Bygga församling

Inleningsföredrag vid konvent med präster och musiker på Ljusterö 16 oktober 2014.

Dagens ämne ”ATT BYGGA FÖRSAMLING -och att vårda den” kan förstås på flera olika sätt.

Vad betyder det att ”bygga” församling? Vi vet vad det betyder att bygga ett hus. Man har en tom tomt och på den bygger man ett hus. Och när huset är färdigt så är det färdigt -därefter skall huset vårdas, om det skall hålla länge. Men vi är ju inte missionärer på obruten mark. Hos oss står redan husen där- och tomterna är inte tomma. Församlingarna finns redan – varför då bygga dem ?

Det kan verkligen uppfattas som ett nedvärderande påhopp på de som tillhör församlingen och som ,kanske under lång tid, varit aktiva där -om någon kommer och säger ”Här skall byggas församling !”

Kanske är liknelsen med huset dålig? Kanske menar vi något annat med ordet ”bygga” i detta sammanhang?

Kanske menar vi det arbete som det innebär att ständigt försvara och skapa ”den tunna hinnan” som är det enda som skiljer barbariet från ett anständigt och värdigt mänskligt liv ? (Ludvig Igra ”Den tunna hinnan- mellan omsorg och grymhet”)

Kanske är ”att bygga församling” – ett uttryck som ni redan förstått att jag delvis är skeptisk emot –  att förstärka och förstora gemenskapen hos den gudstjänstfirande församlingen (i församlingen) ?

Eller är att ”bygga församling” att se till att antalet medlemmar inte sjunker, utan tvärt om ökar, i den befintliga församlingen ? Hur det nu skall gå till?

Eller är att ”bygga församling”,  att göra församlingen ”profetiska röst” starkare så att evangeliet tydligare kan ””talas in i” det omgivande samhället. Skolvärlden, åldringsvården, sjukvården , fängelserna mm ?

Det är alltså inte självklart vad det innebär att ”bygga församling” -och det är inte självklart vad en församling är -eller vad vi menar med en församling i detta sammanhang.

Kanske borde det rätta svaret vara en väl fungerande blandning av alla dessa ingrediender och några till ?

En församling i Svenska kyrkan är definierad i Kyrkoordningen -och det anges där att just församlingarna är de viktigaste beståndsdelarna av vår kyrka. Församlingen är ett geografiskt område, där det finns: en kyrka, en kyrkoherde , en organist och en styrelse (kyrkoråd eller församlingsråd ) Församlingen skall fira en huvudgudstjänst varje söndag och annan kyrklig helgdag -eller åtminstone en gudstjänst varje vecka om inte domkapitlet har medgivit något annat (kap 37 : 2 §)  Vidare står det att församlingens uppgift är att  ”fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission” (2 kap :1 §)

(Det finns också fem icke- territoriella församlingar i riket.)

Nu vet vi alltså vad en församling är ? Eller ? Den behöver förstås inte byggas -den finns om kriterierna är uppfyllda. Och är de inte uppfyllda så skall församlingen upphöra (genom att läggas samman med en grannförsamling). Så har 1.153 församlingar upphört att finnas till i Svenska kyrkan sedan år 2000. Det är mer än en halvering av antalet församlingar. Det är en naturlig följd av urbaniseringen. Eftersom befolkningen inte har minskat, utan tvärt om ökat, så borde den kyrkliga aktiviteten också ha urbaniserats -men detta har endast delvis skett.

På 60- och 70-talen byggdes många ”distrikts- eller stadsdelskyrkor” i de nya bostadsområdena. Men det är inte lika vanligt i dag.

De mest påtagliga konsekvenserna av att fler än 1000 församlingar har försvunnit är :

1)      det firas ca 10.000 färre huvudgudstjänster per år i vår kyrka

2)      det har blivit färre förtroendevalda

3)      folket på landsbygden har längre till gudstjänsten och sockenkyrkan är ofta tom och stängd

I Roslags kontrakt har antalet församlingar under perioden minskat med åtta stycken. Men för vårt område har det säkert varit en god och nödvändig sak.

Men meningen med dagens konvent är att vi skall reflektera över hur vi bäst kan ”bygga” på våra befintliga församlingar. Hur kan vi bli bättre ? Och vad vill vi ? Vad vill Gud?  Hur bygger vi och samtidigt är trogna mot evangeliet  ?

Det talas ofta om att man skall börja med att göra en OMVÄRLDSBESKRIVNING och en OMVÄRDSANALYS. Och det är rätt och riktigt. Det handlar om inflyttning och utflyttning. Det handlar om demografi och demografisk utveckling. Det handlar om arbetsplatser och kommunikationer. Der handlar om kyrkotillhörighet och om andra samfund och andra religioner i området. Det handlar om hur den kommun där församlingen ligger fungerar och styrs.

Vad man ofta glömmer bort vid omvärldsanalysen (beskrivningen) är de människor som omger oss och som har omgivit oss (funnits i församlingen).Om detta kanske man inte kan skriva i FIN(församlingsinstruktionen) -men viktigt är det. Min företrädares företrädares ”ande” svävar ännu över kursgården Karlberg -och de som i nästan bokstavlig mening ”byggde” Tibble lever men finns nu på sjukhem eller sjukhus eller är för gamla och orkeslösa för att orka delta i den verksamhet de en gång byggde fundamentet till. Men deras barn vet- och det är bra om vi vet något.  Men också dagens aktiva människor. Hur är rektorerna, vad heter de och var tycker de ? Litar de på oss?  Jag efterfrågar alltså vid omvärldsbeskrivningen och omvärldsanalysen en positiv nyfikenhet på människor och en omsorg om dem. Och familjen som driver den största bensinmacken i församlingen – de träffar ju snart sagt alla -de har ju en gång gift sig i kyrkan och döpt och konfirmerat sina barn. Också dessa människor bör ingå i min omvärdsförståelse/omvärldsanalys.

När det gäller att ”Bygga församling” så menar jag att vi bör ägna tid och kraft år att bygga den gudstjänstfirande församlingen. Den består ju förhoppningsvis inte av gudstjänstbesökare -utan av just gudstjänstfirare. Gudstjänstbesökare är som BIO-besökare. Man konsumerar ett evenemang ,från åskådarplats. Gudstjänstfirare är som skådespelarna på en teater -de är själva medansvariga och skapar skeendet, genom sin bön, psalmsång och sina rörelser. När gudstjänsten blir ett evenemang för besökare -tenderar de till att inte återkomma. Evenemang har karaktären av just engångshändelser. När gudstjänsten firas som en rit – återkommer deltagarna gärna. Riten vilar i sin upprepning. Det återkommande skeendet som deltagarna är medskapare i.

Vad är det som gör att de kommer ?

Vad är det som gör att de inte kommer ?

Jag tror att det var Fredrik Modéus som på ett ställe skrev att ”orsaken till att de inte kommer är att de varit där förut!”

Om detta är sant – och det ligger säkert mycket sanning i detta – så är det en viktig anledning till oss att verkligen tänka efter. Vad är felet ?

Jag skall omformulera frågan , innan jag går vidare . Cecilia nyberg formulerade frågan så här, när jag frågade kyrkoherdarna om viktiga saker vi borde tala om i dag. ”Vi bör reflektera över hur vi skall kunna bli relevanta (för människor i vår tid)”

Jag tyckte det var en bra formulering att reflektera utifrån. Och när jag vakande nästa dag hade jag för min egen del formulerat svaret.

”Vi blir relevanta när vi gör något som på djupet angår de människor som vi möter.”

Varför kommer inte de som har varit i kyrkan förut ? Kanske för att det som hände inte var relevant -det angick dem inte så på djupet att det fanns anledning att komma tillbaka.

Man måste nämligen ha en anledning att komma!

Nu har vi ju ofta tycket illa om tydliga anledningar. ”De kom bara för att deras barn sjöng i barnkören.”  Eller – ”de kom bara för att de skall konfirmeras.” Eller ”de kom bara för att det serveras lyrklunch efteråt” osv. osv. Man måste ha en anledning -och jag tycker vi skall vara mycket försiktiga med att sätta betyg på de olika anledningarna.

Men ändå- vi vill att det skall finnas goda anledningar till att delta som gudstjänstfirare därför att gudstjänsten berör oss så på djupet att det blir angeläget att komma .Och att komma tillbaka.

Hur blir gudstjänsten sådan ?

För det första: Gudstjänsten (nu menar jag huvudgudstjänsten) är inte isolerad från övrigt liv i församlingen. Är den det så kommer den inte att fungera.

Kyrkkaffet är en del av gudstjänsten. Och olika ”grupper” är viktiga delar av gudstjänsten. Om man endast har träffat prästen och musikern (om denne nu inte lyckats bli anonym på läktaren) och vaktmästaren och kyrkvärdarna i huvudgudstjänsten så kommer det inte att bli så berörande.

Om församlingen(prästen och musikern och kyrkogårdspersonalen, husmor och bokningspersonalen) tar väl hand om ett sorgehus -då kommer de att ha lättare att finna sig till rätta i gudstjänsten -och närmare till att bli berörda.

Om församlingen erbjuder ett katekumenat så är det jättebra. Men ännu bättre ar att erbjuda ”Vuxet växande” som man gör i Vallentuna -eller ”liv i balans” som man gjort  i Täby. Därför att det finns ingen normal människa som vet vad ordet katekumenat betyder. Men de människor som deltagit i en sådan aktivitet kan bli nyfikna och komma till gudstjänsten på söndagen för att ”se”. Det har hänt, inte så sällan. Om det då finns någon koppling mellan det som man upplevt i gruppen och det som händer i kyrkan på söndagen så är det en stor fördel. En sådan viktig koppling kan vara om det finns en person som man fått förtroende för i gruppen och som har någon funktion i gudstjänsten. Alltså det vi gör måste hänga ihop.

Och så vill man pröva nya former.

Men jag vill gärna säga att all tillgänglig forskning pekar på att det inte är avgörande vilka agendor vi har eller hur dags gudstjänsterna firas eller ens var kyrkan ligger geografiskt. Det hela skall vara relevant -det är hela saken. I somras hade jag glädjen att tjänstgöra både i Orkesta och Markims kyrkor – de ligger båda väldigt off -man kan säga ”in the middle of nowhere” Kyrkorna var fulla -det som hände var uppenbarligen ”relevant”. Och jag kan inte ta åt mig äran -men jag hoppas att jag hjälpte till.

Och det kommer bra med folk på påsknattsmässan fast den firas mitt i natten – den är helt enkelt ”relevant”. Eller till Julottan kl 0500.

När man börjar med något nytt – skall man vara rädd om det gamla. Olle Carlsson, kyrkoherden i Katarina, startade upp Allhelgonamässan . Den var kl 1800 om jag minns rätt. Men han fortsatte med Högmässan kl 11 ändå – för att inte döda det liv som fans i den gudstjänsten.

Det finns forskning på framgångsfaktorer i gudstjänster som vuxit. De viktigaste är: Ett delegerande ledarskap. En gåvobaserad verksamhet – man arbetar för att hjälpa människor att upptäcka sina gåvor. En hängiven andlighet. Livsnära smågrupper. Behovsorienterad evangelisation och kärleksfulla relationer.(Christian A Schwartz,Naturlig församlingsutveckling)

Vi kan börja med att reflektera över Kärleksfulla relationer. Om man kommer som ny och sökare till gudstjänsten – är man mycket känslig för vad som händer i rummet och även i rummet efteråt på kyrkkaffet eller lunchen. Om man då upplever att ”De här människorna verkar faktiskt tycka om varandra och bryr sig om varandra” – då vill man vara med i den gemenskapen. Annars icke!

Nu till en moralisk/etisk fråga om församlingsbyggande- som gäller just oss som är anställda.

Vem eller vilka betalar våra löner ?

Det är den eller de som betalar våra löner , som är de vi är skyldiga vårt arbete och våra ansträngningar.

Det är de kyrkotillhöriga -lika mycket eller ännu mera de som inte brukar gå i kyrkan, än de som gör det.

När det gäller det kyrkliga ekonomiska systemet kan man med fog säga att :” Det är de som betalar kalaset, som inte är med på festen.” Vilka slutsatser drar vi av detta ,för vårt arbete?

Eftersom jag har nämnt en del litteratur skall jag nu kort kommentera böckerna.

Per Pettersson ”Kvalitet i livslånga tjänsterelationer”. Det som vi kanske inte gillar är att PP betraktar församlingen/kyrkan , utifrån synsätten om ett tjänsteproducerande företag. Om vi bortser från just detta så är hans poäng att varje möte med den enskilda människan är viktigt. Kvalitén (relevansen skulle vi säga i detta föredrag) är helt avgörande för om det skall bli något nästa möte. För kyrkans del är dessa möten genom livet: dop, skolavslutningar, konformationsläger, vigselgudstjänst , korum i det militära, begravningar, familjerådgivning , förskolor, barnrytmik, – så länge det finns relevans(kvalité) kommer det nya möten – om relevansen upphör ,är risken stor att kedjan bryts och det blir inga fler möten.

Jag tror ,men helt säker är jag inte, att det är PP som har ett exempel på en situation som handlar om relevans, på ett annat sätt. Det var högmässa i kyrkan och det kom 16 personer -efteråt var det dopgudstjänst för ett barn och familjen och vänner. Dopet är direkt efter högmässan(vilket naturligtvis är helt fel om musikern och prästen inte kan dela gemenskapen/samtalen på kyrkkaffet: min anmärkning) De möts i dörren de 16 som går ut och de 45 som går in till dopet. Här föreligger troligen olika uppfattningar om vilken ”produkt” som är viktigast, mest relevant!

Hur skulle dopgudstjänstfirarna upplevt det, om de möttes av 100 som gick ut i stället för 16?

Vilken tid/arbete har musiken och prästen och vaktmästaren lagt ner på att förbereda gudstjänsten för de olika grupperna ?  Kanske har de inte gjort något fel -men saken är värd att tänka på!

Ingrid Persenius ”Omsorg och mänsklig värdighet” (1085 sidor!) Per Pettersson undersöker möten under en människas hela liv. Ingrid Persenius  undersöker relevansen hos de olika möten som möter ett sorgehus i samband med ett dödsfall och en begravning.

Det är alltså möten med: begravningsenterprenör, bokningspersonal i församlingen, musiker, begravningspräst , personal(präst,musiker,vaktm,kyrkvärdar)vid gudstjänst där tacksägelsen läses upp, kyrkogårdspersonal, husmor,vaktmästare, diakoner/sorgegruppsledare.

Kvalitén (relevansen) i vart och ett av dessa möten -blir avgörande för hur helheten kommer att upplevas. Och ett möte med svag relevans(eller utebliven) kan förstöra nästa möte i kedjan.

Fredrik Modéus: ”Mod att vara kyrka”  Våga börja i det som finns – även om det är få människor. Ta dem tillvara. Våga visa sårbarhet ”Omsorg och relationer är viktigare än aktiviteter och programutbud”.

Ninna Edgardh: ”Gudstjänst i tiden” Ett annorlunda och tidsanpassat sätt att tolka kyrklig statistik. Det kanske inte är så illa som det ser ut. Deltagande i vardagsgudstjänster och gudstjänster vid kyrkliga handlingar har faktiskt ökar under flera decennier. Men inte antalet gudstjänstfirare i huvudgudstjänst. Bokens resonemang ger underlag för samtal och debatt.

Se också min föreläsning om Gustav Wingrens teologi och person.( johanblix.se) Gustaf Wingrens ständiga kamp för att evangeliet(Ordet) skall möta vardagslivet(Guds pågående skapelse) är huvudärendet med det mesta han skriver. Den fråga GW ställer till oss är : Hur kan vi identifiera dagens brustenhet i mänskligt liv på ett sådant sätt att det kan träffas av evangeliet och människor bli upprättade, fria och levande?

2014-10-14 Jb-x

Annonser

Gustaf Wingren

1.

Föreläsning om Gustaf Wingrens teologi och person

Gustaf Wingren föddes 29/11 1910  i en liten plats som hette Lövstad  -familjen flyttade senare till Valdemarsvik, där Gustaf växte upp.  Hans familj var enkla men medvetet kristna människor. Fadern var först garvaregesäll som drömde om ett eget garveri -men slutade som verkmästare på Lundbergs läderfabrik i smorlädersverkstaden. Familjen var i huvudsak frikyrklig – vilket oftast ger betoning på andra och tredje trosartikeln.

Det blir som Jonas Gardell sa om sin uppväxt  vid en föreläsning här i Täby församling. Svaret på alla frågor var Jesus -och ibland ställdes inte ens frågan.

Jesuspersonen upptog kristendomsupplevelsen i Missionsförbundet och baptiströrelsen och flera andra frikyrkor. I GW:s barndom fanns det också metodister.

I pingströrelsen dominerade Den Heliga Andan.

Men vart tog skaparguden vägen ? Den första artikeln i Trosbekännelsen . Jag tror på Gud fader, skapare av Himmel och Jord ……..

Kanske bodde Gud Fader Skaparen i Svenska kyrkan, Jesus Kristus Guds son i missionsförbundet och Den Heliga Andan i pingstkyrkan ?

Alltnog Gustaf Wingrens barndom var påtagligt inbäddad i frikyrklighetens fromhet. Men Gustafs far, Gustaf Fabian Wingren kände sig inte riktigt hemma vid kaffedrickningen i kapellet -han kände sin inte tillräckligt ”fin”.Så omkring 1918 flyttade han över till högmässan i Valdemarsviks köping och blev där hela livet ut en trogen kyrkobesökare till sin död 1955 -han dog på Gustafs födelsedag. Gustaf följde ofta med till kyrkans högmässa -han lyssnade till predikan -det andra (utom psalmsången) tyckte han var tämligen ointressant.

Och vid lyssnandet på predikan, satt i sammanhang med vardagslivet i Valdermasvik, gjorde Gustaf Wingren -om man skall tro honom själv, och det finns det all anledning till -redan här  en av sina viktigaste problemformuleringar som teolog. Problemet kan kanske formuleras så här :

Allt liv i samhället Valdemarsvik är Guds pågående skapelse – det gäller arbetet i läderfabriken, skolgången, renhållningsarbetet och aktiviteten i blomsteraffären. Det gäller hur alla människor i samhället samarbetar dagligen i alla dessa pågående skapelseverk –  men predikan handlar ICKE om detta!

Själv formulerar GW det så : ” Innan jag började studera teologi gick jag omkring och grubblade – i synnerhet på sommarferierna i Valdermasvik-  på relationen mellan skapelsen och Ordet.”(min kursivering) ”Den mänskliga gemenskapen  till vardags och evangeliet i Högmässan på söndagarna.” (mina fem universitet sid 34)

Skapelsens relation till det förkunnade evangeliet upplevdes  av Gustaf Wingren som ett olöst problem. Därför blev det en problematik som kom att påverka hans doktorsavhandling ” Luthers lära om kallelsen” (1944) och boken ”Predikan” (1949).

2.

I dessa böcker ,liksom också i de andra han skrev förtydligade han dessutom  sanningen i en av mig själv formulerad tes : ”Den som skriver eller talar över ett ämne,  skriver eller talar i någon mening alltid om sig själv -oavsett vilket ämne skrivandet eller talet berör.”

Innan jag går vidare vill jag nämna en annan händelse i Gustaf Wingrens liv som jag personligen tror har påverkat honom och hans teologi mycket.

Nämligen hans mammas död och begravning när han var 10 år.

Jag citerar ur Mina fem universitet : ”Hon dog vid 33 års ålder i mars 1921.Jag stod vid min faders sida och såg kistan långsamt röra sig nedåt i den gråaktiga och blöta leran på Valdemarsviks kyrkogård. Tio år hade jag hunnit bli, och sedan dess upprepas ständigt samma inre upplevelse: när jag hör orden om vetekornet läsas, var i världen jag än hör dem, på vilket språk de blir utsagda, alltid ser jag kistan sakta sänkas neråt, en rörelse laddad med död, laddad med ett okuvligt hopp. ”Sannerligen ,jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd (Joh 12:24) Personligen tror jag på dessa ord, oinskränkt (min kursivering) , Och min tro är inte tillkämpad ,jag har fått den tilliten gratis, fått den från henne som låg i den sjunkande kistan en marsdag 1921.”

Gustaf Wingren återkommer ofta till den personliga döden i sin förkunnelse. Både smådödarna i livet (man kan vara död fastän man lever) och den förestående fysiska döden -som han också kan tala om som en befrielse.

Men lägg också märke till orden om att hans tro inte är ” tillkämpad” . Detta har bäring på en annan formulering i samma bok där han skriver:

”….jag har alltid varit benägen att finna frågorna om Guds existens vara behäftade med en viss intellektuell svaghet, en smula korkade (min kursivering) redan genom sin uppläggning.  Detta har i sin tur medfört ,att jag ogärna velat ge mig in på området mellan teologi och filosofi, vilket otvivelaktigt är en brist i mitt författarskap.”(sid 23).

Själv har jag alltid tyckt att frågan om Gudsexistensen är lite korkad. Och jag skrev i min bok Själavårdstexter för DIG som söker, tvivlar eller tror –  ”Frågan om Guds existens eller inte.  Är en lite löjlig fråga på den förkrympta människans nivå. Ändå vill alla ha svar på den ”(sid 22) Egentligen ångrade jag den där formuleringen, när jag såg den i tryck. Men i sak är jag överens med Gustaf Wingren, fastän vi aldrig har talat om den saken.

Men i den andra saken är jag inte överens med honom. Jag har verkligen velat ge mig in på området mellan teologi och filosofi. Därför blev nog Gustaf lite besviken när han läste min fyrabetygsuppsats -fastän det var på hans uppdrag jag behandlade ämnet.

3.

Ämnet var : ”Om Gud och det onda” -Luthers gudsbild  via Ragnar Bring. (Högre seminariet 1975)

Inför arbetet fick jag i uppgift att läsa ett antal böcker. Så är det ju alltid. Två av dem var Luthers ”Om den trälbundna viljan” och Ragnar Brings ”Dualismen hos Luther”. Ganska tunga böcker båda två i ämnet – som jag nog behandlade just filosofiskt. Dvs med förnuftet som utgångspunkt. Som sagt: GW blev inte särskilt nöjd utan sa ”Nästa gång får du nog ta ett annat ämne”. Jag blev godkänd på kursen – vilket betyg jag fick minns jag inte.

Nu åter till Gustaf Wingrens teologi. Han skriver:  ”Av allting som står i Bibeln finns det inte något som är viktigare än evangeliet om rättfärdiggörelse av tro, utan gärningar” ( Rättfärdiggörelse av tro -Verbum  1978).

Detta är en mycket tydlig programförklaring. Inget i hela Bibeln är viktigare än just detta!

Ändå frågar jag: Är det någon predikant i dag som använder begreppet ”rättfärdiggörelse av tro, utan gärningar” ?  Knappast! Varför? Jo därför att ingen skulle fatta vad man pratar om – gärningar vet vi nog vad det är , men rättfärdiggörelse.? Är det samma som frälsning ? Kanske! Kanske är rättfärdiggörelse en ”delmängd” av frälsning? Frälsningen gäller ju hela världen – inte endast den enskilda människan och hennes själsfrid, det vet ju Gustaf Wingren och framhåller som skapelseteolog. Men helst vill han inte tala om skapelsen i teologin med teologiska termer.

När man talar om skapelsen – som i högsta grad innefattar allt liv på jorden och människornas livsvillkor – när vi som teologer skall beskriva livet och dess villkor -då är det bättre med vanliga profana ord. Men det är ändå vårt arbete att göra detta. Ordet och verkligheten kan nämligen aldrig mötas -om den som predikar inte förstår verkligheten, vardagslivet för människorna, och kan beskriva den. Predikanterna som predikar Ordet utan att förstå vardagslivet blir ofta som en mekaniker som försöker passa in en fyrkantig metallbit i ett för litet runt hål. Det behöver inte vara något fel på metallbiten, men resultatet blir klent. I värsta fall slår han till med en slägga, men då förstörs hålet (lyssnaren).

Alltså; rättfärdiggörelse av tro, utan gärningar – är det viktigaste budskapet i bibeln -men utan förtrogenhet med skapelsen, som vi är delar av, kommer budskapet inte att träffa våra hjärtan och tankar och befria oss.

Vad är då rättfärdiggörelse av tro, utan gärningar ?  Jag skall försöka förklara Wingrens tankegångar om detta.

Frälsningen handlar om befrielse. Att vara frälst är ju att vara ”frihalsad” – halsjärnet runt slavens hals togs bort. Han eller hon blev en fri människa. Nu är vi inte slavar

4.

längre i den ursprungliga bemärkelsen -vi måste alltså identifiera  vad som binder oss – vilka halsjärn vi behöver bli av med.

Här återkommer Gustaf Wingren ofta till samma tre exempel.

Det första är den judiska lagens relation till den första kristna församlingen. Där pågick en strid- en falang menade, naturligt nog, att för att man skulle kunna bli kristen skulle man först bli jude. Den Judiska lagen var en god lag -men just för kristendomens utbredning blev den ett hinder- en pålaga. Ett halsjärn som kunde tas bort -för dem just då.(Här finns en risk att förfalla till ersättningsteologi -vilket är helt förkastligt och skall bekämpas. Vi talar här inte om judendomen -utan om kristendomen!)

Det andra är kyrkans påbud under medeltiden. Avlatshandeln, klosterlöftena, allt detta blev ”måsten” som måste göras -nödvändiga gärningar. Luther gjorde upp med  allt detta. Tog bort dessa halsjärn och befriade människorna.

Det tredje är : det borgerliga livsmönster som uppstod efter franska revolutionen. Men social rörlighet, blommande näringsliv etc. Allt detta började också som något gott, men blev sen ”halsjärn” för många människor. Dåliga arbetarevillkor i bruken etc etc.

Vilka är vår tids halsjärn ? Wingren säger(texten är manus till en radioandakt) ”Vi har i vår tid, inpå oss, inne i blodomloppet, ett hetsande handlingsmönster, som vi i vår kristna förkunnelse inte gör uppror emot.”

Vi måste göra oss av med alla ”måsten” för att bli fria människor. Måsten det är just det som i teologin benämnes ”gärningar”. Nu är det så att även det värsta kan hända – att själva tron blir ett måste.

Man måste visa ett man är kristen, genom att leva som en kristen Och man måste tro som en kristen, för att vara en godkänd kristen.

Vi har det till och med inne i högmässan, om vi missförstår den. Vi börjar med syndabekännelse och avlösning -mottagandet av orden om syndernas förlåtelse. Vi tänker oss ibland att vi måste bekänna våra synder -för att kunna ta del av förlåtelsen. Och detta är förstås en pedagogisk sanning -men inte en reell. Vi säger ofta att förlåtelse är en aktivitet som kräver två parter. En som ber om förlåtelse och en som förlåter. Annars ”händer” inte förlåtelsen. Ibland används följande avlösningsord :  ”Om vi bekänner våra synder, så är gud trofast och rättfärdig så att han förlåter oss våra synder……….”  Det hela kan lätt missförstås. OM vi bekänner – det blir ett villkor. En ”Gärning” som skall göras. Naturligtvis är Gud precis lika trofast, rättfärdig och förlåtande -även om vi inte bekänner våra synder. Fastän det kan vara svårt att ta till sig.

5.

Gustaf Wingren skriver om vad vi måste befrias ifrån :”I vårt västerländska samhälle är detta handlingspaket styrt av karriär, lönehöjning, inköp av mera saker, jämförelse med andra, fruktan för att bli oduglig och undanskjuten, ångest inför döden. Rättfärdiggörelse av tro innebär att min existens såsom människa är oberoende av vad jag gör och åstadkommer. Ställd inför gud hör jag detta ord: Du är min. Frukta icke! Du är fri. Jesus Kristus på korset ,dömer icke utan upprättar. Res dig upp. Du är fri. Gå ut bland dina medmänniskor och upprätta dem! Tävla icke med dem, det behöver du icke, utan upprätta dem!”

Wingren efterlyser ”en smula likgiltighet från oss, glad likgiltighet”.

Kanske behöver vi höra förlåtelsens ord ? Men viktigare är att höra orden Du är älskad! Du är fri!

Gärningarna är mycket viktiga -men de är inte till för att göra mig kristen eller godkänd av Gud eller församlingen. Gärningarna är alltid endast till för andra människor och deras behov.

Om förlåtelsen skriver Gustaf Wingren : ”……icke lägga bördor på utan lyfta bördor av. Leva av förlåtelse och sprida förlåtelse, vilket bäst sker när man aldrig säger ”Jag förlåter dig” utan när man i stället -faktiskt- glömmer, verkligen glömmer.”

Själv vill jag tillägga dels att syndabekännelsen och förlåtelsen har sin viktiga plats i gudstjänsten – men den får aldrig bli ett villkor. En ”gärning” som måste göras. Poängen är inte att vi måste be Gud om förlåtelse, det behövs egentligen inte alls. Poängen är att vi skall förstå och helst uppleva att vi ÄR förlåtna. Och i en djupare moralisk (obs ej juridisk) mening är alla människor helt oskyldiga, men ansvariga!.

Jag skall nu helt kort kommentera några av GW:s böcker. Avslutningsvis kommer jag sedan att berätta om några intryck och minnen jag har från mina möten med GW.

Växling och kontinuitet: (CWK Gleerup 1972) Hela bokens huvudpoäng är att varje tid och plats måste leta efter sina skapelsegivna  livsvillkor, för att identifiera den rådande destruktionen/bindningen som evangeliet måste tala in i. Alltså endast genom att från tid till annan växla budskap -kan trohet mot evangeliet bibehållas.

Tolken som tiger: (Gummessons 1981) Dagens kyrkliga förlamning är, där den förekommer,  universitetsteologins fel. Teologin vid våra svenska universitet har blivit deskriptiv och inte profetisk. Det beror på ett vetenskapsideal som menar att det är ovetenskapligt att arbeta med frågor om predikans lämpliga innehåll och anslag i vår tid eller med frågor om vad Gud vill med sin skapelse. Wingren skriver : ”Teologins viktigaste uppgift i detta nya läge blir denna: att UTAN bruk av termerna ”Gud” och

6.

”Djävul” skildra den konflikt mellan liv och död som pågår, nu som alltid.” (sid 54) Eftersom vetenskapsidealet ,som de teologiska fakulteterna anammat, reducerat universitetsteologin till att handla om att undersöka historien -i vid mening – blir den inte effektiv som prästutbildning. Det blir till slut Religionskunskap eller religionsvetenskap av det hela -och då är rätta platsen de humanistiska fakulteterna. Om inte de teologiska fakulteterna kan tillåtas att arbeta med nutids- och framtidsfrågor om hur kristen tro skall förstås och utläggas (predikas) saknar de – utifrån kyrkornas perspektiv- existensberättigande. Och då måste kyrkorna själva bedriva den nödvändiga teologin.

Gamla vägar framåt: (Verbum 1986) Huvudtesen är i denna bok att det i vår svenska kyrka finns två maktblock, vilka båda kommit på villovägar. Det en är den demokratiska folkkyrkan som menar att det är genom demokratiska beslut som den rätta läran kan avgöras. Det andra maktblocket är den vid ämbetet fixerade högkyrkligheten, som menar sig ha tolkningsföreträde om den rätta läran. Wingen menar att om man går tillbaka till fornkyrkan så finns där svaret på vad som är den rätta läran. Ändå menar han – något motsägelsefullt – att Luther har rätt när han ”yttrar sig på flera ställen negativt om ”bokreligion”, dyrkan av skriven text. Guds ord hörs (min kursivering), det är för honom poängen.” (sid 142)

Egentligen driver boken samma tanke som den första bok jag nämnde ”Växling och kontinuitet”, nämligen att genom att verkligen hålla fast vid de ursprungliga källorna och centrum i den Kristna tron så måste dagens uttryck bli annorlunda -men i  ”Gamla vägar framåt” menar  GW att de stora huvudfårorna i dagens kyrka växlat in på villospår. I dag måste man identifiera skapelsens behov för sin (skapelsens) överlevnad. Det gäller de globala hoten om miljöförstöring och den ständiga ekonomiska tillväxten som är en sjukdom som kan förgöra ”jordklotet som helhet”(sid 100) Sen måste det kristna arbetet utgå från församlingen och inte från ämbetet eller de beslutande demokratiskt valda organen. Det är lite oklart vad GW här menar med församling. Men jag tror att han menar att församlingen är där Ordet förkunnas klart och rent och där sakramenten( dop och nattvard) rätt förvaltas. Det gäller trohet mot evangeliet -utan att vi gör några tillägg. Denna bok är medvetet skriven utan att framställningen vilar på Teologiska termer -men den har 50 bibelhänvisningar.

CREDO: (CWK Gleerup 1974) Detta är en lärobok i kristen tro. En sorts Gustaf Wingrens katekes. Strukturen är förstås trosbekännelsens tre artiklar. En viktig egendomlighet i framställningen är att nästan varje avsnitt avslutas med en bön och en av GW skriven psalm. Jag menar att detta pedagogiska grepp av GW är en konsekvens av att han kommit fram till att den förnuftiga logiska texten är otillräcklig som verktyg när tron skall beskrivas. Man kunde kanske till och med säga att där filosofins förmåga tar slut tar konsten vid. Naturligtvis kommer vi att tänka på vår förre ärkebiskop  KG Hammars uttalande om att han hade ”ett poetiskt förhållningssätt” till texterna. Man frågar inte om en tavla är sann eller falsk, man frågar om den talar till mitt hjärta.

7.

Samma sak med musik och dikter.  GW uttrycker det så här: ”Följaktligen får läsaren i denna läroboks analyserande partier då och då möta påståendet, att två eller flera positioner i någon trosfråga är kristna, trots motsägelsen dem emellan……….I den bön och den psalm ,som följer efter ett sådant analyserande parti, går de skilda positionerna tvångsfritt in…………(sid 7). Boken har ett par hundra bibelhänvisningar.

En liten utvikning. I Eskil Franks bok :Giv mig, min son ,ditt hjärta(Fri Tanke 2013), berättar Eskil om ett av sina möten med GW. Det var en tentamen. ”Den värsta villoläraren, Gustaf Wingren, blev paradoxalt nog den största inspirationskällan. Hans sätt att hålla ihop skapelse och evangelium, det världsliga och det andliga, himmel och jord blev en väldig kraftkälla för mig….. som avslutning ville Gustaf Wingren ge det bästa exempel han visste på en äkta om än smärtsam sammansmältning av de båda perspektiven. Det är när Kristina (från Duvemåla) ligger på sitt yttersta i Sista brevet till Sverige , och Karl-Oskar kommer till henne med det första astrakanäpplet från trädet hemifrån som de planterat i Amerika. När Kristina får det utbrister hon: Nu är jag hemma. Sedan dör hon. Närmare kan himmel och jord, längtan och fullbordan, hopp och uppfyllelse inte komma varandra sa Gustaf Wingren storsnörvlande. Det grep mig.”(sid 112)

Till sist några personliga minnen jag har från möten med Gustaf Wingren.

De stora i Lund: jag nämnde tidigare i föredraget Ragnar Bring. Han var också professor i teologi i Lund, liksom Gustav Aulén och Anders Nygren. Dessa var nog vad man skulle kalla lärdomsgiganter och dessutom världsberömda teologiska tänkare(utom Bring som fast han var professor både i Lund och Åbo och hedrad vid flera utländska universitet)

satt och samtalade med varandra om hur vi gjorde när vi skrev. Gustav Aulen tog fram ett folioark (ett mycket stort papper, min anm.) och så gjorde han en mindre fyrkantig ruta i mitten. Där skrev han ned sina huvudtankar. Sedan gjorde han förklaringar och utvikningar genom att skriva kompletterande texter på andra delar av arket – utifrån mittentexten – med pilar in till den ursprungliga centrala texten., sedan sammanfogade han texten till en helhet. Ragnar Bring skrev medan han tänkte –och därför blev hans framställning sådan att läsaren fick följa med honom på hans alla tankeutflykter, tills han kom till slutet. Jag själv, sa GW, tänker först ut hela boken, sedan skriver jag ner den i löpande text från första raden till den sista..”

Jag vill också nämna att GW skrev allt för hand. Här fans ingen dator -inte ens en skrivmaskin.

GW var otroligt bra på att uppmuntra mig (och andra).Jag har tyvärr inte bevarat alla brev och vykort han skrivit till mig. Men ger er nu några exempel på detta.

…………………………….

Gustaf Wingren dog den 1 november år 2000. Frid över hans minne!

JB-x 2014-09-20

Har vi råd med flyktingar i Sverige?

Har vi råd med alla flyktingar och invandrare?

Under några höstveckor 1944 kom flera än 10.000 båtflyktingar till Gotland. De kom ,ofta på natten, i små båtar. Färden kunde vid dåligt väder ta  30-40 timmar Gotland hade vid den tiden ca 45.000 innevånare. Befolkningen ökade således genom båtflyktingarna hastigt med ca 20%.

De togs om hand av Gotlänningarna. De sov i gymnastiksalar och församlingshem. Det upprättades sjukstugor och till och med ett förlossningshem. Frivilliga ur röda korset var viktiga. Liksom lottakåren. 25 september till 23 oktober delades 73.702 mål mat ut. Alla fick tre mål om dagen.

Det märkliga är att allt tycks ha fungerat ganska väl, trots att varken invandrarverket eller migrationsverket var uppfunnet. De flesta reste förstås vidare till Sverige eller andra länder, men några blev bofasta på Gotland.

Vem som betalade vet jag inte. Men den frivilliga oavlönade arbetsinsatsen var betydande, och jag tror knappast någon ens ställde frågan. Givetvis sköts olika allmänna medel till.

Nu säger säkert någon att man inte kan jämföra situationen då med dagens flyktingströmmar. Balterna var så nära. Vi måste ju hjälpa våra grannar. Men nu är genom globaliseringen och den tekniska utvecklingen alla nära .En syrisk flykting är inte många timmar från Sverige.

I den innevarande valrörelsen har flera gånger ställts frågan om vi Svenskar har råd att ta emot flyktingar .

Vad är det att ha råd ? Det är en komplicerad fråga. Länder som Libanon och Turkiet ”har råd” att ta emot mer än en miljon flyktingar. Det är naturligtvis inte en fråga om att ”ha råd” – det är fråga om att människor flyr undan död, tortyr och förföljelser. Och då kommer de goda krafterna fram. Det är ingen som vill fly -men det kanske för många är bättre att bo i ett tält i Värmlandsskogen än att leva med dödshot i sin hemby i Syrien. Nu bor det inga flyktingar i tält i Värmlandsskogarna, men det kanske finns de som skulle vilja göra det.

Vad är pengar ? Vad är att ”ha råd” ? Pengar finns inte längre – de är en filosofisk konstruktion, som innebär att vissa människor har makt över livsresurser. Maten kan ta slut. Oljan kommer att ta slut. Men pengarna kan inte ta slut på samma sätt, eftersom de inte ”finns”, inte ens som guldmyntfot.

Vad är det att ”ha råd” ? I Sverige har vi gott om plats, geografiskt är vi ett mycket glest befolkat land. Så flyktingarna får plats. Räcker maten ? Ja, vi hör ju ofta att vi Svenskar slänger upp till 20% av maten. Och då talar vi om redan betald mat. Flyktingen vill inte bli omhändertagen ekonomiskt. Flyktingen vill bli vänligt bemött, men precis som alla andra normala människor vill flyktingen arbeta och göra rätt för sig. Skapa livsresurser.

Vi har inte råd att inte ta emot flyktingar – och det handlar inte om pengar.

Kristi förklarings dag

Predikan Kristi förklarings dag 2014-08-03 i Vallentuna kyrka

Kristi förklarings dag är det i dag. Det är alltså Jesus själv som skall förklaras. Det verkar inte vara lätt ?

Det där med Skapelsen ,Gud i naturen och att hela tillvaron är ett heligt mysterium -det håller de flesta med om -oavsett religion. Jag kanske till och med oavsett tro. Det är bara att se sig om med öppna ögon.

Det berättas att en ateistisk   kommunalrådsordförande i Finland .- Han var troende kommunist- en gång blev tillfrågad av en journalist om han verkligen inte trodde på något annat än sakliga ärenden och vetenskapliga bevis. Han sa då så här : ”När jag på kvällen sitter nere på tomten vid min stuga och ser barnbarnen leka på stranden till sjön. Och ser solen lysa genom björkarna -och hör fisken slå i vattenbrynet. Då infinner sig en känsla av storhet och ödmjukhet. Och när jag sammantaget upplever allt detta på en gång då tänker jag : Det har skulle aldrig kommunfullmäktige kunna besluta fram!”

Skapelsetron är svår att komma ifrån och de flesta bejakar den på något sätt. Till och med en ateistisk kommunist.

Och när det gäller tron på Den helige Ande är den också ganska allmän. Vem tror inte att det finns osynliga krafter som betyder mer än vi kan förklara och beskriva ? Vem kan förklara vart livet tog vägen när någon dör ? Eller var det kom ifrån när någon föds ? Ingen kan förklara detta -men alla förundras över det. Och Alla vet vi att en god laganda betyder mer för fotbollslagets framgångar -än aldrig så dyra fotbollsskor och en aldrig så namnkunnig tränare. De osynliga livskrafterna vet vi finns och är viktiga.Livsviktiga..

Men hur är det med Jesus? Låter han sig förklaras ? Det är väl det som är meningen med Kristi förklarings dag – att Jesus skall förklaras ?  Dagen firas över hela Kristenheten och den ursprungliga dagen är 6 augusti. I vår tradition har den firats på söndagen efter 6:e söndagen efter trefaldighet sedan 1500-talet.

Motivet från dagens evangelietext- mötet på förklaringsberget, är också ganska vanligt förekommande i kyrkokonsten.

Det som skall förklaras är alltså vem Jesus egentligen är. Nu har varje söndag inte bara ett namn ,utan också en överskrift i evangelieboken. Överskriften som vi ibland(lite felaktigt tycker jag) kallar för dagen tema. I 1937 års evangeliebok var överskriften på  Kristi förklarings dag just Kristi förklaring. Men som ni ser om ni tittar i psalmböckerna på sid 1487 har man i 2002 års evangeliebok ändrat överskriften till ”Jesus förhärligad” Jag kan förstås bara gissa varför man gjort den ändringen. Troligen var man inte bekväm med den gamla överskriften.Dels har man ändrat från Kristi till Jesus -det blir mera mänskligt så med hans förnamn än med hans titel. Och dels har man ändrar Förklaring till förhärligad. Det är lite svårt att förklara det där med Jesus. Det räcker inte ens att kan förstår att kommunalfullmäktige inte kan besluta om Jesus är guds son eller inte. Det måste något mer till. Och förhärligad – ja det för kanske tankarna mera till någon man firar ,än till någon man plötsligt vet något helt nytt om ?

När vi tänker på förklaring så rör vi oss oftast på förnuftets plan. På det intellektuella planet.  ”Om du kan förklara det här begripligt för mig -då skall jag tro dig !” Så kan vi säga till varandra. Eller: ” jag vill att du förklarar dig -om jag skall förlåta dig” Man vill ha argument så att man förstår. Begripliga argument.

Men nu är det inga intellektuella övningar eller samtal som utspelar sig i dagens texter. Det är upplevelser. Och det är inte upplevelser för alla – utan för några utvalda. I evangelietexten är det Petrus, Jakob och Johannes som är de utvalda. Innan vi går vidare skall vi lägga märke till att just dessa tre är utvalda också i andra sammanhang. Tex vid Jesu bönekamp i Getsemane.  Dessa tre väljs ut att följa honom längre in i det svåra , längre in än de andra lärjungarna. Så är det ofta med mänsklig gemenskap. De som man är närmast får dela allt, inte endast det positiva och glädjefulla utan också det svåra.

Men vad var det nu de fick vara med om på berget ?

Jo, en upplevelse. Men viken sorts upplevelse? Och vilket innehåll hade den ?

Jag tror att man kan likna upplevelsen vid det som vi brukar lalla en ”A -ha -upplevelse ”.

Man kan se en sak. Eller vara på en plats. Eller möta en människa, många gånger. Utan att det händer något. Men så -plötsligt – förstår man. Eller förstår på ett nytt sätt. Jag tror alla människor varit med som detta. Men liksom kommer till insikt. Man har inte sett något nytt inte fått någon ny förklaring , men plötsligt blir allt tydligt. Förklarat, för att använda ordet från Söndagens namn i dag.

Själv har jag ,för att ta ett exempel, varit på förinteslemuseet i Jerusalem många gånger. YAD VASHEM.

Men plötsligt en gång -förstod jag allt på ett helt nytt och djupare sätt.

Eller som när man är liten och skall lära sig cykla. Ingen kan cykla vid födelsen. Man måste lära sig det. Och plötsligt, en dag, kommer man på det. Man bara förstår hur man skall göra. Inte förstår med hjärnan – utan med hela kroppen.

Vilken upplevelse fick Petrus, Jakob och Johannes? Min tro är att de plötsligt förstod vem Jesus var. De förstod vilket sammanhang han var insatt i och vad han skulle göra. Alla lärjungar som följde Jesus trodde på något sätt på honom. Fastän på olika sätt. Men efter upplevelsen på berget förstod Petrus, Jakob och Johannes på ett djupare sätt. Det förstod, utan att kunna förklara det Jesus gudomlighet. Att han verkligen var utvald och att han var Guds son. Och kanske anade de att han är världens frälsare ?

Vad lär vi oss av detta? Kanske inte något alls som vi kan berätta eller förklara. Men i bästa fall att vi har och kan få livsviktiga insikter och kunskaper, genom ”ah-a-upplevelser”. Kunskaper och insikter som fördjupar oss, men som vi kanske varken kan eller vill berätta för någon. Eller så vill vi det?  AMEN.

2014-08-01 JB-x