Bara en droppe

Bara en droppe

Bara en droppe i havet

förlorade fåret var ett

men havet består av droppar

och Herden samlar sin hjord

-runt vår jord

Annonser

Klaga inte på ”politikerna” i svenska kyrkan!

De förtroendevalda –en omistlig del av kyrkns identitet!

 

”Bort med partipolitiken i kyrkan” så är rubriken på en artikel i KT nr 37 (10/9-15) som Lars B Stenström skrivit. Jag håller med om att det är olämpligt att politiska partier registrerar sig som nomineringsgrupper i kyrkovalen. Felet består däri att även de som inte är medlemmar i kyrkan kan påverka partiets kyrkopolitik. Det blir en helt orimlig konsekvens för kyrkans interndemokrati.

Däremot måste det tydligt sägas ett endast myndiga döpta och kyrkotillhöriga är valbara till kyrkans beslutande församlingar. Blotta misstanken att de skulle påverkas av i sitt beslutsfattande av partikamrater som inte är kyrkotillhöriga bör elimineras.

När detta är sagt är det viktigt att konstatera att det inför förra kyrkovalet registrerades 1300 nomineringsgrupper och bland dem var de politiska partierna i minoritet. Det valdes 36.000 förtroendevalda till olika poster i svenska kyrkan. Många av dessa, kanske de flesta, har ett brett samhällsengagemang och vet vilket politiskt parti de är medlemmar i eller röstar på. Av dessa fler än trettiotusen förtroendevalda har många kommit in som aktiva i kyrkan via ett allmänpolitiskt engagemang, men naturligtvis inte alla. Alla dessa förtroendevalda är en omistlig del av Svenska kyrkans identitet.

Om man skulle rekrytera förtroendevalda till kyrkofullmäktige och kyrkoråd(stiftsfullmäktige och kyrkomötet) endast ur den gudstjänstfirande församlingen så skulle kyrkan inte kunna få ihop beslutskompetenta styrorgan. Dessutom är det omöjligt att rekrytera på en sådan grund. Däremot har det ibland höjts röster för(och motionerats i kyrkomötet om) att man inte endast skall vara tillhörig och döpt för att vara valbar, utan också konfirmerad. Det borde vara en självklarhet.

Lars B Stenström skriver också ”Varför erbjuds systemet inte genast till den katolska kyrkan, ortodoxerna eller landets muslimer?” Vad menas? Vem skulle kunna erbjuda?  Svenska kyrkan har själv valt en demokratiform som innebär att kyrkotillhöriga kan sluta sig samman och registrera en nomineringsgrupp, som ställer upp i kyrkovalet med tillhöriga och döpta kandidater. Det kan andra kyrkor också göra om de vill. Kyrkans demokratiform har varken beslutats av staten eller den politiska partierna , utan av kyrkan själv.

Lars B Stenström verkar anse att partierna och partipolitikerna i Sverige har kidnappat eller ockuperat Svenska kyrkan. Han är verkligen inte ensam om den åsikten. Men frågan är om det inte är lika rimligt att se saken precis tvärt om ? !

Johan MI Blix, Täby

Vad är sanning?

Vad är sanning?(Joh. 18:38)

Frågan om vad som är kristen tros kärna och om man (någon)kan komma till Gud utom genom Kristus har aktualiserats igen. Upprinnelsen är en debattartikel i DN nyligen där fem präster i Stockholms domkyrkoförsamling menade ungefär att vi måste vara ödmjuka inför att andra vägar än den kristna kan leda till Gud. Nu var det inte det som var artikelns ärende, utan att församlingar som har möjlighet till det bör erbjuda lokaler för muslimers fredagsbön där lediga lokaler finns och muslimerna saknar sådana. Dem det som väckte uppseende var just formuleringen om att vi skall vara ödmjuka inför att människor söker också icke-kristna vägar till gud.

KT 3 sept. 2015 behandlar frågan och intervjuar Eskil Frank, som lämnat kyrkan på grund av att han själv inte kan förena kyrkans lära med sanningskravet och den intellektuella hederligheten, som han uppfattar den. Så uppfattar jag Eskil Frank i boken ”Giv mig, min son, ditt hjärta”(Fri tanke). Det förvånade mig mycket att Eskil Frank fäste så stort avgörande vid läran. Tron har ju många andra yttringar och av trons fem språk (M.Lönnebo) är läran det sekundära språket. D.v.s. läran försöker, intellektuellt, beskriva vad som finns i de andra språken. De andra trons språk är, i en sådan framställning: handlingens språk(kärleksgärningarna), bönens meditationens och mystikens språk, ritens(gudstjänstens) språk och enhetens språk.

Olika kyrkor fäster olika vikt vid läran. Det kan vara en fingervisning att jämföra olika katekeser som finns utgivna på Svenska språket. Den Romersk-katolska är den ojämförligt största till omfånget- flera hundra sidor. Den Lutherska kanske ett trettiotal sidor och den ortodoxa endast ett mycket tunt häfte.

I detta sammanhang är det viktigt att reflektera över trosbekännelsen. Vi ber eller läser trosbekännelsen i varje högmässa och i vigningsgudstjänsterna (dop, diakonvigning, prästvigning ). Ändå är kyrkoordningen tydlig med att vi inte skall tro på trosbekännelsen.(KO 1 kap. inledningen” Varken trosbekännelsen eller läran är föremål för tro”) Detta är också Luthers mening. Det skulle ju dessutom vara förfärligt om trosbekännelsen var det viktigaste i kristen tro. Det finns ju inget i trosbekännelsen om Jesu lära eller om kärleken mellan kristna och till skapelsen och alla medmänniskor. Allt detta som är det bärande för oss kristustroende. Trosbekännelserna har sin plats i kyrkan och i liturgin(utom den Athanasianska som alltjämt tillhör vår kyrkas bekännelse), men jag menar att Högmässan, i sin helhet, är ett fullödigare uttryck för vår tro än trosbekännelserna. Detta synsätt finns också i kyrkoordningens inledning där det står:” Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära kommer till uttryck……….i gudstjänst och liv”

Vi vill så gärna ha en sanning med stort S. Och det som står i Bibeln skall helst vara sant. Men hur gör vi med det som inte stämmer? Eller med det som är obekvämt?

Låt mig få ta tre exempel. Det första exemplet är frågan om vad som händer med oss efter döden. Jesus säger till rövaren på korset: ”I dag skall du vara med mig i paradiset”( Luk 23:43). Men i begravningsgudstjänsten säger vi: ”Jesus Kristus skall uppväcka dig på den yttersta dagen”. Hur skall vi ha det egentligen?  Någon säger att vi kan tro på båda sätten samtidigt, eftersom för Gud är evigheten inte en lång tid utan mindre än en sekund. Alldeles kristallklart är det inte – men vi har inga större problem att leva med det.

Det andra exemplet är tio Guds bud. Såväl i 2 Mos 20 som i 5 Mos 5 lyder andra budet: ”Du skall icke göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden.” Vi har inte med det budet i vår katekes. Vi har helt enkelt tagit bort det! Varför? Det passar oss inte. Vår kyrkokonst avbildar både fadern, Jesus, änglarna och mycket mera. För att då buden inte skall bli nio, utan antalet fortfarande skall vara tio så har vi delat det tionde budet i två bud. Det märker var och en som läser uppmärksamt. Får man verkligen göra så? Både muslimer och judar håller på bildförbudet, men inte vi kristna.

Det tredje exemplet är den förnämsta av bönerna, Herrens bön. Varken i Luk:2-4 eller i Matt6:9-13 slutar bönen med orden:” Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet. Amen.” Vi har skrivit till slutet, därför att det passar oss.

Det är också värt att nämna att det i bibel 2000 finns elva böcker som inte fanns med i 1917 års bibel. Det är människor som beslutar vilka texter som skall ingå i vår bibel. Tydligen värderar vi texterna olika. Luther kunde sätta betyg på bibelböckerna och till och med anse att vissa böcker i nya testamentet var onödiga!

På många frågor inom Kristendomen finns det ingen sanning med stort S. Men det finns förstås ändå någon tolkningsnyckel till bibeln. För luther är saken klar, Kristus av Skriftens tolkningsnyckel. Det är en rimlig hållning, även om man därmed inte har löst alla problem. Kvar står frågan. Vad betyder det?

Nu, efter denna långa utvikning, tillbaka till vår fråga. Finns andra vägar till Gud än Jesus Kristus och Kristen tro? Naturligtvis svarar en muslim eller en jude eller en hindu JA! på den frågan. Och som kristna, just som kristna, skall vi respektera och vara ödmjuka inför deras svar, som är självklart utifrån deras utgångspunkt. Men kan en kristen människa svara ja på frågan?

Varje människa ,oavsett tro eller icke-tro, är enligt vår kristna tro indragen i det gudomliga sammanhanget. Tillhör det heliga. Här har vi grunden för den kristna trons totalitetsanspråk. Alla människor är bara genom att existera delar av skapelsen och finns i kraft av första trosartikeln.

Varje människa är dessutom, genom att vara levande, indragna i det andliga. Vi lever för att Guds helige ande finns i oss. Vi är levande i kraft av den tredje trosartikeln.

Dessa båda påståenden, som är djupt kristna, är mycket anspråksfulla. Men vi håller fast vid dem. Därför ber vi i en av tackbönerna efter nattvarden .”Ett enda bröd, en enda mänsklighet” I mässan drar vi in alla människor oavsett tro(eller icke-tro).

Men alla människor är inte Kristustroende. Några tycker att alla borde bli det- det vore bäst för dem och för hela världen, säger man. Men Gud behöver ingen religion för att närma sig människorna. Men människan behöver religionen för att närma sig Gud. Eller rättare sagt för att kunna förstå och känna att hon redan är en del av det Heliga. Vi kristna har funnit vägen till Gud och till vår livsbestämmelse genom Kristustron. Vi vill förstås gärna och helst att andra skall finna den skatt vi har hittat. Finna vår väg. Självklart tror vi att den vägen är den bästa och den fullödigaste vägen till Gud och till livet. Men det betyder inte att vi nedvärderar människor av annan tro, eller att vi tror att de är förlorade på något sätt.

Det är vanligt att även intelligenta och välutbildade människor vill ha enkla svar på svåra frågor. Inte minst när det gäller vad tron säger om det eller det i livet. Ofta finns inget exakt förnuftigt svar. Svaret kan vara att leva och fördjupas i sin förundran över det outsägliga. Det leder inåt mot heligheten och mot Gud och utåt mot världen som är Gudomlig.

Det räcker inte heller med att säga att den Kristustroende blir frälst och har kommit till Gud i detta och i nästa liv. Det viktiga är att den kristustroende blir fri och trygg i att leva tillsammans med andra kristna och med andra människor och i harmoni med hela skapelsen. Ett sätt att leva som utmanar och kan besegra destruktiva samhällsordningar och destruktiva värderingar. Denna frihet och trygghet kommer sig inte av att man håller en lära för sann. Den kommer ut ur livet i församlingen, inte minst när mässan firas.

 

Johan Blix,Täby