Nog finns det mål och mening i vår färd- men det är vägen som är mödan värd.

Predikan i Brännkyrka kyrka 4:e söndagen i påsktiden (Jubilate)/Vägen till livet

Vägen till livet är överskriften i evangelieboken i dag.

Vägen eller ”de som är på vägen” kallades de första kristna. (Apg 9:2) Eller ” de som tillhör vägen. ”

Det kanske anspelar på ett Jesusord. Jesus sa ju:  ”Jag är vägen, sanningen och livet”(Joh 14:6).

Ordvalet tyder på rörelse – att vara på väg är att röra sig, att inte stå stilla.

Vi är ett folk på vandring– så börjar en psalm av Britt G Hallqvist (Sv ps 617).

Israels folk firar varje påsk sin vandring till det förlovade landet. Vandringen genom havet.

Jag har förstått det så att det är själva uttåget, eller vandringen, man firar, inte att man kom fram!

Osökt tänker jag på Karin Boyes kända dikt:

I RÖRELSE

 

Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

 

Nog finns det mål och mening i vår färd-

Men det är vägen, som är mödan värd.

 

Det bästa målet är en nattlång rast,

Där elden tänds och brödet bryts i hast.

 

På ställen där man sover blott en gång,

Blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

 

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.

 

Att vara kristen är att vara i rörelse och att följa Jesus som är vägen, sanningen och livet.

Överskriften i evangelieboken i dag skulle lika gärna kunna vara ”Livets mening”. Vem har inte grubblat på livets mening? Vem har inte frågar sig om livet har någon mening? Och vad det i så fall skulle vara?

Ett rimligt svar på frågan om livets mening är att Livet skall levas. Men det är inte ett tillräckligt svar.

Vad är det som är riktigt viktigt i våra liv? En del skulle säga hälsan. Andra skulle säga bekymmerslöshet. Åter andra skulle säga att det är viktigt att lyckas- vad det nu är för något?

När livet håller på att ta slut för mig själv eller för någon som står mig nära, då blir prioriteringarna annorlunda. I dödens närhet är det vanligt att vi tänker på vad som är viktigt. Då kommer vi närmare varandra. Då kommer vi närmare oss själva. Då kommer vi närmare Gud. Och vad vi äger eller inte äger är inte så viktigt längre. Vad vi lyckats med eller misslyckats med i yrkeslivet är inte heller särskilt viktigt. Då framstår våra relationer som det riktigt viktiga. Vilka relationer har vi? Hur har vi vårdat- eller försökt vårda- våra relationer?

Jag tror, att jag vågar det djärva påståendet att Kärlek är livets mening.

Och detta svar på frågan finns också i dagens evangelietext. Jesus säger ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag älskar er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni älskar varandra”(Joh 13: 34-35).

I urkristendomen kallades de kristna inte endast för de som var på vägen. Man sa också- i det romerska riket- att man kunde känna igen de kristna på att de älskade varandra.

Enligt kyrkofadern Tertullianus sade man så om de Kristna i Rom. En allvarlig fråga till oss är om man säger så om oss i dag.? Att man känner igen de kristna i Brännkyrka församling, på att vi älskar varandra?

Om vi nu håller med om att Kärlek är livets mening, så kommer automatiskt frågan. Kan man? Skall man- älska alla?

Att älska någon eller några är inte så svårt. Framför allt är det lätt att älska den som man är förälskad i. Och det är inte så svårt att älska sina vänner och sin familj. Man kan också älska sin hund eller sin häst. Och man kan älska naturen – men det är en annan sorts kärlek. Eller?

I dag sägs det ibland i terapeutiska sammanhang, att man måste älska sig själv först- för att kunna älska andra. Detta är ett hårt evangelium. Detta är struntprat!

Det är självklart att man kan älska någon eller några andra – utan att man älskar sig själv.

Det är inte dåligt om man kan bli så kontant med sig själv att man tycker att man själv är OK som man är.

Men vad säger Jesus om den här saken?  Jo han säger: ”Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant?………Jag säger er: älska era fiender och bed för dem som förföljer er, då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda…..”(Matt 5:43-47).

Men är det inte för mycket begärt? Menar Jesus verkligen det han säger? Jo, han menar det han säger. Men han säger inte att vi skall älska alla människor – det vore för mycket begärt. Men han säger att vi skall älska vår nästa. Vår nästa, vem är det? Vår nästa är nästa människa vi möter. Man kan inte älska någon som man aldrig har sett, det verkar svårt.

Men vi kan och skall träna oss i att älska varandra och träna oss i att älska våra fiender- eller de som är fientliga mot oss. Vi skall älska vår nästa, oavsett vem det råkar bli.

Vem älskar förövaren? Vem älskar den som utför terrordådet? Det är en allvarlig och viktig fråga.

Imre Kertesz svarade på frågan hur han kunde härda ut i koncentrationslägret så här: ”Jag tänkte att det kunde ha varit mycket värre.” Reportern ställde en följdfråga: ”Hur menar du då?”  Imre svarade: ”Jo, jag tänkte att jag kunde ha varit förövaren, och det hade varit värre.”

Och kom ihåg – att, så snart drevet går blir förövaren offer.

Låt oss be!

 

Gud, vi ber dig

Omskapa våra hjärtan

Så att vi blir kärleksmänniskor

Kristuslika

För vår egen glädjes skull

Och för att världen skall helas.

Amen.

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s