Bygga församling

Inleningsföredrag vid konvent med präster och musiker på Ljusterö 16 oktober 2014.

Dagens ämne ”ATT BYGGA FÖRSAMLING -och att vårda den” kan förstås på flera olika sätt.

Vad betyder det att ”bygga” församling? Vi vet vad det betyder att bygga ett hus. Man har en tom tomt och på den bygger man ett hus. Och när huset är färdigt så är det färdigt -därefter skall huset vårdas, om det skall hålla länge. Men vi är ju inte missionärer på obruten mark. Hos oss står redan husen där- och tomterna är inte tomma. Församlingarna finns redan – varför då bygga dem ?

Det kan verkligen uppfattas som ett nedvärderande påhopp på de som tillhör församlingen och som ,kanske under lång tid, varit aktiva där -om någon kommer och säger ”Här skall byggas församling !”

Kanske är liknelsen med huset dålig? Kanske menar vi något annat med ordet ”bygga” i detta sammanhang?

Kanske menar vi det arbete som det innebär att ständigt försvara och skapa ”den tunna hinnan” som är det enda som skiljer barbariet från ett anständigt och värdigt mänskligt liv ? (Ludvig Igra ”Den tunna hinnan- mellan omsorg och grymhet”)

Kanske är ”att bygga församling” – ett uttryck som ni redan förstått att jag delvis är skeptisk emot –  att förstärka och förstora gemenskapen hos den gudstjänstfirande församlingen (i församlingen) ?

Eller är att ”bygga församling” att se till att antalet medlemmar inte sjunker, utan tvärt om ökar, i den befintliga församlingen ? Hur det nu skall gå till?

Eller är att ”bygga församling”,  att göra församlingen ”profetiska röst” starkare så att evangeliet tydligare kan ””talas in i” det omgivande samhället. Skolvärlden, åldringsvården, sjukvården , fängelserna mm ?

Det är alltså inte självklart vad det innebär att ”bygga församling” -och det är inte självklart vad en församling är -eller vad vi menar med en församling i detta sammanhang.

Kanske borde det rätta svaret vara en väl fungerande blandning av alla dessa ingrediender och några till ?

En församling i Svenska kyrkan är definierad i Kyrkoordningen -och det anges där att just församlingarna är de viktigaste beståndsdelarna av vår kyrka. Församlingen är ett geografiskt område, där det finns: en kyrka, en kyrkoherde , en organist och en styrelse (kyrkoråd eller församlingsråd ) Församlingen skall fira en huvudgudstjänst varje söndag och annan kyrklig helgdag -eller åtminstone en gudstjänst varje vecka om inte domkapitlet har medgivit något annat (kap 37 : 2 §)  Vidare står det att församlingens uppgift är att  ”fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission” (2 kap :1 §)

(Det finns också fem icke- territoriella församlingar i riket.)

Nu vet vi alltså vad en församling är ? Eller ? Den behöver förstås inte byggas -den finns om kriterierna är uppfyllda. Och är de inte uppfyllda så skall församlingen upphöra (genom att läggas samman med en grannförsamling). Så har 1.153 församlingar upphört att finnas till i Svenska kyrkan sedan år 2000. Det är mer än en halvering av antalet församlingar. Det är en naturlig följd av urbaniseringen. Eftersom befolkningen inte har minskat, utan tvärt om ökat, så borde den kyrkliga aktiviteten också ha urbaniserats -men detta har endast delvis skett.

På 60- och 70-talen byggdes många ”distrikts- eller stadsdelskyrkor” i de nya bostadsområdena. Men det är inte lika vanligt i dag.

De mest påtagliga konsekvenserna av att fler än 1000 församlingar har försvunnit är :

1)      det firas ca 10.000 färre huvudgudstjänster per år i vår kyrka

2)      det har blivit färre förtroendevalda

3)      folket på landsbygden har längre till gudstjänsten och sockenkyrkan är ofta tom och stängd

I Roslags kontrakt har antalet församlingar under perioden minskat med åtta stycken. Men för vårt område har det säkert varit en god och nödvändig sak.

Men meningen med dagens konvent är att vi skall reflektera över hur vi bäst kan ”bygga” på våra befintliga församlingar. Hur kan vi bli bättre ? Och vad vill vi ? Vad vill Gud?  Hur bygger vi och samtidigt är trogna mot evangeliet  ?

Det talas ofta om att man skall börja med att göra en OMVÄRLDSBESKRIVNING och en OMVÄRDSANALYS. Och det är rätt och riktigt. Det handlar om inflyttning och utflyttning. Det handlar om demografi och demografisk utveckling. Det handlar om arbetsplatser och kommunikationer. Der handlar om kyrkotillhörighet och om andra samfund och andra religioner i området. Det handlar om hur den kommun där församlingen ligger fungerar och styrs.

Vad man ofta glömmer bort vid omvärldsanalysen (beskrivningen) är de människor som omger oss och som har omgivit oss (funnits i församlingen).Om detta kanske man inte kan skriva i FIN(församlingsinstruktionen) -men viktigt är det. Min företrädares företrädares ”ande” svävar ännu över kursgården Karlberg -och de som i nästan bokstavlig mening ”byggde” Tibble lever men finns nu på sjukhem eller sjukhus eller är för gamla och orkeslösa för att orka delta i den verksamhet de en gång byggde fundamentet till. Men deras barn vet- och det är bra om vi vet något.  Men också dagens aktiva människor. Hur är rektorerna, vad heter de och var tycker de ? Litar de på oss?  Jag efterfrågar alltså vid omvärldsbeskrivningen och omvärldsanalysen en positiv nyfikenhet på människor och en omsorg om dem. Och familjen som driver den största bensinmacken i församlingen – de träffar ju snart sagt alla -de har ju en gång gift sig i kyrkan och döpt och konfirmerat sina barn. Också dessa människor bör ingå i min omvärdsförståelse/omvärldsanalys.

När det gäller att ”Bygga församling” så menar jag att vi bör ägna tid och kraft år att bygga den gudstjänstfirande församlingen. Den består ju förhoppningsvis inte av gudstjänstbesökare -utan av just gudstjänstfirare. Gudstjänstbesökare är som BIO-besökare. Man konsumerar ett evenemang ,från åskådarplats. Gudstjänstfirare är som skådespelarna på en teater -de är själva medansvariga och skapar skeendet, genom sin bön, psalmsång och sina rörelser. När gudstjänsten blir ett evenemang för besökare -tenderar de till att inte återkomma. Evenemang har karaktären av just engångshändelser. När gudstjänsten firas som en rit – återkommer deltagarna gärna. Riten vilar i sin upprepning. Det återkommande skeendet som deltagarna är medskapare i.

Vad är det som gör att de kommer ?

Vad är det som gör att de inte kommer ?

Jag tror att det var Fredrik Modéus som på ett ställe skrev att ”orsaken till att de inte kommer är att de varit där förut!”

Om detta är sant – och det ligger säkert mycket sanning i detta – så är det en viktig anledning till oss att verkligen tänka efter. Vad är felet ?

Jag skall omformulera frågan , innan jag går vidare . Cecilia nyberg formulerade frågan så här, när jag frågade kyrkoherdarna om viktiga saker vi borde tala om i dag. ”Vi bör reflektera över hur vi skall kunna bli relevanta (för människor i vår tid)”

Jag tyckte det var en bra formulering att reflektera utifrån. Och när jag vakande nästa dag hade jag för min egen del formulerat svaret.

”Vi blir relevanta när vi gör något som på djupet angår de människor som vi möter.”

Varför kommer inte de som har varit i kyrkan förut ? Kanske för att det som hände inte var relevant -det angick dem inte så på djupet att det fanns anledning att komma tillbaka.

Man måste nämligen ha en anledning att komma!

Nu har vi ju ofta tycket illa om tydliga anledningar. ”De kom bara för att deras barn sjöng i barnkören.”  Eller – ”de kom bara för att de skall konfirmeras.” Eller ”de kom bara för att det serveras lyrklunch efteråt” osv. osv. Man måste ha en anledning -och jag tycker vi skall vara mycket försiktiga med att sätta betyg på de olika anledningarna.

Men ändå- vi vill att det skall finnas goda anledningar till att delta som gudstjänstfirare därför att gudstjänsten berör oss så på djupet att det blir angeläget att komma .Och att komma tillbaka.

Hur blir gudstjänsten sådan ?

För det första: Gudstjänsten (nu menar jag huvudgudstjänsten) är inte isolerad från övrigt liv i församlingen. Är den det så kommer den inte att fungera.

Kyrkkaffet är en del av gudstjänsten. Och olika ”grupper” är viktiga delar av gudstjänsten. Om man endast har träffat prästen och musikern (om denne nu inte lyckats bli anonym på läktaren) och vaktmästaren och kyrkvärdarna i huvudgudstjänsten så kommer det inte att bli så berörande.

Om församlingen(prästen och musikern och kyrkogårdspersonalen, husmor och bokningspersonalen) tar väl hand om ett sorgehus -då kommer de att ha lättare att finna sig till rätta i gudstjänsten -och närmare till att bli berörda.

Om församlingen erbjuder ett katekumenat så är det jättebra. Men ännu bättre ar att erbjuda ”Vuxet växande” som man gör i Vallentuna -eller ”liv i balans” som man gjort  i Täby. Därför att det finns ingen normal människa som vet vad ordet katekumenat betyder. Men de människor som deltagit i en sådan aktivitet kan bli nyfikna och komma till gudstjänsten på söndagen för att ”se”. Det har hänt, inte så sällan. Om det då finns någon koppling mellan det som man upplevt i gruppen och det som händer i kyrkan på söndagen så är det en stor fördel. En sådan viktig koppling kan vara om det finns en person som man fått förtroende för i gruppen och som har någon funktion i gudstjänsten. Alltså det vi gör måste hänga ihop.

Och så vill man pröva nya former.

Men jag vill gärna säga att all tillgänglig forskning pekar på att det inte är avgörande vilka agendor vi har eller hur dags gudstjänsterna firas eller ens var kyrkan ligger geografiskt. Det hela skall vara relevant -det är hela saken. I somras hade jag glädjen att tjänstgöra både i Orkesta och Markims kyrkor – de ligger båda väldigt off -man kan säga ”in the middle of nowhere” Kyrkorna var fulla -det som hände var uppenbarligen ”relevant”. Och jag kan inte ta åt mig äran -men jag hoppas att jag hjälpte till.

Och det kommer bra med folk på påsknattsmässan fast den firas mitt i natten – den är helt enkelt ”relevant”. Eller till Julottan kl 0500.

När man börjar med något nytt – skall man vara rädd om det gamla. Olle Carlsson, kyrkoherden i Katarina, startade upp Allhelgonamässan . Den var kl 1800 om jag minns rätt. Men han fortsatte med Högmässan kl 11 ändå – för att inte döda det liv som fans i den gudstjänsten.

Det finns forskning på framgångsfaktorer i gudstjänster som vuxit. De viktigaste är: Ett delegerande ledarskap. En gåvobaserad verksamhet – man arbetar för att hjälpa människor att upptäcka sina gåvor. En hängiven andlighet. Livsnära smågrupper. Behovsorienterad evangelisation och kärleksfulla relationer.(Christian A Schwartz,Naturlig församlingsutveckling)

Vi kan börja med att reflektera över Kärleksfulla relationer. Om man kommer som ny och sökare till gudstjänsten – är man mycket känslig för vad som händer i rummet och även i rummet efteråt på kyrkkaffet eller lunchen. Om man då upplever att ”De här människorna verkar faktiskt tycka om varandra och bryr sig om varandra” – då vill man vara med i den gemenskapen. Annars icke!

Nu till en moralisk/etisk fråga om församlingsbyggande- som gäller just oss som är anställda.

Vem eller vilka betalar våra löner ?

Det är den eller de som betalar våra löner , som är de vi är skyldiga vårt arbete och våra ansträngningar.

Det är de kyrkotillhöriga -lika mycket eller ännu mera de som inte brukar gå i kyrkan, än de som gör det.

När det gäller det kyrkliga ekonomiska systemet kan man med fog säga att :” Det är de som betalar kalaset, som inte är med på festen.” Vilka slutsatser drar vi av detta ,för vårt arbete?

Eftersom jag har nämnt en del litteratur skall jag nu kort kommentera böckerna.

Per Pettersson ”Kvalitet i livslånga tjänsterelationer”. Det som vi kanske inte gillar är att PP betraktar församlingen/kyrkan , utifrån synsätten om ett tjänsteproducerande företag. Om vi bortser från just detta så är hans poäng att varje möte med den enskilda människan är viktigt. Kvalitén (relevansen skulle vi säga i detta föredrag) är helt avgörande för om det skall bli något nästa möte. För kyrkans del är dessa möten genom livet: dop, skolavslutningar, konformationsläger, vigselgudstjänst , korum i det militära, begravningar, familjerådgivning , förskolor, barnrytmik, – så länge det finns relevans(kvalité) kommer det nya möten – om relevansen upphör ,är risken stor att kedjan bryts och det blir inga fler möten.

Jag tror ,men helt säker är jag inte, att det är PP som har ett exempel på en situation som handlar om relevans, på ett annat sätt. Det var högmässa i kyrkan och det kom 16 personer -efteråt var det dopgudstjänst för ett barn och familjen och vänner. Dopet är direkt efter högmässan(vilket naturligtvis är helt fel om musikern och prästen inte kan dela gemenskapen/samtalen på kyrkkaffet: min anmärkning) De möts i dörren de 16 som går ut och de 45 som går in till dopet. Här föreligger troligen olika uppfattningar om vilken ”produkt” som är viktigast, mest relevant!

Hur skulle dopgudstjänstfirarna upplevt det, om de möttes av 100 som gick ut i stället för 16?

Vilken tid/arbete har musiken och prästen och vaktmästaren lagt ner på att förbereda gudstjänsten för de olika grupperna ?  Kanske har de inte gjort något fel -men saken är värd att tänka på!

Ingrid Persenius ”Omsorg och mänsklig värdighet” (1085 sidor!) Per Pettersson undersöker möten under en människas hela liv. Ingrid Persenius  undersöker relevansen hos de olika möten som möter ett sorgehus i samband med ett dödsfall och en begravning.

Det är alltså möten med: begravningsenterprenör, bokningspersonal i församlingen, musiker, begravningspräst , personal(präst,musiker,vaktm,kyrkvärdar)vid gudstjänst där tacksägelsen läses upp, kyrkogårdspersonal, husmor,vaktmästare, diakoner/sorgegruppsledare.

Kvalitén (relevansen) i vart och ett av dessa möten -blir avgörande för hur helheten kommer att upplevas. Och ett möte med svag relevans(eller utebliven) kan förstöra nästa möte i kedjan.

Fredrik Modéus: ”Mod att vara kyrka”  Våga börja i det som finns – även om det är få människor. Ta dem tillvara. Våga visa sårbarhet ”Omsorg och relationer är viktigare än aktiviteter och programutbud”.

Ninna Edgardh: ”Gudstjänst i tiden” Ett annorlunda och tidsanpassat sätt att tolka kyrklig statistik. Det kanske inte är så illa som det ser ut. Deltagande i vardagsgudstjänster och gudstjänster vid kyrkliga handlingar har faktiskt ökar under flera decennier. Men inte antalet gudstjänstfirare i huvudgudstjänst. Bokens resonemang ger underlag för samtal och debatt.

Se också min föreläsning om Gustav Wingrens teologi och person.( johanblix.se) Gustaf Wingrens ständiga kamp för att evangeliet(Ordet) skall möta vardagslivet(Guds pågående skapelse) är huvudärendet med det mesta han skriver. Den fråga GW ställer till oss är : Hur kan vi identifiera dagens brustenhet i mänskligt liv på ett sådant sätt att det kan träffas av evangeliet och människor bli upprättade, fria och levande?

2014-10-14 Jb-x

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s