Gustaf Björcks begravning i Uppsala 22 mars 2019

 

 

Klas Gustaf Elias Björck föddes i Visby 23 februari 1956. Han växte först upp i Dalhems prästgård där vår far var kyrkoherde.

Gustaf döptes innan visitationshögmässan i Dalhems kyrka 6 maj. Döpelseakten förrättades av Biskop Algot Anderberg. Biskopens hustru Yvonne – som var dotter till Natan Söderblom, bar Gustaf till dopet och blev hans fadder. Ytterligare fyra faddrar var kyrkvärden Ernst Nilsson och h.h. Elina från Dalhem samt kyrkvärden Willy Larsson och h.h. Inga-Lisa från Hörsne.

Vi tillhör en gammal prästsläkt och det fanns en outtalad förväntan om att traditionen skulle föras vidare. När Gustaf föddes lär jag ha sagt ”Det va tur att de blei ein sork –så nu slippa ja bli präst ”.

Men Gud ville annorlunda och vi blev båda präster.

När Gustaf var 10 år, och jag var 20, var jag i det militära som värnpliktig kadettsergant. Gustav ville vara som jag och marschera. Han tjatade; och Gustaf och jag marscherade (gick till fots) från Visby till Burgsvik. Det är en sträcka på 90 kilometer. Vi sov under bar himmel. Vandringen gav gemenskap. Vid den tiden bodde familjen på Biskopsgatan 3 i Visby.

Gustaf och jag hade också det gemensamt att ingen av oss klarade gymnasiet första gången vi försökte –utan fick avbryta och återkomma.

Gustaf ägnade två år av sin ungdom åt att utbilda sig till sambandsofficer i pansarbataljonsstab. Jag själv är utbildad stridsvagnskompanichef. Detta gjorde att vi disponerade ett gemensamt språk. Ett språk där varje ords betydelse är exakt och måste vara exakt. Minst lika exakt som orden måsta vara inom praktisk filosofi. Vi hade ofta olika åsikter, men nästan aldrig uppstod missförstånd.

Intresset för samhällsansvar och politik fick vi hemma vid middagsbordet. Gustaf var mycket engagerad hela sitt liv på olika sätt. Han var också mer än allmänbildad i samhällskunskap och statskunskap.

Den 20 januari 1985 prästvigdes Gustaf i Luleå av biskop Olaus Brännström. Pappa och jag var hans assistenter. Efter tjänst i Vännes och i Gräsgård på Öland (där vår farfar var tf kyroherde) fick Gustaf en personlig tjänst med placering på Svenska institutet för missionsforskning. Hans missionsintresse vaknade redan i tonåren. Och det blev inkom missionsvetenskap som han forskade o disputerade.

Äktenskapet med Liseli betydde väldigt mycket för Gustaf. Vi pratade nästan dagligen i telefon de sista 10 åren och Gustaf sa nästan aldrig jag – utan VI. Det var Gustaf och Liseli, när han rapporterade om livet på Luthagsesplanaden.

Gustaf, min älskade broder, var en kärleksfull människa. Med ett skärpt intellekt. Och mycket kunskap. Han var vänfast och ett stöd för många. Hans förankring i evangeliet om Jesus Kristus var total liksom hans förankring i Svenska kyrkan.

Livet var under stundom mycket jobbigt för Gustaf. Han fick kämpa med sig själv och med sin trasighet. Men han gjorde det ofta med humor. Han kunde berätta en historia.

Gustaf var samtidigt en ovanligt hel människa. Så som vi alla vill vara. Det kunde upplevas som kompromisslöshet – men det handlade om att han var sann mot sig själv.

Den 27 februari dog Gustaf i sitt hem. Frid över hans själ. Frid över hans minne. AMEN.

 

Annonser

inled oss icke i frestelse………………

                                                                                                                                                 Sid 1(4)

Predikan 1:a i fastan 2019 i Frösunda kyrka, Prövningens stund

Prövningens stund- är överskriften i dag i evangelieboken.

Är det någon skillnad på prövning och frestelse?

I den Gamla översättningen av Fader vår, ber vi ”Inled oss icke i frestelse” och i den nya översättningen ber vi ”utsätt oss inte för prövning”.

Vi har väl en allmän känsla av att frestelse det är när någon försöker lura oss att göra något som är fel eller skadligt och som samtidigt kan verka lockande.

Och prövning är något annat. Det är något som vi möter i livet bara genom att leva och försöka överleva.

Att Gud skulle försöka lura oss att leva fel så att det skadar oss själva och andra faller på sin egen orimlighet. Luther säger också i sin lilla katekes att: ”Gud frestar ingen, men vi ber i denna bön att Gus skall beskydda och bevara oss, så att djävulen, världen och vårt eget kött inte bedrar och förför oss till vantro, förtvivlan och andra svåra synder och laster och att vi när vi frestas inte låter oss övervinnas utan kämpar för att vinna den slutliga segern.”

Men kan Gud utsätta oss för prövningar? Jo i en mening, kanske.

Svårigheter som vi möter i livet kan tolkas –som att Gud utsätter oss för prövningar. Om det i någon objektiv mening är det eller ej ;är dels ganska ointressant och dels omöjligt att få reda på.

Jag kan ta ett näraliggande exempel. När jag just skulle börja min prästgärning drabbades jag av en sk ”aneurysm” –det är att ett blodkärl brister på grund av en medfödd svaghet i boldkärlet. Man talar om aneurysmer på stora kroppspulsådern och aneurysmer i hjärnan. Oftast får man inga förvarningar utan är helt symptomfri tills det inträffar att blodkärlet spricker. I mitt fall var det i hjärnan. Man kan dö omedelbart av detta- men det gjorde inte jag. Ambulans och ambulansflyg till neurokirurgen på Karolinska. Efter några dygn(jag vet fortfarande inte hur många) så skickades jag tillbaka till Gotland och Visby lasarett för rehabiliteringsarbete. Jag låg där på en sal och kände ingen. Då kom en sockenpräst –han hette Alvar Boström- in i salen. Han kom inte för att besöka mig utan någon sockenbo som blivit inlagd. Men han kände igen mig och jag kände igen honom. Han bodde i mitt barndomshem och var min pappas efterträdare i Dalhems socken.Jag förstod att han skulle komma fram till min säng och i mitt undermedvetna tänkte jag nog att han skulle tycka lite synd om mig i min belägenhet. Men det gjorde han inte. Han kom fram till mig och sa: ”Johan ,så här gör Gud när han utbildar präster”. Naturligtvis glömmer jag inte den repliken –och fick mig en tankeställare. Och han hade rätt i att hela situationen och att jag drabbades av aneurysmen gjorde att jag på ett helt nytt sätt förstod livets skörhet och hur nära döden vi alla är varje dag.

Men att det skulle vara Guds vilja att jag skulle bli sjuk det har jag aldrig trott. Men att Gud kunde vända det onda till något gott – det tror jag.

Många, många kan vittna om ungefär samma. Man drabbas av en prövning i livet. Något ont som man helst inte vill skall hända – men när det händer så fördjupas och mognar man som människa. Men vad som är Gudomligt eller inte i detta beror på vem som tolkar. Och det behöver inte bero på om människan är troende eller ej. Jag har mött ateister som blivit troende på grund av prövningar som de genomlevt. Och det finns troende som tappar, eller nästan tappar, sin tro på grund av prövningar de mött i livet.

Sid 2(4)

En ganska vanlig förklaring till prövningsproblematiken är att det finns en mening, men vi kan inte se den nu- kanske senare?

Denna filosofiska tanke, som ibland förekommer som lösning på teodicéproblemet, finns i en mycket populär sång:

”Prövningar vi möta få,

Och vi ofta ej förstå

Herrens vägar, när Han önskar,

Att vi himlen skola nå.

Sina barn Han leder här,

Genom sorger och besvär.

 

Vi förstår Hans vägar bättre ovan där.

Ovan där randas morgonen,

Och därhemma samlas helgonen.

Vi skall då förtälja om vår resa här.

Vi förstår Hans vägar bättre ovan där.”

(Insjungen av tex Elvis och Carola)

 

Men dagens texter handlar om något annat. De handlar om en valsituation.

De handlar om det viktiga att välja att göra det rätta i prövningens stund. I frestelsens stund.

Evangeliet handlar om att Jesus prövas/frestas. Jesus hade en kamp att kämpa. Det var inte så enkelt att han aldrig tvekade om att han skulle gå upp till Jerusalem och lida och dö. Han kunde naturligtvis ha rymt ifrån hela företaget. Kanske gömt sig i bergen. Eller flyttat till Egypten. Om inte Jesus hade den valmöjligheten så var han inte fullt ut människa. Vi tänker oss gärna att allt i passionshistorien är förutbestämt. Predestinerat. Hela dramat när vi nu tar del av det i fastan är skrivet så att man tänker: det kunde inte ha gått annorlunda. Det gäller Judas som förråder honom. Vi tänker: vad synd att någon måste ha den rollen. Otur för Judas. Och Pilatus som verkligen försöker få Jesus frikänd. Men det verkar på förhand dömt att misslyckas.

Men under skeendet var inget självklart. Inte heller för Jesus själv. Han ropar i sin förtvivlan: ”Fader, om du vill det, så ta bort denna bägare från mig. Men låt din vilja ske, inte min.” Jesus ville alltså slippa och han har inte samma vilja som Gud Fader. Han skiljer här på min vilja och din vilja.

Jesus stod alltså inför en valsituation. Och hans mycket nära vän Petrus, ville påverka honom till att inte gå lidandets väg.(Matt 16:21-23).

 

Sid3(4)

Av detta kan vi lära oss att vi inte alltid kan lita på våra bästa vänner i prövningens stund. Även om de vill väl. Eller var kanske Petrus omtanke en omtanke om sitt eget ve och väl? Det får vi aldrig reda på. Till sist är vi ensamma vid beslutet i prövningens stund.

Vilka prövningar vi utsätts för varierar naturligtvis med vilka vi är och vilken situation vi befinner oss i.

Det kan vara ekonomiska frestelser, sexuella frestelser, drogfrestelser. Frestelser att tillskansa sig fördelar på någon annans bekostnad. Ja, du vet själv bäst vad som gäller för just dig.

Jesu frestelse var att överleva fastän han visste att det rätta skulle vara att ta konsekvenserna av sin förkunnelse och det liv han levat, utgivande för andra.

Prövningarna och vår förmåga eller oförmåga att stå emot dem är högst personliga. Det är viktigt att erinra sig detta: det som är svårt för en person är lätt för en annan.

En del människor är så hetlevrade att de ständigt måste skärpa sig för att inte klippa till andra, som bär sig dumt år. Andra åter är så lugna att intet eller ingen kan reta upp dem till slagsmål. Det är knappast någon prestation för en absolutist att avstå från den drink –men för en alkoholist kan det vara ett svårt beslut. Osv Osv

Av detta lär vi oss att vi inte skall döma om hur andra klarar eller beslutar i prövningens stund. Var och en kan endast sätta betyg på sig själv.

Vad är det då som man absolut inte får göra– enligt den kristna etiken?

Finns det någon lista att gå efter?

Får man svära, får man dansa, får man ha sex innan äktenskapet, får man tjäna mycket pengar, får man köra i en lyxig bil, får man åka flyg till Thailand (bara för att man har råd och vill det)får man undandra sig att hjälpa till för allas bästa?

Om det finns någon sån lista så skulle det kunna vara 10 Guds bud. Men även budorden kan tolkas olika av olika människor och i olika situationer.

En av Paulus huvudpoänger att en Kristen människa är fri. Det betyder fri från lagen. Fri från. Det finns ingen lista att gå efter. Paulus säger till och med att ”Allt är tillåtet; ja, men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet; ja, men allt är inte uppbyggligt” (1 Kor 10:23) Men detta betyder inte att man kan leva hur som helst. Det framgår av nästa vers ”Ingen skall söka sitt egets bästa, utan var och en skall söka den andres bästa”( 1 Kor 10:24). Ett annat korrektiv kommer i Galaterbrevet 5:13–14; ”Ni är ju kallade till frihet, mina syskon; bruka dock inte friheten så att köttet får något tillfälle. Utan ni bör tjäna varandra genom kärleken. Ty hela lagens uppfyllelse ligger i ett enda budord ”Du skall älska din nästa såsom dig själv.” ”

 

 

 

 

 

 

Sid 4(4)

 

 

Låt oss bedja:

Jesus, du som blev prövad i allt

Och förmådde fatta rätt beslut

Ge oss kraft att fatta rätt beslut när det gäller

Så att det inte skadar andra människor eller mig själv

Ge mig sinnesro att

Acceptera det jag inte kan förändra

Mod att förändra det jag kan

Och förstånd att inse skillnaden

 

Låt dock aldrig min sinnesro

Bli så total att den släcker

Min indignation över det

som är fel, vrångt och orätt

Att tårarna slutar rinna nerför

Mina kinder och vreden

Slocknar i mitt bröst

 

2019-03-09 Jb-x