Dagens tänkeord 17 mars 2015

”Goda gärningar gör ingen till kristen, men en kristen gör goda gärningar” (Martin Luther)

Annonser

Kampen mot ondskan

Predikan den 3:e sönd i fastan ”Kampen mot ondskan”

Idag är temat ”Kampen mot ondskan”. Ja, vad skulle kunna vara mer aktuellt än ett sådant tema just nu när människor mördas, torteras, våldtas och blir halshuggna inför kameran. Senaste bilderna som sändes ut var på 21 egyptiska kristna kopter som systematiskt blir hallshuggna i Libyen av IS. Ja, outhärdliga bilder sänds ut via Facebook för att väcka fruktan och avsky.

Andra bilder som sändes ut på en variant av samma ondska var i slutet på februari då IS i ett filmklipp vräker, välter och borrar sönder 2600 år gamla statyer från Mosul.

I torsdags fick vi också se hur IS gick in med bulldozers för att förstöra den 3000 år gamla antika assyriska staden Nimrud. ”En ondska som är en attack mot hela mänsklighetens gemensamma förflutna och framtida generationers förståelse för historien”, skriver Ida Österberg , docent i Antikens kultur.
Unesco menade i lördagens Svenska Dagbladet att ”det är ett angrepp på mänsklighetens vagga och ett angrepp på människors rätt till sin historia och identitet och inte bara om förstörda konstskatter..”
Men ondskan och våldet kommer oss ännu närmare i attentaten i Paris, Köpenhamn och kriget i Ukraina. Ja, vi vet att vi inte heller är skyddade mot ondska och det finns en underliggande oro för när det också kan bli vår tur.

Ja, vad handlar allt detta om …vilken typ av ondska vittnar det här om egentligen? Kan bibeltexterna ge oss någon förståelse?
Ja, jag är säker på att dagens bibeltexter som på olika sätt speglar oss människor kan ge oss en viss kunskap om ondska. Många kan säkert känna igen berättelsen om David och Goliat.

Detta är en klassisk saga där den lille herdepojken David mot alla odds besegrar den store jätten Goliat på fältet i kriget mellan Israel och filistéerna. Goliats rustning kontrasteras av Davids bristfälliga klädsel. Mot varandra står Goliats skrävlande och Davids trosvissa vittnesbörd om den ende Guden. Det är en religiös kamp. Vems gud är Gud? Till sist slungar David en stor sten mot jätten Goliat så att den tränger in i pannan och jätten faller framstupa på marken och dör. Ja, det är Davids Gud som har segrat. En religiös seger för Israel och monoteismen mot filistéernas många avgudar. En svart-vit berättelse om ont och gott.

Men jag ser också en annan viktig poäng i berättelsen om David och Goliat. Vi behöver människor som vågar vara modiga som David och ta upp kampen mot de stora jättarna. Som i sagorna. Som i sagan om Ringen, som i Bröderna Leijonhjärta…människor som vågar gå genom det allra värsta helvetet och utsätta sig själva för fara för att upprätthålla ett sant mänskligt och kärleksfullt samhälle. För det är tack vare de människor som vågat och vågar som det inte gått helt åt skogen med all heder och anständighet i vår värld. Goliat, Jesus och många andra modiga människor före oss är förebilder i att våga gå genom livsfara och utsätta sig för helvetiskt lidande för kärlek och rättvisa. På det sättet kanske berättelsen om David och Goliat ändå kan berätta något för oss i alla fall när det gäller den yttre kampen mot ondska.

I motsats till denna yttre kamp skriver Paulus i sitt brev till efesierna om ondska på ett helt annat plan- om den inre kampen mot ondskan. Om att människan är både ond och god.
Församlingen i Efesos måste ha haft stora problem med ordning, anständighet och moralen eftersom Paulus är tvungen att skriva ett sådant brev, tänker jag. Han uppmanar dem att inte bedriva otukt, orenhet eller själviskhet. Inte tala vårdslöst eller med oanständiga ord utan leva i ständig tacksägelse till Gud. Varningens ord som talade uttalades för 2000 år sedan men som också talar till oss fortfarande idag.

Här handlar det om mig själv idag, tänker jag.. Om min egen kamp. Att inte låta sig luras av tomma ord och tanklöst tal. Ja, hur lätt är det inte att luras av tomma ord. Skvaller på facebook, twittter och i bloggar och i tidningar och media… ord som dödar…ord som sårar …ord som skadar…I vår totaldigitaliserade värld så är orden kanske en ny sorts ondska och fara för mänskligheten om vi inte ser upp….

Och att inte vara självisk…ja, det är inte så lätt…för vem i vår individualiserade värld lever inte närmast sig själv och sin familj. Kanske är också den ökade själviskheten en ondska som breder ut sig. Och här är jag och säkert många med mig insnärjda i en kamp mot en osynlig ondska som nästan verkar omöjlig att rå på…. En själviskhetens ondska som kan leda till att världens resurser tar slut inom en alltför snar framtid.

I den tredje texten idag talar Jesus om onda demoner. På Jesu tid talade man om ondska och i form av demoner. Människor som var onda eller sjuka var besatta av olika demoner. Det gällde att hålla de onda demonerna på plats hela tiden så att de inte tog över. För om man var omedveten om sin onda ande så kunde den enda demonen gå bort och hämta sju onda andra demoner som var värre än den själv. För den människan blev slutet värre än början, enligt Jesus. Det är min egen tolkning av den ganska svårtolkade texten.

Ja, samma kamp finns nog hos oss också idag mellan onda och goda andar. Ibland är det t.o.m. så att man kanske inte ens vet om att man har några mörka sidor. Ja, många kanske aldrig tar itu med det mörka inom sig. Det är så lätt att vila i att allt ska vara lyckligt. Men ondskans förnekelse kan t.o.m vara farlig.

Det onda som jag inte vill det gör jag med det goda som jag vill det gör jag inte. Ja, många vet precis vilka demoner som härjar inom dem. Demoner i form av rädslor, avundsjuka, svartsjuka, drogberoende eller sjukdomsdemoner som nedstämdhet. Ingmar Bergman hade många dämoner och han brukade säga att demonerna tycker inte om frisk luft. Han menade att demonerna tyckte inte om att gå med på promenad för då försvann alla onda tankar.

Ja, vårt inre mörker måste vi ta på största allvar om vi ska kunna leva som ljusets barn och om ljuset inom oss skall segra. När vi misströstar så är det gott att tänka på att det finns en som är starkare än all ondska. Jesus Kristus som har besegrat alla mörkrets makter.
Som vi sjöng i psalm 848 :
När Kristus kom såg vi en som orkar
Han är vår bror, och han ger oss mod.
Längst in i mörkret är han oss närmast
Är han vår vila –är han guds nåd?

Som svar på psalmens fråga så tänker jag att: Ja, det är Kristus som är min nåd och vila och att det är gott att veta att Jesus har gått före och varit modig och stretat fram genom dödskuggans dal för min skull. Det hjälper mig att tänka ljusa tankar även om det ibland ser helt nattsvart ut.
amen

Susanna Widner 2015-03-07

Jesus dog för våra synder- är det begripligt tal?

Jesus dog för våra synder –är det begripligt tal ?

Vad kan det i så fall betyda?

 

”Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde son….” (Joh 3:16). Detta bibelställe kallas för lilla bibeln och man menar då att den sammanfattar hela den Kristna förståelsen av bibeln. Man har oftast förstått saken så att Gud offrade Jesus för vår, ja för hela världens, skull. Men i Bibel 2000 är texten ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son.” I den översättningen behöver inte offermotivet tänkas in. Det finns andra bibelställen där det sägs att Jesus dog för våra synder. Det kunde ju ha stått att han levde för våra synder. Eller att han uppstod för våra synder. Men det är tydligt att tanken att Jesus dog just för våra synder, är allmänt accepterad i den kristna kyrkan och hennes dogmatik.

 

Professor Jesper Svartvik (JS) uppehåller sig mycket vi denna offertanke i sin bok ”Försoning och förvandling” (Verbum 2014) Han problematiserar dessutom frågeställningen ytterligare genom att påstå att en möjlig positiv tolkning av Jesu avrättning på korset kan få konsekvenser för vår syn på dödsstraffet. ”Enligt denna uppfattning är det teologiskt nödvändigt att Jesus dör –annars sonas inte mänsklighetens synder, annars blidkas inte Gud, annars förblir Gud vred och mänskligheten fördömd. Och om vi måste uppfatta Jesus död som ett dödsstraff som är teologiskt nödvändigt –varför och hur skulle kristna då kunna vara motståndare till dödsstraff i dag?”(sid 65). JS återkommer flera gånger till denna fråga i boken. En fråga som jag själv aldrig skulle komma på tanken att formulera och som jag har svårt att förstå varför varför JS formulerade.

 

Min positiva tolkning är att JS vill testa olika möjliga tolkningar eller förstålelser av den kristna läran (dogmatiken) för att komma fram till en rimlig och logisk tolkning ?

 

Om vi går till theodicéproblemets logik så är den ganska välkänd. Man gör tre påståenden och påstår samtidigt att de är sanna. 1) Gud finns och är allsmäktig 2) Gud är alltigenom god 3) det finns ondska i världen. När vi utsätter dessa tre satser tillsammans för en logisk prövning så kommer vi fram till följande. Antingen finns det ingen Gud, eller så är Gud inte allsmäktig. Eller så är Gud inte god. Eller så finns egentligen inte ondskan i världen –det är bara vi som inte förstår. Ingen av dessa helt logiska lösningar på problemet är acceptabel för en troende Kristen. Men problemet finns –det upplevs i högsta grad av många människor. Vi kan då välja – vilket också är logiskt och förnuftigt- att påstå att logiken är ett olämpligt redskap för att hantera denna existentiella frågeställning. Det var Luthers lösning i verket ”Om den trälbundna viljan” (Svenska kyrkans diakonistyrelses förlag 1964 övers Gunnar Hillerdal) . Martin Luther var klar över att så länge man är på ”förnuftets plan” så är det en rimlig ståndpunkt att påstå att det inte finns någon Gud, när man betraktar theodicéproblemet. Men nu är det så att man, enligt Luther, kan få kunskap också på ”trons plan” – också det är verklig kunskap, men som inte behöver lyda logikens lagar. Jag kommer också att tänka på KG Hammars formulering att man ibland kan ha ett ”poetiskt förhållningssätt” när man närmar sig bibeltexter. Tanken är väl ungefär så här: Man frågar inte om en tavla, eller ett musikstycke, är sann eller falsk. Man frågar om den talar till mitt hjärta.

 

Kan man nu inte tillämpa detta synsätt också på dogmatiken? Eller är man skyldig att skriva om dogmatiken, när den verkar omodern eller obsolet? Eller försöka tolka den , förstå den, på ett nytt och begripligt sätt. Vi kan ju inte ta bort meningen om att ”Jesus dog för våra synder” eftersom vi inte tar bort texter ur bibeln. Men frågan är om just denna formulering måste anses vara central? Att Jesus dog för våra synder kan dessutom förstås på flera sätt. Dels kan det betyda att han dog på grund av våra synder och dels att han dog för att befria oss från våra synders tyngd. Och så kan det betyda båda dessa saker samtidigt.

Tanken uttrycks i många bibelställen. Jesajastexten som läses på Långfredagen formulerar :”Genom hans sår bliva vi helade” (Jes 53:5 ). Den texten citeras också i NT tex (1 Petr 2:24). Vi kan förstå att någon kan lindra vårt lidande genom att hjälpa oss att bära våra bördor. Men kan vi förstå att det kan vara något positivt för oss att Jesus led och pinades. Knappast!

 

 

 

Jag tror att dogmatiska systembyggen kan uppfattas nästan som matematiska ekvationer. Man måste ha en logisk lösning på ekvationen. Oftast är det väl så att man börjar i resultatet och inte i uppställningen av ekvationen. Och då måste bitarna i uppställningen väljas så att helheten ”går ihop”. Där kan man nog passa in både att Jesus offras av Gud och att detta minskar Guds vrede mot människorna.

 

Men måste man verkligen diskutera och förstå dogmatiken utifrån dogmatikens eget språk ?

 

Parallellt tänker jag på debatten om tro och vetande. Den var hetast på Ingemar Hedenius tid ,men den lever i hög grad också i dag . Debattörer som Ingemar Hedenius och tex. senare Torbjörn Tännsjö inbjuder teologer till debatt, men inte förutsättningslöst. De inbjuder till debatt på fundamentalisternas planhalva ! Och de förutsätter att (de troende) teologerna skall acceptera att föra debatten just där. Och då blir det svårt. Man bör inte förutsättningslöst acceptera sådana inviter. I församlingssammanhang får vi präster ofta sådana ”inbjudningar” av vanligt folk. ”Du som är präst, förklara för mig hur du kan tro på Adam och Eva. Varför tror ni kristna att dessa två var de första människorna ?” Samtalet bör föras, men inte på den inbjudandes planhalva!

 

Varenda (?) Kristen i dag tycker säkert att det inte finns en enda anledning att ens ta upp frågan om Jesu avrättning kan rättfärdiga dödsstraff. Men andra frågor som Jesper Svartvik tar upp i sin bok är det kanske inte lika självklart att avfärda. Som att ”skiljemuren” (Ef 2:14) kan tolkas som stängslet mellan hedningarnas förgård och Israels gård i Jerusalems tempel. (sid 89) Eller att ”skiljemuren” skulle kunna avse den judiska uppfattningen att det är ”nödvändigt att bygga ett staket runt (de bibliska) buden”(sid 90) Eller att det avser ett ”slags skiljemur mellan himmel och jord.”(sid 91) Eller att ”skiljemuren” är en metafor.(sid 91ff). Naturligtvis kan dessa olika tolkningar kombineras. Men jag uppfattar att JS föredrar den senaste.

 

Inte heller kan man gå förbi JS:s olika tolkningar av att förlåten i templet rämnar vid Jesu död. Han prövar om händelsen kan tolkas som ett Gudomligt vredesutbrott. Han prövar också om händelsen kan betyda att ”vägen till Gud öppnades” (för alla människor min anm.) genom Jesu död. Men JS stannar för tolkningen att när förlåten rämnar är det Gud som ”visar sin sorg genom att riva sin klädnad”

 

I dessa olika fall har JS ett (minst ett) ärende. Ärendet är att ta död på ersättningsteologin. Han gör det på exegeternas och dogmatikernas planhalva. Jag tycker att han gör det bra och övertygande. Det är ett viktigt arbete. Och jag menar att metoden är viktig här. Det är inte lika verkningsfullt att inför dessa utsagor och texter inta ett ”poetiskt förhållningssätt”.

 

Innan jag kommer till en reflektion om nödvändigheten av JS:s metod vill jag själv ta upp ett exempel på ersättningsteologins befängdhet. Vi har ofta hört att det var ”Judarna” som dödade Jesus eller åtminstone var skyldiga till hans död. Här behöver man bara läsa innantill i bibeltexterna för att förstå hur felaktigt detta påstående är. Att skylla en hel folkgrupp för ett beslut som några få tog, strider i högsta grad mot vår rättskänsla. Dels var Jesus själv jude och alla hans lärjungar. Inte dödade lärjungarna Jesus? Nej, det vet vi ju, att det inte var så. Höga rådet hade en omröstning, och det framgår av texterna att det inte var ett enhälligt beslut, som ledde till att man ville göra sig av med Jesus. Det var romerska soldater som grep Jesus. Det var Pilatus som fattade det slutgiltiga beslutet. Han tvådde visserligen sina händer –men han hade ett val och han valde att döma Jesus till döden. Sen var det romerska soldater som verkställde avrättningen. De var, som alla människor, ansvariga för sina handlingar. Även om Jesus bad: ”Fader förlåt dem ,ty de veta icke vad de göra.”

Trots att det är fullkomligt klart att det inte var ”judarna” som dödade Jesus har denna uppfattning levt i kyrkan i århundraden och avtryck finns i kyrkans texter.

 

Denna artikel är inte en regelrätt recension av Jesper Svartviks bok, men boken inspirerade mig att skriva artikeln. Jag har ställt en del frågor som av utrymmesskäl, eller på grund av min bristande kunskap, blivit obesvarade. Nu gör jag några avslutande reflektioner.

 

I dag finns det mycket religiös fundamentalism som tolkar texter så att de fjärmar sig från religionernas centrala budskap . Jag tänker på den tilltagande antisemitismen och på de uttalade religiösa motiveringarna för olika terrorgruppers framfart i världen. Dessa grupper hänvisar ofta till heliga texter. Därför är texttolkning nödvändig i kampen mot dem. Och effektivast är nog att inte betrakta texterna poetiskt.

 

Slutligen är utsagan ”Jesus dog för våra synder” fortfarande problematisk, eftersom den är svår att förstå i ett vanligt samtal människor emellan. Det går inte heller att använda en term som ”Rättfärdiggörelse” i ett vanligt samtal, helt enkelt för att det inte är normalt att människor vet innebörden i detta begrepp. Men utsagan går att diskutera i ett dogmatiskt sammanhang. Skall dogmatik diskuteras utifrån logikens lagar ? Eller är inte just paradoxen en vanlig och viktig konstruktion i framställningen av den kristna tron? Att Jesus dog för våra synder är en utsaga som är viktig och värd att meditera över. Det handlar om medlidande. Det handlar om vår mänskliga ondska. Det handlar om ett exempel på att inte svika sanning och rätt. Det handlar om ett ställföreträdande lidande.

 

Långfredagen och Jesus död är viktigt för oss kristna. Viktig för förståelsen av den kristna tron. Inte minst därför att tron tolkar livet och hela verkligheten. Vi har alla erfarenhet av lidande, död och ondska. Att predika på långfredagen är därför inte så svårt. Men det är bättre att kalla dagen för Långfredag än för Good Friday.

 

Jesus dog inte för att Gud offrade honom. Inte för att judarna dödade honom. Inte för att han inte hade något val (han var ju sann människa och hade alltså val att göra) Jesus dog för att han inte svek sitt uppdrag. Det är begripligare och rimligare att påstå att Jesus offrade sig själv. Så formuleras det också i flera psalmer som i sina texter utgör Svenska kyrkans lära, enligt kyrkoordningen. (Tex KO kap 18: 1§) Jag nämner två psalmer. Sv.ps 45 ”Jesus för världen givit sitt liv: öppnade ögon, herre mig giv. Mig att förlossa offrar han sig,då han på korset dör ock för mig.” och Sv.ps 70 v 2 ”Dock vill du än på jorden/bland oss ock stiga ner. För oss ett offer vorden/dig själv åt oss du ger” I båda fallen är det Jesus själv som är den som så att säga beslutar om offret –inte Gud Fadern. Nu är det hela förstås komplicerat eftersom ”fadern och sonen är ett.” Men ändå; i offerperspektivet blir det hela både rimligare och begripligare att påstå att Jesus offrade sig själv i stället för att påstå att Gud fadern offrade sin son. Att Jesus inte svek är viktigt för oss. Att han dog på grund av detta är bara tragiskt. Att han uppstod på den tredje dagen har inspirerat en hel värld av Kristna till en positiv framtidstro. En tro på att de goda krafterna är starkare än ondskan. En tro på att ”efter vinter kommer vår, också i andens rike”. En tro som också ger livsmod och glädje i vardagen.

 

Johan Blix, Täby

Teol o fil kand

VDM

 

 

 

………………………………………………………………………………………

 

 

S.Catalinagränd 21

18368 tÄBY

 

 

072-587 29 60

 

 

 

 

Döden tänkte jag mig så

I en annan värld………

 

Det finns bara en värld

Men vi som lever på joden nu

Ser inte allt

Ser inte helheten

När kroppen tröttnat

Och sista andetaget andats ut

Då flyger själen

Lugnt och fint

Till andra sidan

Och där

Får själen en ny kropp

 

Där på andra sidan

Råder kärlekens lag

Allt är förlåtet

Ja det onda är glömt

 

Och det efterlängtade mötet blir av

Vi möts igen

Vi som älskade varandra

Du som gick före

Har väntat med längtan

Men utan sorg

Jag, som nu kommer emot dig

Är fortfarande densamme

 

Nu kan ingen

Nu kan inget

Skilja oss åt

 

2014-12-18 JB-x

 

 

 

Ett sorgehus bad mig leta efter en dikt som beskrev hur deras far och mor möttes på den andra sidan. Jag hittade ingen sån dikt och skrev då ovanstående text. Om jag själv tror att det är så? Allt är bilder och poesi som vi skapar – vi anar en verklighet. Troligen blir det en överraskning.

 

 

Vad hette de tre vise männen?

predikan 2015-01-06 i Vallentuna kyrka kl. 1100 Trettondedag jul

Hur många var de tre vise männen ? Och vad hette de ?

Ofta tror vi att vi vet hur det egentligen är, men det kanske är på något annat sätt ? Men det som vi tror kan vara minst lika bra och nyttigt som den som är den sk sanningen. Så kan det vara med de tre vise männen. Det står inte i bibeln hur många de är. Det står – vi läste det nyss- ”några österländska stjärntydare”. Och vad de hette står inte heller. Men vi har givit dem namn : Kaspar, Melchior och Balthasar. Om ni tittar i en vanlig svensk almanacka skall ni se att de alla tre har namnsdag i dag.

Vi bygger julkrubbor. De finns i de flesta kyrkor. Förr var det inte så vanligt med dem i kyrkorna –men desto vanligare i hemmen –tror jag. Fast riktigt säker är jag inte.

Julkrubban visualiserar händelserna på Herdarnas äng i Betlehem vid Jesu födelse. Där finns allt på en gång. Josef och Maria . Stallet. Stjärnan över stallet. Herdarna med sina får. Änglarna som kom med glädjebudet till hela mänskligheten ”Var inte rädda!” Änglarna som sjöng. Och där finns olika djur. Kameler, oxe och åsnor. Och där finns de tre vice männen som frambär sina gåvor till Jesusbarnet. Guld som är konungagåvan. Rökelse som är prästgåvan . Och myrra – den dyrbaraste av alla kryddor – som en påminnelse om Jesu död.

Att vi gjort de österländska stjärntydarna till tre vise män , är för att förtydliga budskapet om Jesusbarnet som världens frälsare.

Lina Sandell skaldade inte Jesus för de kristna givit sitt liv. Inte heller Jesus för människorna givit sitt liv. Nej Jesus för världen givit sitt liv.

Därför representerar de tre vise männen hela den då kända världen. En av dem kom från Asien och en från Europa och en från Afrika. Därför har de som figurer på julkrubborna ofta olika hudfärg och olika klädsel- efter vilken världsdel de kom ifrån.

Enligt vissa traditioner representerar de också tre mänskliga åldrar: en ung, en medelålders och en gammal.

De ödmjukar sig, faller på knä och överlämnar gåvor från hela världen till det nyfödda barnet. I Julkrubban ser vi att Kristendomen handlar om hela världen – ja om hela KOSMOS. Ty över krubban lyser Stjärnan –en himlakropp från kosmos. Och änglarna som kommer från den oftast osynliga delen av världen. De tydliggör situationen. Vår tillvaro har flera dimensioner. Dels den vanliga som vi kan se med våra ögon dagligdags, fastän vi uppfattar så olika det vi ser. Och dels den transcendenta –andliga – dimensionen som vi anar, men inte ser dagligdags med våra ögon. Fastän den är lika verklig som det vi kallar den fysiska verkligheten. Och om vi tvekar om vad änglarna vill så är det bara att lyssna på dem. ”Var inte rädda!” säger ängeln. Och samma sak säger ängeln vi Jesu grav ”Var inte rädda!” Änglarna pekar på Jesusbarnet – här finns världens räddning i detta nyfödda bar n.

Tyvärr är vi människor ofta rädda –och det är inte sällan rädslan som leder till onda handlingar. Bort det onda. Bort med rädslan! Det är budskapet.

Det medmänskliga finns också i krubban. Josef och Maria var tog hand om varandra och om Jesusbarnet –annars hade han inte överlevt. Vi behöver varandra , annars överlever vi inte. Det gäller särskilt små barn. Men det gäller också oss vuxna. Bar karl klarar inte sig själv! Tvärt om vi lever av och genom varandra!

Att djuren är med i krubban är ingen slump. Frälsningen gäller alla. ”Jesus för världen givit sitt liv..” Det betyder för djuren och för växterna lika mycket som för floderna och bergen och din och min kropp och själ.

Därför skall det också finnas rovdjur på en riktig julkrubba. Där skall lejonen och kanske isbjörnarna ligga tillsammans med lammen och åsnorna och de skall inte skada varandra. På julnatten är de vänner, som en försmak av fridsriket som Fridsfursten skall förkunna och skapa.

 

Julkrubbans olika perspektiv är :

det KOSMISKA

det transcendenta (andliga)

det fysiska

och det medmänskliga

 

Här finns hela världen och dess djupaste mening samlad i en konstnärlig installation.

Vad säger det oss ?

Att vi hör samman med alltet

Att vi hör samman med allt levande

Att vi ,som människor, hör samman med varandra

 

Allt detta kan vi glädjas åt och förundras över. Vi kan aldrig förstå det. Men vi kan fördjupas i vår förundran över det outsägliga som vi anar i hjärtat.