Back to business

Beredelseord vid påskdagens högmässa i Vaxholm 2015-04-05
”Sorgen och glädjen de vandrar tillsammans, medgång och motgång här tätt följas åt” (Sv.ps 269).
I förrgår var det Långfredag. Det är sorgens och eftertankens dag. Lidandets dag. Vi tänkte på Jesu lidande, vi tänkte på alla lidande människor och alla lidande djur i vår värld. Vi tänkte på hela skapelsens, hela världens ondska och lidande. Vi tänkte på vårt eget personliga lidande.
Men ändå……även på Långfredagen bär vi på ett hopp om kärlek och ljus. Det finns där som en underton. Vi kan inte fira Långfredag utan att släppa in strimmor av ljus.
Nu är det påskdag och vi har lämnat långfredagen bakom oss. Vi har övergått från mörkret till ljuset. Från förtvivlan till hopp. Från sorgepukor till glädjesånger och glädjetrumpeter.
Men ändå: vi bär på något sätt med oss långfredagen in i påskdagen. På flera sätt.
Minnet är kvar. Minnet av smärtan och oförrätterna. Såren är inte riktigt läkta. Och fastän vi kan jubla över vår frälsning så är vi på ett sätt ända samma gamla syndare som på långfredagen. Och världen- har den blivit bättre sen i förrgår?
Vi lever i våra minnen. Andliga, psykiska och fysiska minnen. Vad är förlåtelsen om vi inte kan sluta att tänka på oförrätter som vi utsatts för eller gjort mot andra?
För att få fred i världen kanske vi skulle behöva kollektiva minnesförluster ?
Att förlåta en medmänniska är att verkligen glömma det onda i relation till henne.
Att förlåta sig själv är att verkligen glömma – min egen destruktivitet.
Glömma betyder inte här att helt utplåna minnet. Glömma betyder att dessa minnen inte längre är närvarande och styr våra tankar eller våra liv. Inte på något sätt!
Förlåtelsen kan kanske vara som att bli rentvättad. All smuts är borta. Men för att man skall lyckas med rengöringen krävs att man är medveten om var man är som mest smutsig –så att man kan skrubba extra på just de ställena.

Låt oss be och bekänna………………

2015-04-04 JB-x

Annonser

Livsvandring med öppnade ögon

Predikan annandag påsk 2015-04-06 i Vaxholm
Åter till vardagen! Det brukar på modernt språk heta ”Back to business ”. Långfredagen är över. Påskdagen är över. Katastrofen var en stor förlamande sak. Segern –
Kärlekens seger över det onda. Jesu seger över döden, var en ännu större sak. Och alla sjöng vi lovsånger och segertrumpeterna hördes i går. Vi tände ljus och förjagade mörkret i världen och i våra egna själar.
Men nu är det över. Åter till vardagen.
Vad gjorde lärjungarna? De som hade lämnat allt- familjer och yrkesliv- för att följa Jesus. Vad gjorde de nu. Jo, de återgick till det gamla. ”Back to business ”. Petrus sa ordagrant: ”Jag ger mig ut och fiskar” (Joh 21). De andra, som också var yrkesfiskare, sa: ”Vi följer med dig.”
Två andra lärjungar skulle efter sabbaten vandra från Jerusalem till Emmaus – deras hemby som ligger en mil från Jerusalem.
De var inte några av de 12 (eller de 11 som var kvar efter Judas självmord). Den ene hette Kleopas och troligen var det han och hans hustru. Det nämns en Kleopas hustru som en av de få som var med Jesus vid hans dödsögonblick.
Alltså Kleopas och hans fru är på väg hem till Emmaus efter att ha varit med om händelserna i Jerusalem. De talar om vad som hänt. Och en man slår följe med dem. Denne man säger inget – men han lyssnar. Efter ett tag ställer han en fråga. ”Vad är det ni går här och talar med varandra om?”
Vi vet ju att det är Jesus som går där, men det vet inte de. Han vet alltså allt, men han frågar ändå. Men mest lyssnar han. Jesus är den som säger minst i dagens text.Men han lägger ut och förklarar ”Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står överallt om honom i skrifterna”
Då blev deras ”hjärtan brinnande”- men ändå kände de inte igen honom. De bad den främmande mannen att följa med dem hem. Och han gjorde det. ”När han sedan låg till bords med dem tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. Då öppnade deras ögon och de kände igen honom…”
Mitt i den trista vardagen, när de inte väntade sig något alls utom att allt var över och de skulle återgå, med förlorat hopp, till det vanliga. Då känner de igen Jesus. Inte när de talar med honom, utan när de ser hans beteende.
Man kan säga att hela våra liv är en vandring. Från födelse till död. Det är bra om vi har medvandrare. De var två som gick till Emmaus. De kunde prata med varandra. Man önskar att alla människor har någon att dela livsvandringen med. En vandringskamrat och en samtalspartner.
Ibland slår för oss okända människor följe med oss på livsvandringen. Vi kan reagera olika på det. Ofta är vi rädda för det okända och för de okända. Vad vet vi om våra okända medvandrare? Oftast inte mycket!
Jag kommer att tänka på det bibelordet ”Glöm inte att visa gästfrihet, ty genom gästfrihet har somliga fått änglar till gäster utan att veta om det”(Hebr 13:2)
Tänk om den för dig och mig okände medvandraren är en ängel? Tänk om den för dig och mig okände medvandraren är Jesus Kristus själv!
Berättelsen om Jesus födelse, liv, lidande, död och uppståndelse. Berättelserna om vad han gjorde för- och med- alla människor han mötte. Dessa berättelser har det gemensamt att de vill visa på att Gud blev människa. Och detta har sin fortsättning i att människan- varje människa- är gudomlig. Inte är Gud – men är gudomlig. Är helig!
Också du och jag är helighetsvarelser. Liksom tiggaren utanför Coop i Vaxholm eller utanför systembolaget och ICA-affären i Arninge.
Vad lär vi oss av dagens text?
• Att Jesus vandrar vid vår sida-utan att vi alltid känner igen honom
• Att hans attityd är den lyssnandes, han låter oss prata
• Att han känns igen på det han gör mer än på det han säger
• Att vi själva är mer Kristuslika om vi bryter brödet och delar med oss
Låt oss bedja:
Gud, var med oss på vår livsvandring
Lyssna på oss
Låt oss känna igen dig
Ge oss, liksom du gav Emmausvandrarna, öppnade ögon
AMEN