Att synda på nåden – om soning och försoning

Beredelseord 2:a e trettondedagen 2018 i Brännkyrka

Man får inte ”synda på nåden”- det har vi hört många gånger. Vi kristna beskylls ofta för det.

Folk säger om oss. ”Ja, ja ni tror ju att ni blir förlåtna vad ni än gör och därför kan ni göra vad som helst. Ni blir  ju ändå  förlåtna.”

Med samma logik har man ifrågasatt bikten- som vanligtvis slutar med tillsägelse om förlåtelse.

Bikten är en konstig sak, säger man; ”här kan förövare bikta sig och få tillsägelse om förlåtelsen- och så går de ut och plågar nya offer igen”

Naturligtvis är det inte så. Endast den som verkligen ångrar sig, vill bikta sig eller på annat sätt be om förlåtelse. Den förhärdade, som inte ångrar sig, kommer inte ens på idén att be om förlåtelse.

Syndabekännelsen i högmässan, som vi snart skall be, är en kollektiv bikt.

Det betyder dels att vi alla har en eller flera gemensamma synder. Som kollektiv har vi ansvar för miljön och arbetsmiljön. Tonen på arbetsplatsen eller vid kyrkkaffet. Som kollektiv är vi ansvariga för vår livsstil som vi vet på flera sätt inte är hållbar.

Men den kollektiva bikten i högmässan innebär också att var och en av oss, i tysthet, kan bekänna våra högst personliga synder. Igen annan än Gud och du själv hör. Och Gud har absolut tystnadsplikt!

Därför bör prästen alltid säga. ”Hör nu varje hjärtas tysta bekännelse.”

Vi får inte glömma att soning och försoning hör samman.

Förlåtelsen innebär att vi får lämna det gamla bakom oss och börja på nytt. Varje morgon nya möjligheter. ”Var dag är en sällsam gåva, en skimrande möjlighet.”

Men har man stulit 1000 kronor av någon, så räcker det inte att be om förlåtelse när man ångrar sig- först måste man betala tillbaka 1000-lappen.

Detta gäller alla synder, först soning – sedan försoning.

Nu är det så att alla skulder inte går att betala. Alla brott går inte att sona. Man kanske har skadat eller sårat någon som man inte mera träffar eller som vägrar ha kontakt med en. Då blir det svårt.

Men man skall åtminstone ärligt försöka.  När det inte går finns två saker att göra. Det första är att leta efter en bra kompensation. Det kan verka krystat, men är inte alls fel.

Ett exempel .Om jag (eller du)misskött relationerna till mina (dina) egna barn – och de vänder sig bort från mig(dig) på ett hopplöst sätt, kan man vara god mota andra barn man träffar. Det gör inte det gjorda ogjort – men det är ändå bra.

Den andra saken man kan göra är att förlita sig på nåden.

Gud vill att vi skall kasta av oss våra ryggsäckar som är fyllda av tyngande stenar. Så att vi blir fria att leva glada och kärleksfulla för våra medmänniskor och för oss själva. När vi inte ens orkar kasta av oss ryggsäcken, vill Gud själv befria dig från den. Det är förlåtelsens djupaste innebörd.

Annonser