Om att tro(eller inte) på Ljungfrufödseln -tron som krav,gåva eller förhållningssätt.

Kanske ligger grunden för kyrkans sekularisering i den kristna tron?

Nyligen har professor Eva Hamberg lämnat Svenska kyrkans läronämnd och avsagt sig prästämbetet. Hon gör det i protest mot ”den inre sekulariseringen av kyrkan”. Hon anför också kyrkans politisering som skäl. Det framgår att det är kyrkomötet hon har i tankarna. Anklagelserna är allvarliga och kan inte avfärdas. Men hela frågan om samhällets, människans och kyrkans sekularisering är komplex. Jag menar att det krävs mycket av mod och intellektuell hederlighet för att samtidigt bejaka sekulariseringen och behålla tron.

Vad menas med sekularisering? En rimlig definition är väl förvärldsligande och icke-religiös. Det enklaste är att hålla fast vid en barnatro som en del av min självbild och samtidigt aldrig blanda ihop den med resten av mitt liv. Det är möjligt och dessutom ganska vanligt. Och därför blir även högutbildade personer infantiliserade när de talar om religion, på ett sätt som aldrig skulle falla dem in då de talar om sin egen forskning eller sin egen profession. Professorn i fysik kan mycket väl fråga prästen ,som man råkar sitta mitt emot på begravningskaffet, ”Tror du på Adam och Eva?” eller ”Jag kan inte tro på trosbekännelsen, men jag förstår att du måste göra det”.  Man blir ganska trött av dessa frågor, men det är bara att svara så gott man kan och orkar.

Martin Luther hade ett mycket friare förhållande till bibelböckerna, än vad som är vanligt i kyrkan i dag. Han kunde på allvar säga att flera av bibelns böcker var oväsentliga och inte behövdes. I dag skulle inte läronämnden komma på att uttala att Matteusevangeliet är ganska dåligt och att Jakobs brev är en ”halmepistel”.

Den intellektuella teologiska debatten i dag utspelar sig ofta på fundamentalisternas planhalva. På denna planhalva fanns Ingemar Hedenius och där finns, bara för att ta ett exempel, Torbjörn Tännsjö. De vill helst lura oss att spela spelet på deras planhalva, där de av naturliga orsaker har övertaget.

Det har funnits en hel del seriös teologisk debatt om tro och sekularisering. Kanske minns ni Biskop Robinsons bok ”Gud är död” Han ansågs förstås som kättare av många kristna, men han menade inte att Gud verkligen är död utan att den Gud som vi tror att vi tror på aldrig har funnits. Det växte fram en ”Gud-är-död-teologi” med flera kända namn. Tex. Dietrich Bonhoeffer och H Cox. Cox skrev boken ”The secular city” som såldes i fler än en miljon xemplar. Han drev tesen att Gud är lika närvarande i det sekulära som i de religiösa delarna av människolivet och samhället. Det kan tyckas märkligt att detta upplevdes som en stor nyhet. Detta var ju den vanliga tron på medeltiden. Luther skilde på andligt och världsligt regemente. Men utgick ifrån att båda regementena var skapelsegivna av Gud själv. Att Cox blev så uppmärksammad berodde nog på att tron hade förvisats till privatlivets eller den kristna församlingens sfär. Vilket är helt okristet.

Ungefär samtidigt som teologerna skapade gud-är-död-teologin, skrev den ateistiske och Marxistiske filosofen Vitezlav Gardavsky en bok med titeln ”Gud är inte alldeles död”(Utgiven på Raben o Sjögren 1970) Boken har en undertitel ”Människan är inte alldeles levande” Den är fortfarande läsvärd.

Redan Ärkebiskopen och professorn Natan Söderblom var helt inne på tanken att kristendomen inte egentligen är en religion, utan att kristendomen är en livstolkning i en vidare mening. Söderblom säger :”Jesus, Mose och profeterna fullbordan, har ej kommit för att stifta en nya religion, utan för upphäva religionerna (min kursivering) och grunda Gudsriket…….” Jag har förstått att många ansåg Söderblom som en som inte hade den klassiska kristna tron. Har vi hört det förut?  Söderblom skriver också (egentligen är det föreläsningsmanus som blivit tryckta) ”Ty frågan som ställes till religionen är icke ytterst den: hur vill du gestalta mitt liv, utan den: kan du rädda och uppehålla mitt liv, så att jag ej går under i meningslöshet eller förtvivlan: fastän den senare frågan aldrig kan skiljas från den förra.” Söderblom menar också att ”de kristna för den antika fromheten voro ateister, genom den förargelseväckande enkelheten och andligheten i deras gudstro och gudstjänst” (citaten är från Uppenbarelsereligion bokförlaget  Prisma 1963)

Jag vill också nämna en ganska okänd teolog i sammanhanget, nämligen Sven Hector. Sven Hector föddes 1906 i Värmland och var son till prästen i Bogen och Gunnarskog. Han blev själv präst och var komminister i Nyskoga. Om Sven Hector skriver Björn Skogar : ”Samtidigt som en av hans huvudsakliga angelägenheter som teolog är att ifrågasätta den mänskliga religionen och religiositeten är han obrottsligt trogen kyrkan” (Kriss småskrifter Kristen i gränsland 1975) Sven Hector skriver i det anförda arbetet ”Jesus var ingen religionsstiftare. Med all önskvärd tydlighet torde det framgå, att han i stället blev ett religionsoffer” .Och vidare: ”Bakom varje löst gåta står en ännu större gåta, bakom varje svar står en ännu större fråga. Världen snobbar gärna med sin ”materialism”, ”förnuft” etc. men  det slår aldrig fel: Förr eller senare lämnar den dörren öppen för metafysiken. En kristen bör då gå förbi, inte som hittills smickrad följa med i sällskapet”

Sven Hector var riksdagsman för VPK 1964-1968. Han åtnjöt så stort förtroende i vänsterkretsar att han kunde representera VKP i riksdagen, utan att själv vara med i partiet!

Varför gick han inte med i partiet. Det har berättats för mej att han en gång när han fick frågan svarade ungefär så här.  ”Jag delar deras samhällsanalys, men de har glömt de två viktigaste frågorna. De om kärleken och döden.”

Hur förhåller sig vår tids mest kände Svenska skapelseteolog, Gustaf Wingren, till dessa frågeställningar?  Frågan om kravet på tro i kyrkan alltså. Han skriver i Gamla vägar framåt (Verbum 1986). ”Trons ja avkräves icke lagiskt i kyrkporten, utan detta ja ropas i stället fram i ett ständigt nytt anbud, inne i gudstjänstens mitt, dit just ”de sorgsna” ,de som saknar tillit är välkomna”. Han skriver vidare i samma bok: ”Martin Luther yttrar sig på flera ställen negativt om det som han benämner  ”Bokreligion”, dyrkan av skriven text. Guds ord hörs, det är för honom poängen.

Nu är vi tillbaka till frågan om att tro på trosbekännelsen. Om detta finns två viktiga saker att säga. Kyrkomötet i Svenska kyrkan har antagit kyrkans lagbok, kyrkoordningen. Där står det tydligt att varken trosbekännelsen eller läran skall vara föremål för tro! Den andra saken hänger ihop med den första. För att beskriva den går jag till Martin Lönnebos bok ”Religionens fem språk” Marin menar att tron förmedlas genom olika språk. Nämligen 1) meditationens och mystikens språk 2) ritens och gudstjänstens språk 3) kärleksgärningarnas språk 4) lärans språk och slutligen 5) enhetens språk. Detta var förstås en extremt förenklad framställning av bokens innehåll. Men den räcker för att komma till poängen, nämligen att ”Lärans språk” är ett sekundärt språk – medan de andra är primära. Läran försöker uttrycka och formulera det som ”händer” i de andra språken.

Det är ungefär som om man vill tränga in i Mozarts musikvärld. Om vi börjar vårt sökande i texter så går vi till biblioteket och lånar böcker om Mozart och Mozarts musik. Och när vi har läst dessa böcker, kanske 1000 sidor, och begrundar vad vi läst så vet vi ändå inget om Mozarts musik och hur vi kan beröras av den. Det gäller att lyssna till musiken och kanske spela den själv. Då först får vi en relation till den. Och då spelar det heller inte så stor roll om vi kan hålla med om det som står i böckerna eller ej. På samma sätt är det med trosbekännelsen och lärans förhållande till tron (musikupplevelsen).Därför säger jag aldrig ”Låt oss bekänna vår kristna tro” utan ”Låt oss stämma in i kyrkans gamla bekännelse”. Har du förresten tänkt på att trosbekännelsen inte innehåller ett enda ord om det budskap som Jesus framförde i sina liknelser, i bergspredikan eller hur han bemötte människor han mötte? Ärendet är ett annat.

Jag menar att vi i kyrkan inte behöver vara rädda för en sund sekularisering, den ligger i den kristna trons väsen.

Dessutom svarar Gud själv på fråga från Mose ”Vilket är ditt namn ?” Gud svarar :”Jag är den jag är” och ”Jag är”( 2 Mos 3:13-14). Gud är alltså ”varat” eller ”existensen” med denna förståelse. Frågan om Guds existens blir en icke-fråga i detta perspektiv. Och sekulariseringen är inget hot mot hela världen som är Guds kropp.

Trots all sekularisering så består gudstjänsten där vi försöker gripa det ogripbara. Och försöker finna vår plats i existensen. Vi kan aldrig med vårt förnuft eller med hjälp av vetenskap och forskning förstå livet och tillvarons existens och vår egen plats i den. Men vi kan fördjupas i vår förundran över det obegripliga. Och då är kyrkan ,som bärare av en kollektiv och generationsöverskridande förståelse och tro viktig för många av oss.

Ingmar Bergmans film Nattvardsgästerna skildrar en kyrka och en tro som är trasig och i kris. Men filmens absoluta slutscen är att Högmässan ändå firas.

Täby 2013-10-22

Johan Blix

Kyrkoherde i Täby

Kontraktsprost i Roslagen

Annonser

2 thoughts on “Om att tro(eller inte) på Ljungfrufödseln -tron som krav,gåva eller förhållningssätt.”

  1. Betr Hedenius skriver du:
    ”Den intellektuella teologiska debatten i dag utspelar sig ofta på fundamentalisternas planhalva. På denna planhalva fanns Ingemar Hedenius och där finns, bara för att ta ett exempel, Torbjörn Tännsjö. De vill helst lura oss att spela spelet på deras planhalva, där de av naturliga orsaker har övertaget”.

    Jag undrar vad Johan B menar med att Hedenius spelar på på ”fundamentalisternas planhalva”. Hedenius angriper den kristna tron utifrån Skriften. När det talas om Jesu uppståndelse på tredje dagen så handlar det enl honom enligt evangelierna rimligen om en konkret fysisk uppståndelse från de döda på den tredje dagen. Inte om en ”symbolisk” händelse. Han utgår ifrån att det finns ett ”försanthållande” när en kristen instämmer i trosbekännelsens ord ”och på tredje dagen uppstånden fr de döda”. Historiskt måste man väl säga att kyrkan har utgått ifrån att uppståndelsen är en fysisk/kroppslig händelse bevittnad av två kvinnor m.m. Och nu kommer Hedenius logiska/filosofiska/rationella och allvarliga kritik: denna tro förutsätter att naturlagarna sätts ur funktion (och att gud närsomhelst gör det för att åstadkomma underverk). Men nu finns det inte ett enda bevis på att en död (som alltså inte varit skendöd) någonsin återkommit till livet. Det finns miljarder exempel på det.

    Nu är frågan: Är uppståndelsen bara en symbolisk/metaforisk händelse?? När det gäller jungfrufödseln så har det ju antytts av biskopar/ärkebiskopen att så är fallet.
    Biskop Stendahl har på sin tid menat att bibelns tal om ”evigheten” inte kan tas bokstavligt. När det gäller uppståndelsen – denna grundläggande dogm – så har jag inte hört att någon auktoritet velat säga att denna är att uppfatta ”metaforisk”. Om ALLA övernaturliga händelser i bibeln är av rent symbolisk/metaforisk karaktär faller i stort sett Hedenius kritik. Dessa ”händelser” är ju då av mera ”poetisk” karaktär (eller hur man nu ska uttrycka det). Det skulle då betyda att det inte finns ngt som helst försanthållande när vi läser den apostoliska trosbekännelsen. Vill man inte gå så långt utan hålla fast vid att ”Kristus sannerligen är uppstånden” i fysisk/ medicinsk mening ja då kvarstår Hedenius kritik. Slutsats Hedenius håller sig inte på fundamentalisternas planhalva. Han kan inte avfärdas så enkelt. Han har visat på en av den kristna troslärans grundläggande dilemman.

    Gilla

    1. Jo då-jag förstår viss dina reflektioner och invändningar. Och egentligen säger jag inte emot. Man i en kort text kan jag inte få in alla synpunkter och tankar som behövs för att belysa ett ämne. Jag hade ett ärende och jag tror det är begripligt. Att vissa texter är ”poetiska” till sin karraktär betyder inte att de också kan innehålla en historisk sanning. Tex är en dikt skriven om Kristi uppståndelse just en dikt- men den grundar sig på den verkliga änndelsen att Kristus uppstod.
      Men vissa texter är inte sanna i någon historisk mening,men de kan ändå innehålla sanningar. Tex är så fallet med alla Jesu liknelser.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s