Tänkeord 12 februari 2015

”Eftersom han likasom såg den osynlige, kunde han härda ut”

Annonser

Jesus dog för våra synder- är det begripligt tal?

Jesus dog för våra synder –är det begripligt tal ?

Vad kan det i så fall betyda?

 

”Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde son….” (Joh 3:16). Detta bibelställe kallas för lilla bibeln och man menar då att den sammanfattar hela den Kristna förståelsen av bibeln. Man har oftast förstått saken så att Gud offrade Jesus för vår, ja för hela världens, skull. Men i Bibel 2000 är texten ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son.” I den översättningen behöver inte offermotivet tänkas in. Det finns andra bibelställen där det sägs att Jesus dog för våra synder. Det kunde ju ha stått att han levde för våra synder. Eller att han uppstod för våra synder. Men det är tydligt att tanken att Jesus dog just för våra synder, är allmänt accepterad i den kristna kyrkan och hennes dogmatik.

 

Professor Jesper Svartvik (JS) uppehåller sig mycket vi denna offertanke i sin bok ”Försoning och förvandling” (Verbum 2014) Han problematiserar dessutom frågeställningen ytterligare genom att påstå att en möjlig positiv tolkning av Jesu avrättning på korset kan få konsekvenser för vår syn på dödsstraffet. ”Enligt denna uppfattning är det teologiskt nödvändigt att Jesus dör –annars sonas inte mänsklighetens synder, annars blidkas inte Gud, annars förblir Gud vred och mänskligheten fördömd. Och om vi måste uppfatta Jesus död som ett dödsstraff som är teologiskt nödvändigt –varför och hur skulle kristna då kunna vara motståndare till dödsstraff i dag?”(sid 65). JS återkommer flera gånger till denna fråga i boken. En fråga som jag själv aldrig skulle komma på tanken att formulera och som jag har svårt att förstå varför varför JS formulerade.

 

Min positiva tolkning är att JS vill testa olika möjliga tolkningar eller förstålelser av den kristna läran (dogmatiken) för att komma fram till en rimlig och logisk tolkning ?

 

Om vi går till theodicéproblemets logik så är den ganska välkänd. Man gör tre påståenden och påstår samtidigt att de är sanna. 1) Gud finns och är allsmäktig 2) Gud är alltigenom god 3) det finns ondska i världen. När vi utsätter dessa tre satser tillsammans för en logisk prövning så kommer vi fram till följande. Antingen finns det ingen Gud, eller så är Gud inte allsmäktig. Eller så är Gud inte god. Eller så finns egentligen inte ondskan i världen –det är bara vi som inte förstår. Ingen av dessa helt logiska lösningar på problemet är acceptabel för en troende Kristen. Men problemet finns –det upplevs i högsta grad av många människor. Vi kan då välja – vilket också är logiskt och förnuftigt- att påstå att logiken är ett olämpligt redskap för att hantera denna existentiella frågeställning. Det var Luthers lösning i verket ”Om den trälbundna viljan” (Svenska kyrkans diakonistyrelses förlag 1964 övers Gunnar Hillerdal) . Martin Luther var klar över att så länge man är på ”förnuftets plan” så är det en rimlig ståndpunkt att påstå att det inte finns någon Gud, när man betraktar theodicéproblemet. Men nu är det så att man, enligt Luther, kan få kunskap också på ”trons plan” – också det är verklig kunskap, men som inte behöver lyda logikens lagar. Jag kommer också att tänka på KG Hammars formulering att man ibland kan ha ett ”poetiskt förhållningssätt” när man närmar sig bibeltexter. Tanken är väl ungefär så här: Man frågar inte om en tavla, eller ett musikstycke, är sann eller falsk. Man frågar om den talar till mitt hjärta.

 

Kan man nu inte tillämpa detta synsätt också på dogmatiken? Eller är man skyldig att skriva om dogmatiken, när den verkar omodern eller obsolet? Eller försöka tolka den , förstå den, på ett nytt och begripligt sätt. Vi kan ju inte ta bort meningen om att ”Jesus dog för våra synder” eftersom vi inte tar bort texter ur bibeln. Men frågan är om just denna formulering måste anses vara central? Att Jesus dog för våra synder kan dessutom förstås på flera sätt. Dels kan det betyda att han dog på grund av våra synder och dels att han dog för att befria oss från våra synders tyngd. Och så kan det betyda båda dessa saker samtidigt.

Tanken uttrycks i många bibelställen. Jesajastexten som läses på Långfredagen formulerar :”Genom hans sår bliva vi helade” (Jes 53:5 ). Den texten citeras också i NT tex (1 Petr 2:24). Vi kan förstå att någon kan lindra vårt lidande genom att hjälpa oss att bära våra bördor. Men kan vi förstå att det kan vara något positivt för oss att Jesus led och pinades. Knappast!

 

 

 

Jag tror att dogmatiska systembyggen kan uppfattas nästan som matematiska ekvationer. Man måste ha en logisk lösning på ekvationen. Oftast är det väl så att man börjar i resultatet och inte i uppställningen av ekvationen. Och då måste bitarna i uppställningen väljas så att helheten ”går ihop”. Där kan man nog passa in både att Jesus offras av Gud och att detta minskar Guds vrede mot människorna.

 

Men måste man verkligen diskutera och förstå dogmatiken utifrån dogmatikens eget språk ?

 

Parallellt tänker jag på debatten om tro och vetande. Den var hetast på Ingemar Hedenius tid ,men den lever i hög grad också i dag . Debattörer som Ingemar Hedenius och tex. senare Torbjörn Tännsjö inbjuder teologer till debatt, men inte förutsättningslöst. De inbjuder till debatt på fundamentalisternas planhalva ! Och de förutsätter att (de troende) teologerna skall acceptera att föra debatten just där. Och då blir det svårt. Man bör inte förutsättningslöst acceptera sådana inviter. I församlingssammanhang får vi präster ofta sådana ”inbjudningar” av vanligt folk. ”Du som är präst, förklara för mig hur du kan tro på Adam och Eva. Varför tror ni kristna att dessa två var de första människorna ?” Samtalet bör föras, men inte på den inbjudandes planhalva!

 

Varenda (?) Kristen i dag tycker säkert att det inte finns en enda anledning att ens ta upp frågan om Jesu avrättning kan rättfärdiga dödsstraff. Men andra frågor som Jesper Svartvik tar upp i sin bok är det kanske inte lika självklart att avfärda. Som att ”skiljemuren” (Ef 2:14) kan tolkas som stängslet mellan hedningarnas förgård och Israels gård i Jerusalems tempel. (sid 89) Eller att ”skiljemuren” skulle kunna avse den judiska uppfattningen att det är ”nödvändigt att bygga ett staket runt (de bibliska) buden”(sid 90) Eller att det avser ett ”slags skiljemur mellan himmel och jord.”(sid 91) Eller att ”skiljemuren” är en metafor.(sid 91ff). Naturligtvis kan dessa olika tolkningar kombineras. Men jag uppfattar att JS föredrar den senaste.

 

Inte heller kan man gå förbi JS:s olika tolkningar av att förlåten i templet rämnar vid Jesu död. Han prövar om händelsen kan tolkas som ett Gudomligt vredesutbrott. Han prövar också om händelsen kan betyda att ”vägen till Gud öppnades” (för alla människor min anm.) genom Jesu död. Men JS stannar för tolkningen att när förlåten rämnar är det Gud som ”visar sin sorg genom att riva sin klädnad”

 

I dessa olika fall har JS ett (minst ett) ärende. Ärendet är att ta död på ersättningsteologin. Han gör det på exegeternas och dogmatikernas planhalva. Jag tycker att han gör det bra och övertygande. Det är ett viktigt arbete. Och jag menar att metoden är viktig här. Det är inte lika verkningsfullt att inför dessa utsagor och texter inta ett ”poetiskt förhållningssätt”.

 

Innan jag kommer till en reflektion om nödvändigheten av JS:s metod vill jag själv ta upp ett exempel på ersättningsteologins befängdhet. Vi har ofta hört att det var ”Judarna” som dödade Jesus eller åtminstone var skyldiga till hans död. Här behöver man bara läsa innantill i bibeltexterna för att förstå hur felaktigt detta påstående är. Att skylla en hel folkgrupp för ett beslut som några få tog, strider i högsta grad mot vår rättskänsla. Dels var Jesus själv jude och alla hans lärjungar. Inte dödade lärjungarna Jesus? Nej, det vet vi ju, att det inte var så. Höga rådet hade en omröstning, och det framgår av texterna att det inte var ett enhälligt beslut, som ledde till att man ville göra sig av med Jesus. Det var romerska soldater som grep Jesus. Det var Pilatus som fattade det slutgiltiga beslutet. Han tvådde visserligen sina händer –men han hade ett val och han valde att döma Jesus till döden. Sen var det romerska soldater som verkställde avrättningen. De var, som alla människor, ansvariga för sina handlingar. Även om Jesus bad: ”Fader förlåt dem ,ty de veta icke vad de göra.”

Trots att det är fullkomligt klart att det inte var ”judarna” som dödade Jesus har denna uppfattning levt i kyrkan i århundraden och avtryck finns i kyrkans texter.

 

Denna artikel är inte en regelrätt recension av Jesper Svartviks bok, men boken inspirerade mig att skriva artikeln. Jag har ställt en del frågor som av utrymmesskäl, eller på grund av min bristande kunskap, blivit obesvarade. Nu gör jag några avslutande reflektioner.

 

I dag finns det mycket religiös fundamentalism som tolkar texter så att de fjärmar sig från religionernas centrala budskap . Jag tänker på den tilltagande antisemitismen och på de uttalade religiösa motiveringarna för olika terrorgruppers framfart i världen. Dessa grupper hänvisar ofta till heliga texter. Därför är texttolkning nödvändig i kampen mot dem. Och effektivast är nog att inte betrakta texterna poetiskt.

 

Slutligen är utsagan ”Jesus dog för våra synder” fortfarande problematisk, eftersom den är svår att förstå i ett vanligt samtal människor emellan. Det går inte heller att använda en term som ”Rättfärdiggörelse” i ett vanligt samtal, helt enkelt för att det inte är normalt att människor vet innebörden i detta begrepp. Men utsagan går att diskutera i ett dogmatiskt sammanhang. Skall dogmatik diskuteras utifrån logikens lagar ? Eller är inte just paradoxen en vanlig och viktig konstruktion i framställningen av den kristna tron? Att Jesus dog för våra synder är en utsaga som är viktig och värd att meditera över. Det handlar om medlidande. Det handlar om vår mänskliga ondska. Det handlar om ett exempel på att inte svika sanning och rätt. Det handlar om ett ställföreträdande lidande.

 

Långfredagen och Jesus död är viktigt för oss kristna. Viktig för förståelsen av den kristna tron. Inte minst därför att tron tolkar livet och hela verkligheten. Vi har alla erfarenhet av lidande, död och ondska. Att predika på långfredagen är därför inte så svårt. Men det är bättre att kalla dagen för Långfredag än för Good Friday.

 

Jesus dog inte för att Gud offrade honom. Inte för att judarna dödade honom. Inte för att han inte hade något val (han var ju sann människa och hade alltså val att göra) Jesus dog för att han inte svek sitt uppdrag. Det är begripligare och rimligare att påstå att Jesus offrade sig själv. Så formuleras det också i flera psalmer som i sina texter utgör Svenska kyrkans lära, enligt kyrkoordningen. (Tex KO kap 18: 1§) Jag nämner två psalmer. Sv.ps 45 ”Jesus för världen givit sitt liv: öppnade ögon, herre mig giv. Mig att förlossa offrar han sig,då han på korset dör ock för mig.” och Sv.ps 70 v 2 ”Dock vill du än på jorden/bland oss ock stiga ner. För oss ett offer vorden/dig själv åt oss du ger” I båda fallen är det Jesus själv som är den som så att säga beslutar om offret –inte Gud Fadern. Nu är det hela förstås komplicerat eftersom ”fadern och sonen är ett.” Men ändå; i offerperspektivet blir det hela både rimligare och begripligare att påstå att Jesus offrade sig själv i stället för att påstå att Gud fadern offrade sin son. Att Jesus inte svek är viktigt för oss. Att han dog på grund av detta är bara tragiskt. Att han uppstod på den tredje dagen har inspirerat en hel värld av Kristna till en positiv framtidstro. En tro på att de goda krafterna är starkare än ondskan. En tro på att ”efter vinter kommer vår, också i andens rike”. En tro som också ger livsmod och glädje i vardagen.

 

Johan Blix, Täby

Teol o fil kand

VDM

 

 

 

………………………………………………………………………………………

 

 

S.Catalinagränd 21

18368 tÄBY

 

 

072-587 29 60