gud svarar :”Jag är den jag är” och ”Jag är”( 2 Mos 3:13-14). Gud är alltså ”varat” eller ”existensen” med denna förståelse. Frågan om Guds existens blir en icke-fråga i detta perspektiv. Och sekulariseringen är inget hot mot hela världen som är Guds kropp.

Trots all sekularisering så består gudstjänsten där vi försöker gripa det ogripbara. Och försöker finna vår plats i existensen. Vi kan aldrig med vårt förnuft eller med hjälp av vetenskap och forskning förstå livet och tillvarons existens och vår egen plats i den. Men vi kan fördjupas i vår förundran över det obegripliga. Och då är kyrkan ,som bärare av en kollektiv och generationsöverskridande förståelse och tro viktig för många av oss.

Ingmar Bergmans film Nattvardsgästerna skildrar en kyrka och en tro som är trasig och i kris. Men filmens absoluta slutscen är att Högmässan ändå firas.

Täby 2013-10-22

Johan Blix

Kyrkoherde i Täby

Kontraktsprost i Roslagen

Annonser

Gör inte skillnad på människor

Predikan i Tibble
2013-10-20    ”Samhällsansvar” 21:a e e
tref

Texter: Femte  Moseboken 24:17-22. Jakobsbrevet 2:1-8.Lukas
19:1-10

 

Rubriken i evangelieboken denna dag är ”samhällsansvar” –och
texterna handlar inte alls om det som man skulle kunna tro. I alla fall jag
tycker att samhällsansvar för tankarna till kollektivtrafik, god och
tillgänglig sjukvård och det gemensamma ansvaret för vård, skola och omsorg.

 

Men texterna handlar inte om samhällets strukturer eller
organisering. Texterna handlar om vårt ansvar för varandra, inte via
skattsedeln utan när vi möter en
medmänniska.

 

Episteltexten slutar: Du skall älska din nästa som dig själv”. Vem är då min nästa? Jesus fick en
gång frågan och han svarade genom att berätta liknelsen om den barmhärtige Samariten.
Och sen överlåter han svaret ,som han alltid gör, åt den som lyssnat på hans
berättelse.

 

Vem är då min nästa ? Ja, det är inte alla medmänniskor i
samhället eller i världen. Min nästa är en speciell person –nämligen nästa människa jag möter ?

Nu blev det lite svårare ? Det är ju inte så svårt att älska
de om tycker om en. Eller att älska sina barn och sina närmaste. Men att
älska  nästa människa jag möter ? Hur går
det när man trängs i tunnelbanan ? Skall man verkligen älska de som man står
där och försöker undvika att krocka med? Jo, det är meningen –men hur just det
skall gå till är förstås svårt att veta.

 

Vad det hela handlar om sammanfattas i episteltetens allra
första mening.
”Gör inte skillnad på människor”
Ni vet kanske att varje biskop har
ett valspråk –precis som kungen –i sin vapensköld. Vår nuvarande biskop Eva
Brunne har just denna mening som sitt valspråk ”Gör inte skillnad på människor”

 

Det där med kärleken till nästan, blir svårare när vi närmar
oss de personliga mötena. Politikerna och höga tjänstemän brukar säga att de
inte uttalar sig i ”det enskilda fallet”. Jag brukar alltid undra om det finns
några andra fall än just enskilda fall. Enskilda människor.

 

En familj vräktes från sin lägenhet på flygkårsvägen för ca
18 månader sedan. I familjen finns tre minderåriga barn, av vilka två går i
skola i Täby. Kommunens socialsekreterare såg på när familjen vräktes och det
är de skyldiga att göra när det finns minderåriga barn. De skall förvissa sig
om att barnen har någon stans att ta vägen. Och jo visst, familjen visste var
de kunde sova hos vänner. För att barnen inte skulle behöva byta skolor
ofrivilligt så upplät Täby församling, genom mig ,ett litet hus som vi äger på
prästgårdsvägen 2 i Täby kyrkby. Jag tänkte att inom en vecka eller så så har
Täby kommun ordnat en bostad till barnen. Det är ju Täbybor det handlar om
folkbokförda här sedan 7 år och Svenska medborgare.

 

Men icke- nu efter mer än ett och ett halvt år har inget
hänt. Det är inte kommunens ansvar att hjälpa barnen. Man utreder och stöder på
olika vis, men i den mest angelägna frågan-bostadsfrågan  anser man sig inte ha något ansvar alls.

 

Familjen kommer ursprungligen från Irak och de är muslimer.
Praktiserande muslimer. I den gammaltestamentliga texten, i dag,  säger Moses ”Du skall inte vränga rätten för
invandraren eller den faderlöse…………” Det är precis det man har gjort här, man
har ”vrängt rätten” Vår regering har uttalat att det helst skall vara
nolltolerans mot vräkning av barn. Men det struntar man i. Att vränga rätten är
att göra som man vill utan att bryta mot några paragrafer. Och Täby kommun ser
till att inte bryta mot några paragrafer. Men nu är det inte paragrafer det
gäller, utan levande barn.

 

Vi känner säkert alla igen beskrivningen i synagogan på den
finklädde och rike mannen och den fattige mannen med smutsiga kläder. Jag har
mött den situationen i kyrkan många gånger. Vi har svårt att hantera den. När man
går till kyrkan skall man vara hel och ren. Man skall vara fin av respekt för
gud och av respekt för de andra som kommer och inte minst, av respekt för sig
själv. Allt detta är förstås sant. Men hur ser vi på mannen eller kvinnan som
inte orkat tvätta sig, inte har några fina kläder och som med mycket stor möda
släpat sig hit i hopp om att få lite kärlek. I hopp om att få lite nåd och vila
för kroppen och själen. Hur hanterar vi mötet med dem? Var och en får svara
själv, i sitt hjärta……….

 

Det är en god övning att tänka när du ser den trasige och
fattige: ”det kunde ha varit jag”. Inte kunde det väl ha varit jag –tänker du
kanske. Men det är en mycket tunn hinna mellan att så att säga lyckas i livet
och att så att säga misslyckas. Ibland är det bara en gen som skiljer eller en
lottovinst. Eller kanske en bra eller dålig uppväxt. En del har otur
också.Sådant är livet och just därför är det så viktigt att hålla fast vid
biskopens valspråk från dagens episteltext ”Gör inte skillnad på människor.

 

Det är också så att platsen på samhällsstegen kan växla
mycket snabbt. Minns att så snart ”drevet för börjat gå” som man säger i
journalistkretsar, så snart drevet har börjat gå blir förövaren offer.

Och så var det Sakaios. Den rike kronofogden i dagens
evangelietext. Han ändrade verkligen sitt liv.
Han gjorde det med hjälp av Jesus. Livet blev bättre för honom. Han blev mycket
gladare ,men inte längre lika rik. Berättelsen visar på att det inte finns
några hopplösa fall. Inte i Jesu närhet. Det gäller också dej och mej.

Avskedspredikan 29 dec 2013

Jag avskedspredikar(konstigt ord ?) den 29 dec i år 2013 i Tibble kyrka kl 1100. Alla som vill komma är givetvis välkomna. Jag predikar förstås över dagens text-men kommer  oxå att säga något om min tacksamhet över att få ha varit kyrkoherde i Täby församling i drygt 20 år. Lite eftersits blir det också.

Särskilt välkomna är Ni som har burit mig under åren-kollegor,kyrkvärdar,ungdomsledare,konfirmander-ja alltså alla som vill och kan komma på denna lite udda dag!

Välkomna

Johan