Livets mening ?

Kan man förstå livet eller livets mening ? Givetvis inte! Men man kan reflektera över det- och det gör nog alla, mer eller mindre. Kanske är livets mening att livet skall levas ? Men hur?

Hur skulle vi vilja leva våra liv ,om vi kunde välja? I kärlek och utan smärta? Det sägs dessutom att det är bättre att vara rik och frisk än fattig och sjuk. Men det är inte alldeles sant. För rik eller fattig, sjuk eller frisk ,betyder inte så mycket som att kunna älska någon och att bli älskad. Utan relationer blir livet helt enkelt tomt. Relationen till en hund eller en katt kan vara livsviktig, inte minst för den som har svårt med mänskliga relationer. Men också för andra.

Svårast är relationerna till de som vi älskar mest! Relationerna till våra barn och våra livspartners. Det kanske beror på att i dessa relationer är vi som mest nakna. Hela livet igenom spelar vi olika roller. Det är som det skall vara. En roll på jobbet. En roll i idrottsföreningen. En roll i församlingen. Men relationen till de närmaste är den viktigaste rollen -rollen att vara sig själv. Osminkad och utan rekvisita. Där är vi förstås som mest sårbara, men det är också där som vi verkligen kan vila – om vi är älskade och har förmågan att ta emot detta.

Vi vill så gärna vara bra, det är naturligt. Vi lever av att bli bekräftade. Det kräver relationer. Men som nakna kan vi knappast få bekräftelse för vår scenkostym.  Som nakna kan vi endast få bekräftelse på att vi är älskade – utan att vi har förtjänat det. Bara för att någon eller några tycker om oss, sådana vi egentligen är.

Jag kan få känslan av att en del människor ropar efter den mest avgörande bekräftelsen genom att försvåra den. Det blir liksom mera övertygande om jag blir älskad trots att jag är slarvigt klädd, missköter min hälsa, min hygien och min ekonomi. Jag menar att vi har skyldighet att underlätta för andra att ha goda relationer till oss -så långt vi förmår och orkar.

Man kan kräva hyfs och en vänlig samtalston på jobbet eller i andra delar av det offentliga rummet. Det är nödvändigt för dessa relationer. Men man kan inte kräva kärlek från de som står en allra närmast. Det är rimligt att föräldrar kräver av sig själva att träna sig i att älska sina barn (om det nu skulle behövas?). Men det är inte lika rimligt att barnen älskar sina föräldrar -som de ju inte valt.

Hela livet är relationer. Hela det mänskliga samhället bygger på relationer och på samarbete. Vi lever varandras liv. ”Bra karl reder sig själv.” så lyder ett gammalt helt felaktigt talesätt. Ingen klarar sig själv. Det räcker att tänka på hur många människor som varit inblandade i den frukostgröt jag åt i morse. Bonden som odlade havren. Metallarbetaren som monterade traktorn som bonden använde vid skörden. Chauffören som körde havren till kvarnen. Arbetaren som behandlade havren och som förpackade havregrynen osv. osv. Det är inte endast vi människor som dagligen lever varandras liv. Vi lever också växternas och djurens liv. Spagetti och köttfärssås kräver att vi fött upp ett djur och dödat det för att bereda köttfärs och att vi sått vetekornen och dödat det vete som växte upp för att göra spagetti av det.

Denna insikt bör göra oss ödmjuka inför livet. Livet som vi fått för intet och som vi skall leva och vårda med stor hänsyn och respekt för allt levande -särskilt för våra medmänniskor.

Att hela tiden försvara allt levandes rätt till ett värdigt liv. Det är en av grundpelarna i kristen tro. En annan är respekt för individens olikhet. En tredje är bejakande av den osynliga och viktiga dimensionen i tillvaron som vi kallar den andliga. Kanske finns det olika vägar till ökad insikt om detta. Min väg har blivit tro på den treenige Guden. Där jag både fördjupas i min förundran över det jag aldrig kommer att begripa och samtidigt barnsligt tror att Jesus Kristus är mitt livssyskon som går med mig på livets stig. Det skall bli spännande att se vart den leder – jag hoppas på ett liv efter detta. Psalmens ord : ”och lär mig att minnas att denna jord, och icke blott himlen är din”(Sv.Ps 183) är väl mycket självklarare i dag, än när de skrevs. Nu har vi fokus på att rädda skapelsen snarare på än att rädda den enskildes själ. Och det är nödvändigt med den rovdrift som vi människor utsätter Moder jord för. Vi kan både fördela livsresurserna rättvisare och hejda miljö- och klimatförstöringen. Det är en uppgift för dej och för mej och för Täby församling. Ja, för hela mänskligheten.

Detta är min sista krönika i Kyrkfönstret i min egenskap är kyrkoherde i Täby församling. Jag vill därför av hela mitt hjärta tacka mina läsare under 20 år. Tack för kommentarer. För frågor och för uppmuntran.

Annonser