döden och livet

Predikan 16:e e tref 2015 i Vallentuna kyrka

Döden och livet är dagens överskrift. Evangelietexten berättar om hur Jesus uppväcker Lasaros från  döden. Legenden säger att denne Lasaros senare blev biskop i ett kungadöme på Cypern. Han bodde då i den stad som i dag heter Larnaca. Det berättas vidare att han skrev sitt namn med rött bläck. Detta lärde jag mig för många år sedan när jag arbetade på Cypern . Jag fick också företräde för ärkebiskopen över den Cypriotiska självständiga ortodoxa   kyrkan ,han hette Chrysostemos  Och jag fick låna Lasaroskyrkan i Larnaca  och hade där en högmässa enligt Svenska Kyrkan s ordning.

Det är inte så att Jesus gör Lasaros odödlig, nej han dör sen till slut på Cypern. Men Jesus uppväcker honom från döden. Kan man tro på att det kan vara sant? Jo, det kan man – för det är det många som gör. Är det viktigt att tro på att detta har hänt – eller kan man vara kristen ändå?

Man kan vara kristen ändå –det är det många som är.

Vad tror jag? Jag väljer att tro att det är sant. Kan man välja att tro eller inte tro? Jag menar det, men alla håller förstås inte med.

Hela den kristna tron är ett trotsigt ”trots allt”.

Trots att världen ser ut som den gör, så tror vi att Kärleken är världens starkaste kraft och att denna kraft skall avgå med den slutliga segern. Trots att Jesus blev korsfäst, oskyldigt avrättad och dömd till döden. Trots detta tror vi att han besegrade döden. Trots allt, tror vi att kärleken är, så att säga, inbyggd i varje levande människa. Det finns inga hopplösa fall- det är alltid utgångspunkten för oss kristna.

Döden är en del av livet- brukar man säga. Men det är ett konstigt sätt att se det hela. Döden är vår fiende. Det är livet som gör livet värt att leva. Men vi måste förhålla oss till döden. Alla förhåller sig till döden på något sätt. En del försöker lura sig själva och liksom låtsas att man inte kommer att dö. Man vill varken tänka på det eller tala om det. Men vi vet alla, från ganska tidig ålder att livet slutar med döden. Det vet ett litet barn, mer eller mindre. Men om jag frågar en konfirmandklass i dag hur många som har sett en död människa – så är det inte så många som räcker upp handen. Hade jag ställt samma fråga för 80 år sedan hade troligen hela klassen räckt upp handen. Det moderna samhället, som gör att många dör på sjukhus, har liksom tagit bort en del av medvetandet om att vi alla dör.

När riddaren spelar schack med döden på målningen i Täby kyrka, så har döden och riddaren en dialog, i filmen Det sjunde inseglet. Jag tror att döden säger ”Jag beviljar inga uppskov.” .Och så är det ju, ingen kan undvika sin död.

Förr talade man om Ars moriendi – konsten att dö. Det var också titeln på en bok som trycktes före år 1500 och som utkom i ganska många exemplar och versioner. Konsten att dö- ordet konst skall här förstås som konstarten. På engelska ”Tre art of dying” . Tanken var att kan skulle kunna lära sig hur man skall dö på bästa sätt. Dö så att man själv får frid och själen upptas till himmelen. Dö så att döden blir så skonsam som möjligt för de anhöriga.

Man kan naturligtvis vänja sig vid tanken på att man skall dö. Men man kan förstås inte öva sig i att dö. Var och en har ju bara en gång på sig. Man kan inte göra om en misslyckad död. Bättre då att öva sig i att leva på ett bra sätt. Det går bättre eftersom man får nya chanser varje morgon. Vid uppvaknandet har man alltid en olevd dag framför sig.

Jag tror att människa är det enda djur som lever nästan hela sitt liv i medvetenhet om den förestående döden. Vissa djur kan känna på sig att slutet närmar sig, men jag tror inte att friska djur mitt i livet går omkring och tänker på att de skall dö en dag. Men vi människor kan tänka så. Djuren är så att säga redan i det eviga livet när de lever här på jorden. Nu menar jag djur som lever enligt sina naturliga bestämmelser, inte djur som lever enligt de begränsningar som människor har givit dem.

Egentligen tror jag inte att det är döden vi är rädda för utan döendet. Hur det skall gå till.

En del människor vill lösa det problemet genom att ta sitt liv. Först skall sägas att vi inte har rätt att döma dem som själva avslutar sina liv. I de allra flesta fall handlar det om psykisk sjukdom eller mycket djup olycka. Livssituationer som ingen av oss vill hamna i. Men när detta är sagt , måste också sägas, att den judiskt-kristna tanken är att man inte äger sitt liv. Det är Gud som är livet i oss.

Vi säger att människan består av kropp, själ(psyke) och ande. Människan är treenig precis som Gud.

En enda person, men tre nödvändiga aspekter av mänskligt liv. Var och en har en kropp(eller har fått låna en kropp)Var och en har ett personligt psyke. Men ingen av oss har en ande. Anden i oss är Guds Helige ande. När den lämnar kroppen är vi döda.

Livet är heligt, därför är det okristet med dödsstraff. Livet är heligt därför betraktas mord som det värsta av brott. Livet är heligt, därför skall var och en leva det liv som är oss tilldelat. Vi har också en skyldighet att göra det bästa av det, enligt de olika förutsättningar som är nedlagda i var och en av oss.

Lidande och död är alltid negativa livskomponenter. Lidande och död skall undvikas, så långt det går. Det finns ett felaktigt förhärligande av Jesu lidande. Jesu lidande blev nödvändigt, men det var verkligen inte önskvärt.

Dagens evangelium är att du och jag gratuleras till att vara levande. Och vi påminns om att inte slarva bort detta. Dagens evangelium är också att Gud som är vår broder i Jesus Kristus vill liv och inte död.

 

 

 

Annonser

Klaga inte på ”politikerna” i svenska kyrkan!

De förtroendevalda –en omistlig del av kyrkns identitet!

 

”Bort med partipolitiken i kyrkan” så är rubriken på en artikel i KT nr 37 (10/9-15) som Lars B Stenström skrivit. Jag håller med om att det är olämpligt att politiska partier registrerar sig som nomineringsgrupper i kyrkovalen. Felet består däri att även de som inte är medlemmar i kyrkan kan påverka partiets kyrkopolitik. Det blir en helt orimlig konsekvens för kyrkans interndemokrati.

Däremot måste det tydligt sägas ett endast myndiga döpta och kyrkotillhöriga är valbara till kyrkans beslutande församlingar. Blotta misstanken att de skulle påverkas av i sitt beslutsfattande av partikamrater som inte är kyrkotillhöriga bör elimineras.

När detta är sagt är det viktigt att konstatera att det inför förra kyrkovalet registrerades 1300 nomineringsgrupper och bland dem var de politiska partierna i minoritet. Det valdes 36.000 förtroendevalda till olika poster i svenska kyrkan. Många av dessa, kanske de flesta, har ett brett samhällsengagemang och vet vilket politiskt parti de är medlemmar i eller röstar på. Av dessa fler än trettiotusen förtroendevalda har många kommit in som aktiva i kyrkan via ett allmänpolitiskt engagemang, men naturligtvis inte alla. Alla dessa förtroendevalda är en omistlig del av Svenska kyrkans identitet.

Om man skulle rekrytera förtroendevalda till kyrkofullmäktige och kyrkoråd(stiftsfullmäktige och kyrkomötet) endast ur den gudstjänstfirande församlingen så skulle kyrkan inte kunna få ihop beslutskompetenta styrorgan. Dessutom är det omöjligt att rekrytera på en sådan grund. Däremot har det ibland höjts röster för(och motionerats i kyrkomötet om) att man inte endast skall vara tillhörig och döpt för att vara valbar, utan också konfirmerad. Det borde vara en självklarhet.

Lars B Stenström skriver också ”Varför erbjuds systemet inte genast till den katolska kyrkan, ortodoxerna eller landets muslimer?” Vad menas? Vem skulle kunna erbjuda?  Svenska kyrkan har själv valt en demokratiform som innebär att kyrkotillhöriga kan sluta sig samman och registrera en nomineringsgrupp, som ställer upp i kyrkovalet med tillhöriga och döpta kandidater. Det kan andra kyrkor också göra om de vill. Kyrkans demokratiform har varken beslutats av staten eller den politiska partierna , utan av kyrkan själv.

Lars B Stenström verkar anse att partierna och partipolitikerna i Sverige har kidnappat eller ockuperat Svenska kyrkan. Han är verkligen inte ensam om den åsikten. Men frågan är om det inte är lika rimligt att se saken precis tvärt om ? !

Johan MI Blix, Täby

Vad är sanning?

Vad är sanning?(Joh. 18:38)

Frågan om vad som är kristen tros kärna och om man (någon)kan komma till Gud utom genom Kristus har aktualiserats igen. Upprinnelsen är en debattartikel i DN nyligen där fem präster i Stockholms domkyrkoförsamling menade ungefär att vi måste vara ödmjuka inför att andra vägar än den kristna kan leda till Gud. Nu var det inte det som var artikelns ärende, utan att församlingar som har möjlighet till det bör erbjuda lokaler för muslimers fredagsbön där lediga lokaler finns och muslimerna saknar sådana. Dem det som väckte uppseende var just formuleringen om att vi skall vara ödmjuka inför att människor söker också icke-kristna vägar till gud.

KT 3 sept. 2015 behandlar frågan och intervjuar Eskil Frank, som lämnat kyrkan på grund av att han själv inte kan förena kyrkans lära med sanningskravet och den intellektuella hederligheten, som han uppfattar den. Så uppfattar jag Eskil Frank i boken ”Giv mig, min son, ditt hjärta”(Fri tanke). Det förvånade mig mycket att Eskil Frank fäste så stort avgörande vid läran. Tron har ju många andra yttringar och av trons fem språk (M.Lönnebo) är läran det sekundära språket. D.v.s. läran försöker, intellektuellt, beskriva vad som finns i de andra språken. De andra trons språk är, i en sådan framställning: handlingens språk(kärleksgärningarna), bönens meditationens och mystikens språk, ritens(gudstjänstens) språk och enhetens språk.

Olika kyrkor fäster olika vikt vid läran. Det kan vara en fingervisning att jämföra olika katekeser som finns utgivna på Svenska språket. Den Romersk-katolska är den ojämförligt största till omfånget- flera hundra sidor. Den Lutherska kanske ett trettiotal sidor och den ortodoxa endast ett mycket tunt häfte.

I detta sammanhang är det viktigt att reflektera över trosbekännelsen. Vi ber eller läser trosbekännelsen i varje högmässa och i vigningsgudstjänsterna (dop, diakonvigning, prästvigning ). Ändå är kyrkoordningen tydlig med att vi inte skall tro på trosbekännelsen.(KO 1 kap. inledningen” Varken trosbekännelsen eller läran är föremål för tro”) Detta är också Luthers mening. Det skulle ju dessutom vara förfärligt om trosbekännelsen var det viktigaste i kristen tro. Det finns ju inget i trosbekännelsen om Jesu lära eller om kärleken mellan kristna och till skapelsen och alla medmänniskor. Allt detta som är det bärande för oss kristustroende. Trosbekännelserna har sin plats i kyrkan och i liturgin(utom den Athanasianska som alltjämt tillhör vår kyrkas bekännelse), men jag menar att Högmässan, i sin helhet, är ett fullödigare uttryck för vår tro än trosbekännelserna. Detta synsätt finns också i kyrkoordningens inledning där det står:” Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära kommer till uttryck……….i gudstjänst och liv”

Vi vill så gärna ha en sanning med stort S. Och det som står i Bibeln skall helst vara sant. Men hur gör vi med det som inte stämmer? Eller med det som är obekvämt?

Låt mig få ta tre exempel. Det första exemplet är frågan om vad som händer med oss efter döden. Jesus säger till rövaren på korset: ”I dag skall du vara med mig i paradiset”( Luk 23:43). Men i begravningsgudstjänsten säger vi: ”Jesus Kristus skall uppväcka dig på den yttersta dagen”. Hur skall vi ha det egentligen?  Någon säger att vi kan tro på båda sätten samtidigt, eftersom för Gud är evigheten inte en lång tid utan mindre än en sekund. Alldeles kristallklart är det inte – men vi har inga större problem att leva med det.

Det andra exemplet är tio Guds bud. Såväl i 2 Mos 20 som i 5 Mos 5 lyder andra budet: ”Du skall icke göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden.” Vi har inte med det budet i vår katekes. Vi har helt enkelt tagit bort det! Varför? Det passar oss inte. Vår kyrkokonst avbildar både fadern, Jesus, änglarna och mycket mera. För att då buden inte skall bli nio, utan antalet fortfarande skall vara tio så har vi delat det tionde budet i två bud. Det märker var och en som läser uppmärksamt. Får man verkligen göra så? Både muslimer och judar håller på bildförbudet, men inte vi kristna.

Det tredje exemplet är den förnämsta av bönerna, Herrens bön. Varken i Luk:2-4 eller i Matt6:9-13 slutar bönen med orden:” Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet. Amen.” Vi har skrivit till slutet, därför att det passar oss.

Det är också värt att nämna att det i bibel 2000 finns elva böcker som inte fanns med i 1917 års bibel. Det är människor som beslutar vilka texter som skall ingå i vår bibel. Tydligen värderar vi texterna olika. Luther kunde sätta betyg på bibelböckerna och till och med anse att vissa böcker i nya testamentet var onödiga!

På många frågor inom Kristendomen finns det ingen sanning med stort S. Men det finns förstås ändå någon tolkningsnyckel till bibeln. För luther är saken klar, Kristus av Skriftens tolkningsnyckel. Det är en rimlig hållning, även om man därmed inte har löst alla problem. Kvar står frågan. Vad betyder det?

Nu, efter denna långa utvikning, tillbaka till vår fråga. Finns andra vägar till Gud än Jesus Kristus och Kristen tro? Naturligtvis svarar en muslim eller en jude eller en hindu JA! på den frågan. Och som kristna, just som kristna, skall vi respektera och vara ödmjuka inför deras svar, som är självklart utifrån deras utgångspunkt. Men kan en kristen människa svara ja på frågan?

Varje människa ,oavsett tro eller icke-tro, är enligt vår kristna tro indragen i det gudomliga sammanhanget. Tillhör det heliga. Här har vi grunden för den kristna trons totalitetsanspråk. Alla människor är bara genom att existera delar av skapelsen och finns i kraft av första trosartikeln.

Varje människa är dessutom, genom att vara levande, indragna i det andliga. Vi lever för att Guds helige ande finns i oss. Vi är levande i kraft av den tredje trosartikeln.

Dessa båda påståenden, som är djupt kristna, är mycket anspråksfulla. Men vi håller fast vid dem. Därför ber vi i en av tackbönerna efter nattvarden .”Ett enda bröd, en enda mänsklighet” I mässan drar vi in alla människor oavsett tro(eller icke-tro).

Men alla människor är inte Kristustroende. Några tycker att alla borde bli det- det vore bäst för dem och för hela världen, säger man. Men Gud behöver ingen religion för att närma sig människorna. Men människan behöver religionen för att närma sig Gud. Eller rättare sagt för att kunna förstå och känna att hon redan är en del av det Heliga. Vi kristna har funnit vägen till Gud och till vår livsbestämmelse genom Kristustron. Vi vill förstås gärna och helst att andra skall finna den skatt vi har hittat. Finna vår väg. Självklart tror vi att den vägen är den bästa och den fullödigaste vägen till Gud och till livet. Men det betyder inte att vi nedvärderar människor av annan tro, eller att vi tror att de är förlorade på något sätt.

Det är vanligt att även intelligenta och välutbildade människor vill ha enkla svar på svåra frågor. Inte minst när det gäller vad tron säger om det eller det i livet. Ofta finns inget exakt förnuftigt svar. Svaret kan vara att leva och fördjupas i sin förundran över det outsägliga. Det leder inåt mot heligheten och mot Gud och utåt mot världen som är Gudomlig.

Det räcker inte heller med att säga att den Kristustroende blir frälst och har kommit till Gud i detta och i nästa liv. Det viktiga är att den kristustroende blir fri och trygg i att leva tillsammans med andra kristna och med andra människor och i harmoni med hela skapelsen. Ett sätt att leva som utmanar och kan besegra destruktiva samhällsordningar och destruktiva värderingar. Denna frihet och trygghet kommer sig inte av att man håller en lära för sann. Den kommer ut ur livet i församlingen, inte minst när mässan firas.

 

Johan Blix,Täby

Färre gudstjänster o färre församlingar leder till färre gudstjänstfirare

Färre gudstjänster leder till färre kyrkobesökare

 

I dagens(13/8 2015) nr av KT diskuteras fenomenet med färre besökare i söndagens gudstjänster. En av de främsta orsakerna är att antalet söndagsgudstjänster minskat drastiskt sedan år 2000. Detta beror dels på att antalet församlingar minskat med drygt 1000! Och dels på ett felaktigt tänkande omkring att fira gudstjänst i sin egen kyrka.

Om man har ett pastorat med tre kyrkor som vardera rymmer 150 personer så kan det tyckas logiskt och förnuftigt att endast ha en söndagsgudstjänst i en av dessa kyrkor- om det normala antalet gudstjänstfirare brukar vara 40 per kyrka. 120 personer får ju gott och väl plats i en av dessa kyrkor –varför då hålla tre kyrkor i gång?

Men det fungerar inte så. Människor fungerar inte så. Dessutom kanske det är ett par mil, om det är glesbygd, mellan kyrkorna.

Omkring varje kyrka bör det finnas en grupp av intresserade människor som har denna kyrka som ”sin” kyrka. Det är denna kärna som kan växa om den har liv i sig själv. Om en sådan kärna saknas så kan man lika gärna sluta med söndagsgudstjänster i just den kyrkan. Men kärnan måste ges förutsättningar. Det handlar om en vettig organisation. Det handlar om att delegera ansvar. Det handlar om resurser(personal, pengar).

Att tro att en gudstjänstfirande församling tillfälligt skulle flytta sitt engagemang till en annan kyrka där det finns en annan gudstjänstfirande kärna är nog att tänka fel.

Altså: en av orsakerna till att antalet gudstjänstfirare minskar är att antalet gudstjänster har minskat, drastiskt. En högmässa är en rit. Den totala livsriten kan man gott säga. Riten bygger på upprepning och igenkännande. Det blir inte mycket till rit i en kyrka som kanske har högmässa en gång i månaden eller mindre. Dessutom är långsiktigt relationsbyggande viktigt. Människor som man endast träffar i gudstjänstsammanhanget har inte tillräckliga relationer för att bli en församling. Församlingen måste, i någon mening, vara en församling innan den träffas i mässan. Det handlar kanske om bygdegemenskap(kvartersgemenskap). Kanske om gemensam affär, bensinmack och skola. Helst skall man ha träffat själasörjaren i något annat sammanhang än som predikant – det räcker inte för att man skall lyssna och ta till sig predikan. Hels skall man kunna samtala om gudstjänsten och predikan. Samtalsmöjligheter om kristen tro, tvivel och sökande behövs.

Sen kan det vara trevligt med lite positiv statistik också. ”De kyrkliga handlingarna samlar fler deltagare än för fyrtio år sedan” ”Antalet besök vid särskilda dopgudstjänster har närmare fördubblats under perioden” (1968-2008)(Ninna Edgardh, Gudstjänst i tiden. ARCUS 2010)

 

Johan Blix, Täby

 

Goda förvaltare -9:e söndagen efter trefaldighet

Goda förvaltare  9:e söndagen efter trefaldighet –predikan i Vallentuna kyrka

 

Det finns många budskap i dagens texter.I evangeliet berättar Jesus en liknelse(alltså en påhittad historia som har till syfte att åhöraren skall tänka själv). Liknelsen handlar om de tre tjänarna som ,under deras chefs frånvaro, skulle förvalta en tilldelad summa pengar. Fem talenter, respektive två talenter och en talent. En talent är inte lite pengar, fem skulle i dag motsvara mer än en årslön för en vanlig svensk. En talent är  uppskattningsvis minst 150.000kr.

Liknelsen berättar att den som var djärv och frimodig fick gåvan att blomma-att växa. Medan den som var rädd inte åstadkom något alls, med det han skulle förvalta. Alla har vi fått talenter att förvalta av Gud. Det är våra liv och vår personlighet. Alla människor – jag upprepar alla- har fått ett liv att förvalta och en personlighet med olika nådegåvor att förvalta. Det är så att vi har fått förutsättningar- olika förutsättningar. En har fått förutsättningen att sjunga. En annan att spela. En har fått förutsättningen att predika, en annan att se och hjälpa medmänniskor i nöd. En har fått förutsättningarna att bära mycket och tunga saker, en annan har fått förutsättningarna att springa fort. En har fått uthållighetens förutsättning –en annan förutsättningen att bli en bra advokat. Osv. ,osv, osv –alla har fått en eller flera talenter att förvalta. Men om man inte gör något av det kan fått. Därför att man är rädd för att det skall bli fel –då blir det inget av det hela. Et finns ett annat bibelord som har stor släktskap med dagens liknelse. Det lyder: ”Man tänder inte ett ljus för att sätta det under sädesmåttet”(Matt 5:15) Gamla översättningen löd: ”Man skall inte sätta sitt ljus under ena skäppo.”

Förvaltare av Guds skapelse –vårt globala miljöansvar

I dagens GT-text säger Gud till oss människor.” härska över havets fiskar och himmelens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden………….jag ger er fröbärande örter och alla träd med frukter att äta………..”

Allt liv är heligt. Och vårt förvaltarskap ,vårt ansvar för skapelsen, innebär att respektera, vörda och vårda allt liv. Vi skall använda våra talenter klokt och ansvarigt i detta sammanhang. Det innebär att industriell uppfödning av djur, där de fråntas möjligheten att lev enligt sina talenter, sådan uppfödning skall motarbetas och fördömas. Djurtransporter skall ske med värdighet och djuren skall inte proppas fulla av antibiotika eller andra mediciner, för högre lönsamhet. Här har vi en skyldighet att inte gräva ner våra åsikter och hanslingar – som den rädda tjänaren i liknelsen grävde ner sin anförtrodda talent. Här har vi möjligheter som konsumenter att vara noga med vilka livsmedel vi köper. Vi har också ett ansvar som Goda förvaltare att dra ner på förbrukningen av olja och andra fossila bränslen så att jordens miljö ger bra förutsättningar för allt liv. Livet i människor, djur och växter. Vi har ansvar för miljön, för skapelsen som vi själva är en tydlig del av, genom att vi lever ,rör oss och är till. Vi kan –filosofiskt- formulera att Gud är existensen och att allt som existerar är ”Guds kopp”. Att vara goda förvaltare är i detta perspektiv att vi är rädda om Guds kropp, som vi är delar av. Det är dessutom en fråga om överlevnad också  för oss själva och för  våra barn och barnbarn.

Förvaltare av Guds nåd – vårt särskilda ansvar som kristna

Episteltexten i dag talar om att vi skall vara förvaltare av ”Guds nåd, i dess många former.” Mera övergripande beskrivs också hur detta skall gå till. ”Framför allt skall ni älska varandra hängivet, ty kärleken gör att många synder blir förlåtna”( 1 Petrusbrevet 4: 7-11). Gamla översättningen tycker jag också här är bättre: ”….ty kärleken överskyler en myckenhet av synder…” Det sägs också: ”Var gästfria mot varandra utan att knota.”

Att vara förvaltare av Guds nåd kan förstås på två andra sätt. Det första är att rätt förvalta nådegåvorna. Kyrkan finns där ordet rent och klart förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Att predika(om så behövs också med ord!), att döpa, att undervisa i och om kristen tro, att fira nattvard och att ta emot bikt (eller enskild själavård)- allt detta är att förvalta Guds nåd. Och det är viktigt.

Det andra sättet att förstå förvaltandet av Guds nåd utgår från ett helt annat bibelord. Nämligen         1 kor 4:1-2 ”Vi bör alltså betraktas som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter”

Vilken är Guds hemlighet, som vi skall förvalta? Jag tror att det är omvändhetens princip. Att det som ser stort och märkvärdigt ut – kanske inte egentligen är så mycket värt. Och att det som ser litet och oansenligt ut, kan vara stort och rymma oanade möjligheter. Att ett barn ibland kan förstå klarare och mera än en vuxen. Att den som inte har något att förlora-den som är fattig (också i anden)- har lättare för att vara helt ärlig. ”Att det är saligare, bättre för en själv, att giva än att taga.” Det tydligaste exempel på denna Guds hemlighet, som vi skall förvalta. Omvändhetens princip. Det tydligaste exemplet är Jesus som korsfäst. Alla som såg honom där trodde att han hade förlorat.

Men i fastan sjunger vi frimodigt : ”O du som vann på korsets stam/vinn oss på nytt var dag, till dess din kärlek, o Guds Lamm,/blir vår och världens lag.” (Sv ps 137: 6)

Goda förvaltare -av våra egna liv

Tillbaka till utgångspunkten. Hur lever vi våra liv? Hur tar vi hand om de talenter som vi fått? Vi skall använda våra talenter för att bekämpa dumhet, översitteri och fanatism. Vi skall använda våra talenter till fred och försoning. Då duger det inte att gräva ner dem. Vi skall avvända våra talenter till att göra en insats för vår gemensamma miljö. Vi skall använda våra talenter till att släppa fram Guds nåd- så att människor blir upprättade, befriade och glada. Och så att vi sprider framtidstro. Vi skall vara generösa med det heliga Ordet och med dopet, undervisningen och nattvarden. Och vi skall vara snälla mot våra egna kroppar – de är ju andens tempel.

 

Och allt detta hör ihop. Goda förvaltare av skapelsen, av Guds nåd och av våra egna liv. AMEN!

Vattnet

VATTNET
allt hör samman
alltet är ett

inte endast
allt liv
utan allt

varje människa
är
inflätad i detta

alltet väntar
alltet längtar
efter
att bli bejakat
av vattnet

vattnet
som dränker
som renar
som är livets
förutsättning