Vägen valde dig !

Predikan 10:e efter tref 2018 i Vallentuna kyrka

Ett budskap som vi ganska ofta hör är att bara man vill så kan man –nästan vad som helst.

Man skall tro på sig själv och man skall ”bygga sitt eget varumärke”. Kommuner försöker bygga sina egna varumärken och sälja sig. Till och med församlingar vill marknadsföra sig ,som det heter, och man arbetar på sin värdegrund(Som om en församling kan ha en annan värdegrund än den kristna tron och läran?). Men även på individnivå, hör vi detta mantra: du kan bara du vill.

Det är förstås inte fel att ha drömmar och det är inte fel att vara arbetsam och sträva mot mål som man har satt upp.

Men det kan bli fel.

I gårdagens (4 aug-18) SvD finns en artikel om skolan i Sydkorea. Där blir skolbarnen lärda att arbeta och arbeta stenhårt för att nå sina mål. Och de har utklassat tex Sverige i Pisamätningarna. Men saken har en baksida. Rubriken lyder: ”Sydkoreas skolor världsbäst- men eleverna stressar ihjäl sig”. I texten står det dessutom: ”… jakten på höga betyg leder till att sydkoreanerna toppar självmordsstatistiken i världen.”

Alla kan inte bli vad de önskar sig, eller vad de tror att omgivningen eller föräldrarna önskar. I varje idrottsgren är det bara en person eller ett lag som kan bli världsmästare.

Det här evangeliet, om vi nu kallar det så, att du kan bara du vill; det är ett falskt och hårt evangelium. Det är inte ett Kristet evangelium, men det är släkt med viss fundamentalistisk kristendom. Jag tänker på de som predikar att bara du tror tillräckligt mycket och tillräckligt starkt så kan du bota sjukdomar. Och så blir man sjuk och man anstränger sig att tro och man ber och ber, men blir kanske inte frisk ändå. Vilken bir då slutsatsen? Den kan bli att det är fel på min tro!

Jag tror visst på förbönens kraft, men jag vill varna för påståendet att bara man tror tillräckligt mycket så blir man frisk. Liksom jag vill varna för idén att man kan bli vad man vill eller åstadkomma vad man vill, bara man anstränger sig.

För att ”lyckas” så skall man helst vara född så att man har fått rätt gener, så skall man vara omgiven av eller ha träffat på rätt människor. Det har naturligtvis stor betydelse att man vill något och att man anstränger sig. Men det finns ingen, inte en enda människa, som är ”self made”. Det är rätt att söka efter sin bestämmelse, sin livsuppgift. Men det är fel att tro att man kan bli vad man vill, bara man anstränger sig.

Vad har nu detta med dagens texter att göra.

I både episteln och i evangeliet talas det om församlingen som en organism. Obs inte organisation!

I episteln liknas församlingen vid en kropp och i evangeliet vid en vinstock. Men det är samma tanke. Vi hör organiskt ihop- och alla har sina uppgifter och alla behövs.

Det står till och med i episteln att ”..nu har Gud gett varje enskild just den del i kroppen som han ville.”  Vi är med detta synsätt tilldelade en uppgift i församlingen, som passar just vår begåvning, talang, uthållighet och vilja.

Dag Hammarskjöld diktar:

Trött

Och ensam

Trött så sinnet värker.

Nedanför hällarna

Silar smältvattnet.

Fingrarna är stumma,

Knäna skälver,

Det är nu,

nu, du inte får släppa.

Andras väg

Har rastplatser

I solen

där de mötas

Men detta

Är din väg,

Och det är nu,

nu, du inte får svika.

Gråt

Om du kan,

Gråt

Men klaga inte.

Vägen valde dig-

Och du ska tacka.

 

Vägen valde dig – kan vi säga så om våra liv, och våga vila i det?

Det kan tyckas som lite överklasslyx att höra en av världens främsta, generalsekreteraren i FN, säga det. Men gäller det också varje kristen? Eller kanske varje människa?

Men nu står det något viktigt i episteltexten ”När Gud satte samman kroppen lät han de ringare delarna bli särskilt ärade, för att det inte skulle uppstå splittring i kroppen och för att alla delarna skulle visa varandra samma omsorg. Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra.”

Om vi människor är kroppsdelar i Kristi kropp som är kyrkan eller församlingen, eller kanske till och med mänskligheten, vilka människor är då ”de ringare delarna”. Vad menas? Vilka menas?

Jag tror det kan vara de små barnen?  Barnen har en särskild plats i församlingen. I vår kyrkoordning har kyrkomötet slagit fast ”I kristen tro intar barnen en särställning och de behöver därför särskilt uppmärksammas..”(KO 1 kap inledningen). Alla vill vi barnen väl- och det beror dels på att vi alla har varit (och på ett sätt fortfarande är) barn. Vi uppfattar barn som utlämnade, oftast sanningssägare, och som oskyldiga. Och så ringer Jesusordet i våra inre öron:” Den som inte tar emot Guds rike som ett barn, kommer aldrig dit in:”(Mark:10:13-16).

Men kanske kan andra människor åsyftas med ”de ringaste delarna”?  Jag tänker på personer med funktionsvariationer eller funktionsnedsättningar. Många av oss har eller har haft såna personer i sin familj, släkt eller på annat sätt i närheten. Dessa människor blir ofta mycket betydelsefulla för gemenskapen och sammanhållningen i familjen eller i gruppen. Det kan vara psykiskt labila eller sjuka människor, det kan vara ”förståndshandikappade” – det kan vara någon som är blind eller rullstolsburen.

Frågan om människovärdet ställs dessutom på sin spets när vi möter människor som är lite ”annorlunda”. Vår biskop har som valspråk ”Gör inte skillnad på människor” – och skall vi inte göra. Men det är skillnad på människor, och ”de ringaste delarna av kroppen, lät Gud bli särskilt ärade”.

Jag tänker också på att man förr sa att för att en landsortsby skulle vara psykiskt och andligt frisk behövs det en ”byfåne” och en bypräst.( sällsynta fall kunde de sammanfalla och vara en person!)

Byfånen var, på ett sätt längst ner på den sociala skalan, men ändå en av de viktigaste personerna i byn.

Om vi nu går till dagens evangelium, med liknelsen om vinstocken och grenarna, så är det samma grundtanke, att vi alla hör organiskt samman. Det är Jesus som talar. Han säger om sig själv att han är vinstocken och vi, var och en av oss, är grenarna. Här blir liknelsen tydligare. Det räcker inte att vi tillhör samma organiska kropp. Om vi skall bära frukt så måste vi vara grundade i Jesus Kristus. Ingen är sig själv nog. Ingen bygger sitt eget varumärke. Ingen går ut med det felaktiga ordspråket; ”var och en sin egen lyckas smed”.

Vår uppgift är att bära bud om kärlek och ljus ut i världen. Den uppgiften blev oss tydliggjord när vi döptes. Då blev inympningen i vinstocken synlig.

Vi har alla vår uppgift och våra gåvor. Vi ber att vi skall förstå och kunna vila i att ”Vägen valde oss”.

AMEN

Annonser

Förlorad och återfunnen – en liknelse om Gud

 

 

 

 

Predikan 2018-06-17 Orkesta 3:e efter tref ”Förlorad och återfunnen” Luk 15:1-7

Dagens evangelietext är både provocerande och konstig. Fariséerna tycker att Jesus umgås med fel människor. ”Den mannen umgås med syndare och äter med dem”- så sa de.

Jesus svarar –som så ofta- genom att hitta på en berättelse. En liknelse. Och sen får man tänka själv. Idén med liknelserna är oftast just detta. Man får själv tänka ut svaret på sin egen fråga, men man kan få hjälp att tänka av liknelsen.

Den här berättelsen är ganska ologisk. Det verkar inte klokt att lämna 99 får i öknen för att leta efter ett enda som sprungit bort. Under letandet blir de 99 utan skydd av sin herde. Tänk om vargen kommer? Tänk om det försvunnit ytterligare 10 får när herden återvänder?

Herden i liknelsen har en alldeles för stor risk, för att det skall vara vettigt.

En logisk kalkyl säger att det är klokare att satsa på att behålla de 99 fåren och låta det får som sprungit vilse få klara sig själv. Hittar det tillbaka så gör det det. Hittar det inte tillbaka så har ändå flocken med de 99 fåren behållits.

Utilitarism kallas en filosofisk lära som säger att det moraliskt rätta handlandet är det som leder till så bra resultat som möjligt för så många som möjligt.

Utilitarism är ganska vanligt som ide´ i samhället.

Bättre att operera 20 knän än ett hjärta , om det kan ske till samma –begränsade- kostnad?

Bättre att de flesta lär sig läsa, även om det innebär att de mest funktionshindrade måste hoppas över.

För många år sedan besökte jag Gazaremsan. Jag gjorde det tillsammans med ett svenskt par som arbetade för IM (Individuell Människohjälp). I Gaza hade IM en skola för funktionsvarierade unga flickor. På den tiden kallade man dem förståndshandikappade. Om flickorna hade bott i Sverige hade de gått i så kallad ”särskola” Detta var i slutet av 70-talet. Utbildningsnivån bland fattiga i Gaza var på den tiden inte särskilt hög. Jag frågade om det inte hade varit vettigare att satsa på att fler normala unga fick gå i skola och lära sig läsa, skriva och räkna. Nej fick jag till svar. Detta handlar om att visa en Kristen syn på människovärde. Den funktionsvarierade flickan hade tidigare hållits gömd(man skämdes för såna barn) och nu blev hon den enda i den familjen, som vi besökte, som kunde läsa och skriva. Hon läste åt sina föräldrar och syskon. Hon var samma person som innan, men nu var hon värdefull. Hon var det förlorade fåret.

Mängden människor påverkar vårt tänkande och våra förhållningssätt.

När jag var barn fanns det inga tiggare i Sverige. Nästan inga. Inte ens i städerna. Om man då såg en tiggare , var det inte så svårt att se den individen och inte så svårt att engagera sig . Inte så svårt att visa den personen kärlek.

Men i dag finns det tiggare utanför varenda ICA-affär och var enda Coop-affär. Och det gäller också på landet.

Tiggarna är nu så många att vi inte förmår se individerna. När de blir många blir det svårare att älska var och en av dem. Kanske borde man välja ut ”sin” tiggare. En som man presenterar sig för och som man lär sig namnet på.

Låt oss gå tillbaka till liknelsen om det borttappade fåret. När man hör en liknelse så är det som när man läser en roman. Eller ser en film. Den blir intressant i högre grad om jag kan identifiera mig med någon av personerna. Är jag det vilsesprungna fåret? Eller är jag herden som letar efter fåret? Eller tillhör jag de 99 som inte är på rymmen, men som har lämnats åt sitt öde i öknen?

Vi vet inget om det bortsprungna fåret. Vi vet bara att det är bortsprunget.

 

När det gäller en annan av denna söndags liknelser vet vi mer. Jag tänker på liknelsen om den förlorade sonen. Han var slarvig .Han fick ut sitt arv i förväg och levde oansvarigt i sus och dus i främmande land. Där finns också en hemmavarande son som sköter sig oklanderligt. Han blir riktigt sur när fadern ställer till fest när den förlorade sonen kommer hem. Han tycker att han, som skött sig , borde belönas och inte lillebror som inte skött sig. Det hela verkar orättvist. Och det är orättvist.

Till dagens texter hör också liknelsen om det borttappade silvermyntet.

Alla de här liknelserna handlar om samma sak. De berättar om Gud.  Att Gud aldrig slutar att leta efter borttappade människor. Och att Gud blir glad –när återföreningen sker.

De finns ganska många människor som tycker om sig själva att de är hopplösa fall. Man tycker sig mer eller mindre värdelös. Det kan vara på grund av att man misslyckats i sina ambitioner. Det kan vara på grund av arbetslöshet eller på grund av sjukdom. Eller på grund av skilsmässa. Eller en havererad ekonomi. Eller att man känner sig –eller är – förbigången på jobbet eller i privatlivet.

Ja många känner sig värdelösa.

Men- och det är det gemensamma i dagens liknelser- för Gud är ingen värdelös. Tvärt om!

Psalm 791 i vår psalmbok handlar om detta.

 

”Du vet väl om att du är värdefull,

Att du är viktig här och nu,

Att du är älskad för din egen skull,

För ingen annan är som du.”

New Public Management -något för kyrkan?

New public management – något för kyrkan?

Sjukvården är i kris i vårt land. Sedan man införde New Public Management (NPM) har vissa begrepp fått dominera verksamheten. De är ” värdegrund, verksamhetskontroll, chefsutveckling, styrsystem och datorisering.” ”Patienten är inte längre i centrum”(Dagens samhälle maj 2017,Per Björnell).

Vi vet att sjukvården i vårt land blivit ineffektiv. ”En Svensk läkare tar emot 692 patienter per år. OECD-snittet är 2295” (Leif Östling och Björn Rosengren SvD 22/4 2018). Läkare och sjuksköterskor flyr den offentliga vården i Sverige. Nyligen kunde man läsa att SKL vill avhjälpa en del av krisen genom att tydligare(hårdare?) schemalägga och kontrollera läkare.

Skolan är i kris i vårt land. Här har man också infört NPM. Ett utslag av detta tänkande var att hårdare schemalägga lärare och helst inte låta dem ha skollov, utan semester. Detta kom med kommunaliseringen – politikerstyrningen. NPM i skolan var ett misstag skriver Leif Lewin i Skola och samhälle 6/2 2017. Han postulerar: ”Minska styrningen och höj(därigenom) kvalitén.”. Vi vet att lärarna flyr skolan och att eleverna inte klarar sina kurser.

Polisen är i kris i vårt land. Poliserna slutar och det är svårt att rekrytera nya. En kraftig omorganisation har bidragit till oro i poliskåren. Man har försökt med NPM. ”Man har blivit duktig på att arbeta utifrån en budget och med återrapportering” ——men   ”polisen har förlorat sin kompass” Dvs man fokuserar på fel saker. (Professor Bo Wennström, Dagens samhälle 17/6 2016).

Svenska Kyrkan är i kris. Det har den i och för sig alltid varit. Men jag hoppas och ber att man inte möter framtiden i vår kyrka med NPM-tänkande. Det finns vissa oroande tendenser till det. Tidredovisningssystem timme för timme, (även för anställda som har oreglerad arbetstid!?) FLEX.

Man talar ibland om ”Mål, målbild och mätbarhet” (ur en föredragsrubrik på Stockholms stifts presidiekonferens 24 april 2018) Ibland arbetar man med värdegrundsarbete. Som om en församling kan ha någon annan värdegrund än den Kristna tron, bekännelsen och läran?

Medarbetare som är eller upplever sig som kontrollerade och som inte ges självständigt ansvar för att utföra och utveckla sitt arbete förminskas. Deras kreativitet hämmas.

Uppgifterna skall vara tydliga, men sedan skall arbetet ske under stort självständigt ansvar. Även ekonomiskt ansvar och annat resursansvar. Den som har nya och bra ideér inom sitt verksamhetsområde bör få utrymme och resurser för att arbeta kreativt.

Jag går så långt att jag till och med påstår att i en kristen församling är det bra om präster, musiker, diakoner och pedagoger till en viss grad själva får välja sina arbetsuppgifter. Naturligtvis inom givna ramar och given budget. Det kan gälla att starta upp en viss samtalsgrupp eller att framföra ett visst musikaliskt verk. Eller att inleda ett samarbete med en extern aktör.

NPM passar inte i en församling. Det förstör. Risken är att vi gör samma fel som sjukvården när de arbetar så att” patienten inte längre är i centrum”. NPM flyttar gärna focus till den egna organisationen i stället till vad den är till för. Församlingen är inte till för den kyrkliga organisationen, utan för människorna.

Missförstå mig rätt. Det är givetvis rimligt och bra att ha som mål att kyrktaket skall vara omlagt inom två år eller att antalet konfirmander skall uppgå till minst 50% av kyrkotillhörigas barn. Men såna mål kan man ha och sträva efter utan att hela organisationen genomsyras av NPM, där det mät- och kontrollerbara blir det viktigaste.

Johan Blix, kontraktsprost

 

Rösta i kyrkovalet-rösta på Öppen kyrka

ÖPPEN KYRKA – en kyrka för alla

 

Öppen kyrka ställer upp på valet till kyrkomötet, stiftsfullmäktige och i Täby till kyrkofullmäktige.

Vi betonar gärna att kyrkovalet är ett personval.

Du får kryssa tre namn på varje valsedel. Om du vill personrösta på någon av de tre första namnen på listorna måste du kryssa det eller de namnen.

ÖPPEN KYRKA betonar att kyrkan är medlemmarnas kyrka. Alla som tillhör en församling skall kunna vara delaktiga i hur gudstjänsten firas.

ÖPPEN KYRKA betonar att församlingen skall vara öppen och välkomnande för alla oavsett etnisk tillhörighet eller kön eller sexuell läggning.

ÖPPEN KYRKA vill att församlingen och dess representanter och medlemmar skall engagera sig i att hjälpa människor i nöd. Stå på de förtrycktas sida.

I Täby vill ÖPPEN KYRKA särskilt värna om distriktskyrkorna och gudstjänstlivet i dem. Distriktsrådens betydelse vill vi framhålla.

Det skall finnas ändamålsenliga lokaler i alla distrikt i anslutning till kyrkorna.

Vi vill arbeta för att Täby församling skall vara en av Svenska kyrkans bästa arbetsgivare.

Konfirmandverksamhet och musik är omistliga delar av Täby församlings identitet, liksom en god förkunnelse(predikan)

Vi ställer upp på kyrkoordningens inledningsord:

”Församlingens uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Syftet är att männsikor skall komma till tro på Kristus och leva i tro,en kristen gemenskap skapas och fördjupas ,Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas………………….De förtroendevalda och andra som tillhör kyrkan har tillsammans med dem som innehar vigningstjänsten(Biskopar, präster och diakoner) del i det gemensamma uppdraget att förkunna det kristna budskapet”.

 

ÖPPEN KYRKA är helt fristående från de politiska partierna. Hela programmet hittar du på :

Oppenkyrka.se

ÖKA-öppen kyrka en kyrka för alla, ställer upp i kyrkovalet

ÖPPEN KYRKA –en kyrka för alla

ÖKA bildades i Göteborgs stift 2001.Starten var ett svar på väljarnas önskan om ett partipolitiskt obundet alternativ som fullt ut stödde Svenska kyrkans ordning om kvinnors och mäns lika tillträde till prästämbetet. I linje med detta betonas i ÖKAS:s program (http://oppenkyrka.se ) att ökas företrädare fullt ut bejakar kyrkans ordning med samkönade äktenskap, liksom vi vill ha balans mellan könen bland biskopar, präster och diakoner.

Vi vill också: Föra ut evangeliet på ett sådant sätt att människor upplever att Gud kommer dem till mötes och delar vardagslivet med oss människor.

Det finns flera partipolitiskt obundna nomineringsgrupper i Svenska kyrkan. Just ÖKA:s profilfrågor har handlat om att bemöta varje människa med kärlek och aktning och motverka alla former av diskriminering.

Vi anser att partipolitik som utgår från de etablerade riksdagspartierna inte hör hemma i kyrkans beslutande organ. Däremot samarbetar vi gärna med kristna företrädare från andra nomineringsgrupper, även om de skulle vara partipolitiskt nominerade. Sammanfattningsvis kan sägas att vi anser att partipolitiken inte hör hemma i kyrkans beslutande organ – men att kristna partipolitiker har sin viktiga funktion där. Inom ÖKA frågar vi inte efter partipolitisk tillhörighet för att få vara medlem eller representera gruppen.

Vi vill engagera fler lekmän/kvinnor i gudstjänsten och använda både nya och gamla uttrycksformer.

Vi anser att varje församlings identitet också består i att vara en del av den världsvida kyrkan och arbeta för fred, mänskliga rättigheter och goda livsvillkor för alla människor.

Vi vill ha en kyrka som är öppen för alla som söker, tvivlar eller tror. Och vi anser det mycket viktigt att öppet diskutera vetenskapliga, interreligiösa och ekumeniska frågor.

ÖKA vill att varje församling,efter förmåga, skall ingripa där det finns mänsklig nöd.

Gudstjänsterna skall firas så att människor blir berörda och inte känner sig främmande. Den som blir berörd kommer tillbaka. Den som inte blir berörd har ingen anledning att komma tillbaka.

ÖKA vill att vigselrätten behålls inom Svenska kyrkan.

Vi vill gärna lyfta fram kyrkoordningens inledningsord från 2 kapitlet, som vi anser lite bortglömda  i kyrkovalssammanhang:

”Svenska kyrkan framträder lokalt som en församling. Detta är den primära enheten inom kyrkan. Församlingens uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Syftet är att människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas. Allt annat som församlingen utför är stöd för och en konsekvens av denna grundläggande uppgift…….De förtroendevalda och andra som tillhör kyrkan har tillsammans med dem som innehar vigningstjänsten del i det gemensamma uppdraget att förkunna det kristna budskapet.”

Johan Blix (Texten är inte sanktionerad av ÖKA)

som Ställer upp i kyrkovalet för ÖKA

 

 

Frälsningen

Frälsningen – predikan 22/10 2016 i Brännkyrka

”Är du frälst?” – så kunde man förr höra frågas. Vad man menade är lite osäkert: Kanske menade man ”är du troende?” Eller så menade man Har du tagit emot Jesus Kristus som din personlige Frälsare? Vad man nu menar med det.

Dagens överskrift i evangelieboken är ordet ”Frälsning”. Det är inte alldeles självklart vad det betyder. Det är ett mångtydigt ord.

Grundbetydelse av det svenska ordet frälsning är ”Frihalsa”. Slaven hade en järnring runt halsen och var bunden som en kopplad hund. Om man öppnade eller klippte sönder halsringen så befriades slaven. Halsen blev fri och han kunde gå vart han ville. Han blev frihalsad – frälst.

I vårt svenska språk finns ordet – inte endast i sitt religiösa sammanhang,utan också i några vardagliga uttryck, en del av dem gamla.

Så är en Frälsarkrans – enligt vikipedia   ”…en flytande kastring som används vid livräddning i vatten.”

Att vara adel kallade också att vara ”frälse” d.v.s. att vara befriad från att betala skatt.

Frälsejord – var sådan jord vars avkastning var skattebefriad.

Frälsning handlar således alltid om befrielse eller livräddning.

Men i SAOL förklaras ”Frälst” med orden ”troende” och ”omvänd”

Man kan gott säga att frälsning, i sin grundbetydelse, betyder olika saker för olika personer och olika saker i olika tider.

Den som är hungrig och håller på att svälta ihjäl – blir frälst av mat.

Den som är stressad – blir frälst av lugn och harmoni.

Den som är nertyngd av skulder- blir frälst av skuldsanering.

Den som är dömd till fängelse- kan bli frälst av en benådning.

Den som är alkoholist – blir kanske frälst av 12-stegsprogrammet.

Men kan man då bli frälst av att bli eller vara troende eller omvänd?

Man kan inte frälsa sig själv på ett djupare plan. Vi behöver alla en frälsare. En räddare. En befriare.

Visst kan man påverka sitt liv- vi är ju alla skyldiga att göra vårt bästa, att förvalta våra liv, till glädje för andra och för oss själva.

Men för att bli riktigt fri, befriad, så handlar det inte om att anstränga sig –utan om att överlämna sig.

Om man googlar på ordet frälsarkrans i dag så kommer det inte upp en livboj med orden Trygg Hansa eller Älvsjö kommun på. Nej det som kommer upp är Martin Lönnebos frälsarkrans. Det moderna svenska radbandet – som tillverkats och sålts i miljoner exemplar. Vi har det på bokbordet längst ner i kyrkan.

Tanken med frälsarkransen är att den skall hjälpa oss att samla våra tankar. Hjälpa oss att bedja.De olika pärlorna har olika färger och olika betydelser.

Frälsarkransen vill hjälpa oss att bli fria- befriade.

Kanske är den blå pärlan- bekymmerslöshetspärlan- den viktigaste pärlan.?

Vi skall sträva efter bekymmerslöshet – vilket inte skall förväxlas med ansvarslöshet.

Det är bra att vara bekymmerslös, att vila i det – oavsett hur mycket det blåser på livets hav. Men vi är alltid ansvariga – även mitt i bekymmerslösheten.

Evangelietexten i första årgången i dag har ett Jesuscitat ”Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under sina vingar…”

Det är säkerligen detta bibelställe som inspirerat Lina Sandell att skalda : ”Bred dina vida vingar ,oh Jesu över mig, och låt mig stilla vila i ve och väl hos dig (Sv.Ps. 190).

Att vila i trygghet – skyddad av Jesus- det kan vara bekymmerslöshet i god mening.

Jag hörde en gång en person fråga en annan: ”Är du frälst?” svaret var :”Jo, jag är frälst” .Det kom en ny fråga .”När blev du frälst?”  Svaret lät inte vänta på sig:”För mer än 2000 år sedan av Jesus på korset.”

Detta är centralt och kan ändå vara obegripligt för logiskt förnuftigt tänkande. Vi återgå därför till poesin:

En psalm som vi redan har sjungit är Lina Sandells ”Jesus för världen”.

”Jesus för världen

Givit sitt liv

Öppnade ögon, Herre mig giv

Mig att förlossa, offrar han sig

Då han på korset-dör ock för mig”(Sv.Ps. 45)

 

Här finns inte ordet ”frälsning” med. Men jag  det handlar om samma sak.” Mig att förlossa, offrar han sig”

Förlossa betyder också rädda, eller befria. Den som förlöser en kvinna, befriar henne från barnet, så att barnet blir en självständig individ. Men i religiösa sammanhang betyder förlossning just räddning eller befrielse eller rent av omvändelse.

Hur kan jag bli räddad av att JESUS offrar sig?

Är detta svårbegripliga tal meningsfullt i dagens språkbruk? Det är inte alls självklart.

Men det är ”meningsfullt” när vi kommer in på mystikens område- så länge vi är på förnuftets plan är det oftast obegripligt. Men hur uttrycker vi det som knappast går att formulera? Hur griper vi med ord det ogripbara? Jo, genom metaforer och paradoxer- sådant är mystikens språk –om vi inte väljer att stanna i tystnaden. Vilket kan vara ett gott val.

Jag kommer att tänka på en annan psalm: nr 137-så här lyder den sista versen:

”O du som vann på korsets stam/vinn oss på nytt var dag/ till dess sin kärlek o Guds Lamm,/blir vår och världens lag.”

Underbar poesi-som träffar mitt hjärta.

Men tillbaka till frälsningen och vårt tidigare resonemang. Vad är det vi behöver räddas från? Vad är det vi behöver befrias från? Jag sa förut att vi kan behöva frälsas från olika saker beroende på person och situation. Men finns då inget allmänmänskligt? Något som alla människor behöver frälsas från.

Jag tror att det skulle kunna vara rädslan!

Att vara rädd-är kanske vår värsta fiende. Rädda chefer är dåliga chefer. Rädda medarbetare är dåliga medarbetare.

Rädd för att göra fel.

Rädd för att vara ful.

Rädd för att inta ha fattat.

Rädd för att inte behövas.

Rädd för att inte hinna med.

Rädd för att inte duga.

Rädd för att bli övergiven.

Rädd för döden.

Vi behöver –jag tror de flesta av oss- bli frälsta från rädslan.

Vi behöver få vila i bekymmerslösheten– då kan vi och vår kreativitet växa. Då kan vi bli kärleksmänniskor– så som meningen var med våra liv.

Detta kan man inte kämpa sig till. Det gäller tvärt om att släppa taget. Att överlämna sig. Att lita på att det finns ”någon” som tar emot mig när jag vågar språnget ut i det okända.

Denne någon är Jesus Kristus. AMEN!

 

2016-10-22 JB-x

Julbetraktelse Täby Rotaryclub 2014

Julbetraktelse Täby Rotaryclub 2014-12-19  -framförd av Nicke Wagemyr

När Ni hör dessa ord är jag -Johan Blix- på en begravning i  Mälarhöjdens kyrka. När jag är på begravningar får jag ibland en känsla av att den som begravs -den döde alltså -på något sätt är med i rummet. Man kan förnimma en närvaro.

På samma sätt kan jag nu ha en känsla av att vara med på Rotarymötet. Jag kan se lokalen framför mig – och jag kan göra mig en blid av vilka som är där. De som brukar komma på julbetraktelsen.

Den här känslan -eller skall vi säga upplevelsen -av kommunikation eller närvaro. Den kan vi kalla transcendent kommunikation. Eller transcendent gemenskap. Alla människor har denna förmåga mer eller mindre. En del mer och andra mindre.

Inför julen är detta mycket påtagligt. Vi tänker på och förnimmer hur andra har det på andra platser än där vi befinner oss.Det kan gälla nära och kära som lever långt borta. Det kan gälla vänner som vi inte sett på länge. Närvaron av alla som fryser och svälter tränger sig på och in i våra medvetanden just på Julen. Eftersom vi vet att Julens budskap är just detta – att ingen borde vara utanför. Att alla -särskilt barn – borde ha det åtminstone så bra som Jesusbarnet när han föddes. Det var ingen lyx -men det var nog rent och snyggt i stallet i Betlehem. Vi kan också i denna transcendenta förmåga förflytta oss i tiden. För många av oss blir barndomens jular närvarande igen . Och vi kan till och med förflytta oss -inte bara i tanke utan också i förnimmelsen – till stallet i Betlehem.

Julbudskapet  för ihop med transcendent gemenskap.

Till Betlehem kom vice män från österns länder . Heliga tre konungar kallar vi dem. Ibland kallar vi dem de tre vice männen.  Det är deras tre kungakronor som finns på Svenska Ishockeylagets tröjor!

De var ”magoj” – ett grekiskt ord som betyder att de var ungefär astrologer och astronomer på en gång. De hade sett stjärnan och fått en transcendent upplevelse och ett budskap som gjorde att de reste till stallet i Betlehem för att hylla den nyfödde. Det lilla barnet i krubban.

I traditionen är en av de vice männen svart, en gul och en (någorlunda) vit. De skulle på så vis representera hela världen. Afrika, Asien och resten av världen. Och så stjärnan och alla djuren och änglarna som sjöng på herdarnas äng. Nu blir förnimmelsen och kommunikationen inte endast transcendent utan KOSMISK.

Julbudskapet är KOSMISKT. Det gäller hela tillvaron. Din egen kropp. Min kropp. Bergen, djuren ,solen och alla planeterna – ja hela universum och allt som rymms däri. Om allt detta handlar Julens budskap. Vi säger att det viktiga med julen är inkarnationen -att Gud blev människa. Lät sig födas som människa. Och det är en kristen sanning. Men den första inkarnationen -att allt som existerar är delar av den heliga existensen – den är förutsättningen för Julen –  julen handlar om den också. Och den handlar om dej och om mej. Dels därför att vi, med våra kroppar och med våra själar, är delar av det heliga Kosmos och dels för att vi själva började våra liv precis som Jesus. Som nyfödda hjälplösa och skrikande bebisar.

Julbudskapet är transcendent. Det är kosmiskt. Men det är kanske framför allt medmänskligt. Att vi som träffas och är i samma rum ser på varandra med kärleksfulla blickar och verkligen vill varandra väl. Att vi av hjärtat menar God Jul! När vi säger det.

God jul till er alla rotarykamrater – jag ser er !

Johan Blix