Covid-19

                                                                                                                                        2020-03-22      sid1(3)

 

Betraktelse till KRAU 2020-03-23 i Enskede – Årsta församling

Kyrkorådets ordförande Lennart Ängeby är noga med att våra sammanträden inte skall vara som ett kommunalt D:o

Någon form av förkunnelse eller kristen undervisning skall alltid förekomma på sammanträdena. Detta är naturligtvis en mycket god ordning som jag försökt svara upp emot.

Nu när vi är i ”coronatider” – vill jag börja med att sätta detta i perspektiv.

Jag börjar med att minnas Estoniakatastrofen. I min dåvarande församling var det (om jag minns rätt?)13 personer som omkom- och naturligtvis många, många flera som hade anhöriga eller vänner som dog. En sak som hände då – var att vanliga dödar nedprioriterades. Den som hade en nära anhörig som dog i en bilolycka eller i cancer blev liksom bortglömd i skuggan av den stora katastrofen. Det är en viktig lärdom att sorgen inte är mindre för de som mister en nära anhörig eller vän under ”vanliga” omständigheter än de som dött i katastrofen. De har samma behov som om katastrofen aldrig hade inträffat.

Jag fortsätter med att citera min mammas farfar Frans Abraham Blix . I sin ungdom var han präst i Degerfors församling (inte att förväxla med nuvarande Degerfors i Värmland) i Härnösands stift. En församling som hade en nästa lika stor yta som Gotland. Jag citerar ur ett brev från hans hand:” år 1868 började våren i Norrland vid midsommartiden, åkerns gröda frös bort på hösten. Hungersnöden bröt in även i Degerfors och härjade det året och det följande(1868)Dess följder voro icke blott fattigdom, där förr välstånd var bofast, utan även farsot, hungertyfus, som bortryckte många 1868 och 1869. Jag minns söndagar, då jag jordfäste ända till 11 döda. I en by 2 mil öster om kyrkan dog en förmögen bonde och hans hustru- lämnade efter sig 7 barn. De båda äldre voro fullvuxna.1869 insjuknade alla dessa barn och den ena pigan. Den andra pigan var frisk och skötte alla dessa sjuka natt och dag.”(Den friska pigan fick hjälp av en tonårsflicka som var ganska nykonfirmerad och visste vad hon gav sig in på, hon gjorde det av medveten Kristlig kärlek och det kostade henne livet)

”Huru jag själv kom med livet därifrån, från Degerfors och dess tyfusepidemi. Såsom jag förut nämnt hade jag sjukbesöken på min lott. De voro många och långa. Vanligen hämtades jag om aftonen, åkte ibland hela natten, innan jag kom fram till den sjuke, och då blev det afton igen innan jag kom hem. Och då kunde en skjuts stå och vänta på mig, stundom två skjutsar. En gång erinrar jag mig, stods där tre skjutsar. Då måste man hålla överläggning och besluta, i vilken ordning resorna skulle företagas och den ena skjutsen avlösa den andra, så att ingen tid onödigt förspilldes på vägarna. En gång hade jag icke legat i säng från söndags morgon till onsdags afton, då jag kom hem från flera sjukbesök. Och se, då var åter en skjuts vid prästgården för att hämta till en sjuk. Jag sporde om den sjuke låg på sitt yttersta, så att det var bråttom. Skjutsbonden svarade; inte är det bråttom, men nog ligger han för döden, ty han har kräfta i huvudet……..”

Jag citerar Frans Abraham för att vi skall få in vår situation i perspektiv.

”Vad gör vi nu?” är en fråga jag hört på sistone.

Vi skall inte agera som under Estoniakatastrofen eller Tsunamikatastrofen så att vi låter den ena döden eller det ena sjukdomstillståndet vara viktigare än det andra – eftersom de båda är lika allvarliga för individen.

 

Sid 2(3)

 

 

Vi skall inte heller dra oss undan vårt personliga ansvar som kristna för att bistå människor i utsatta situationer – även om det innebär risker för oss själva. Detta betyder inte att vi skall vara dumdristiga. Vi lever inte på 1860-talet som Frans Abraham Blix gjorde. Vi skall inte – i onödan- utsätta oss för livsfara för att vara hjälpsamma.

Kanske kan vi lära oss något?

Att vår situation inte är historiskt unik.

På 1860-talet kom prästen inte för att bota den sjuke- utan för att om möjligt rädda dennes själ. Vad kan detta betyda i dag?

Kanske betyder det bland annat att också en dödssjuk människa är en levande människa med olika behov, som vi som kristna skall ta på allvar och möta. Och att den sjuke som vill ha själavård i livets slutskede skall få det.

Vad skulle Jesus göra? En ofta relevant fråga som vi ibland har anledning att ställa oss.

Därmed inte sagt att vi alltid skall göra som Jesus gjorde, enligt Nya testamentet. Jesus ”rörde vid” de spetälska. Han betraktade inte en smittad sjuk som en icke-medlem av samhället. Dessutom botade han dem!

Vad skulle Jesus göra och tänka i vår församling i dag?

Jag tror inte att han skulle säga att vi till priset av smittorisk skulle fira nattvard. Han finns ju ändå i våra liv. Ingemar Johanson skaldar: ”Hela ditt liv är ett samtal med honom, som bär universum och bor i ditt hjärta” (Sv.ps 762)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sid 3(3)

Jesus kristus finns i oss och i hela universum:

DEN KOSMISKE KRISTUS

Den kosmiske Kristus

Håller jorden i sin högra hand

Och solen i den vänstra

 

Hans kropp

För dig utgiven

Uppfyller vår galax

Hans andning

Är Helig ande

Fyller universum

Och

Våra lungor

 

Det var Han,

Född av Gud Moder i Himmelen

Före all tid

Som föddes i Betlehem

Av jungfru Maria

För att guds kärlek,

Livets mening,

Skulle ta gestalt

Utanför lustgården

JB-x