Av goda makter underbart bevarad………

Predikan Nyårsdagen i Vårfrukyrkan i Fruängen 2017

 

”I dag är första dagen på resten av ditt liv”, så kan man naturligtvis med all rätt säga varje morgon som man vaknar. Men på nyårsdagen är det särskilt tydligt att det är sant.

Vi har ett årsskifte. Nu skriver vi 2017 – och då menar vi 2017 år efter Kristi födelse. Jesus är med varje gång vi daterar en skrivelse eller tittar i en klander.

Vid årsskiften är det vanligt att man blickar tillbaka och försöker summera året som gått. Vilka händelser var de viktigaste i världen, i Sverige och i mitt eget privatliv ? Det som plågat oss mest är rapporterna från kriget i Syrien och Irak. Genom flyktingströmmarna har det kommit nära oss. Många tänker att 2016 varit ett dåligt år. Ett år präglat av våld och ondska.

Också på det personliga planet, i våra privatliv, har det för många varit så att 2016 varit kantat av sjukdom, sorg och andra motgångar i arbetslivet eller familjelivet.

Och så ser vi framåt med nya goda önskningar och förhoppningar om det kommande året. Vi önskar fred på jorden, vi önskar att lidandet och hungern skall lindras. Vi kanske lovar att själva försöka vara godare människor. Vi hoppas kanske gå ner i vikt och sluta röka. Ja du vet bäst själv vilka förbättringar du önskar dig och de som står dig närmast.

I församlingen och här i gudstjänsten är det på samma sätt. På Nyårsdagen blickar vi tillbaka och nästan samtidigt sträcker vi oss mot framtiden.

Men vi använder andra ord än man gör i massmedia.

Vi börjar med ordet tack!

Att tacka är inte en känsla, det är en aktivitet. Något vi gör. Ibland kommer denna aktivitet ur en känsla av tacksamhet.

Att vara tacksam och att tacka är en livshållning. En viktig del at den kristna livshållningen. I dag tackar vi för året som gått. Vi tackar för 2016. Det finns alltid mycket att tacka för. Själv tackar jag för att jag fått leva ytterligare ett år. Fått leva och vara någorlunda frisk och utan smärta. Jag tackar också för all godhet som funnits i världen och i min egen omgivning under året. Den dagliga godheten som gör att världen inte faller samman – den skrivs det inte så mycket om i tidningarnas årskrönikor. Men den dagliga godheten i olika former är det som gör att vi kan leva.

Flera psalmer uttrycker denna tackets grundhållning.

”Tack, min gud, för vad som varit!

T ack för allt vad du beskär!

Tack för tiderna som farit!

Tack för stund som inne är!

Tack för ljusa varma vårar!

Tack för mörk och kulen höst!

Tack för redan glömda tårar!

Tack för friden i mitt bröst!”(Sv.ps 261)

Vårt andra ord vid tillbakablicken är förlåt.

Allt blev verkligen inte bra 2016. Det måste vi erkänna. Som människa har jag del i mänsklighetens kollektiva skuld. Det gäller inte minst klimat- och miljöfrågorna.

Också på det personliga planet har de flesta av oss skuld. Allt blev inte bra. Vi svek oss själva och människor som står oss nära. Det är bara att erkänna.

Vi ber :”Förlåt oss våra skulder, så som vi ock förlåta dem oss skyldiga äro.” En skuld skall man försöka betala. En känd svensk myntade :”Den som är satt i skuld är inte fri.”

Men ibland går det inte att betala skulderna. Då återstår bara förlåtelsen. Benådningen.(Att skuldebrevet rivs sönder) Om vi skall få friheten. Den frihet vi så väl behöver för att kunna leva att gott liv till glädje för oss själva och för andra.

I dagens GT-text står det: ”Herrens nåd tar inte slut, hans barmhärtighet upphör aldrig. Varje morgon är den ny….”(Klagovisorna:3:22-26)

Grundbetydelsen ,ursprungsbetydelsen, av ordet förlåt är ungefär: ”Övergiva”, ”Lämna bakom sig” eller ”släppa efter”.

Vi kunde gott tillägga: att glömma.

Det som har varit kan tynga oss. Ibland talar man om att var och en har sin ryggsäck att bära genom livet. När förlåtelsen händer, då kränger man av sig ryggsäcken, lägger ner den på livets stig och vandrar vidare rakt fram utan den bördan. Stegen blir lättare. Man får mer kraft också att hjälpa andra.

När vi som kristna ser tillbaka på året som gått, då är ordet tack och ordet förlåt våra viktigaste hållpunkter.

På nyårsdagen blickar vi också framåt. Sträcker oss mot olevda dagar och månader. Hur vill vi att 2017 skall bli. Vad väntar oss och vad förväntar vi oss?

Vi kan inte leva i det som ännu inte hänt. Vi kan bara leva i nuet.

Men hur vi lever i dag kan ha betydelse för morgondagen. Och vi har alla hört talas om självuppfyllande profetior.

Det ligger en viss psykologisk sanning i uttrycket. Det vi väntar oss brukar hända mer än det vi inte väntar oss. Det finns forskning som visar att barn som vi har positiva förväntningar på lyckas bättre i skolan, än barn som vi har negativa förväntningar på. Inom pedagogisk forskning kallas detta för ”Matteuseffekten” (Matt 25:29).

Det har betydelse, stor betydelse, vilka önskningar och förhoppningar vi har inför 2017.

”I Jesu namn” – så är dagens överskrift i evangelieboken. Det är den 8:e dagen efter Jesu födelse. Därför är det en kristen helg. På den 8:e dagen efter födelsen skulle barnet omskäras och få sitt namn. Nyårsdagen har också varit förlagd till andra dagar på året , i andra kalendrar, även i kristen tid.

Vi har överfört betydelsen så att vi önskar oss ett år ”I Jesu namn”.

Det är ett år 2017 fyllt av kärlek och godhet. Också av skönhet.

I trosbekännelsen säger vi om Jesus :    ”……..därifrån igenkommande i härlighet…..”.

Jesus kan sägas vara ”Han som kommer från framtiden” Jesus finns alltså redan i hela 2017,innan vi själva är där. Det gör att vi med tillförsikt kan möta framtiden. Vi skall vara Guds medskapare i framtiden. Hoppet om en god framtid skall bäras av oss.

 

”Av goda makter underbart bevarad det främmande och nya väntar jag.

Guds nåd är ny var afton och var morgon.

Han väntar oss i varje nyväckt dag

 

Låt varmt och still ljus i kvällen brinna.

Som du i mörkret tände världens ljus,

Så för du här din mänsklighet tillsammans

Och är på vägen moln och eld och Gud

 

När nu till stillhet allt omkring oss sjunker

Du låter nya klanger växa fram.

Vi hör den sång som alla världar sjunger,

I hopp och tillit ropar de ditt namn.(Sv.ps 509)

 

(Skriven nyårsafton 1944 i fängelset av Dietrisch Bonhoffer)

2016-12-31 JB-x

 

Annonser

Feministisk Gud?

 

 

 

Predikan 17 dec 2016 Mariadagen i Brännkyrka kyrka

I dag är det en av kyrkoårets två Maria-dagar. Den andra är Jungfru Marie bebådelsedag- och den inträffar förstås helst exakt nio månader innan jul.

Det finns också en tanke om att Gud skapade, när dag och natt var lika långa. Det var en harmonisk dag. En dag av jämvikt. Dagens evangelietext är den direkta fortsättningen av evangeliet på Jungfru Marie bebådelsedag.

Den handlar om två kvinnor som samtalar med varandra. Två blivande mödrar. Den ena skulle föda Johannes döparen och den andra skulle föda Jesus.

Båda sönerna blev avrättade. Johannes döparens huvud serverades på ett fat för att konungen inte skulle bryta en ed. Han beordrade döden för Johannes-fastän han visste att Johannes var oskyldig. Med Jesus var det på ett liknande sätt. Pilatus ville inte beordra Jesu avrättning- men han räknar fel på folkets reaktion. Han ber dem välja mellan Jesus och Barrabas- och naturligtvis tror han att folket skall välja att frige Jesus. Men så blev det som bekant inte.

Men i dag skall vi inte ha focus på Johannes och Jesus- utan på deras mödrar.

Två blivande mödrar talar med vandra. Ett förtroligt samtal mellan gravida kvinnor. Kanske kan ingen annan förstå, som inte varit i den situationen. I varje fall kan ingen man riktigt förstå detta på samma sätt.

Det står också i evangeliet att Elisabet och Maria var släkt med varandra. Men det står inte hur.

Två blivande mödrar, som båda vet med sig att deras havandeskap är något Heligt. De bär Heligheten inom sig. De bär heligheten i sina egna kroppar.

Detta kan utan tvekan sägas om alla blivande mödrar – att de bär Heligheten i sina kroppar. Livet självt är Heligt! Ingen vet det så väl som en mor, föreställer jag mig.

Bibelns tid var på flera sätt männens tid. Prästerna var män, och profeterna var män – dock inte alla. (Hanna, Mirjam och Debora nämns i Bibeln)Kungarna var män.

Men utan kvinnor blir det inga män. Alla män har blivit födda av en kvinna.

Därför är kvinnan alltid före mannen.

I Judisk tradition är den man en jude som har en judisk mor. Det hjälper inte med en judisk far. Det är inte tillräckligt för att bli jude. En Judisk mor skall det vara.

Jag tänker också att kvinnorna inte endast är bärare av livet och är de som föder nya människor till liv. Söner och döttrar.

Nej, jag tänker också att kvinnorna värnar och skyddar och beskyddar sina barn i högre grad än männen gör det. Är det verkligen så? Du har ditt eget svar på den frågan i ditt eget hjärta!

I det pågående kriget i Syrien har det förekommit filmer och andra bilder på just mödrar som skyddar sina barn. Som vägrar att släppa ifrån sig  till och med sina döda barn.

Det finns särskilda kvinnoorganisationer som består av soldatmödrar. Att vara mor till en stupad son kan till och med förena israeliska och palestinska kvinnor i en gemensam organisation. Mest känd är väl den ryska soldatmödraorganisationen som protesterat mot olika krig.

Men Elisabet och Maria var inga soldatmödrar. Tvärt om. Men deras söner avrättades.

Vi behöver Maria som en kvinnlig gestalt i kristenheten som vi kan identifiera oss med.

Vid reformationen togs många helgonbilder bort i våra kyrkor. Detta var en ,kanske orättvis, tolkning av Luther som menade att Gud inte behöver några ”vikarier” (Jfr Engelskans vickar ). Inga mellanhänder mellan den enskilde och Gud (Fader, Son och Den Helige Ande) behövs.

När man ber skall man be direkt till Gud.

Men vi behöver Maria. Eftersom livet är sådant. Det finns i mänskligheten både män och kvinnor. Och en hel del människor som inte känner sig som varken män eller kvinnor. Vi har alla manliga och kvinnliga drag. Eller manliga och kvinnliga delar i vår personlighet. Det gäller alla människor.

Det kvinnliga i religionen. Det kvinnliga i kristendomen, framträder inte endast genom de kvinnliga profeterna och genom Elisabet och Maria. Fadern och Sonen bär ju manliga drag i sin språkgestalt. Men Den Heliga Andan – som man förr sade, är femininum. Det hebreiska ordet för Anden är ruach – ordet betyder både ande och vind. Det är en femininform. En kvinnlig form.

En av våra kändaste och mest älskade psalmer har en kvinnlig metafor för Gud. Jag tänker på ”Bred dina vida vingar, oh Jesus över mig…”(Sv.Ps 190) Lina Sandell har här inspirerats av  Jesusordet i Matt 23:37 f:   ”Hur ofta har jag inte velat samla dina barn, liksom hönan samlar sina kycklingar under sina vingar…” (Kanske är Jesus inspirerad av Jes 31:5 ?)

I den Nicenska trosbekännelsen-som finns i våra psalmböcker- bekänner vi om Jesus ”Född av fadern före all tid…” ”Född och icke skapad…” Hoppsan. Hur var det nu? Kan Gud fader föda? Var det inte endast kvinnor som föder liv? Nej det är alldeles tydligt att Gud fader har den högst kvinnliga egenskapen att kunna föda fram liv. Det står i förtydligandet ”Född och icke skapad”.

Men vad var då särskilt med Maria?

Det särskilda med Maria var, som vi lärt känna henne genom skriften och traditionen, att hon bejakade sin uppgift. Uppgiften att föda världens frälsare. Hon inte endast sa JA. Hon stämmer upp i det som vi kallar Marias lovsång: (Lukas 1:46-55).

 

 

 

 

Guds hemlighter

 

 

1:a söndagen i Advent i Brännkyrka 2016-11-26

Vi har hört dagens berättelse många gånger. Jesus rider in i Jerusalem på en Åsna. Folket brer ut mantlar och olivkvistar – och de ropar och sjunger ”Hosianna, Hosianna, Hosianna.”

Det är en märklig händelse. Jesus måste ha varit en mycket känd person, eftersom han fick massornas mottagande. Eller så är det ”bara” hans anhängare från Gallileen som sluter upp?

De hade förväntningar på honom – det är helt klart. Hosianna betyder ungefär ”Kom och hjälp oss” eller ”kom och rädda oss” – det ordet kommer från hebreiskan och blev med tiden också ett hyllningsrop till konungen.

Hosianna Davids son – syftar på att Messias-folkets räddare- skulle vara son i rakt nedstigande led stammande från konung David.

Landet och staden Jerusalem hade ockuperats av Romerska krigsmakten. Många motståndsrörelser fanns. Liksom det finns många stridande rebellgrupper i Syrien och Irak i dag. Folket var krigströtta- eller snarare trötta på att vara berövade sin självständighet.

De olika grupperna ville se en ledare som kunde få folket med sig och befria dem från ockupationsmakten. För många- ja troligen för de flesta- var messiaslängtan en längtan efter en politisk ledare som skulle göra skillnad här och nu.

Kunde Jesus vara en sån ledare? – det var vad de hoppades på, de som ropade: Hosianna, Hosianna.

Nu gjorde Jesus de flesta besvikna. Kanske inte för att han red på en åsna- för det var ju ändå att uppfylla profetian från Sakarja. ”I ringhet kommer han, ridande på en åsna….”

Men de många hade nog glömt fortsättningen: ”Krigets vapen skall förintas. Han skall förkunna fred för folken..”

Jesus gick inte in i den rådande politiska situationen- så som många förväntade sig.

Hans budskap kan sammanfattas: det finns ingen militär seger som är kärleksfull och god. Lägg ner vapnen och förlåt varandra. Älska varandra – men gör först upp med dig själv.

Var och en i stridens olika sidor- skall ödmjuka sig och rannsaka sig själv. Förlåta sig själv. Sona sina brott och förlåta sina fiender. Detta är budskapet – varken mer eller mindre.

Alla ville ha fred och bli av med ockupationsmakten, helst segra över den. Men Jesus såg att också de Romerska soldaterna och deras befälhavare var människor skapade till Guds avbild. Ämnade att bli kärleksmänniskor.

Har Ni tänkt på att det är samma berättelse på Palmsöndagen som på första advent? Berättelsen om hur Jesus rider in i Jerusalem på en åsna. Matt 21:1-11.

Men överskriften är annorlunda på Palmsöndagen. Då står det ”Vägen till korset” I dag står det ”Ett nådens år”.

Samma text men olika budskap- är det möjligt?

Fast det finns något gemensamt också.

 

LÄNGTAN eller förväntan.

På palmsöndagen är det spänd förväntan på hur det hela skall sluta. Vad kommer att hända, när Jesus kommer in i Jerusalem? Kommer han att uppfylla folkets förväntan. Bejaka deras längtan?

Vi vet vad som sker: Han rensar templet, instiftar nattvarden, fängslas, torteras och avrättas. Korsfästs. Och uppstår på den tredje dagen!

På första söndagen i advent är det för oss längtan efter Julen. Vi längtar efter berättelsen om att Jesusbarnet skall födas i ett stall i Betlehem.

I båda fallen är det ”Guds hemligheter”(1 kor 4) som avslöjas för oss.

Vi är och skall vara förvaltare av Guds hemligheter.

Guds hemlighet är att det som ser stort och märkvärdigt ut – kanske inte är så mycket värt, om man skrapar på ytan. Och Guds hemlighet är också att det som kan se litet och oansenligt ut kan rymma oanade möjligheter och all storhet.

En fattig man som rider på en lånad åsna. Så tänker vi oss knappast en folkledare som skall förändra samhället och göra upp med ockupationsmakten.

Eller ett nyfött spädbarn som påstås vara Gud själv. Ett spädbarn som är helt beroende av sina mänskliga föräldrar och andras välvilja (jag tänker på stallets ägare i Betlehem)för att överleva.

Ylva Eggehorn skaldar: ”Du är ett barn som ligger på ett jordgolv, du fryser om vi inte griper in.”(Sv ps 717).

Detta budskap angår oss alla personligen. Vi kanske inte har så höga tankar om oss själva eller en del andra människor?  Men Guds hemlighet – som vi är satta att förvalta- rymmer sanningen att om vi ser med andra ögon så uppträder storheten i det lilla. ”Bara den som vandrar nära marken, kan se dina under Gud”(Sv.Ps. 878).

Det är kyrkoårets första dag i dag. Vi ber om ett ”Nådens år ” – därför att vi aldrig slutar hoppas. Därför att vi aldrig slutar kämpa. Oavsett hur mycket elände vi möter i tidningarna eller i TV-rutan.

 

Gott Nytt Kyrkoår till er alla!

I Jesu namn!

Amen!

 

 

 

existensen-varat-alltet

 

Brännkyrkakatekesen –tredje tanken

Om vad som är det viktigaste man kan säga om en kristen människa

 

Vad är det viktigaste man kan säga om en kristen människa. Många svar finns. Och var och en har sitt svar. De olika svaren innehåller olika sanningar. Några svar skulle kunna vara:

  • Att hon är en god människa
  • Att hon försöker vara en god människa
  • Att hon flitigt deltar i gudstjänsterna
  • Att hon tror på Jesus Kristus
  • Att hon är en förlåtande människa
  • Att hon arbetar för allaslika värde

Men kanske är det viktigaste svaret mer grundläggande. Det svaret lyder:

att hon existerar

 

Att existera-att finnas- ar det viktigaste man kan säga om en kristen människa. Det är också det viktigaste man kan säga om alla människor. Och det viktigaste man kan säga om alla djur. Om alla träd. Om alla floder, sjöar och berg. Och  alla blommor.

När Gud visar sig i den brinnande busken (2 Mos 3:11-15) så frågar Mose Gud :” När jag nu kommer till Israels barn och säger till dem: Era fäders Gud har sänt mig till er, och de frågar mig ”vad är hans namn?”, vad skall jag då svara dem?

Gud sade till Mose: ”jag är den jag är” och han sa vidare: ”Så skall du säga till Israels barn ”JAG ÄR” har sänt mig till er.”

Gud är således varat eller existensen. Detta säger inte allt om gud, men det mest grundläggande. Att en människa existerar säger inte allt om henne, men det mest grundläggande.

Genom att vår viktigaste kategori är att vi existerar-finns- så har vi gemenskap med allt och alla som existerar.

Dessutom: om Gud är existensen så blir frågan om Guds existens en ickefråga.

Buddhisterna skulle troligen säga varat och hinduerna alltet.

Men det är samma sak. Vi säger :”Jag tror på Gud fader allsmäktig, skapare av himmel och jord”

Om nu Gud är existensen, så är det rimligt att kalla allt som existerar för ”Guds kropp”

Vi är således själva ,med våra kroppar delar av Guds kropp. Ingen enda lever utanför det heliga. Alla är indragna i samma existens. Detta förstod Jesus. Pilatus förstod det inte.

Vi läser Joh. 19:10-11. ”Då sade Pilatus till honom: ”Svarar du mig icke? Vet du då icke att jag har makt att giva dig lös och makt att korsfästa dig?” Jesus svarade honom:” Du hade alls ingen makt över mig, om den icke vore dig given ovanifrån………………….”

 

 

Religionens språk

Brännkyrkakatekesen 2016- andra tanken

 

Religionens språk

Med språk menar vi ofta spanska, svenska, engelska eller tyska osv. Men det finns också teckenspråk och kroppsspråk. Ett språk är ett sätt att förmedla något.

Med denna utvidgade förståelse av vad ett ”språk” är kan man säga att religionen har flera språk. Detta gäller alla religioner. Men i detta sammanhang  syftar vi på Kristendomen.

Kristendomens språk skulle då kunna vara:

  • Ritens och gudstjänstens språk
  • Kärleksgärningarnas språk
  • Mystikens och meditationens språk
  • Musikens språk
  • Lärans språk

Med vart och ett av dessa språk kan man förmedla kristendomen. Det är också så att vi människor är olika och en människa är bättre på att sjunga psalmer och en annan är bättre på att meditera. Men språken hör också samman. Den som ofta går i gudstjänsten och tar till sig innehållet, kommer att göra kärleksgärningar. Och den som börjar i kärleksgärningarna kommer att behöva fylla på andlig och mental energi genom meditation och eller gudstjänst.

I vår tradition är vi inställda på att vi skall förstå.Vi vill att allt-helst också religion- skall vara förnuftig och begriplig. Därför fixerar vi mycket på den rätta läran. Men lärans språk är på ett sätt ett sekundärt språk i förhållande till de andra språken. Musiken, kärleksgärningarna, gudstjänsten är händelser i livet. Läran är inte på samma sätt en händelse, utan ett försök att förstå och begripa det som händer i de andra språken och i livet självt.

religiös? Brännkyrkakatekesen- första tanken

Brännkyrkakatekesen 2016- första tanken.

”Vad är religiöst?”

Människan är ett däggdjur bland andra däggdjur. Vi är tvåkönade. Vi har diande ungar. Vi är alltså först och främst däggdjur. Men vad skiljer oss från de andra däggdjuren?

Den fösta skillnaden är att vi äter lagad mat. Detta är en nödvändig framgångsfaktor. Inga andra djur steker eller kokar sin mat. Vi kan genom lagad mat tillgodogöra oss näringsämnen: fett, proteiner, vitaminer, mineraler mm mycket effektivare än något annat djur. Och då får vi tid över till annat.

Det andra som påstås skilja oss från andra arter är talet. Men det är nog inte alldeles sant. Vi kan inte tala med djuren- men de kan lära sig att förstå våra ord. En begåvad hund kan förstå upp till ettusen ord. Alltså förstå och särskilja ord. Inte endast tonfall och röstlägen.

Det tredje som skiljer oss från de andra är medvetandet om ett medvetande. Vi kan också säga så här: Människan är troligen det enda däggdjur som lever i ständig medvetenhet om sin förestående död. Vi vet, ganska tidigt, att vi skall dö. Och vi kan gå omkring och tänka på det, även om det inte alls är aktuellt. De andra djuren kan nog förnimma att de snart skall dö, om de till exempel är sjuka eller utsatta för en livshotande fara. Men en välmående ko eller ett välmående lejon går knappast och tänker på sin förestående död. Men vi kan göra det.

Det fjärde som skiljer oss från de andra däggdjuren är att vi människor är religiösa. Människan är den enda art som bygger-och river-altaren!

Men, säger du kanske, ”jag är människa men inte religiös.”

Visst vet du vad du menar med det och kanske menar du att du inte har en personlig tro på det sättet som du uppfattar att man borde han om man skall kalla sig kristen, muslim eller hindu osv osv.

Vad betyder ordet ”religiös” –finns det ett innehåll i detta ord som är allmängiltigt? Jag tror det.

När du står på en fjälltopp under en stjärnklar himmel-och under total tystnad- blickar upp i himlen. Då kan du- och jag- förnimma, känna att jag är mycket liten och samtidigt del av något mycket större. Jorden är ett stoftkorn i universum-och jag är ett stoftkorn på Jorden. Så liten och ändå en viktig del av helheten-av alltet.

Detta kallar jag ”den religiösa grundupplevelsen”.

Det finns flera sådana situationer när den religiösa grundupplevelsen kommer till oss.

Det kan vara under en konsert där upplevelsen av musik för mig bortom tid och rum. Jag hör kanske inte ens musiken-men den förflyttar mig in i kosmos-eller in i mig själv.

Det kan vara en seglats på öppna havet. I en segelbåt som seglas med hård vind(eller i lätt bris) och med inget i sikte utom en horisont-som egentligen inte finns. Där kan också den religiösa grundupplevelsen infinna sig.

Upplevelsen av att vara utanför sin egen person och förenad med någon annan på ett oförklarligt sätt, ger denna upplevelse. Det kan vara just i detta ögonblick, eller i denna stund, som jag upplever samma sak som när jag blickar upp mot stjärnhimlen, eller när jag är på en riktigt bra konsert, eller en riktigt bra segling.

Jag har försökt beskriva den ”religiösa grundupplevelsen.” Jag menar att den gör oss till människor-och att den går att bygga vidare på.