Gustaf Wingren

1.

Föreläsning om Gustaf Wingrens teologi och person

Gustaf Wingren föddes 29/11 1910  i en liten plats som hette Lövstad  -familjen flyttade senare till Valdemarsvik, där Gustaf växte upp.  Hans familj var enkla men medvetet kristna människor. Fadern var först garvaregesäll som drömde om ett eget garveri -men slutade som verkmästare på Lundbergs läderfabrik i smorlädersverkstaden. Familjen var i huvudsak frikyrklig – vilket oftast ger betoning på andra och tredje trosartikeln.

Det blir som Jonas Gardell sa om sin uppväxt  vid en föreläsning här i Täby församling. Svaret på alla frågor var Jesus -och ibland ställdes inte ens frågan.

Jesuspersonen upptog kristendomsupplevelsen i Missionsförbundet och baptiströrelsen och flera andra frikyrkor. I GW:s barndom fanns det också metodister.

I pingströrelsen dominerade Den Heliga Andan.

Men vart tog skaparguden vägen ? Den första artikeln i Trosbekännelsen . Jag tror på Gud fader, skapare av Himmel och Jord ……..

Kanske bodde Gud Fader Skaparen i Svenska kyrkan, Jesus Kristus Guds son i missionsförbundet och Den Heliga Andan i pingstkyrkan ?

Alltnog Gustaf Wingrens barndom var påtagligt inbäddad i frikyrklighetens fromhet. Men Gustafs far, Gustaf Fabian Wingren kände sig inte riktigt hemma vid kaffedrickningen i kapellet -han kände sin inte tillräckligt ”fin”.Så omkring 1918 flyttade han över till högmässan i Valdemarsviks köping och blev där hela livet ut en trogen kyrkobesökare till sin död 1955 -han dog på Gustafs födelsedag. Gustaf följde ofta med till kyrkans högmässa -han lyssnade till predikan -det andra (utom psalmsången) tyckte han var tämligen ointressant.

Och vid lyssnandet på predikan, satt i sammanhang med vardagslivet i Valdermasvik, gjorde Gustaf Wingren -om man skall tro honom själv, och det finns det all anledning till -redan här  en av sina viktigaste problemformuleringar som teolog. Problemet kan kanske formuleras så här :

Allt liv i samhället Valdemarsvik är Guds pågående skapelse – det gäller arbetet i läderfabriken, skolgången, renhållningsarbetet och aktiviteten i blomsteraffären. Det gäller hur alla människor i samhället samarbetar dagligen i alla dessa pågående skapelseverk –  men predikan handlar ICKE om detta!

Själv formulerar GW det så : ” Innan jag började studera teologi gick jag omkring och grubblade – i synnerhet på sommarferierna i Valdermasvik-  på relationen mellan skapelsen och Ordet.”(min kursivering) ”Den mänskliga gemenskapen  till vardags och evangeliet i Högmässan på söndagarna.” (mina fem universitet sid 34)

Skapelsens relation till det förkunnade evangeliet upplevdes  av Gustaf Wingren som ett olöst problem. Därför blev det en problematik som kom att påverka hans doktorsavhandling ” Luthers lära om kallelsen” (1944) och boken ”Predikan” (1949).

2.

I dessa böcker ,liksom också i de andra han skrev förtydligade han dessutom  sanningen i en av mig själv formulerad tes : ”Den som skriver eller talar över ett ämne,  skriver eller talar i någon mening alltid om sig själv -oavsett vilket ämne skrivandet eller talet berör.”

Innan jag går vidare vill jag nämna en annan händelse i Gustaf Wingrens liv som jag personligen tror har påverkat honom och hans teologi mycket.

Nämligen hans mammas död och begravning när han var 10 år.

Jag citerar ur Mina fem universitet : ”Hon dog vid 33 års ålder i mars 1921.Jag stod vid min faders sida och såg kistan långsamt röra sig nedåt i den gråaktiga och blöta leran på Valdemarsviks kyrkogård. Tio år hade jag hunnit bli, och sedan dess upprepas ständigt samma inre upplevelse: när jag hör orden om vetekornet läsas, var i världen jag än hör dem, på vilket språk de blir utsagda, alltid ser jag kistan sakta sänkas neråt, en rörelse laddad med död, laddad med ett okuvligt hopp. ”Sannerligen ,jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd (Joh 12:24) Personligen tror jag på dessa ord, oinskränkt (min kursivering) , Och min tro är inte tillkämpad ,jag har fått den tilliten gratis, fått den från henne som låg i den sjunkande kistan en marsdag 1921.”

Gustaf Wingren återkommer ofta till den personliga döden i sin förkunnelse. Både smådödarna i livet (man kan vara död fastän man lever) och den förestående fysiska döden -som han också kan tala om som en befrielse.

Men lägg också märke till orden om att hans tro inte är ” tillkämpad” . Detta har bäring på en annan formulering i samma bok där han skriver:

”….jag har alltid varit benägen att finna frågorna om Guds existens vara behäftade med en viss intellektuell svaghet, en smula korkade (min kursivering) redan genom sin uppläggning.  Detta har i sin tur medfört ,att jag ogärna velat ge mig in på området mellan teologi och filosofi, vilket otvivelaktigt är en brist i mitt författarskap.”(sid 23).

Själv har jag alltid tyckt att frågan om Gudsexistensen är lite korkad. Och jag skrev i min bok Själavårdstexter för DIG som söker, tvivlar eller tror –  ”Frågan om Guds existens eller inte.  Är en lite löjlig fråga på den förkrympta människans nivå. Ändå vill alla ha svar på den ”(sid 22) Egentligen ångrade jag den där formuleringen, när jag såg den i tryck. Men i sak är jag överens med Gustaf Wingren, fastän vi aldrig har talat om den saken.

Men i den andra saken är jag inte överens med honom. Jag har verkligen velat ge mig in på området mellan teologi och filosofi. Därför blev nog Gustaf lite besviken när han läste min fyrabetygsuppsats -fastän det var på hans uppdrag jag behandlade ämnet.

3.

Ämnet var : ”Om Gud och det onda” -Luthers gudsbild  via Ragnar Bring. (Högre seminariet 1975)

Inför arbetet fick jag i uppgift att läsa ett antal böcker. Så är det ju alltid. Två av dem var Luthers ”Om den trälbundna viljan” och Ragnar Brings ”Dualismen hos Luther”. Ganska tunga böcker båda två i ämnet – som jag nog behandlade just filosofiskt. Dvs med förnuftet som utgångspunkt. Som sagt: GW blev inte särskilt nöjd utan sa ”Nästa gång får du nog ta ett annat ämne”. Jag blev godkänd på kursen – vilket betyg jag fick minns jag inte.

Nu åter till Gustaf Wingrens teologi. Han skriver:  ”Av allting som står i Bibeln finns det inte något som är viktigare än evangeliet om rättfärdiggörelse av tro, utan gärningar” ( Rättfärdiggörelse av tro -Verbum  1978).

Detta är en mycket tydlig programförklaring. Inget i hela Bibeln är viktigare än just detta!

Ändå frågar jag: Är det någon predikant i dag som använder begreppet ”rättfärdiggörelse av tro, utan gärningar” ?  Knappast! Varför? Jo därför att ingen skulle fatta vad man pratar om – gärningar vet vi nog vad det är , men rättfärdiggörelse.? Är det samma som frälsning ? Kanske! Kanske är rättfärdiggörelse en ”delmängd” av frälsning? Frälsningen gäller ju hela världen – inte endast den enskilda människan och hennes själsfrid, det vet ju Gustaf Wingren och framhåller som skapelseteolog. Men helst vill han inte tala om skapelsen i teologin med teologiska termer.

När man talar om skapelsen – som i högsta grad innefattar allt liv på jorden och människornas livsvillkor – när vi som teologer skall beskriva livet och dess villkor -då är det bättre med vanliga profana ord. Men det är ändå vårt arbete att göra detta. Ordet och verkligheten kan nämligen aldrig mötas -om den som predikar inte förstår verkligheten, vardagslivet för människorna, och kan beskriva den. Predikanterna som predikar Ordet utan att förstå vardagslivet blir ofta som en mekaniker som försöker passa in en fyrkantig metallbit i ett för litet runt hål. Det behöver inte vara något fel på metallbiten, men resultatet blir klent. I värsta fall slår han till med en slägga, men då förstörs hålet (lyssnaren).

Alltså; rättfärdiggörelse av tro, utan gärningar – är det viktigaste budskapet i bibeln -men utan förtrogenhet med skapelsen, som vi är delar av, kommer budskapet inte att träffa våra hjärtan och tankar och befria oss.

Vad är då rättfärdiggörelse av tro, utan gärningar ?  Jag skall försöka förklara Wingrens tankegångar om detta.

Frälsningen handlar om befrielse. Att vara frälst är ju att vara ”frihalsad” – halsjärnet runt slavens hals togs bort. Han eller hon blev en fri människa. Nu är vi inte slavar

4.

längre i den ursprungliga bemärkelsen -vi måste alltså identifiera  vad som binder oss – vilka halsjärn vi behöver bli av med.

Här återkommer Gustaf Wingren ofta till samma tre exempel.

Det första är den judiska lagens relation till den första kristna församlingen. Där pågick en strid- en falang menade, naturligt nog, att för att man skulle kunna bli kristen skulle man först bli jude. Den Judiska lagen var en god lag -men just för kristendomens utbredning blev den ett hinder- en pålaga. Ett halsjärn som kunde tas bort -för dem just då.(Här finns en risk att förfalla till ersättningsteologi -vilket är helt förkastligt och skall bekämpas. Vi talar här inte om judendomen -utan om kristendomen!)

Det andra är kyrkans påbud under medeltiden. Avlatshandeln, klosterlöftena, allt detta blev ”måsten” som måste göras -nödvändiga gärningar. Luther gjorde upp med  allt detta. Tog bort dessa halsjärn och befriade människorna.

Det tredje är : det borgerliga livsmönster som uppstod efter franska revolutionen. Men social rörlighet, blommande näringsliv etc. Allt detta började också som något gott, men blev sen ”halsjärn” för många människor. Dåliga arbetarevillkor i bruken etc etc.

Vilka är vår tids halsjärn ? Wingren säger(texten är manus till en radioandakt) ”Vi har i vår tid, inpå oss, inne i blodomloppet, ett hetsande handlingsmönster, som vi i vår kristna förkunnelse inte gör uppror emot.”

Vi måste göra oss av med alla ”måsten” för att bli fria människor. Måsten det är just det som i teologin benämnes ”gärningar”. Nu är det så att även det värsta kan hända – att själva tron blir ett måste.

Man måste visa ett man är kristen, genom att leva som en kristen Och man måste tro som en kristen, för att vara en godkänd kristen.

Vi har det till och med inne i högmässan, om vi missförstår den. Vi börjar med syndabekännelse och avlösning -mottagandet av orden om syndernas förlåtelse. Vi tänker oss ibland att vi måste bekänna våra synder -för att kunna ta del av förlåtelsen. Och detta är förstås en pedagogisk sanning -men inte en reell. Vi säger ofta att förlåtelse är en aktivitet som kräver två parter. En som ber om förlåtelse och en som förlåter. Annars ”händer” inte förlåtelsen. Ibland används följande avlösningsord :  ”Om vi bekänner våra synder, så är gud trofast och rättfärdig så att han förlåter oss våra synder……….”  Det hela kan lätt missförstås. OM vi bekänner – det blir ett villkor. En ”Gärning” som skall göras. Naturligtvis är Gud precis lika trofast, rättfärdig och förlåtande -även om vi inte bekänner våra synder. Fastän det kan vara svårt att ta till sig.

5.

Gustaf Wingren skriver om vad vi måste befrias ifrån :”I vårt västerländska samhälle är detta handlingspaket styrt av karriär, lönehöjning, inköp av mera saker, jämförelse med andra, fruktan för att bli oduglig och undanskjuten, ångest inför döden. Rättfärdiggörelse av tro innebär att min existens såsom människa är oberoende av vad jag gör och åstadkommer. Ställd inför gud hör jag detta ord: Du är min. Frukta icke! Du är fri. Jesus Kristus på korset ,dömer icke utan upprättar. Res dig upp. Du är fri. Gå ut bland dina medmänniskor och upprätta dem! Tävla icke med dem, det behöver du icke, utan upprätta dem!”

Wingren efterlyser ”en smula likgiltighet från oss, glad likgiltighet”.

Kanske behöver vi höra förlåtelsens ord ? Men viktigare är att höra orden Du är älskad! Du är fri!

Gärningarna är mycket viktiga -men de är inte till för att göra mig kristen eller godkänd av Gud eller församlingen. Gärningarna är alltid endast till för andra människor och deras behov.

Om förlåtelsen skriver Gustaf Wingren : ”……icke lägga bördor på utan lyfta bördor av. Leva av förlåtelse och sprida förlåtelse, vilket bäst sker när man aldrig säger ”Jag förlåter dig” utan när man i stället -faktiskt- glömmer, verkligen glömmer.”

Själv vill jag tillägga dels att syndabekännelsen och förlåtelsen har sin viktiga plats i gudstjänsten – men den får aldrig bli ett villkor. En ”gärning” som måste göras. Poängen är inte att vi måste be Gud om förlåtelse, det behövs egentligen inte alls. Poängen är att vi skall förstå och helst uppleva att vi ÄR förlåtna. Och i en djupare moralisk (obs ej juridisk) mening är alla människor helt oskyldiga, men ansvariga!.

Jag skall nu helt kort kommentera några av GW:s böcker. Avslutningsvis kommer jag sedan att berätta om några intryck och minnen jag har från mina möten med GW.

Växling och kontinuitet: (CWK Gleerup 1972) Hela bokens huvudpoäng är att varje tid och plats måste leta efter sina skapelsegivna  livsvillkor, för att identifiera den rådande destruktionen/bindningen som evangeliet måste tala in i. Alltså endast genom att från tid till annan växla budskap -kan trohet mot evangeliet bibehållas.

Tolken som tiger: (Gummessons 1981) Dagens kyrkliga förlamning är, där den förekommer,  universitetsteologins fel. Teologin vid våra svenska universitet har blivit deskriptiv och inte profetisk. Det beror på ett vetenskapsideal som menar att det är ovetenskapligt att arbeta med frågor om predikans lämpliga innehåll och anslag i vår tid eller med frågor om vad Gud vill med sin skapelse. Wingren skriver : ”Teologins viktigaste uppgift i detta nya läge blir denna: att UTAN bruk av termerna ”Gud” och

6.

”Djävul” skildra den konflikt mellan liv och död som pågår, nu som alltid.” (sid 54) Eftersom vetenskapsidealet ,som de teologiska fakulteterna anammat, reducerat universitetsteologin till att handla om att undersöka historien -i vid mening – blir den inte effektiv som prästutbildning. Det blir till slut Religionskunskap eller religionsvetenskap av det hela -och då är rätta platsen de humanistiska fakulteterna. Om inte de teologiska fakulteterna kan tillåtas att arbeta med nutids- och framtidsfrågor om hur kristen tro skall förstås och utläggas (predikas) saknar de – utifrån kyrkornas perspektiv- existensberättigande. Och då måste kyrkorna själva bedriva den nödvändiga teologin.

Gamla vägar framåt: (Verbum 1986) Huvudtesen är i denna bok att det i vår svenska kyrka finns två maktblock, vilka båda kommit på villovägar. Det en är den demokratiska folkkyrkan som menar att det är genom demokratiska beslut som den rätta läran kan avgöras. Det andra maktblocket är den vid ämbetet fixerade högkyrkligheten, som menar sig ha tolkningsföreträde om den rätta läran. Wingen menar att om man går tillbaka till fornkyrkan så finns där svaret på vad som är den rätta läran. Ändå menar han – något motsägelsefullt – att Luther har rätt när han ”yttrar sig på flera ställen negativt om ”bokreligion”, dyrkan av skriven text. Guds ord hörs (min kursivering), det är för honom poängen.” (sid 142)

Egentligen driver boken samma tanke som den första bok jag nämnde ”Växling och kontinuitet”, nämligen att genom att verkligen hålla fast vid de ursprungliga källorna och centrum i den Kristna tron så måste dagens uttryck bli annorlunda -men i  ”Gamla vägar framåt” menar  GW att de stora huvudfårorna i dagens kyrka växlat in på villospår. I dag måste man identifiera skapelsens behov för sin (skapelsens) överlevnad. Det gäller de globala hoten om miljöförstöring och den ständiga ekonomiska tillväxten som är en sjukdom som kan förgöra ”jordklotet som helhet”(sid 100) Sen måste det kristna arbetet utgå från församlingen och inte från ämbetet eller de beslutande demokratiskt valda organen. Det är lite oklart vad GW här menar med församling. Men jag tror att han menar att församlingen är där Ordet förkunnas klart och rent och där sakramenten( dop och nattvard) rätt förvaltas. Det gäller trohet mot evangeliet -utan att vi gör några tillägg. Denna bok är medvetet skriven utan att framställningen vilar på Teologiska termer -men den har 50 bibelhänvisningar.

CREDO: (CWK Gleerup 1974) Detta är en lärobok i kristen tro. En sorts Gustaf Wingrens katekes. Strukturen är förstås trosbekännelsens tre artiklar. En viktig egendomlighet i framställningen är att nästan varje avsnitt avslutas med en bön och en av GW skriven psalm. Jag menar att detta pedagogiska grepp av GW är en konsekvens av att han kommit fram till att den förnuftiga logiska texten är otillräcklig som verktyg när tron skall beskrivas. Man kunde kanske till och med säga att där filosofins förmåga tar slut tar konsten vid. Naturligtvis kommer vi att tänka på vår förre ärkebiskop  KG Hammars uttalande om att han hade ”ett poetiskt förhållningssätt” till texterna. Man frågar inte om en tavla är sann eller falsk, man frågar om den talar till mitt hjärta.

7.

Samma sak med musik och dikter.  GW uttrycker det så här: ”Följaktligen får läsaren i denna läroboks analyserande partier då och då möta påståendet, att två eller flera positioner i någon trosfråga är kristna, trots motsägelsen dem emellan……….I den bön och den psalm ,som följer efter ett sådant analyserande parti, går de skilda positionerna tvångsfritt in…………(sid 7). Boken har ett par hundra bibelhänvisningar.

En liten utvikning. I Eskil Franks bok :Giv mig, min son ,ditt hjärta(Fri Tanke 2013), berättar Eskil om ett av sina möten med GW. Det var en tentamen. ”Den värsta villoläraren, Gustaf Wingren, blev paradoxalt nog den största inspirationskällan. Hans sätt att hålla ihop skapelse och evangelium, det världsliga och det andliga, himmel och jord blev en väldig kraftkälla för mig….. som avslutning ville Gustaf Wingren ge det bästa exempel han visste på en äkta om än smärtsam sammansmältning av de båda perspektiven. Det är när Kristina (från Duvemåla) ligger på sitt yttersta i Sista brevet till Sverige , och Karl-Oskar kommer till henne med det första astrakanäpplet från trädet hemifrån som de planterat i Amerika. När Kristina får det utbrister hon: Nu är jag hemma. Sedan dör hon. Närmare kan himmel och jord, längtan och fullbordan, hopp och uppfyllelse inte komma varandra sa Gustaf Wingren storsnörvlande. Det grep mig.”(sid 112)

Till sist några personliga minnen jag har från möten med Gustaf Wingren.

De stora i Lund: jag nämnde tidigare i föredraget Ragnar Bring. Han var också professor i teologi i Lund, liksom Gustav Aulén och Anders Nygren. Dessa var nog vad man skulle kalla lärdomsgiganter och dessutom världsberömda teologiska tänkare(utom Bring som fast han var professor både i Lund och Åbo och hedrad vid flera utländska universitet)

satt och samtalade med varandra om hur vi gjorde när vi skrev. Gustav Aulen tog fram ett folioark (ett mycket stort papper, min anm.) och så gjorde han en mindre fyrkantig ruta i mitten. Där skrev han ned sina huvudtankar. Sedan gjorde han förklaringar och utvikningar genom att skriva kompletterande texter på andra delar av arket – utifrån mittentexten – med pilar in till den ursprungliga centrala texten., sedan sammanfogade han texten till en helhet. Ragnar Bring skrev medan han tänkte –och därför blev hans framställning sådan att läsaren fick följa med honom på hans alla tankeutflykter, tills han kom till slutet. Jag själv, sa GW, tänker först ut hela boken, sedan skriver jag ner den i löpande text från första raden till den sista..”

Jag vill också nämna att GW skrev allt för hand. Här fans ingen dator -inte ens en skrivmaskin.

GW var otroligt bra på att uppmuntra mig (och andra).Jag har tyvärr inte bevarat alla brev och vykort han skrivit till mig. Men ger er nu några exempel på detta.

…………………………….

Gustaf Wingren dog den 1 november år 2000. Frid över hans minne!

JB-x 2014-09-20

Annonser

Har vi råd med flyktingar i Sverige?

Har vi råd med alla flyktingar och invandrare?

Under några höstveckor 1944 kom flera än 10.000 båtflyktingar till Gotland. De kom ,ofta på natten, i små båtar. Färden kunde vid dåligt väder ta  30-40 timmar Gotland hade vid den tiden ca 45.000 innevånare. Befolkningen ökade således genom båtflyktingarna hastigt med ca 20%.

De togs om hand av Gotlänningarna. De sov i gymnastiksalar och församlingshem. Det upprättades sjukstugor och till och med ett förlossningshem. Frivilliga ur röda korset var viktiga. Liksom lottakåren. 25 september till 23 oktober delades 73.702 mål mat ut. Alla fick tre mål om dagen.

Det märkliga är att allt tycks ha fungerat ganska väl, trots att varken invandrarverket eller migrationsverket var uppfunnet. De flesta reste förstås vidare till Sverige eller andra länder, men några blev bofasta på Gotland.

Vem som betalade vet jag inte. Men den frivilliga oavlönade arbetsinsatsen var betydande, och jag tror knappast någon ens ställde frågan. Givetvis sköts olika allmänna medel till.

Nu säger säkert någon att man inte kan jämföra situationen då med dagens flyktingströmmar. Balterna var så nära. Vi måste ju hjälpa våra grannar. Men nu är genom globaliseringen och den tekniska utvecklingen alla nära .En syrisk flykting är inte många timmar från Sverige.

I den innevarande valrörelsen har flera gånger ställts frågan om vi Svenskar har råd att ta emot flyktingar .

Vad är det att ha råd ? Det är en komplicerad fråga. Länder som Libanon och Turkiet ”har råd” att ta emot mer än en miljon flyktingar. Det är naturligtvis inte en fråga om att ”ha råd” – det är fråga om att människor flyr undan död, tortyr och förföljelser. Och då kommer de goda krafterna fram. Det är ingen som vill fly -men det kanske för många är bättre att bo i ett tält i Värmlandsskogen än att leva med dödshot i sin hemby i Syrien. Nu bor det inga flyktingar i tält i Värmlandsskogarna, men det kanske finns de som skulle vilja göra det.

Vad är pengar ? Vad är att ”ha råd” ? Pengar finns inte längre – de är en filosofisk konstruktion, som innebär att vissa människor har makt över livsresurser. Maten kan ta slut. Oljan kommer att ta slut. Men pengarna kan inte ta slut på samma sätt, eftersom de inte ”finns”, inte ens som guldmyntfot.

Vad är det att ”ha råd” ? I Sverige har vi gott om plats, geografiskt är vi ett mycket glest befolkat land. Så flyktingarna får plats. Räcker maten ? Ja, vi hör ju ofta att vi Svenskar slänger upp till 20% av maten. Och då talar vi om redan betald mat. Flyktingen vill inte bli omhändertagen ekonomiskt. Flyktingen vill bli vänligt bemött, men precis som alla andra normala människor vill flyktingen arbeta och göra rätt för sig. Skapa livsresurser.

Vi har inte råd att inte ta emot flyktingar – och det handlar inte om pengar.