Gustaf Björcks begravning i Uppsala 22 mars 2019

 

 

Klas Gustaf Elias Björck föddes i Visby 23 februari 1956. Han växte först upp i Dalhems prästgård där vår far var kyrkoherde.

Gustaf döptes innan visitationshögmässan i Dalhems kyrka 6 maj. Döpelseakten förrättades av Biskop Algot Anderberg. Biskopens hustru Yvonne – som var dotter till Natan Söderblom, bar Gustaf till dopet och blev hans fadder. Ytterligare fyra faddrar var kyrkvärden Ernst Nilsson och h.h. Elina från Dalhem samt kyrkvärden Willy Larsson och h.h. Inga-Lisa från Hörsne.

Vi tillhör en gammal prästsläkt och det fanns en outtalad förväntan om att traditionen skulle föras vidare. När Gustaf föddes lär jag ha sagt ”Det va tur att de blei ein sork –så nu slippa ja bli präst ”.

Men Gud ville annorlunda och vi blev båda präster.

När Gustaf var 10 år, och jag var 20, var jag i det militära som värnpliktig kadettsergant. Gustav ville vara som jag och marschera. Han tjatade; och Gustaf och jag marscherade (gick till fots) från Visby till Burgsvik. Det är en sträcka på 90 kilometer. Vi sov under bar himmel. Vandringen gav gemenskap. Vid den tiden bodde familjen på Biskopsgatan 3 i Visby.

Gustaf och jag hade också det gemensamt att ingen av oss klarade gymnasiet första gången vi försökte –utan fick avbryta och återkomma.

Gustaf ägnade två år av sin ungdom åt att utbilda sig till sambandsofficer i pansarbataljonsstab. Jag själv är utbildad stridsvagnskompanichef. Detta gjorde att vi disponerade ett gemensamt språk. Ett språk där varje ords betydelse är exakt och måste vara exakt. Minst lika exakt som orden måsta vara inom praktisk filosofi. Vi hade ofta olika åsikter, men nästan aldrig uppstod missförstånd.

Intresset för samhällsansvar och politik fick vi hemma vid middagsbordet. Gustaf var mycket engagerad hela sitt liv på olika sätt. Han var också mer än allmänbildad i samhällskunskap och statskunskap.

Den 20 januari 1985 prästvigdes Gustaf i Luleå av biskop Olaus Brännström. Pappa och jag var hans assistenter. Efter tjänst i Vännes och i Gräsgård på Öland (där vår farfar var tf kyroherde) fick Gustaf en personlig tjänst med placering på Svenska institutet för missionsforskning. Hans missionsintresse vaknade redan i tonåren. Och det blev inkom missionsvetenskap som han forskade o disputerade.

Äktenskapet med Liseli betydde väldigt mycket för Gustaf. Vi pratade nästan dagligen i telefon de sista 10 åren och Gustaf sa nästan aldrig jag – utan VI. Det var Gustaf och Liseli, när han rapporterade om livet på Luthagsesplanaden.

Gustaf, min älskade broder, var en kärleksfull människa. Med ett skärpt intellekt. Och mycket kunskap. Han var vänfast och ett stöd för många. Hans förankring i evangeliet om Jesus Kristus var total liksom hans förankring i Svenska kyrkan.

Livet var under stundom mycket jobbigt för Gustaf. Han fick kämpa med sig själv och med sin trasighet. Men han gjorde det ofta med humor. Han kunde berätta en historia.

Gustaf var samtidigt en ovanligt hel människa. Så som vi alla vill vara. Det kunde upplevas som kompromisslöshet – men det handlade om att han var sann mot sig själv.

Den 27 februari dog Gustaf i sitt hem. Frid över hans själ. Frid över hans minne. AMEN.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s