Den förlorade sonen

Predikan i Brännkyrka ”Förlorad och återfunnen” 2/7 2017

Jesus hittar på den här liknelsen efter det att Fariséerna och de skriftlärda hade retat sig på att han umgicks med syndare och åt tillsammans med dem.

De tyckte förstås att han, som var en profet och lärare, borde hålla sig för god för att ha gemenskap med samhällets föraktade.

Hur är det med oss i dag? Är vi dagens fariséer? Numera går vi förbi tiggare varje gång vi går över torget eller går in i en affär. Hur behandlar vi dem. Låtsas vi som om de inte finns? Går förbi utan att se? Att låtsas att en människa inte existerar, Inte finns, är en aggressionshandling.

En av våra biskopar sa: ”Kanske inte alltid ge – men alltid se!”

En del har tiggt på samma plats i flera år nu. Jag vet åtminstone tre personer som jag sett i flera år utanför ICA i Arninge, vid återvinningsstationen i Arninge och utanför systemet.

Vet jag vad de heter? Nej, jag vet inte vad de heter. En har jag frågat vad han heter och han vet att jag heter Johan. Men jag har glömt hans namn. Jag skall fråga igen. Efter att jag skrivit färdigt den här predikan.

Man bjuder inte sina ovänner på middag! Detta är kanske nattvardens djupaste innebörd. Måltidsgemenskap betyder, manifesterar, gemenskap eller åtminstone önskan om gemenskap.

I nattvardsmåltiden har vi gemenskap med varandra, med våra döda förfäder och förmödrar och gemenskap med Gud.

Utebliven måltidsgemenskap kan tydliggöra önskan om icke-gemenskap. Eller tydliggöra skillnad på folk och folk. Därför åt inte tjänstefolket tillsammans med sina arbetsgivare. Därför äter soldaterna i matsalen och officerarna på officersmässen. Därför äter kaptenen, överstyrman och maskinchefen i salongen, uppassade av mässkalle. Medan ekonomipersonalen(diskare, kallskänkor och kockhalvor) äter i ekonomimässen.

Som barn fick vi äta kvällsmåltiden i köket på släktgården. Efter konfirmationen åt man tillsammans med de vuxna!

Men runt nattvardsbordet finns inga gränser, ingen åtskillnad i fråga om klass, social tillhörighet eller ålder.

Jesus åt tillsammans med de icke-accepterade. Detta retade upp de ordentliga och moraliska människorna. Och för att ge dem något att tänka på, hittade Jesus på dagens liknelse om den förlorade sonen.

Och i dag berättas just den liknelsen för oss.

Alla har vi väl någon gång gått vilse i livet? Fattat fel beslut, låtit oss ledas fel av frestelser eller lockelser. Och vi vet hur dåligt man mår vid uppvaknandet.  Kanske kommer vi ihåg att vi ”kom till besinning”, som Jesus låter den förlorade sonen uppleva. Men just då är självförtroendet inte på topp.

Tvärt om. Den förlorade sonen tänkte inte att han skulle återfå den position som han lämnade. Bara han fick komma hem igen, skulle han nöja sig med lite.

Det hade säkert inte hjälpt om någon hade berättat för honom vad som skulle hända. Han skulle inte tro det.

Varför blev fadern så glad? Jo, därför att hon trodde att han aldrig mera skulle få se sin son. ”Min son var död…” säger han.

Det är inte lätt att ta till sig att man är älskad. Men om du och jag kan identifiera oss med den förlorade sonen – så är budskapet till oss att vi ÄR älskade och efterlängtade, även om vi av egen kraft gått vilse i livet.

Gud älskar oss- Gud älskar varje människa- vilket inte får förväxlas med att Gud skulle älska våra dumheter i livet.

Sen måste vi försöka göra rätt för oss. Och det ville den förlorade sonen. Han tänkte säga till sin far:

” Far, jag har syndat mot himmelen och mot dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare.” Men det blev inte så – fadern blev så glad att se sonen levande att han ställde till med fest. Musik, dans, god mat och fina kläder.

Det hela kan också tyckas orättvist. Det var orättvist. Den hemmavarande sonen, som skött sig ordentligt, blev arg och besviken. Kanske avundsjuk. Han var orättvist behandlad, tyckte han. Och han var förstås orättvist behandlad. Kärlek är inte alls detsamma som rättvisa. Kärlek som man förtjänat är ingen kärlek alls.

Vi ber:

Tack, Gud

För att Du alltid tar emot oss

När vi kommer släpande

 i eländet efter våra misslyckade försök

att bli lyckliga av egen kraft.

Tack också för

Bekymmerlslöshetspärlan

I vår Frälsarkrans

AMEN

 

Kvinnan som tigger utanför ICA i Arninge heter Maria och är från Rumänien.

 

 

Annonser

6 thoughts on “Den förlorade sonen”

  1. Jag har också tagit fasta på det:”Alltid se, ibland ge”. Men det är faktiskt inte lätt alltid.

    Gilla

  2. Jag håller med. Det kan vara väldigt svårt ibland att försöka se och möta den andra personen som sitter på marken. Många gånger har jag som yngre kvinna känt mig otrygg när personen som sitter på marken framför mig börjat ”flirta” på ett obehagligt sätt vid min närbutik.

    Jag hade också som motto förut att alltid se den andre, möta den andres blick. Men om den andre svarar med att bete sig närgånget och orespekterande då blir det inget möte.

    Nu nickar jag bara utan att titta på personen. Det betyder: Jag ser dig, jag vet att du är där och du är en människa som jag, men jag kan inte ge dig av min person och min integritet.

    Sedan är ju ”tiggerisystemet” ett strukturellt problem som också behöver lösas på en strukturell nivå så att människor inte ska behöva sitta och tigga på marken. (Det behövs bättre lagar, välfärdssystem och värderingar som inkluderar alla människors rätt till ett gott liv.)

    Och de enskilda individerna behöver också hjälp i den situation de befinner sig i, att hitta en annan försörjningsmöjlighet.

    Gilla

    1. Jag upplever att om jag säger hej och ler, så väcks en förväntan på en gåva. Man känner sig då som en svikare.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s