Förlåtelse 2

Förlåtelse 2

 

När jag var 15 år kom pappa till mig en söndag och sa:”Du får ta söndagsskolan ,Johan-jag har fått plötsligt förhinder”. Jag hade aldrig ansvarat för söndagsskolan tidigare, men jag visste hur det gick till eftersom jag själv varit elev där i många år. Jag antog utmaningen(hade kanske inget val-men blev glad) och skrev ner en ordning på pappas ”Halda”.

Ordningen för söndagsskolan ,som var i Dalhems kyrka, var som en högmässa utan nattvard i miniatyr. Allt för att barnen skulle lära sig och inte känna sig vilse i högmässan.

Det var textläsning, trosbekännelsen, välsignelsen ,predikan med söndagsskolplanscher, sång, kollektupptagning och ljuständning. Kollektupptagning och ljuständning gjordes av elever som utsågs till ”kyrkvärdar” för varje tillfälle.

Till att tända ljusen på altaret utsåg jag en liten flicka, kanske fem år gammal. Hon blev glad och tog sig an uppgiften. Jag fick hjälpa henne att nå upp till ljusen(eller om jag tog ner ljusen till hennes nivå, jag minns inte). Hon tände tändstickan mot plånet och därefter ljuset. Först det ena och sen det andra.

Sen gick hon tillbaka till sin stol, vi satt på rottingstolar i koret. När hon suttit ett ögonblick började hon kissa. Rakt genom underbyxorna, genom rottingsitsen och ner på marmorgolvet. Det rann en ganska strid ström av kiss längs marmorgolvet. Det hördes också, alla var dödstysta.

Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag hade inte förstått att hon var för liten för uppgiften. Kanske hade hon aldrig tänt en tändsticka förut ? Små barn kan bli kissnödiga av att komma nära eld som hastigt flammar upp.

Vad skulle jag göra?

Flickan tittar på mig och säger med stadig röst :”Johan, det gjorde inget!”

Hon förlät mig för det hon själv hade gjort, eftersom det var mitt fel att hon gjorde det.

Ibland behöver vi förlåta ”dem oss skyldiga äro”, även när vi blivit utsatta för förorätter.

Allt för att återställa den skadade relationen.

Detta är också en viktig aspekt av innehållet i förlåtelsen.

 

 

Annonser

Förlåtelse

Förlåtelse

 

Om man frågar en person på sitt yttersta, när döden är nära, om vad som är det viktigaste i livet tror jag att de flesta svarar; våra relationer. Eller kanske rent av ;kärlek?

För oss människor är våra relationer helt avgörande för vår livskvalité. Men  de är sköra. De kan lätt skadas och gå sönder. Det kan bero på missförstånd, avundsjuka, girighet, rädsla,   och andra typer av svek.

Hur lagar vi brustna relationer ?

Ett vanligt sätt är att den förfördelade frågar: hur kunde du göra så? Om du kan ge mig en rimlig förklaring så att jag kan förstå ,då skall jag förlåta dig.

Ett annat sätt är att den förfördelade säger: Om du lovar att aldrig göra så igen, då skall jag förlåta dig.

Ett tredje sätt är att den förfördelade säger: Kan du så kan jag. Har inte du varit otrogen så kommer också jag att vara otrogen -och sen är vi kvitt. Därmed är du förlåten.

Ett fjärde sätt är att den förfördelade säger: Om du ger mig det där sommarstället som du äger och som du vet att jag vill ha, då är saken ur världen och du är förlåten.

Det är inte fel med förklaringar. Det är inte fel med soning. Soning och försoning hör ihop. Har jag stulit 1000kr och ångrar mig räcker det inte med att jag ber om förlåtelse -jag skall också (först) betala tillbaka 1000-lappen. Men vissa brott kan man inte sona. Har man dödat någon och ångrat sig, så kan man inte göra den döda levande igen. Man kan, så gott det går, försöka vara god mot de efterlevande eller mot andra.

Men alla de fyra sätten att försöka laga brustna relationer, som jag nämnt är något annat än förlåtelse i dess djupaste och viktigaste innebörd.

Det första är en förklaring. Det räcker att förstå.

Det andra är ett avtal. Om du lovar så skall jag…..

Det tredje är att upprätta en balansräkning. Jag tar mig rätten att göra samma fel som du.

Det fjärde handlar om kompensation. Jag erbjuds betala mig ur min skuld.

 

Liknelsen om den förlorade sonen(Luk 15:11-32)är en av bibelns mest kända texter. Den kan sägas handla om omvändelse. Den förlorade sonen ”kom till sig själv” när han tänkte igenom sitt öde i främmande land. Och han förstod vem han egentligen är och var han hör hemma.

Men en minst lika viktig förståelse av liknelsen är att den handlar om förlåtelse.

Fadern i liknelsen frågar inte sonen varför han slösade bort sitt arv i främmande land och levde i sus och dus. Han avkrävdes ingen förklaring. Fadern avkrävde inte heller sonen ett löfte om att aldrig igen göra om sina dumheter. Fadern krävde inte heller någon kompensation(motprestation) av sonen för att han skulle vara välkommen och tillbaka i hemmet.” Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade honom och kysste honom ……..nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.”

 

Det fornnordiska ordet förlåtelse betyder lämna efter sig. Lämna bakom sig. Släppa, övergiva.

Förlåtelsen behöver aldrig någon annan motivering än sig själv. Möjligen skulle man våga säga att förlåtelsens motivering är kärlek.

Vad kan då förlåtas ? Egentligen är det endast de ”oförlåtliga synderna” som vi behöver förlåtelse för, för att relationen skall helas. De andra försyndelserna kan ju kanske förklaras eller avtalas bort.

Jesus får en gång frågan: ”Hur många gånger skall jag förlåta min broder, är sju gånger nog?” Han svarar :”inte sju gånger utan sjuttio gånger sju gånger”.

 

Vi behöver inte be Gud om förlåtelse för att få den. Gud är kärleken. Men vi behöver be bönen om förlåtelse och att vi bättre skall kunna ta emot nåden, förlåtelsen.

 

”….förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåt dem som står i skuld till oss…”

 

Utan villkorslös förlåtelse för att återupprätta brustna relationer är ett värdigt vuxenliv inte möjligt.