Kategori: Okategoriserade

 

 

 

Brödet och vinet – när nattvardsgudstjänsten är slut?

Några reflektioner med anledning av debatten om Biskopsbrevet om nattvarden.

Vad betyder det att brödet är konsekrerat? Det enkla svaret är att det är bröd som lagts på corporalet och som legat där under det att nattvardsbönen lästs- för att sedan delas ut under kommunionen.

Men om man inte använder något corporale ?  (Corporalet finns inte omnämnt varken i kyrkohandboken eller i kyrkoordningen.) Brödet kan ligga direkt på altarduken eller i en ask som ligger på altaret. Det blir ju ändå nattvard. Ibland ser man att det finns tre ställen på altaret där det finns nattvardsbröd. Dels på corporalet och dels i en ask på altaret och så dessutom en särskild ask för ”konsekrerat” bröd. Tanken är, antar jag,(!?) att det konsekrerade brödet redan blivit läst över och därför inte behöver ligga på corporalet för att kunna utdelas i gudstjänsten. Medan brödet på corporalet kan utdelas först sedan nattvardsbönen lästs. Brödet i asken, eller skrinet, bredvid innehåller då icke-konsekrerat bröd, som inte bör utdelas innan celebranten ”läst över” brödet.

Nu undrar jag om välsignelsen över brödet begränsas till just det brödet som lagts på corporalet ? Träffas inte allt bröd på altaret av konsekrationen – eller finns det rumsliga gränser på altarets yta eller i kyrkorummet?

Det kan tyckas vara en oviktig fråga eller en onödig fråga, men det är den inte i perspektiv av frågan om skillnaden på konsekrerat bröd och icke-konsekrerat bröd – och om dessa olika sorters bröd skall behandlas olika när mässan är över och församlingen och celebranten har gått hem.

I ett skapelseteologiskt perspektiv kan man säga att Kristus är närvarande i varje bröd – vare sig det används i en nattvardsgudstjänst eller ej. Det är inte ett oviktigt påpekande, men lite vid sidan om det nu pågående samtalet om skillnad mellan consekrerat och icke-consekrerat bröd.

Enligt M Luther så tar vi avstånd från läran om transsubstantionen – men bejakar realpresensen. Detta är en mycket viktig distinktion. Om vi går med på detta, vilket troligen de flesta präster och andra teologer i Svenska kyrkan gör, blir det desto viktigare att definiera realpresenens innebörd. Jag menar att en sådan definition också har bäring på hur vi betraktar det konsekrerade brödet(och Vinet) efter det att mässan är avslutad med välsignelse, slutpsalm och klockringning.

Den Lutherska läran är tydlig med att ta avstånd från ”den läran att nattvardselementet, det välsignade brödets och vinets synliga species och gestalt, böra tillbedjas”.(Konkordieformeln VII P 15

.)

För mig är det tydligt att ett bröd som legat på corporalet medan celebranten läst nattvardsbönen inte automatiskt blir Herrens Heliga Nattvard om det utdelas utanför sitt sammanhang. Sammanhanget är således avgörande- liksom Ordet. Luther skriver i sin stora katekes. ”ordet är, säger jag, det som grundlägger och särskilt utmärker detta sakrament, så att det icke blott och bart är bröd och vin ,utan med rätta kallas Kristi lekamen och blod…..när ordet kommer till det utvärtes tinget så blir det ett sakrament”. (Luthers stora katekes Femte delen).

 

 

 

Vad som menas med ordet är inte vilka ord som helst, inte ens instiftelseorden är tillräckliga om de skulle mumlas tyst utan att någon hör dem. Luther skriver i sin lilla katekes ”Ätande och drickande åstadkommer naturligtvis ingenting i sig, utan orden som står här, ”för er utgiven” och ”utgjutet till syndernas förlåtelse”. Dessa ord är tillsammans med det kroppsliga ätandet och drickandet huvudsaken i sakramentet”. (Femte huvudstycket III).

Bröd, vin, en församling (minst bestående av en celebrant och en kommunikant) och orden behövs för att realpresensen skall vara för handen.

Vad är då det överblivna brödet efter mässan. Jo, samma som innan mässan. Vanligt bröd. Men det finns anledning att visa respekt och vördnad för något jag vill kalla för helighetens möjlighet. Om prästen vid utdelandet tappar några oblater på golvet, så trampar man inte på dem. Eller tar upp dem med en sopskyffel.

Vi kan ta bibeln som ett exempel på denna tankegång. Bibeln som bok, kanske ligger den på altaret, är inte heligare än någon annan bok. Papper och trycksvärta. Skillnaden kommer i dagen när någon börjar läsa. Bibeln som fysisk bok är inte helig. Men bär helighetens möjlighet. Därför visar vi respekt.(Nu kan ju hela bibeln finnas på ett USB-minne, och det har vi lite svårare för att vörda).Samma respekt kan vi visa inför oblaterna, men att motivera att skilja på konsekrerade och icke- konsekrerade oblater efter mässan är svårt om man inte endast hänvisar till traditionen.

En av kyrkans viktiga uppgifter har alltid varit att motarbeta vidskepelse och magi. I värsta fall kan det bli vidskepelse av att korsteckna hit, buga dit och förvara oblater i olika askar. Vi kan göra det, men det är bra om vi vet varför och vad det betyder. Den vanliga kyrkobesökaren förstår sig inte på sånt, men tycker ofta om en vacker liturgi och lite obegripliga handlingar kan dessutom förstärka känslan av mysterium. Hela tillvaron, allts existens, inte minst livet, är det stora och outgrundliga mysteriet. Att fördjupas i sin förundran över det obegripliga är för mig ett tillräckligt mysterium. Vilket inte hindar mig att uppskatta en vacker och väl utförd liturgi.

Till sist något om nattvarden som de döptas gemenskap. Biskoparna säger ju i sitt biskopsbrev att nattvarden är de döptas gemenskap – men att vi samtidigt inte utestänger någon som vill. Men konfirmanderna vill de att vi skall undervisa så att de odöpta konfirmanderna förstår att de bör vara döpta innan de tar emot bröd och vin i nattvarden. Obegripligt! Jag tillhör de döptas gemenskap, men jag vill att denna gemenskap inte skall vara exkluderande utan välkomnande. Dessutom var Jesu egna lärjungar inte döpta vid den första nattvarden.

Johan Blix

Ledamot av kyrkomötet(ÖKA)

Tf kyrkoherde i Enskede-Årsta

 

 

 

Predikan påskdagen 2019 i Markims kyrka kl 1100

I Faderns, sonens och den Helige andens namn!

Vi ropar; Kristus är sannerligen uppstånden!

Vi tänker kanske inte så mycket på det, att det är helgdag varje söndag, därför att Jesus uppstod på en söndag.

Vi tänker kanske inte så mycket på det, att vi har flera tusen kyrkor i vårt land och att drivkraften till att bygga dem har varit uppståndelsetro.

Vi tänker kanske inte så mycket på det, men att vi lever, andas och är till är ett minst lika stort och obegripligt mysterium som att Jesus uppstod från de döda.

Kan någon bevisa att det är sant att Jesus uppstod från döden.

Nej, naturligtvis inte!

Det beror bland annat på att engångshändelser aldrig kan bevisas.

Men engångshändelser kan upplevas. Och dagens evangelium är just berättelser om några som upplevde att Jesus hade uppstått.

Vi kan välja att tro på dessa berättelser eller att inte göra det.

Inte alla som upplevde Jesus uppståndelse, trodde att det var sant. Åtminstone inte till att börja med..

Jag väljer att tro på uppståndelsen.

För mig finns helt enkelt inget alternativ.

Tron på Jesus uppståndelse är som en vetenskaplig hypotes eller teori som är nödvändig för att kunna arbeta vidare. Ingen har kunnat kullkasta den hypotesen ,men många har försökt.

Kristen tro, är ett trotsigt TROTS ALLT!

Världen behöver uppståndelsetron.

Uppståndelsetron är inte endast tro på engångshändelsen att Jesus uppstod från döden och blev levande igen. Uppståndelsetron är tron på det godas seger över ondskan. Tron på kärlekens seger i världen. Tron på att det efter vinter kommer vår, också i andens rike.

Föräldralösa barn till IS- krigare är också helighetsvarelser skapade till Guds avbild. Jesus sa: Låt barnen komma till mig och hindra dem inte; Guds rike tillhör sådana som de. Vi- mänskligheten – måste ta hand om oskyldiga barn och vuxna.

 

 

 

 

 

 

Uppståndelsetron är också motorn i vårt kristna engagemang för planetens överlevnad. Det gäller inte endast att skydda människovärdet utan att vårda skogarna, sjöarna, bergen och alla levande varelser.Man kan väl vara miljökämpe utan att tro på Jesu uppståndelse. Absolut! Men för oss kristna får vår tro konsekvenser för hur livet skall levas. Får konsekvenser för hur samhället skall byggas, för att kärleken skall råda också i strukturerna.

Man kan kalla sig kristen, utan att ha förstått detta. Man kan uppleva sig själv som kristen,utan att ha förstått evangeliet. Och man kan uppleva sig som – icke troende och ändå ha förstått och gjort kärleksbudskapet till livsprogram.

Men i dag på påskdagen är det viktigt att komma ihåg att evangeliet och frälsningen inte endast är en privat angelägenhet som handlar om min egen själ och mitt eget hjärta.

Jesus säger ”gå ut överallt i världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen” (Mark 16:15) Och aposteln Paulus skriver ”vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor”(Rom 8:19-22).

Jag kommer att tänka på psalm 33 i 1937 års psalmbok:”När världens hopp förtvinat stod, likt blomman uti sanden. Rann upp så klar en hälsoflod, Gav kraft och mod Åt kvalda mänskoanden.

Det Jesus var………..”

Vi kan också tänka på Lina Sandells psalm nr 45 i psalmboken .”, Jesus för världen, givit sitt liv, öppnade ögon herre mig giv…………….”

En del säger att Påsken är den största Kristna högtiden. Och det är alldeles klart – utan Jesu uppståndelse hade det inte blivit någon kristendom. När Jesus korsfästes förlorar lärjungarna och hans andra anhängare hoppet. Allt tycks vara slut. Det blev liksom inget av det hela. Och lärjungarna återgick till sina tidigare yrkesliv. Petrus sa. ”Jag vill gå och fiska” de andra sa ”Vi går med dig” (Joh 21:2-3). De var ju yrkesfiskare.

Men Jesus visade sig för dem och talade med dem och de kom till tro.

Och visst förtjänar det att sägas. Utan uppståndelsen, ingen kristendom! Därför är påsken kanske den största kristna högtiden. Men vi får inte glömma Julen – den handlar om Jesu födelse. Hade Jesus inte blivit född hade han förstås inte kunnat leva, undervisa, lida, dö och uppstå.

Men det är inte kyrkan som har uppfunnit påsken. Jesus firade påsk med sina lärjungar. Den judiska påsken firas till åminnelse av uttåget ur Egypten. Och det hebreiska ordet ”pesach” som har blivit vårt ”påsk” betyder ungefär ”passera”. Också den judiska högtiden handlar om att livet segrar över döden. Israels folk är i Egypten och Gud säger åt dem att stryka blod av ett lamm på dörrposten i de hus där de bor. Då skall dödsängeln gå förbi (passera)detta hus och de som bor däri drabbas inte av dödens hemsökelse.(2 mos 12:7-16).

Låt oss bedja:

Tack Gud, för påsken

Tack för uppståndelsen

Tack för hoppet som uppståndelsen ger. AMEN!

 

 

 

 

 

 

Predikan i Angarns kyrka 2019-03-31 kl 1100

 

Livets bröd, är överskriften i dag i evangelieboken. Livets bröd kan vara olika saker. Det kan vara Wasa husmans eller Wasa sport ,om det gäller att få i sig näring. Om det gäller att kroppen skall överleva. Kroppen måste ha näring och omvandlar näringen till värme(vi är ju 37 grader varma) och till energi, för att gå och springa och för att tänka så krävs det bränske precis som en bil måste tankas för att kunna köras. Principen är densamma. Men det är mer än så. Vår kropp består av celler och dessa byts hela tiden ut. Inte bara så att vi klipper håret och naglarna och det väver ut nytt hår och nya naglar. Nej alla eller i kroppen byts ut. De tar ca 7 år att byta ut alla celler. Det betyder att i fysisk men nu består vi av det som vi ätit och druckit de senaste 7 åren. Wasa sport eller Wasa Husmans eller en påse chips för den delen har blivit mina händer, fötter och allt annat som är min kropp.

Det är modernt att påstå att man kan äta sig frisk. Det finns många böcker om detta i dag. Om du äter rätt kan du undvika cancer och kanske bota din diabetes. Av vissa näringsämnen blir du dessutom stark och kanske till och med klok eller mindre glömsk. Det kan väl vara lite si och så med vetenskapligheten i alla goda kostråd. Men eftersom vi består av det vi stoppat i oss är det naturligtvis viktigt vad vi äter. Och lyxmaten duger inte för vardagslivet. Det kanske kan vara gott med champagne och rysk kaviar eller hummer. Men det är inte mat för en som skall arbeta, vare sig det gäller kroppsarbete eller tankearbete. Då är husmanskosten bättre. Och i den igår bröd i regel. Bröd betyder i detta sammanhang husmanskost.

Nattvarden är en måltid som är både fysisk och andlig. Det fysiska är på riktigt men har också en andlig symbolisk betydelse. Vi kan knappas tänka oss nattvarden med kräftor i stället för bröd på nattvardsbordet. Och inte heller snaps i stället för lite rödvin, kanske blandat med vatten.

Om nu kroppen består av maten vi äter så kanske det också är så att själen består av den andliga maten. Ni minns berättelsen om indianhövdingen som sa till sitt barnbarn att det var två vargar inne i honom som slogs- den ena var godheten och den andra var ondskan. Barnbarnet frågade: Farfar, men av vargarna vinner? Hövdingen svarade. Den som jag matar mest.

Själen blir som den blir matad- precis som kroppen. Och också här är det så att det godaste och för stunden mest lättsmälta inte är det nyttigaste.

Vi klarar oss inte på serietidningar och skrällig popmusik. Vår konung Karl VXI Gustaf blev för några år sedan intervjuad i radio om sin kristna tro. Det handlade, om jag minns rätt om det var viktigt för konungen att vara döpt och att vara kristen. Han svarade ungefär så här. ” Det är lätt att födas med Kalle anka men inte så lätt att dö med Kalle Anka” så är det för mig. Tron är viktig.

 

Vad är då rätt mat för själen ?  Att fira gudstjänst som vi gör nu, med psalmsång, bön och textläsning är bra själsmat. Liksom det goda samtalet om livet, tron och framtiden.

I dagens evangelietext säger Jesus om sig själv ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.”

Åtta gånger ,i nya testamentet, säger Jesus om sig själv  JAG ÄR…………….

Han säger:

 

 

• Jag är livets bröd
• Jag är världens ljus
• Jag är dörren
• Jag är den gode herden
• Jag är uppståndelsen och livet
• Jag är vägen, sanningen och livet
• Jag är vinstocken och ni är grenarna

Den åttonde gången är när Jesus svarar på en fråga när översteprästen förhör honom. Frågan löd: ”Är du Messias, den Högtlovades son?”  (Mk  : 14:61-63). Jesus svarar:” JAG ÄR(det).”

Här finns en tydlig koppling som är omöjlig att inte göra till Gudsnamnet i Gamla testamentet. Moses frågar Gud: ”Vilket är ditt namn?”  Gus svarar: ”JAG ÄR”  (eller jag är den som är/ dvs varat,existensen/) 2 Mos 3:13-14.

Alla Jesu Jag är- påståenden kan tolks i ljuset av Gudsnamnet i gamla testamentet. Det är Gud själv som talar, när Jesus säger Jag är livets bröd.

Om nu Jesus är brödet, vilken är då vår hunger?

Hunger efter att vara behövd?

Hunger efter gemenskap?

Hunger efter liv?

Hunger efter att bli tagen på ansvar?

Endast du själv vet vilken din andliga hunger är. Dagens evangelium säger oss att Jesus är svaret. Jesus är brödet som kan stilla vår hunger.

Till sist vill jag nämna Martin Luthers utläggning i Lilla katekesen av brödbönen i Fader Vår.

Bönen lyder: Vårt dagliga bröd giv oss i dag (eller i nyöversättningen )Ge oss i dag det bröd vi behöver.

Vad betyder det?

Gud ger väl, utan att vi ber om det, dagligt bröd åt alla människor, också åt de onda. Men i denna bön ber vi om att kunna erkänna det som hans gåva och ta emot vårt dagliga bröd med tacksamhet.

Vad betyder dagligt bröd ?

Allt det som hör till livets uppehälle och behov, såsom mat och dryck, kläder hus och hem, åker, boskap och bohag, gods och pengar, god maka, goda barn, gott tjänstefolk, god och trogen överhet, god styrelse, passande väder, fred, hälsa, tukt och ära, goda vänner, trogna grannar och mera sådant.

 

AMEN!

 

 

 

 

 

 

Klas Gustaf Elias Björck föddes i Visby 23 februari 1956. Han växte först upp i Dalhems prästgård där vår far var kyrkoherde.

Gustaf döptes innan visitationshögmässan i Dalhems kyrka 6 maj. Döpelseakten förrättades av Biskop Algot Anderberg. Biskopens hustru Yvonne – som var dotter till Natan Söderblom, bar Gustaf till dopet och blev hans fadder. Ytterligare fyra faddrar var kyrkvärden Ernst Nilsson och h.h. Elina från Dalhem samt kyrkvärden Willy Larsson och h.h. Inga-Lisa från Hörsne.

Vi tillhör en gammal prästsläkt och det fanns en outtalad förväntan om att traditionen skulle föras vidare. När Gustaf föddes lär jag ha sagt ”Det va tur att de blei ein sork –så nu slippa ja bli präst ”.

Men Gud ville annorlunda och vi blev båda präster.

När Gustaf var 10 år, och jag var 20, var jag i det militära som värnpliktig kadettsergant. Gustav ville vara som jag och marschera. Han tjatade; och Gustaf och jag marscherade (gick till fots) från Visby till Burgsvik. Det är en sträcka på 90 kilometer. Vi sov under bar himmel. Vandringen gav gemenskap. Vid den tiden bodde familjen på Biskopsgatan 3 i Visby.

Gustaf och jag hade också det gemensamt att ingen av oss klarade gymnasiet första gången vi försökte –utan fick avbryta och återkomma.

Gustaf ägnade två år av sin ungdom åt att utbilda sig till sambandsofficer i pansarbataljonsstab. Jag själv är utbildad stridsvagnskompanichef. Detta gjorde att vi disponerade ett gemensamt språk. Ett språk där varje ords betydelse är exakt och måste vara exakt. Minst lika exakt som orden måsta vara inom praktisk filosofi. Vi hade ofta olika åsikter, men nästan aldrig uppstod missförstånd.

Intresset för samhällsansvar och politik fick vi hemma vid middagsbordet. Gustaf var mycket engagerad hela sitt liv på olika sätt. Han var också mer än allmänbildad i samhällskunskap och statskunskap.

Den 20 januari 1985 prästvigdes Gustaf i Luleå av biskop Olaus Brännström. Pappa och jag var hans assistenter. Efter tjänst i Vännes och i Gräsgård på Öland (där vår farfar var tf kyroherde) fick Gustaf en personlig tjänst med placering på Svenska institutet för missionsforskning. Hans missionsintresse vaknade redan i tonåren. Och det blev inkom missionsvetenskap som han forskade o disputerade.

Äktenskapet med Liseli betydde väldigt mycket för Gustaf. Vi pratade nästan dagligen i telefon de sista 10 åren och Gustaf sa nästan aldrig jag – utan VI. Det var Gustaf och Liseli, när han rapporterade om livet på Luthagsesplanaden.

Gustaf, min älskade broder, var en kärleksfull människa. Med ett skärpt intellekt. Och mycket kunskap. Han var vänfast och ett stöd för många. Hans förankring i evangeliet om Jesus Kristus var total liksom hans förankring i Svenska kyrkan.

Livet var under stundom mycket jobbigt för Gustaf. Han fick kämpa med sig själv och med sin trasighet. Men han gjorde det ofta med humor. Han kunde berätta en historia.

Gustaf var samtidigt en ovanligt hel människa. Så som vi alla vill vara. Det kunde upplevas som kompromisslöshet – men det handlade om att han var sann mot sig själv.

Den 27 februari dog Gustaf i sitt hem. Frid över hans själ. Frid över hans minne. AMEN.

 

                                                                                                                                                 Sid 1(4)

Predikan 1:a i fastan 2019 i Frösunda kyrka, Prövningens stund

Prövningens stund- är överskriften i dag i evangelieboken.

Är det någon skillnad på prövning och frestelse?

I den Gamla översättningen av Fader vår, ber vi ”Inled oss icke i frestelse” och i den nya översättningen ber vi ”utsätt oss inte för prövning”.

Vi har väl en allmän känsla av att frestelse det är när någon försöker lura oss att göra något som är fel eller skadligt och som samtidigt kan verka lockande.

Och prövning är något annat. Det är något som vi möter i livet bara genom att leva och försöka överleva.

Att Gud skulle försöka lura oss att leva fel så att det skadar oss själva och andra faller på sin egen orimlighet. Luther säger också i sin lilla katekes att: ”Gud frestar ingen, men vi ber i denna bön att Gus skall beskydda och bevara oss, så att djävulen, världen och vårt eget kött inte bedrar och förför oss till vantro, förtvivlan och andra svåra synder och laster och att vi när vi frestas inte låter oss övervinnas utan kämpar för att vinna den slutliga segern.”

Men kan Gud utsätta oss för prövningar? Jo i en mening, kanske.

Svårigheter som vi möter i livet kan tolkas –som att Gud utsätter oss för prövningar. Om det i någon objektiv mening är det eller ej ;är dels ganska ointressant och dels omöjligt att få reda på.

Jag kan ta ett näraliggande exempel. När jag just skulle börja min prästgärning drabbades jag av en sk ”aneurysm” –det är att ett blodkärl brister på grund av en medfödd svaghet i boldkärlet. Man talar om aneurysmer på stora kroppspulsådern och aneurysmer i hjärnan. Oftast får man inga förvarningar utan är helt symptomfri tills det inträffar att blodkärlet spricker. I mitt fall var det i hjärnan. Man kan dö omedelbart av detta- men det gjorde inte jag. Ambulans och ambulansflyg till neurokirurgen på Karolinska. Efter några dygn(jag vet fortfarande inte hur många) så skickades jag tillbaka till Gotland och Visby lasarett för rehabiliteringsarbete. Jag låg där på en sal och kände ingen. Då kom en sockenpräst –han hette Alvar Boström- in i salen. Han kom inte för att besöka mig utan någon sockenbo som blivit inlagd. Men han kände igen mig och jag kände igen honom. Han bodde i mitt barndomshem och var min pappas efterträdare i Dalhems socken.Jag förstod att han skulle komma fram till min säng och i mitt undermedvetna tänkte jag nog att han skulle tycka lite synd om mig i min belägenhet. Men det gjorde han inte. Han kom fram till mig och sa: ”Johan ,så här gör Gud när han utbildar präster”. Naturligtvis glömmer jag inte den repliken –och fick mig en tankeställare. Och han hade rätt i att hela situationen och att jag drabbades av aneurysmen gjorde att jag på ett helt nytt sätt förstod livets skörhet och hur nära döden vi alla är varje dag.

Men att det skulle vara Guds vilja att jag skulle bli sjuk det har jag aldrig trott. Men att Gud kunde vända det onda till något gott – det tror jag.

Många, många kan vittna om ungefär samma. Man drabbas av en prövning i livet. Något ont som man helst inte vill skall hända – men när det händer så fördjupas och mognar man som människa. Men vad som är Gudomligt eller inte i detta beror på vem som tolkar. Och det behöver inte bero på om människan är troende eller ej. Jag har mött ateister som blivit troende på grund av prövningar som de genomlevt. Och det finns troende som tappar, eller nästan tappar, sin tro på grund av prövningar de mött i livet.

Sid 2(4)

En ganska vanlig förklaring till prövningsproblematiken är att det finns en mening, men vi kan inte se den nu- kanske senare?

Denna filosofiska tanke, som ibland förekommer som lösning på teodicéproblemet, finns i en mycket populär sång:

”Prövningar vi möta få,

Och vi ofta ej förstå

Herrens vägar, när Han önskar,

Att vi himlen skola nå.

Sina barn Han leder här,

Genom sorger och besvär.

 

Vi förstår Hans vägar bättre ovan där.

Ovan där randas morgonen,

Och därhemma samlas helgonen.

Vi skall då förtälja om vår resa här.

Vi förstår Hans vägar bättre ovan där.”

(Insjungen av tex Elvis och Carola)

 

Men dagens texter handlar om något annat. De handlar om en valsituation.

De handlar om det viktiga att välja att göra det rätta i prövningens stund. I frestelsens stund.

Evangeliet handlar om att Jesus prövas/frestas. Jesus hade en kamp att kämpa. Det var inte så enkelt att han aldrig tvekade om att han skulle gå upp till Jerusalem och lida och dö. Han kunde naturligtvis ha rymt ifrån hela företaget. Kanske gömt sig i bergen. Eller flyttat till Egypten. Om inte Jesus hade den valmöjligheten så var han inte fullt ut människa. Vi tänker oss gärna att allt i passionshistorien är förutbestämt. Predestinerat. Hela dramat när vi nu tar del av det i fastan är skrivet så att man tänker: det kunde inte ha gått annorlunda. Det gäller Judas som förråder honom. Vi tänker: vad synd att någon måste ha den rollen. Otur för Judas. Och Pilatus som verkligen försöker få Jesus frikänd. Men det verkar på förhand dömt att misslyckas.

Men under skeendet var inget självklart. Inte heller för Jesus själv. Han ropar i sin förtvivlan: ”Fader, om du vill det, så ta bort denna bägare från mig. Men låt din vilja ske, inte min.” Jesus ville alltså slippa och han har inte samma vilja som Gud Fader. Han skiljer här på min vilja och din vilja.

Jesus stod alltså inför en valsituation. Och hans mycket nära vän Petrus, ville påverka honom till att inte gå lidandets väg.(Matt 16:21-23).

 

Sid3(4)

Av detta kan vi lära oss att vi inte alltid kan lita på våra bästa vänner i prövningens stund. Även om de vill väl. Eller var kanske Petrus omtanke en omtanke om sitt eget ve och väl? Det får vi aldrig reda på. Till sist är vi ensamma vid beslutet i prövningens stund.

Vilka prövningar vi utsätts för varierar naturligtvis med vilka vi är och vilken situation vi befinner oss i.

Det kan vara ekonomiska frestelser, sexuella frestelser, drogfrestelser. Frestelser att tillskansa sig fördelar på någon annans bekostnad. Ja, du vet själv bäst vad som gäller för just dig.

Jesu frestelse var att överleva fastän han visste att det rätta skulle vara att ta konsekvenserna av sin förkunnelse och det liv han levat, utgivande för andra.

Prövningarna och vår förmåga eller oförmåga att stå emot dem är högst personliga. Det är viktigt att erinra sig detta: det som är svårt för en person är lätt för en annan.

En del människor är så hetlevrade att de ständigt måste skärpa sig för att inte klippa till andra, som bär sig dumt år. Andra åter är så lugna att intet eller ingen kan reta upp dem till slagsmål. Det är knappast någon prestation för en absolutist att avstå från den drink –men för en alkoholist kan det vara ett svårt beslut. Osv Osv

Av detta lär vi oss att vi inte skall döma om hur andra klarar eller beslutar i prövningens stund. Var och en kan endast sätta betyg på sig själv.

Vad är det då som man absolut inte får göra– enligt den kristna etiken?

Finns det någon lista att gå efter?

Får man svära, får man dansa, får man ha sex innan äktenskapet, får man tjäna mycket pengar, får man köra i en lyxig bil, får man åka flyg till Thailand (bara för att man har råd och vill det)får man undandra sig att hjälpa till för allas bästa?

Om det finns någon sån lista så skulle det kunna vara 10 Guds bud. Men även budorden kan tolkas olika av olika människor och i olika situationer.

En av Paulus huvudpoänger att en Kristen människa är fri. Det betyder fri från lagen. Fri från. Det finns ingen lista att gå efter. Paulus säger till och med att ”Allt är tillåtet; ja, men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet; ja, men allt är inte uppbyggligt” (1 Kor 10:23) Men detta betyder inte att man kan leva hur som helst. Det framgår av nästa vers ”Ingen skall söka sitt egets bästa, utan var och en skall söka den andres bästa”( 1 Kor 10:24). Ett annat korrektiv kommer i Galaterbrevet 5:13–14; ”Ni är ju kallade till frihet, mina syskon; bruka dock inte friheten så att köttet får något tillfälle. Utan ni bör tjäna varandra genom kärleken. Ty hela lagens uppfyllelse ligger i ett enda budord ”Du skall älska din nästa såsom dig själv.” ”

 

 

 

 

 

 

Sid 4(4)

 

 

Låt oss bedja:

Jesus, du som blev prövad i allt

Och förmådde fatta rätt beslut

Ge oss kraft att fatta rätt beslut när det gäller

Så att det inte skadar andra människor eller mig själv

Ge mig sinnesro att

Acceptera det jag inte kan förändra

Mod att förändra det jag kan

Och förstånd att inse skillnaden

 

Låt dock aldrig min sinnesro

Bli så total att den släcker

Min indignation över det

som är fel, vrångt och orätt

Att tårarna slutar rinna nerför

Mina kinder och vreden

Slocknar i mitt bröst

 

2019-03-09 Jb-x

 

 

 

Predikan Sexagesima eller Reformationsdagen i Vallentuna kyrka 2019-02-24

Överskriften i dag är ”Det levande ordet”

Det är naturligtvis ingen slump att Ordet framhålls på Reformationsdagen. Luthers ärende –eller ett av hans ärenden-var att alla och en var skulle ha tillgång till Ordet.

Så var det inte i Den Romerska kyrkan på 1500-talet.Mässan firades på Latin och den gudstjänstfirande församlingen kunde inte latin och därför kunde man inte drabbas av ordet, på rätt sätt. Luther menade att detta gav prästerna en religiös maktposition som var orimlig och felaktig.

I rasande fart översatte Martin Luther Gamla och Nya testamentet från Hebreiska och från Grekiska till Tyska. Men den stora folkmassan kunde inte läsa ens på sitt modersmål. Därför blev en av reformationens stora projekt att lära människor att läsa på sitt eget modersmål.

Här har vi grunden till den starka kopplingen mellan kyrka och skola, som har bestått i vårt land ända in på 1950-talet. Fortfarande kallas många skolor för ”kyrkskolan” och ligger nära sockenkyrkan. Lärarna var anställda som skolkantorer och undervisade i skolan på vardagarna och spelade orgel i kyrkan på helgerna.

Luthers ärende var att myndiggöra den enskilde individen, religiöst. Obs! endast religiöst, inte i det borgerliga livet. Det var inte tal om att ge människor rösträtt och låta dem påverka och ta ansvar för hela samhällslivet. Men det var ändå ett stort steg mot demokratisering av samhället – att lära människor läsa och själva kunna ta ställning till Ordet. Framför allt var det ett religiöst myndiggörande av den enskilda människan.

Detta att kunna läsa för att själv kunna ta ställning, blev så centralt i vår kristendomstyp att vi kallade konfirmationsundervisningen för att :”gå och läsa”.

Prästerna miste det religiösa monopolet och i prästämbetet betonades förkunnelsen- det vill säga utläggningen av bibelordet. I stället för prästämbetet talade man om ”det heliga predikoämbetet”.

Luthers revolution skulle inte ha blivit vad den blev om den inte hade sammanfallit med att boktryckarkonsten uppfanns.

Det blev också en mycket stor betoning av Ordet och begripligheten av gudstjänsten på bekostnad av liturgin och mystiken. Begripligheten sätter vi fortfarande högt i vår kyrka – men ibland har det blivit en intellektualisering av religionen. Intellektuella resonemang är viktiga och det är viktigt att de är rediga. Men numera förstår vi att även ett barn, som inte kan läsa en enda rad, kan ta emot nattvarden och uppleva sig delaktig av det heliga.

Så var det inte när jag konfirmerades. Då sa prästen till konfirmanderna:”Från denna stund ägen I, med församlingen tillträde till Herrens heliga nattvard, vilket jag härmed tillsäger eder, i Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, Amen.”

Betoningen av Ordet- och därmed predikan- har kunnat ta sig olika uttryck. Ett av de mera originella är Markim och Orkesta kyrkor. Där är predikstolen byggd ovanpå altaret. Ingen som helst tvekan om vad som är högst upp alltså. Ordet överst!

Med ordet menar vi ofta bibelordet. Och bibeln kallas för den Heliga skrift. Biblar behandlas därför ofta med vördnad. Det händer inte så sällan att människor kommer till oss i kyrkan med gamla biblar och vill att vi skall ta hand om dem. Men har kanske funnit boken vi en bouppteckning och vet inte vad man skall göra av den. Man vill inte slänga en bibel. Men har respekt för det Heliga Ordet.

Det är viktigt att komma ihåg att bibeln – alltså själva boken – inte är helig i sig. Den innehåller helighetens möjlighet. Det betyder att först när bibeln läses uppstår Heligheten. En bibel som aldrig läses kommer det inget heligt ur. Den kunde lika gärna slängas.

 

Men med det levande ordet menas inte endast bibeltext.

Först har vi skaparordet i skapelseberättelsen. ”Och Gud sade: Varde ljus; och det vart ljus”(1Mos 1:3ff).

Så har allt blivit till som är till, genom att Gud uttalat skapande ord.

Vi kan också ”skapa” genom att uttala ord ”Härmed förklarar jag sammanträdet för öppnat !” Genom att uttala dessa ord blir ett sammanträde till.

Eller prästen som säger till brudparet: ”………härmed stadfäster jag ert äktenskapsförbund.” Så var de  från och med den stunden äkta makar.

Och så har vi början på Johannesevangeliet: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Detta var i begynnelsen hos Gud. Genom det har allt blivit till, som är till. I det var liv ,och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har icke fått makt därmed. (Joh 1:1-5)……………och Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss.”(Joh 1:14).

Här säger texten att Jesus Kristus är Ordet! Nu är det kanske slut med begripligheten ? Åtminstone i någon filosofisk mening. Men vi anar det heliga mysteriet!

Ord är mer än ljud. Ord som bara är ord är inte mycket värda. Möjligtvis som poesi . Vi har hört uttrycket ”att sätta makt bakom orden”. Med det menas att det skall finnas ett tydligt samband mellan lära och liv. Mellan ord och handling.

Den Helige Franciskus lär ha sagt:” Förkunna evangeliet i tid och otid, ständigt, och om så behövs också med ord.”

På många predikstolar i våra kyrkor står det: ”Bliven Ordets görare” (Jak1:22, Matt 7:21). Nu är det ju känt att Luther kallade Jakobs brev för en halmepistel. Han menade att man kunde klara sig utan den. Men det måste förstås i sitt sammanhang. Luther menade att ingen kan göra rätt för sig inför Gud och förtjäna att komma in i himmelriket, genom att göra goda gärningar. Detta betydde inte att Luther var emot goda gärningar- tvärt om! Men han menade att de goda gärningarna är en följd av, en frukt av, tron – som kommer av att lyssna till en rätt förkunnelse.

Att släppa Ordet fritt. Det är en stor sak. Och varje söndag och helgdag läses dagens evangelium högt i kyrkor och kapell på fler än 1000 platser i vårt land. Jag tror att detta har betydelse- inte endast för den enskilde lyssnaren, utan för hela vårt samhälle.

Att kunna Ord kan betyda att rädda liv. Man kan fängsla och tortera människor. Man kan ta ifrån dem deras egendom och deras mänskliga sammanhang. Man kan skilja människor från deras familjer och deras platser. Man kan ta ifrån en människa till och med hennes kläder. Men man kan inte ta från en människa de ord som hon har lärt sig. Många har vittnat om detta, att de kanske till och med överlevt på grund av de ord som de burit inom sig. Det må vara bibelord eller psalmverser. Orden i tröstepsalmen nr 23 i psaltaren, bär många med sig:

 

”Herren är min herde, mig skall intet fattas, han låter mig vila på gröna ängar: han för mig till vatten där jag finner ro, han vederkvicker min själ; han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull. Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig; din käpp och stav, de trösta mig. Du bereder för mig ett bord i mina ovänners åsyn; du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över. Godhet allenast och nåd skola följa mig i alla mina livsdagar, och jag skall åter få bo i Herrens hus, evinnerligen.”

 

Till sist vill jag läsa den bön som enligt 1942 års kyrkohandbok oftast lästes efter predikan .

”Lovad vare gud och välsignad i evighet, som med sitt ord tröstar, lär förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste ordet i våra hjärtan, att vi icke må vara glömske hörare, utan dagligen tillväxa i tro, hopp , kärlek och tålamod, intill änden, och varda saliga. Genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.”