Klaga inte på ”politikerna” i svenska kyrkan!

De förtroendevalda –en omistlig del av kyrkns identitet!

 

”Bort med partipolitiken i kyrkan” så är rubriken på en artikel i KT nr 37 (10/9-15) som Lars B Stenström skrivit. Jag håller med om att det är olämpligt att politiska partier registrerar sig som nomineringsgrupper i kyrkovalen. Felet består däri att även de som inte är medlemmar i kyrkan kan påverka partiets kyrkopolitik. Det blir en helt orimlig konsekvens för kyrkans interndemokrati.

Däremot måste det tydligt sägas ett endast myndiga döpta och kyrkotillhöriga är valbara till kyrkans beslutande församlingar. Blotta misstanken att de skulle påverkas av i sitt beslutsfattande av partikamrater som inte är kyrkotillhöriga bör elimineras.

När detta är sagt är det viktigt att konstatera att det inför förra kyrkovalet registrerades 1300 nomineringsgrupper och bland dem var de politiska partierna i minoritet. Det valdes 36.000 förtroendevalda till olika poster i svenska kyrkan. Många av dessa, kanske de flesta, har ett brett samhällsengagemang och vet vilket politiskt parti de är medlemmar i eller röstar på. Av dessa fler än trettiotusen förtroendevalda har många kommit in som aktiva i kyrkan via ett allmänpolitiskt engagemang, men naturligtvis inte alla. Alla dessa förtroendevalda är en omistlig del av Svenska kyrkans identitet.

Om man skulle rekrytera förtroendevalda till kyrkofullmäktige och kyrkoråd(stiftsfullmäktige och kyrkomötet) endast ur den gudstjänstfirande församlingen så skulle kyrkan inte kunna få ihop beslutskompetenta styrorgan. Dessutom är det omöjligt att rekrytera på en sådan grund. Däremot har det ibland höjts röster för(och motionerats i kyrkomötet om) att man inte endast skall vara tillhörig och döpt för att vara valbar, utan också konfirmerad. Det borde vara en självklarhet.

Lars B Stenström skriver också ”Varför erbjuds systemet inte genast till den katolska kyrkan, ortodoxerna eller landets muslimer?” Vad menas? Vem skulle kunna erbjuda?  Svenska kyrkan har själv valt en demokratiform som innebär att kyrkotillhöriga kan sluta sig samman och registrera en nomineringsgrupp, som ställer upp i kyrkovalet med tillhöriga och döpta kandidater. Det kan andra kyrkor också göra om de vill. Kyrkans demokratiform har varken beslutats av staten eller den politiska partierna , utan av kyrkan själv.

Lars B Stenström verkar anse att partierna och partipolitikerna i Sverige har kidnappat eller ockuperat Svenska kyrkan. Han är verkligen inte ensam om den åsikten. Men frågan är om det inte är lika rimligt att se saken precis tvärt om ? !

Johan MI Blix, Täby

Annonser

3 thoughts on “Klaga inte på ”politikerna” i svenska kyrkan!”

  1. Tack för den artikeln! Äntligen någon som kan se nyanserat på frågan om politiker i kyrkan. Själv blir jag alltid misstänksam på dem som säger ”ingen partipolitik i Svenska kyrkan” när de själva är politiskt engagerade. Men då i ett borgerligt parti, och sådana räknas i kyrkliga sammanhang som opolitiska, som normen i Svenska kyrkan. Det är socialdemokrater som inte är önskvärda, det framkommer ständigt.

    De som hävdar detta använder sig dessutom ofta av en speciell kyrklig matematik där sossarnas cirka 30% i kyrkomötet påstås vara en majoritet. Sossarna styr och ställer som de vill, hävdar man. Konstigt!

    Gilla

  2. Jag har väntat att svara på Johan Blix artikel/genmäle då jag trott att den nog skulle dyka upp i Kyrkans tidning. Nu väntar jag inte längre utan svarar här. I sitt svar medger Johan att politiska partier inte bör registreras som nomineringsgrupper i Svenska kyrkan! Problemet är att icke kyrkotillhöriga kan påverka ”partiets kyrkopolitik”. Hur ska någon kunna förhindra eller ”eliminera” att partirepresentanter i kyrkan påverkas av sina partikamrater eller av sitt partis politiskt ansvariga ledning? Ett partis arbete och existens går ju ut på att framträda konsekvent och sammanhållet oavsett kyrkotillhörighet. Exemplen på partiledningars aktiva intresse för kyrkan och kyrkopolitiken är bedövande många.
    Johan Blix gör en poäng av de många nomineringsgrupperna men undviker nogsamt och medvetet att säga något om de politiska partiernas dominerande ställning. De ska liksom drunkna i mångfalden. De som är någorlunda insatta och som har kastat ett öga på beslutsförsamlingarnas sammansättning vet att mångfalden är synnerligen begränsad. Partipolitiken lägger fortfarande sin tunga hand över kyrkans liv.
    Resonemanget som Johan antyder om att alla de förtroendevalda är en omistlig del av Svenska kyrkans identitet låter anslående. Vad betyder det? Att förtroendevalda oavsett politisk eller annan nomineringsgruppstillhörighet är omistliga för kyrkans identitet? Jag tror för min del att kyrkans identitet är en annan, nämligen att vara en sammanslutning kring Herren Jesus Kristus där ordet förkunnas rent och klart och sakramenten förvaltas människor till tro och salighet. Att det finns människor som vill ta på sig ansvar i den gemenskapen är självklart. Hur de väljs och vad de representerar är därför en viktig fråga. Min grundhållning är att sekulära politiska partier är skapade för att organisera ett samhälle och inte för att styra ett av åtskilliga trossamfund.
    Axiomatiskt slår Johan fast att kyrkan själv inte kan få ihop ”beslutskompetenta styrorgan”. Hur vet han det? Johan Blix förutsätter att det är omöjligt, som om de flesta av världens kyrkor, som har andra system för att utse förtroendevalda, inte klarar att kompetent leda och styra sina samfund. Men han kanske tänker att Svenska kyrkan är så decimerad och ihopsjunken att det inte finns folk tillräckligt som vill gå i gudstjänst och dessutom ta uppgifter i kyrkans organisation. Det framstår som om detta att klara organisationen och besätta platser i beslutsförsamlingar är viktigast av allt. Men om kostymen är för stor syr man väl in den? Har man en apparat man inte kan hantera så organiserar man om. Problemet idag är att församlingsnivån på många håll berövats sitt rättmätiga inflytande över kyrkans arbete och liv! Makten har flyttats uppåt i organisationen. Nästan som om apparaten går före andra uppgifter och rent av blir överordnat kyrkans missionerande kallelse.
    Svenska kyrkan framstår i Johans artikel som en organisation som inte kan överleva utan att rekrytera folk från andra sammanhang! Pudelns kärna är varför just politiska partier skulle vara mest lämpade att tillhandahålla valbara människor till en profilerad kyrka där tro, bekännelse och lära ger kyrkan identitet! Här uteblir ett rimligt svar, som så ofta annars, när frågan berörs.
    Systemet med politiska val till kyrkofullmäktige infördes i kyrkan av politiker mot kyrkans uttalade vilja. Sven Thidevall skriver om den förändringen i avhandlingen Folkkyrkan, vision och verklighet och i Kampen om folkkyrkan. Han skriver bl a att En omedelbar effekt av den nya församlingsstyrelselagen blev därför att kyrkofullmäktigeförsamlingarna kom att tillsättas på ett sätt som stred mot vad den kyrkliga opinionen hade önskat. Den politiska scenens aktiva blev de som fattade beslut om vilka namn som skulle finnas med på respektive valsedel. Därigenom infördes i praktiken ett inofficiellt valbarhetskriterium: Medlemskap i ett politiskt parti…Nu när fullmäktige var infört och partierna hade engagerat sig i kyrkovalet, uppstod ett behov av kyrkopolitiska riktlinjer på partiväsendets grund. Detta behov hade inte funnits tidigare.

    Johan Blix undrar slutligen vem som skulle kunna erbjuda modellen till andra kyrkor. Förespråkarna för att politiska partier ska styra i en kyrka kan naturligtvis erbjuda sig och sina partier att hjälpa andra kyrkor och trossamfund att leda deras organisationer om systemet nu är så förträffligt. Att endast en kyrka, bland andra lika från staten fristående kyrkor, ska ha sekulära partier i ledningen verkar omotiverat och egendomligt. Man kunde ha hoppats att de tre politiska partierna, S, SD och C, som envist håller kvar en förlegad modell skulle ha modet att tänka om.

    Till sist en notering om debattvillkoren i Svenska kyrkan. Johan har snyggt nog låtit bli, men flera andra har vid genmälen på min artikel (t ex i Kyrkans tidnings nätupplaga) medvetet förvanskat mina åsikter till att bli antidemokratiska, underkännande av människor med politiska åsikter och förespråka att kyrkan bara ska styras av präster och anställda. Jag kan inte längre ursäkta sådant beteende med att man läst, men inte förstått. Nej snarare skapar somliga sig en grotesk fiendebild som man sedan tar avstånd ifrån. En sådan brist på hederlig argumentation och medvetna förvrängningar därtill just från partiföreträdare

    Gilla

    1. Till Lars B Stenström: Jag tror att både din och min text är väsentliga bidrag till debatten om demokratin i kyrkan eller frågan om hur svenska kyrkan bör styras. Vi har ,naturligt nog , lite olika focus.Jag tackar verkligen för din artikel,men gör några kommentarer till din kommentar.
      1. Jag har skrivit att de för troendevalda i Svenska kyrkan är en omistlig del av hennes identitet. Men du övertolkar mig så att det verkar som att jag skulle mena att denna ”del” är den viktigaste eller att denna del skall bestämma allt. Givetvis är kyrkans grund och identitetsskapande hörnstenen herren Jesus Kristus. Men det är så självklart för mig,att jag inte behöver skriva det i detta sammanhang..
      2. Kyrkan rekryterar från sitt eget sammanhgang. Alla som är valbara är medlemmar och döpta..
      3. Jag menar inte att systemet är ”förträffligt” -men jag har inget bättre att föreslå.
      De bästa hälsningar
      Johan

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s