Luther och förnuftet……….

Att gripa det ogripbara………

 

Kyrkans problem med ateismen är dels att ateisterna ofta  tycker att det är rimligt att med förnuftet (logiken) behandla religiösa och andliga frågor och dels att de själva oftast läser bibeln(eller andra heliga skrifter) så som fundamentalisterna gör. I båda dessa fall lockas eller luras vi troende att så att säga utspela matchen på motståndarens planhalva.

Nu är det förstås inte fråga om motståndare, utan om medmänniskor. Och inte heller är det en match som kan vinnas eller förloras, utan fråga om ett samtal om tillvarons grund och livets mening.

Men ändå; förnuftet har sina begränsningar när det gäller religiösa frågor. Och fundamentalism är sällan en framkomlig väg när det gäller att läsa och förstå de heliga texterna.

Detta har många, i vår tradition, förstått, inte minst Martin Luther(ML). I verket ”Om den trälbundna viljan” talar ML om att vi kan tillägna oss kunskap på tre ”plan”. Först på förnuftets(logikens) plan, vilket är nödvändigt och gott- men inte tillräckligt.ML säger om teodicé-problemet att om vi angriper frågeställningen på förnuftets plan måste vi konstatera att  Gud inte finns, eller att Gud inte är allsmäktig (eller god).

Eftersom ML vet att Gud är både allsmäktig och god, så är det uppenbart att förnuftet(logiken) har stora begränsningar när det gäller att få kunskap om de djupaste livsfrågorna. ML säger därför när förnuftet inte längre räcker till, går vi till nästa plan. Trons plan. På trons plan kan vi få kunskap, riktig kunskap, som inte är möjlig att få på förnuftets plan. Man kan ändå, med ord beskriva kunskap som vi får på trons plan. Den kunskapen kan också förmedlas med bilder, musik och poesi.

Det är ungefär som en vacker tavla. Det är helt omöjligt att få svar på frågan om tavlan är sann eller falsk i någon logisk mening. Men det är meningsfullt att, med förnuftiga ord, formulera hur den berör mitt hjärta- mina känslor, min upplevelse. Ateisterna envisas ofta med att kräva av oss att vi skall svara på frågan om Gud finns eller inte, med ett logiskt resonemang. Många har försökt, men på ett sätt är det omöjligt och felaktigt- man kommer bara en bit på vägen.

Men förnuftets och trons plan räcker inte för att förstå allt. För fullständig kunskap krävs det tredje kunskapsplanet. ML kallar det ”Härlighetens ljus”. Detta är den kunskap som vi får efter döden då vi möter Gud ”ansikte mot ansikte”(1 kor 13:12). Då skall också Gud bli ”allt i alla”( 1 kor 15:28).

ML är undervärderad både som filosof och som mystiker.

Jag vill nämna två andra exempel , i vår tradition, på insikten om förnuftets(logikens) begränsningar.

Det första är professor Gustaf Wingren . I sin bok Credo (där han verkligen vill uttrycka sin tro) avslutar han varje kapitel med en dikt- ett poem. Han gör det inte för att han tror sig vara poet, utan just för att det han vill säga inte fullt ut låter sig sägas med en logisk text.

Det andra exemplet är ärkebiskop em K-G Hammar. I debatten om sanningen i trosbekännelsens utsagor om jungfrufödseln, yttrade han att man bör närma sig texten(texterna?) med ett ”poetiskt förhållningssätt”.

I detta sammanhang är det bra att påminna sig att Svenska kyrkans kyrkomöte har beslutat att ”varken trosbekännelsen eller läran är föremål för tro…..” (KO första avdelningen 1 kap-inledningen.)

Väl att märka är att förnuftet är kompetent att avgöra sina egna gränser. Ungefär som om en tumstock, om den kunde tala, skulle säga om sig själv: ”Jag är en bra tumstock, men jag duger inte till att avgöra om stenen väger tio kilo eller hundra kilo.”

Det sagda, hitintills skrivna, skulle kunna innebära att det är omöjligt att på ett intellektuellt hederligt sätt, tala om eller beskriva Gud. Och det ligger förstås något i det, men det är ändå värt ett försök.

När Mose fråga Gud (2 Mos 3) vad han skall svara när Israels barn frågar honom om Guds namn, då svarar Gud: ”JAG ÄR ”(den jag är). Säg till folket att ”jag är” har sänt dig.

YHWH (eller JHWH)har oftast tolkats just så. Gudsnamnet är 1:a person singularis av verbet ”vara”. Verbet ”vara” är det mest grundläggande ordet i språket. Gud är ”varat” självt eller alltet. Allt som ”är” är förstås allt som ”finns”. En rimlig formulering är att Gud är ”existensen” eller ”varat”.

Om Gud är existensen så blir frågan om Guds existens, en icke-fråga! Och utifrån denna utgångspunkt(om man accepterar den) blir det en oförnuftig och ointelligent fråga, att fråga om Gud existerar eller ej. Och jag menar att detta är en rimlig och förnuftig hållning!

Detta får konsekvenser. Om Gud är existensen, så är det rimligt att kalla allt som existerar för ”Guds kropp”.(Carl von Linne tillskrivs uttrycket: ”I naturen ser man Gud på ryggen”) Jorden och allt som finns på den, även människorna med sina kroppar och själar, är delar av guds kropp; kroppsdelar. Men även stjärnorna och galaxerna ja alla himlakroppar är kroppsdelar i Guds kropp.

Ingenting finns utanför- och allting är indraget – i detta Heliga. Existensen.

Denna insikt kommer tydligt till uttryck i psaltarens139:e  psalm. Och i Jesus replik till Pilatus ”du hade alls ingen makt över mig- om den inte var dig given ovanifrån”(Joh. 19:11). Pilatus förstår inte detta; att också han är en kroppsdel i Guds kropp. Liksom Myran och berget. Men Jesus vet!

Insikten i den nu beskrivna sanningen, stämmer till ödmjukhet. Detta är också grunden när Jesus säger till oss att vi skall älska våra fiender (Matt 6:44).

Om nu allt som existerar(finns) är Guds kropp, så betyder det också att allt smutsigt och fult(ja avskyvärt!) på något konstigt sätt är delar av den Gudomliga helheten. Detta gäller också våra onda handlingar. Här finns också, på ett svårbegripligt sätt, förlåtelsens grund. Bland annat därför att vi inte har bett om att få bli till, är vi alla i grunden moraliskt oskyldiga. Förlåtelsen handlar i detta perspektiv inte om att vi skall be Gud om förlåtelse. Det är på ett sätt helt ointressant. Förlåtelsen handlar om att vi skall förstå att v i ÄR förlåtna och utan skuld i en djupare moralisk mening. Däremot är vi alltid ansvariga för våra handlingar(om vi är friska) och måste ta det ansvaret även närt det innebär soning och straff.

Det är meningsfullt att be människor om förlåtelse och att försonas med dem. Förlåtelsen ”händer” när parterna(offret och förövaren) är överens om den.

Men innan vi förstår att vi i en djupare moralisk mening är utan skuld, kommer vi att fortsätta att göra varandra illa.(Läs Marie Fredrikssons lilla roman Noreas saga). Därför är Jesu förkunnelse i ord och handling om att älska alla-även syndaren-men hata synden; helt avgörande för att vi alla skall kunna leva ett värdigt liv.

Efter denna utvikning återgår jag till huvudspåret. I teologin talas det ofta om transcendens. Att Gud är transcendent. Det betyder att Gud är bortom det vi kan se, höra känna eller förnimma.

En helt transcendent Gud är en omöjlighet och en ointressant Gud. Rimligare än att säga att Gud är helt transcendent är att säga att Gud är existensen och att tillvaron(allt som existerar) är Guds kropp- och alla är vi kroppsdelar(oavsett om vi vill vara det eller oavsett vad vi tänker om saken). Men vi kan inte förstå, varken med förnuft eller i Tron, Gud fullt ut. Den fullständiga kunskapen kommer kanske(?) till oss i nästa liv. Nu kan vi endast arbeta på att fördjupas i vår förundran över det outsägbara. Men detta får inte uppta all vårt tid och kraft. Vår viktigaste livsuppgift är att vårda relationerna till alla levande kroppsdelar i Guds kropp. Det viktigaste är Kärleken.

Ibland säga det att inkarnationen(att Gud blev människa- lät sig födas som ett barn den första julnatten)är det viktigaste i kristendomen. Eftersom alla människor är kroppsdelar i Guds kropp, och därmed Heliga, så är det inte detta som menas med Jesu födelse, utan något mera.

Detta mera skulle kunna sägas vara att Gud så att säga sammanfattar sig själv i Jesus Kristus.(Joh 1:18).

Vårt ”förnuftiga” gudsbegrepp säger inte allt om vad Gud vill. Något om detta säger oss tillvaron om Guds vilja. Där finns skönhet, vacker musik och poesi. Möjlighet till kärlek.

Vad tillför Jesus?

”Ingen har någonsin sett Gud, men den enfödde sonen, som är i Faderns sköte, han har kungjort vad Gud är” (1 Joh: 18) / i Norsk, Dansk och engelsk översättning står det ”han har förklarat honom(dvs Gud)/

Jesus är gränsöverskridande. Han överskrider jordiska lagar och religiösa bud. Han säger att livet är viktigare än religionen.(Markus 2:27-28). Men han säger också att tron kan förflytta berg.( Mark 11:23)

Han vill minska avståndet till Gud, och därmed till oss själva och till varandra. Han gör det genom att bli en människa som vi. Därför är en genuint kristen uppmaning: Gör som Gud- bli människa!

Otaliga är berättelserna om människor som mött Jesus Kristus i andra människor, utan att (först) ha vetat om det.(Jfr också Emmausvandringen Luk 24:13-31).

Jesus gör Gud lättbegripligare för oss. Vi har lättare för att tala med eller om en Gud som är en annan människa, än för att tala med ”existensen”.

Jesus största gränsöverskridande är överskridandet av gränsen mellan liv och död. Detta gränsöverskridande kan ge oss livsmod. Hans väg var svår, liksom det för oss inte finns enkla vägar till sanningen.

Jesus Kristus är helt unik för kristendomen, även om många muslimer räknar Jesus som en stor profet. Dessutom har alla de stora religionerna någon ”mänsklig kategori”,vid beskrivningen av det Heliga. Vi kristna har Jesus. Muslimerna har Muhammed. Buddisterna har Budda. Judarna har väntan på (Messias).

Dessutom är någon form av treenighet, inte endast fråga om ett kristet påstående om att Gud har eller är tre ”personer”. Fadern, Sonen och Den Helige Anden. Det lär ha varit biskop Krister Stendal som formulerade:” I konstruktörens, befriarens och livgiverskans namn” Det handlar inte endast om personer, utan lika mycket om kategorier. Den fysiska verklighetens kategori(Fadern, skaparen). Befrielsens, förlåtelsens och upprättelsens kategori (Sonen, själen). Den osynliga livskraftens kategori(Den Heliga andan, hjärtat).

Mot dessa tre kategorier svarar de tre stora helgerna: Jul, Påsk och Pingst. När de kristna missionärerna nådde ett nytt missionsfält byggde de ofta först tre hus. Ett sjukhus(för att hela skapelsen), En skola(för att vårda själen) och en kyrka ( för anden och själavården).

Om Gud skapat människan till sin avbild, vilket påstås i Bibeln (1 Mos 1:27) så bör människan, liksom Gud, vara treenig. Och många påstår att varje människa består av, eller har, kropp, själ och ande. Detta är nästan sant. Människan har en kropp – varje kropp är helt unik. Människan har en själ- varje människosjäl( grek psysche)är helt unik. Men människan ”har” ingen ande. Det är samma ande i alla människor. Guds heliga ande bor i alla människor. Gud inblåste sin ande i oss (1 Mos 2:7). Det är därför vi lever. När Guds ande lämnar oss, då slutar vi andas. Vi dör. Men Guds ande är inte endast livskraften, utan också Kärlekens ande som bor i våra hjärtan.

Treklangen i tillvaron kan också förnimmas i den Judiska trosbekännelsen. ”Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta (anden) och av all din själ( själ) och av all din kraft”( skapelsens, fysikens kategori). (5 Mos 6:5) Parenteserna med innehåll är förstås mina kommentarer.

Ibland, ja ofta, hör man sägas att Påsken är kristendomens viktigaste helg, största högtid. Det är fel ur ett förnuftigt perspektiv. Julen är först och störst. Om inte Jesusbarnet hade blivit fött i stallet i Betlehem, så hade han förstås inte kunnat leva, älska, lida, dö och uppstå. Utan Jul ingen påsk!

Så är det med oss också. Utan födelse inget liv. Utan födelse inget dop –kanske är det därför vi skriver in dopkandidaternas födelsedag i dopbevisen ?

Vad är då riktigt viktigt i det kristna livet ? Att omfatta den rätta läran? Att fira högmässan och de avdra livsriterna? Kärleksgärningar till andra människor och till djur och natur?

Livet är alltid viktigare än religionen, även för en troende. Utan liv(existens) kan jag inte vara en troende. Den store teologen och folkbildaren NFS Grundtvig (+ 1872) blev berömd för uttalandet: ”Först människa och sedan kristen” Det finns de som påstår att danskans ”så” i detta fall skall översättas ”på så vis” eller ”på detta sätt”- i så fall förstärker det det mänskliga på ”bekostnad” av människans religion.

Religionens funktion för människan är att tolka verkligheten och livet så att var och en av oss kommer närmare sin egen bestämmelse. Det blir ett liv i kamp och i harmoni. Kärleksgärningar och förlåtelse till mig själv och andra. Vila. Bekymmerslöshet. Förmåga att uppleva skönhet. I bästa fall förmåga att skapa skönhet. Allt detta kan vår tro och våra riter hjälpa oss att uppnå.

Men religionen kan också bli ett hinder för ett gott och riktigt liv. Rädda människor blir ofta dogmatiska och bygger murar för att skydda sig. Murar som blir till hinder för andra människor för att ta till sig det goda i religionen.

Men egen personliga ståndpunkt är att det är oförnuftigt att inte tro. Jag har dessutom försökt visa att treenigheten är i harmoni med skapelsen och flera icke-kristna religioner.

Kristendomen, den kristna tron, bekännelsen och läran, har inte sanningen med stort S. Därför att livet alltid är större än tron. Det är detta som ligger i vår ärkebiskop Antje Jackelens valspråk: ”Gud är större”. Valspråket har förknippats med våldsbejakande islamism. Om man läser hela bibelversen, förstår man att det handlar om motsatsen och om att vi aldrig kan förstå allt, men vi kan fördjupas i vår förundran över det outgrundliga.”…låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning. Då förstår vi att vi är sanningens barn, och om vårt hjärta dömer oss kan vi inför honom övertyga vårt hjärta om att Gud är större än vårt hjärta och vet allt.”(1 Joh 3: 17-20.)

 

Johan Blix

 

Annandagsmänniskor

Betraktelse annandag jul 2015 i Sundbybergs ka kl 1500

 

Min farmor Anna Björck (f. Holmdahl) använde ett begrepp som jag särskilt kommer ihåg. Det var ordet ”Annandagsmänniskor”. Men annandagsmänniskor menade hon sådana människor som går till kyrkan- också på annandagarna. Annandag Jul. Annandag Påsk och Annandag Pingst.

Det är bara de tre stora helgerna som har annandagar- även om man nog kan räkna dit allhelgonahelgen och midsommarhelgen också –dvs de är dubbelhelger där båda dagarna liksom tillsammans kan förstärka helgens innehåll.

Och visst är annandag jul en fortsättning på juldagen. Men inte en upprepning. Ämnet i dag är ”Martyrerna” – dagen kallas också den helige Stefanos dag- och texterna handlar om Stefanos som fick plikta med sitt liv på grund av att han inte övergav sin tro på Jesus Kristus. Mera korrekt är att säga att han vittnade med sitt liv- och att detta(tyvärr) ledde till hans död. Martyr betyder just ”vittne” om man översätter det ordagrant.

Men jag menar att dagens ämne angår oss på ett djupare personligt plan, än att vi skall bli stilla och förundras inför Stefanos öde.

Jag tror att min farmor menade något djupare med sitt begrepp ”annandagsmänniskor”,än sådana människor som går till kyrkan två dagar i rad. Anannandagsmänniska är en sån människa som inte ger upp! Sådana människor som ”vittnar om trons sanning och hjärtats frihet.  (Sådana som Gud givit kraft) att försvara kärlek och rätt”.(Från dagens bön) Annandagsmänniskor är pliktmänniskor i ordets bästa och positivaste bemärkelse. Det är helt enkelt en livshållning, som  förunnats vissa människor, även om de också måste kämpa för att behålla den.

Låter det tråkigt, att vara annandagsmänniska?

 

Det räcker väl att man går på juldagen eller på julaftons julbön ?

Inte blir man väl en bättre människa om man kommer på annandagen också?

Kanske blir man det? Kanske inte? Men det handlar om något helt annat. Det handlar om att vilja och våga och orka stå fast i sin kristna tro. Att aldrig skämmas för evangeliet.

Och för att kunna detta behöver vi varandra också på annandagen och ute i vardagen. Vi behöver lita på Guds nåd – och låta den fylla oss. Detta är allt annat än tråkigt! Och när man kommit på det- så har man liksom inget val. Jag tror att min farmor gick till kyrkan på annandagen utan att någonsin tänka efter om hon ville det eller inte. Hon bara gick. Hon var en annandagsmänniska. Och jag tror att detta präglade inte endast hennes kyrkogång –utan lika mycket hennes vardagsliv.

Och hade hon en vardagsplikt mot en medmänniska(eller kanske mot sig själv?) som hindrade henne från att gå till kyrkan- så tror jag inte att detta bekymrade henne särskilt mycket.

Annandagsmänniskor är vittnen. Ibland vittnar de med ord- oftare med sina liv. Jag tror att vi alla känner någon om viken vi skulle kunna säga att ”Där går en annandagsmänniska”

Och jag tror att annandagsmänniskorna själva har ett rikt liv! I Stefanos efterföljd!

Att bli annandagsmänniska –en stilla nåd att be om!

AMEN!

Lucia 2015- Sundbybergs kyrka

Luciadagen 2015 i Sundbybergs kyrka

Vi lever i en orolig tid- och det gäller,nu som alltid, att välja sida!

Lucia var ljusbärerska- hon kom med ljus till de mörka fängelsehålorna, enligt en av legenderna om henne.

Ett kinesiskt ordspråk säger:  ”bättre att tända ett ljus- än att förbanna mörkret”

Vid dopen tänder vi ett dopljus för varje nydöpt  person. Och så säger vi:  ”Ljuset vill påminna om Jesus som sa: ”Jag är världens ljus. Den som tror på mig skall inte vandra i mörkret, utan ha livets ljus.””

 

Vi lever iden mörka årstiden nu. Lucianatten var –innan vi bytte kalender- årets mörkaste natt. Denna natt ansågs också som farlig. Alla skumma typer gömmer sig i mörkret- så har det alltid varit. De som gör onda saker, vill helst inte synas. Vill inte bli avslöjade.

I dag är det inte bara luciadagen det är också 3:e söndagen i advent. Överskriften i evangelieboken är ”Bereden väg för Herran…”.

Så börjar också den kändaste av alla adventspsalmer. ”Bereden våg för Herran ,berg sjunken djup stån opp….”

Hur skall vi förstå detta. Jo det handlar om ett vägbygge. När man bygger väg måste det vara plant och fint. Man måste fylla igen groparna( djup stån opp) och man måste schakta eller spränga bort bergsknallarna (berg sjunken..). Allt detta är ett viktigt arbete för att vägen skall bli plan,  jämn och fin. Vägen som Herran skall kunna åka på.

Att bereda väg för Herran- att bygga hans väg – det är att ge plats just för ljuset i världen.

Och alla har vi samma uppgift som Lucia. Var och en av oss skall försöka vara ljusbärare ut världen! Den värld som ibland är farlig och otrygg och trasig.

Tusentals människor i vårt land engagerar sig nu för att underlätta för alla flyktingar som kommer hit i hopp om ett värdigt liv. Det kan vara insatser som kamrater, som kontaktpersoner. Som gode män eller goda grannar. Det kan vara arbete i våra kyrkoförsamlingar eller i röda korset eller i moskeer.

Många är ljusbärare i dag –och många ljusbärare behövs i dag. Många riktiga Lucior.

Vi hoppas och ber att vi alla- var och en av oss- skall få kraften och möjligheten att vara ljusbärare. Det är de många små sakerna som gör skillnad. Ett leende, en hjälpande hand. En öppen dörr. En gåva till någon som kanske fryser.

Det är också så att vi själva mår bättre av att vara ljusbärare. Man blir helt enkelt lite gladare själv om man kan lysa upp livet för någon annan.

”O Kriste du som ljuset är,dig kan ej mörker komma när.

Vi skådar upp i tro till dig,när solens ljus fördöljer sig.

Till tröst för alla är du satt/var hos oss du i denna natt.

Låt oss i ditt beskydd få bo/där är vi trygga,där finns ro.(Sv.Ps 185).  2015-12-13 JB-x

Går vi mot världens undergång?

Vaksamhet och väntan –predikan sönd före domsöndagen 2015-11-15 i Sundbyberg

”Vaksamhet och väntan” Detta är dagens överskrift i evangelieboken. Vad är det vi väntar på?

Vi är strax innan domsöndagen nu.

Vi väntar på Kristi återkomst.

Vi väntar på den yttersta domen  –

Flyktingströmmarna är gigantiska. Vi kan tala om en ny folkvandringstid.

Kommer vårt samhälle- vårt folkhemsbygge-att hålla?

Kommer våra välfärdssystem att kollapsa ?

Eller kommer vi att få ett helt nytt samhälle?- med en stor fattig underklass -som inte frår del av välfärden?

Attentaten i Paris i förrgår. Det är nästan omöjligt att skydda sig mot terrorister.

Samhället, även vårt eget Svenska, är mycket sårbart och bygger helt på att människor samarbetar och är goda mot varandra.

Går vi mot den yttersta tiden?

Domedagen kanske inte endast inträffar i kyrkoåret- utan också i vardagsverkligheten?

Det verkar som att vi människor, i historien, har genomlevt-eller upplevt- många undergångar!

Vi hade digerdöden.

Vi har haft förintelsen-den obegripliga, i 2:a världskriget.

Vi hade svälten och pesten i Norrland på 1860-telset. Många, många dog!

Så har vi klimatfrågan. Vi gräver våra egna gravar, genom vårt sätt att leva. Jag ”hjälper till”!

Jag åkte hit ensam i en alldeles för stor bil –med dieselmotor- detta är bara ett litet exempel på min synd.

Utfiskningen av haven!

Annekteringen av Krimhalvön!

Kriget i Syrien –listan på undergångar kan verkligen göras lång!

En del människor kommer att överleva –så har det alltid varit. Och många oskyldiga kommer att dö-igen !

Men på det personliga planet, går vi alla mot vår egen yttersta dag!

Jag tror inte att världen går under. Gud håller sin underbara skapelse vid liv!

Men jag VET,att min personliga dödsdag inte är så långt borta. Jag är 69 år och rent statistiskt, kommer jag att få uppleva vårsolen 14 gånger till.

Den rätta livshållningen är att ”leva som om var dag är den sista”!

Det är en kristen livshållning.

Vi har chansen att, i dag, leva rätt!

Vi borde ta den- för om vi lever i morgon vet ingen av oss!

Om du frågar en människa ,som ligger på sitt yttersta om hon/han ångrat något i livet. Om du ställer den frågan till hen-så tror jag inte att svaret blir: ”Jag ångrar att jag inte tjänade mer pengar” inte tror jag heller att svaret blir: ”Jag arbetade för lite!”

Troligen säger hen(om hen nu ångrar något alls?!) ”Jag ångrar att jag inte bättre vårdade mina relationer till andra människor bättre” Jag borde inte slarvat med relationerna-särskilt inte till de som stått eller står mig nära.

När brudgummen kom, hade vissa av jungfrurna inte oljor till sina lampor.

De oförståndiga levde och handlade som om brudgummen inte skulle komma just i dag, utan en helt annan dag! Men så kom han!

OM liknelsen handlar om Jesu Kristi återkomst-och det är ju många som menar att Jesus Kristus är brudgummen. Om liknelsen handlar om oss och om Kristi återkomst så menar jag att det finns-minst- två saker att tillägga.

Före det första måste vi skriva om- eller förtydliga-liknelsen lite. Det är helt otänkbart för oss kristna att Jesus inte skulle släppa in de oförståndiga flickorna i himmelriket. De som inte hade köpt olja till sina lampor. Tvärt om, skulle han förstås prioritera just de som gjort fel- det är ju som han själv har påpekat: ” Det är inte de friska som behöver läkare-utan de sjuka!”

Men vad menar då Jesus med liknelsen? Det var ju han själv som hittade på den-för att få oss att tänka själva.

Jag tror att han menar att vi skall komma till insikt om att vi skall TA ANSVAR-för våra liv. För andras liv –för allt liv på jorden och för hela moder jord.

Ta ansvar för klimatförstöringen- innan det är för sent.

Ta ansvar för migrationsfrågan –innan det är för sent!

Ta ansvar för våra personliga relationer- särskilt för de som står oss nära- innan det är för sent.

Men om vi mislyckas. Om vi inte orkar. Om vi inte kan. Då älskar han-Jesus Kristus- oss ändå! Vi ÄR förlåtna –och vi är utan skuld(men inte utan ansvar!)Om vi förstår detta,kanske denna insikt kan kan ge oss både kraft och glädje att börja om på nytt! Vi får börja om liver på nytt varje ny morgon- och lämna gårdagen bakom oss .Vi skall glömma! Gå vidare!Verkligen glömma- det är förlåtelsens kärna.

”Var dag är en sällsam gåva,en skimrande möjlighet.”(Svps 180)

Det andra vi kan säga om Kristi återkomst är att vi-på ett sätt- inte behöver vänta på den. Han har redan återkommit. Han återkommer ständigt.  ” Han som kommer från framtiden” –är redan här!

Vi möter honom i varje människa vi möter. I dag möter vi honom i varandra och i bröd och vin i nattvarden.

Varje dag är en domsöndag, då ansvar utkrävs och domaren benådar! Utan mot prestation!

Vi kan tryggt instämma i formuleringen i Lasse Lucidors psalm(Sv:ps 620)) ”Den trösten jag ej glömmer-att min broder Jesus dömer”

AMEN!

 

FN 70 år. Jubileumsgudstjänst med Fredsbaskrarna i Norrköping

Bön på FN-dagen 2015-10-24  i Hedvigs kyrka i Norrköping ”Fredsbaskrarnas gudstjänst”

 

Vi ropar till dig – Gud

Alla religioners Gud

Alla människors Gud

Alla levande varelsers Gud

Flodernas och bergens Gud

 

Hör våra böner om fred

Omskapa människors hjärtan

Så att hatet och oförsonligheten förintas

Skydda särskilt de oskyldiga barnen

 

Låt oss uppleva det nådens år

Då alla har ett tryggt hem

Då alla har mat för dagen

Då inga barn är rädda längre

Då svärden smids om till plogbillar

 

Vi ber om kraften

Vi ber om modet

Vi ber om viljan

Att vara Dina medskapare av en fredlig värld

 

I den helige fredsfurstens  namn. Amen!

 

2015-10-24JB-x

 

döden och livet

Predikan 16:e e tref 2015 i Vallentuna kyrka

Döden och livet är dagens överskrift. Evangelietexten berättar om hur Jesus uppväcker Lasaros från  döden. Legenden säger att denne Lasaros senare blev biskop i ett kungadöme på Cypern. Han bodde då i den stad som i dag heter Larnaca. Det berättas vidare att han skrev sitt namn med rött bläck. Detta lärde jag mig för många år sedan när jag arbetade på Cypern . Jag fick också företräde för ärkebiskopen över den Cypriotiska självständiga ortodoxa   kyrkan ,han hette Chrysostemos  Och jag fick låna Lasaroskyrkan i Larnaca  och hade där en högmässa enligt Svenska Kyrkan s ordning.

Det är inte så att Jesus gör Lasaros odödlig, nej han dör sen till slut på Cypern. Men Jesus uppväcker honom från döden. Kan man tro på att det kan vara sant? Jo, det kan man – för det är det många som gör. Är det viktigt att tro på att detta har hänt – eller kan man vara kristen ändå?

Man kan vara kristen ändå –det är det många som är.

Vad tror jag? Jag väljer att tro att det är sant. Kan man välja att tro eller inte tro? Jag menar det, men alla håller förstås inte med.

Hela den kristna tron är ett trotsigt ”trots allt”.

Trots att världen ser ut som den gör, så tror vi att Kärleken är världens starkaste kraft och att denna kraft skall avgå med den slutliga segern. Trots att Jesus blev korsfäst, oskyldigt avrättad och dömd till döden. Trots detta tror vi att han besegrade döden. Trots allt, tror vi att kärleken är, så att säga, inbyggd i varje levande människa. Det finns inga hopplösa fall- det är alltid utgångspunkten för oss kristna.

Döden är en del av livet- brukar man säga. Men det är ett konstigt sätt att se det hela. Döden är vår fiende. Det är livet som gör livet värt att leva. Men vi måste förhålla oss till döden. Alla förhåller sig till döden på något sätt. En del försöker lura sig själva och liksom låtsas att man inte kommer att dö. Man vill varken tänka på det eller tala om det. Men vi vet alla, från ganska tidig ålder att livet slutar med döden. Det vet ett litet barn, mer eller mindre. Men om jag frågar en konfirmandklass i dag hur många som har sett en död människa – så är det inte så många som räcker upp handen. Hade jag ställt samma fråga för 80 år sedan hade troligen hela klassen räckt upp handen. Det moderna samhället, som gör att många dör på sjukhus, har liksom tagit bort en del av medvetandet om att vi alla dör.

När riddaren spelar schack med döden på målningen i Täby kyrka, så har döden och riddaren en dialog, i filmen Det sjunde inseglet. Jag tror att döden säger ”Jag beviljar inga uppskov.” .Och så är det ju, ingen kan undvika sin död.

Förr talade man om Ars moriendi – konsten att dö. Det var också titeln på en bok som trycktes före år 1500 och som utkom i ganska många exemplar och versioner. Konsten att dö- ordet konst skall här förstås som konstarten. På engelska ”Tre art of dying” . Tanken var att kan skulle kunna lära sig hur man skall dö på bästa sätt. Dö så att man själv får frid och själen upptas till himmelen. Dö så att döden blir så skonsam som möjligt för de anhöriga.

Man kan naturligtvis vänja sig vid tanken på att man skall dö. Men man kan förstås inte öva sig i att dö. Var och en har ju bara en gång på sig. Man kan inte göra om en misslyckad död. Bättre då att öva sig i att leva på ett bra sätt. Det går bättre eftersom man får nya chanser varje morgon. Vid uppvaknandet har man alltid en olevd dag framför sig.

Jag tror att människa är det enda djur som lever nästan hela sitt liv i medvetenhet om den förestående döden. Vissa djur kan känna på sig att slutet närmar sig, men jag tror inte att friska djur mitt i livet går omkring och tänker på att de skall dö en dag. Men vi människor kan tänka så. Djuren är så att säga redan i det eviga livet när de lever här på jorden. Nu menar jag djur som lever enligt sina naturliga bestämmelser, inte djur som lever enligt de begränsningar som människor har givit dem.

Egentligen tror jag inte att det är döden vi är rädda för utan döendet. Hur det skall gå till.

En del människor vill lösa det problemet genom att ta sitt liv. Först skall sägas att vi inte har rätt att döma dem som själva avslutar sina liv. I de allra flesta fall handlar det om psykisk sjukdom eller mycket djup olycka. Livssituationer som ingen av oss vill hamna i. Men när detta är sagt , måste också sägas, att den judiskt-kristna tanken är att man inte äger sitt liv. Det är Gud som är livet i oss.

Vi säger att människan består av kropp, själ(psyke) och ande. Människan är treenig precis som Gud.

En enda person, men tre nödvändiga aspekter av mänskligt liv. Var och en har en kropp(eller har fått låna en kropp)Var och en har ett personligt psyke. Men ingen av oss har en ande. Anden i oss är Guds Helige ande. När den lämnar kroppen är vi döda.

Livet är heligt, därför är det okristet med dödsstraff. Livet är heligt därför betraktas mord som det värsta av brott. Livet är heligt, därför skall var och en leva det liv som är oss tilldelat. Vi har också en skyldighet att göra det bästa av det, enligt de olika förutsättningar som är nedlagda i var och en av oss.

Lidande och död är alltid negativa livskomponenter. Lidande och död skall undvikas, så långt det går. Det finns ett felaktigt förhärligande av Jesu lidande. Jesu lidande blev nödvändigt, men det var verkligen inte önskvärt.

Dagens evangelium är att du och jag gratuleras till att vara levande. Och vi påminns om att inte slarva bort detta. Dagens evangelium är också att Gud som är vår broder i Jesus Kristus vill liv och inte död.

 

 

 

Klaga inte på ”politikerna” i svenska kyrkan!

De förtroendevalda –en omistlig del av kyrkns identitet!

 

”Bort med partipolitiken i kyrkan” så är rubriken på en artikel i KT nr 37 (10/9-15) som Lars B Stenström skrivit. Jag håller med om att det är olämpligt att politiska partier registrerar sig som nomineringsgrupper i kyrkovalen. Felet består däri att även de som inte är medlemmar i kyrkan kan påverka partiets kyrkopolitik. Det blir en helt orimlig konsekvens för kyrkans interndemokrati.

Däremot måste det tydligt sägas ett endast myndiga döpta och kyrkotillhöriga är valbara till kyrkans beslutande församlingar. Blotta misstanken att de skulle påverkas av i sitt beslutsfattande av partikamrater som inte är kyrkotillhöriga bör elimineras.

När detta är sagt är det viktigt att konstatera att det inför förra kyrkovalet registrerades 1300 nomineringsgrupper och bland dem var de politiska partierna i minoritet. Det valdes 36.000 förtroendevalda till olika poster i svenska kyrkan. Många av dessa, kanske de flesta, har ett brett samhällsengagemang och vet vilket politiskt parti de är medlemmar i eller röstar på. Av dessa fler än trettiotusen förtroendevalda har många kommit in som aktiva i kyrkan via ett allmänpolitiskt engagemang, men naturligtvis inte alla. Alla dessa förtroendevalda är en omistlig del av Svenska kyrkans identitet.

Om man skulle rekrytera förtroendevalda till kyrkofullmäktige och kyrkoråd(stiftsfullmäktige och kyrkomötet) endast ur den gudstjänstfirande församlingen så skulle kyrkan inte kunna få ihop beslutskompetenta styrorgan. Dessutom är det omöjligt att rekrytera på en sådan grund. Däremot har det ibland höjts röster för(och motionerats i kyrkomötet om) att man inte endast skall vara tillhörig och döpt för att vara valbar, utan också konfirmerad. Det borde vara en självklarhet.

Lars B Stenström skriver också ”Varför erbjuds systemet inte genast till den katolska kyrkan, ortodoxerna eller landets muslimer?” Vad menas? Vem skulle kunna erbjuda?  Svenska kyrkan har själv valt en demokratiform som innebär att kyrkotillhöriga kan sluta sig samman och registrera en nomineringsgrupp, som ställer upp i kyrkovalet med tillhöriga och döpta kandidater. Det kan andra kyrkor också göra om de vill. Kyrkans demokratiform har varken beslutats av staten eller den politiska partierna , utan av kyrkan själv.

Lars B Stenström verkar anse att partierna och partipolitikerna i Sverige har kidnappat eller ockuperat Svenska kyrkan. Han är verkligen inte ensam om den åsikten. Men frågan är om det inte är lika rimligt att se saken precis tvärt om ? !

Johan MI Blix, Täby