Förlorad och återfunnen – en liknelse om Gud

 

 

 

 

Predikan 2018-06-17 Orkesta 3:e efter tref ”Förlorad och återfunnen” Luk 15:1-7

Dagens evangelietext är både provocerande och konstig. Fariséerna tycker att Jesus umgås med fel människor. ”Den mannen umgås med syndare och äter med dem”- så sa de.

Jesus svarar –som så ofta- genom att hitta på en berättelse. En liknelse. Och sen får man tänka själv. Idén med liknelserna är oftast just detta. Man får själv tänka ut svaret på sin egen fråga, men man kan få hjälp att tänka av liknelsen.

Den här berättelsen är ganska ologisk. Det verkar inte klokt att lämna 99 får i öknen för att leta efter ett enda som sprungit bort. Under letandet blir de 99 utan skydd av sin herde. Tänk om vargen kommer? Tänk om det försvunnit ytterligare 10 får när herden återvänder?

Herden i liknelsen har en alldeles för stor risk, för att det skall vara vettigt.

En logisk kalkyl säger att det är klokare att satsa på att behålla de 99 fåren och låta det får som sprungit vilse få klara sig själv. Hittar det tillbaka så gör det det. Hittar det inte tillbaka så har ändå flocken med de 99 fåren behållits.

Utilitarism kallas en filosofisk lära som säger att det moraliskt rätta handlandet är det som leder till så bra resultat som möjligt för så många som möjligt.

Utilitarism är ganska vanligt som ide´ i samhället.

Bättre att operera 20 knän än ett hjärta , om det kan ske till samma –begränsade- kostnad?

Bättre att de flesta lär sig läsa, även om det innebär att de mest funktionshindrade måste hoppas över.

För många år sedan besökte jag Gazaremsan. Jag gjorde det tillsammans med ett svenskt par som arbetade för IM (Individuell Människohjälp). I Gaza hade IM en skola för funktionsvarierade unga flickor. På den tiden kallade man dem förståndshandikappade. Om flickorna hade bott i Sverige hade de gått i så kallad ”särskola” Detta var i slutet av 70-talet. Utbildningsnivån bland fattiga i Gaza var på den tiden inte särskilt hög. Jag frågade om det inte hade varit vettigare att satsa på att fler normala unga fick gå i skola och lära sig läsa, skriva och räkna. Nej fick jag till svar. Detta handlar om att visa en Kristen syn på människovärde. Den funktionsvarierade flickan hade tidigare hållits gömd(man skämdes för såna barn) och nu blev hon den enda i den familjen, som vi besökte, som kunde läsa och skriva. Hon läste åt sina föräldrar och syskon. Hon var samma person som innan, men nu var hon värdefull. Hon var det förlorade fåret.

Mängden människor påverkar vårt tänkande och våra förhållningssätt.

När jag var barn fanns det inga tiggare i Sverige. Nästan inga. Inte ens i städerna. Om man då såg en tiggare , var det inte så svårt att se den individen och inte så svårt att engagera sig . Inte så svårt att visa den personen kärlek.

Men i dag finns det tiggare utanför varenda ICA-affär och var enda Coop-affär. Och det gäller också på landet.

Tiggarna är nu så många att vi inte förmår se individerna. När de blir många blir det svårare att älska var och en av dem. Kanske borde man välja ut ”sin” tiggare. En som man presenterar sig för och som man lär sig namnet på.

Låt oss gå tillbaka till liknelsen om det borttappade fåret. När man hör en liknelse så är det som när man läser en roman. Eller ser en film. Den blir intressant i högre grad om jag kan identifiera mig med någon av personerna. Är jag det vilsesprungna fåret? Eller är jag herden som letar efter fåret? Eller tillhör jag de 99 som inte är på rymmen, men som har lämnats åt sitt öde i öknen?

Vi vet inget om det bortsprungna fåret. Vi vet bara att det är bortsprunget.

 

När det gäller en annan av denna söndags liknelser vet vi mer. Jag tänker på liknelsen om den förlorade sonen. Han var slarvig .Han fick ut sitt arv i förväg och levde oansvarigt i sus och dus i främmande land. Där finns också en hemmavarande son som sköter sig oklanderligt. Han blir riktigt sur när fadern ställer till fest när den förlorade sonen kommer hem. Han tycker att han, som skött sig , borde belönas och inte lillebror som inte skött sig. Det hela verkar orättvist. Och det är orättvist.

Till dagens texter hör också liknelsen om det borttappade silvermyntet.

Alla de här liknelserna handlar om samma sak. De berättar om Gud.  Att Gud aldrig slutar att leta efter borttappade människor. Och att Gud blir glad –när återföreningen sker.

De finns ganska många människor som tycker om sig själva att de är hopplösa fall. Man tycker sig mer eller mindre värdelös. Det kan vara på grund av att man misslyckats i sina ambitioner. Det kan vara på grund av arbetslöshet eller på grund av sjukdom. Eller på grund av skilsmässa. Eller en havererad ekonomi. Eller att man känner sig –eller är – förbigången på jobbet eller i privatlivet.

Ja många känner sig värdelösa.

Men- och det är det gemensamma i dagens liknelser- för Gud är ingen värdelös. Tvärt om!

Psalm 791 i vår psalmbok handlar om detta.

 

”Du vet väl om att du är värdefull,

Att du är viktig här och nu,

Att du är älskad för din egen skull,

För ingen annan är som du.”

Annonser

Återinvigning av Vada kyrka

Invigningstal vid återinvigningen av Vada kyrka 2018-06-10

I Faderns, Sonens och Den Heliga Andans namn.

Många tankar kommer för mig nu när jag fått i uppdrag att återinviga Vada kyrka.

Den första är att jag , när jag var liten, tänkte det är tur att kyrkorna är byggda av sten-då kan de inte brinna upp!

Men jag hade fel! Vada kyrka har brunnit flera gånger!

Och återinvigts flera gånger. Jag är glad att anledningen är en annan i dag.

Det andra jag tänker på är att jag läste en artikel med rubriken ”Bara – socknen som inte ville dö”- det var för ganska många år sedan. Bara var en liten socken på Gotland. Kyrkan brann –jag tror att det var på 1600-talet (fast det står annorlunda i Vikipedia!) Den blev aldrig återuppbyggd. Socknen var för liten. Man fick uppgå i Hörsne. År 1884.  Församlingssammanslagningar är inte en alldeles ny sak- men epidemin har spritt sig med oroande fart de senaste decennierna.

Baraborna fortsatte att gå till sin kyrka-som då blev ruin och nu är ruin. De fortsatte att välja sina kyrkvärdar fast församlingen inte ”fanns”. De fortsatte att vårda sin kyrkogård och de fortsatte att begrava sina döda där. Och så är det än i dag!

Jag tänker att jag ärligt kan säga i dag: ”Vada, socknen som vägrade att dö!”

Det tredje jag tänker på är att pastor Loci ,Anders, gjorde mig uppmärksam på att Ärkebiskop Henrik år 1404 utlovade att den som besökte Vada kyrka vissa bestämda dagar och dessutom lämnade bidrag till kyrkans förskönande och fulländning (den var inte riktigt återställd efter en brand) erhöll 40 dagars avlat. 40 är ett heligt tal i bibeln. Men vad innebär saken egentligen? Avlat betyder efterskänka –i grunden samma ord som ”förlåt”. Det som efterskänktes var den botgöring man blivit ålagd, efter syndabekännelsen(bikten). Det blev i alla fall pengar till kyrkans förskönande och fulländning.

Det fjärde jag tänker på är en gudstjänst som jag firade här i Vada kyrka för många år sedan. Det var en långfredag. Det kom många gudstjänstfirare. Jag gjorde ett överslag och kom fram till att cirka 25 % -en fjärdedel av församlingen var i kyrkan! Jag var kyrkoherde i Täby då och tänkte mig genast in i hur det skulle vara om 25 % av Täby församlings medlemmar skulle komma till kyrkorna. Det skulle bli minst 10 000 personer! Och Täbys fem kyrkor rymmer kanske 1000- om man sitter jättetrångt!

Vada församling vägrade att dö! Låt oss bedja  :

I Faderns och Sonens +den heliga Andas namn.

Vi är samlade att fira vår första gudstjänst i denna kyrka efter renoveringen.

Här skall vi lyssna till Guds ord,

Fira dop och nattvard,

Bekänna, bedja och lovsjunga.

Låt oss lyssna till Gamla testamentets ord om Herrens tempel. Så står skrivet i första konungaboken:
”Vid invigningen av Jerusalems tempel trädde Salomo fram inför Herrens altare i närvaro av Israels hela församling och lyfte upp sina händer mot himmelen och sade: ´Herre, Israels Gud, ingen Gud är dig lik, uppe i himmelen eller nere på jorden.

Men kan då Gud verkligen bo på jorden? Himlarna och himlarnas himmel rymmer dig ju inte. ´Hur mycket mindre då detta hus som jag har byggt! Men vänd dig då till din tjänares bön och åkallan, Herre min Gud, så att du hör det rop och den bön som din tjänare nu uppsänder till dig` ”(1Kon 8:22 ff)

Nya testamentet talar om församlingen som ett tempel av levande stenar:

”Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus själv som hörnsten. Genom honom hålls hela byggnaden ihop och växer upp till ett heligt tempel i Herren; genom honom fogas också ni samman till en andlig boning åt Gud” (Ef. 2:20–23)

Vi ber:

Gud gör Vada kyrka till en bönens och stillhetens plats.

Kom med din ande till alla som kommer hit.

I Jesu namn. AMEN

Vada kyrka är nu återinvigd!

2018-06-09 Johan Blix, kontraktsprost