Annandagsmänniskor

Betraktelse annandag jul 2015 i Sundbybergs ka kl 1500

 

Min farmor Anna Björck (f. Holmdahl) använde ett begrepp som jag särskilt kommer ihåg. Det var ordet ”Annandagsmänniskor”. Men annandagsmänniskor menade hon sådana människor som går till kyrkan- också på annandagarna. Annandag Jul. Annandag Påsk och Annandag Pingst.

Det är bara de tre stora helgerna som har annandagar- även om man nog kan räkna dit allhelgonahelgen och midsommarhelgen också –dvs de är dubbelhelger där båda dagarna liksom tillsammans kan förstärka helgens innehåll.

Och visst är annandag jul en fortsättning på juldagen. Men inte en upprepning. Ämnet i dag är ”Martyrerna” – dagen kallas också den helige Stefanos dag- och texterna handlar om Stefanos som fick plikta med sitt liv på grund av att han inte övergav sin tro på Jesus Kristus. Mera korrekt är att säga att han vittnade med sitt liv- och att detta(tyvärr) ledde till hans död. Martyr betyder just ”vittne” om man översätter det ordagrant.

Men jag menar att dagens ämne angår oss på ett djupare personligt plan, än att vi skall bli stilla och förundras inför Stefanos öde.

Jag tror att min farmor menade något djupare med sitt begrepp ”annandagsmänniskor”,än sådana människor som går till kyrkan två dagar i rad. Anannandagsmänniska är en sån människa som inte ger upp! Sådana människor som ”vittnar om trons sanning och hjärtats frihet.  (Sådana som Gud givit kraft) att försvara kärlek och rätt”.(Från dagens bön) Annandagsmänniskor är pliktmänniskor i ordets bästa och positivaste bemärkelse. Det är helt enkelt en livshållning, som  förunnats vissa människor, även om de också måste kämpa för att behålla den.

Låter det tråkigt, att vara annandagsmänniska?

 

Det räcker väl att man går på juldagen eller på julaftons julbön ?

Inte blir man väl en bättre människa om man kommer på annandagen också?

Kanske blir man det? Kanske inte? Men det handlar om något helt annat. Det handlar om att vilja och våga och orka stå fast i sin kristna tro. Att aldrig skämmas för evangeliet.

Och för att kunna detta behöver vi varandra också på annandagen och ute i vardagen. Vi behöver lita på Guds nåd – och låta den fylla oss. Detta är allt annat än tråkigt! Och när man kommit på det- så har man liksom inget val. Jag tror att min farmor gick till kyrkan på annandagen utan att någonsin tänka efter om hon ville det eller inte. Hon bara gick. Hon var en annandagsmänniska. Och jag tror att detta präglade inte endast hennes kyrkogång –utan lika mycket hennes vardagsliv.

Och hade hon en vardagsplikt mot en medmänniska(eller kanske mot sig själv?) som hindrade henne från att gå till kyrkan- så tror jag inte att detta bekymrade henne särskilt mycket.

Annandagsmänniskor är vittnen. Ibland vittnar de med ord- oftare med sina liv. Jag tror att vi alla känner någon om viken vi skulle kunna säga att ”Där går en annandagsmänniska”

Och jag tror att annandagsmänniskorna själva har ett rikt liv! I Stefanos efterföljd!

Att bli annandagsmänniska –en stilla nåd att be om!

AMEN!

Annonser

One thought on “Annandagsmänniskor”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s