Värme

Alla längtar vi efter värme. I alla fall gör jag det. Efter en lång och solfattig vinter, tar vi alla chanser. Även om det är kallt i luften, söker vi upp ett lähörn där vårsolens strålar får träffa huden. Just när den första vårsolen kommer, kan man ofta se hur människor stannar upp, blundar och står stilla med ansiktet mot solen. Det är en särskild njutning att känna vårsolens strålar värma ansiktet och särskilt ögonlocken.

 

Egentligen är det inte så konstigt. När våren kommer är det som att livet kommer tillbaka. Vårkänslor är ett positivt ord för de flesta. Och det har verkligen med solen och ljuset och med värmen att göra.

 

Allt liv på vår jord uppehålls av solen. Vi talar i dag om solenergi som en bra alternativ energikälla. Men egentligen är all energi solenergi. All värme som finns i fjärrvärmenäten är lagrad och omvandlad solenergi. Gatlyktornas sken är egentligen solljus som vi lyckats lagra och på ett bra sätt portionerat ut så att vi slipper vandra hemåt på mörklagda gator.

Till och med bensinen, som driver våra bilar har sin energi ursprungligen från just solen. Nu när många kör på etanol är det lättare att förstå sambandet. Utan solljus ingen växtlighet. Utan växter ingen bioenergi, ingen etanol. Fast själv tycker jag det känns alldeles fel att driva bilar och bussar med grödor som kunde ha mättat hungriga människor.

 

Värme är inte endast temperaturhöjning. När vi talar om varma människor, så betyder det inte att de har högre kroppstemperatur än 37 grader C. När vi talar om varma miljöer , betyder det oftast inte högre lufttemperatur.

Varma människor är människor som det är lätt att leva tillsammans med. I varma människors sällskap, tinar man själv upp – i själen. I varma miljöer blir vi mera fria, mera oss själva. Vi behöver inte kämpa så mycket för att hålla oss levande. Vi kan till och med klä av oss. Endast om det är riktigt varmt är det bekvämt och skönt att vara naken. Att vara naken betyder i detta sammanhang att man helt enkelt vågar vara sig själv – och att man är bekväm med det.

 

Kristen tro kan vara ett nakenhetsprojekt. Jesus säger :Sanningen skall göra Er fria (Joh 8:32). Och det är alldeles sant. Men endast den som är trygg vågar vara sann. Endast när jag är ohotad (av mig själv och av andra) är det bekvämt för mig att vara naken.

 

Att springa naken i naturen, som ett lyckligt barn i ett varmt sommarregn. Det är en god bild för hur ett gott liv skulle kunna vara för oss. Som solen är förutsättningen för allt liv och allt ljus på jorden – så är Gud all kärleks källa. Ursprunget för varma människors värme.(1 Joh 4: 16-21).

 

Men livet är ofta kallt för oss. Det är verkligen inte lätt att leva och ibland tycks det vara snålt med varma människor och varma miljöer. Men ändå: målet är klart utpekat av Jesus själv. Meningen är att vi ska bli just oss själva och att vi ska finna vår bestämmelse. Bli det som var meningen med våra liv. Till glädje för oss själva och för andra. Det hör ihop. Jesus kallas i poesin för ”Nåden sol” Han är varm och han vill värma Dig. Så att Du – och jag – vågar och vill klä av oss våra masker och leva fria, glada – som barn i sommarregnet.

Annonser

Att släppa taget

Jag vaknade tidigt. Det var söndag och jag var utsövd, men hade ett problem. Predikan, som skulle hållas i Tibble kyrka vid jubileumshögmässan kl 11 var inte klar. Att titta igenom gamla manus var ingen lösning. Det skulle vara en beprövad återvändsgränd.

 

Det fick bli hundpromenad, före frukost för att frigöra mental och andlig kreativitet. Promenaden blev skön, men utan effekt. Det stod stilla i huvudet, eller var nu predikocentrum sitter?

 

Natten hade varit frostig, så bilrutorna behövde skrapas. För att få tag i isskrapan, måste jag in i bilen. Men dörrarna var fastfrusna! Det tickade och klickade i centrallåset (som på min bil måste öppnas genom att sätta en nyckel i låset och vrida om).

 

Plötsligt fick jag upp vänster bakdörr. Jag kröp in i bilen och letade rätt på skrapan. Och så kom en förbjuden tanke: ”Jag startar motorn, låter den gå på tomgång och sätter på värmen ”

Allt gick vägen. När min bil var färdigskrapad fortsatte jag med min hustru Susannas bil. När den var klar var det dags att stänga av motorn och gå upp och duscha.

 

Men vad händer då? Det går inte! Nu är bilen låst! Centrallåset har slagit till, när värmen ökade. Dörrnyckeln sitter i tändningslåset och motorn är påslagen. Gråten är mycket nära. Vad göra? Rusar upp i lägenheten. Jag har ingen reservnyckel. Börjar ringa till låssmeder med dygnet-runt-cervice. Men reklamen håller inte vad den lovar en söndagsmorgon. Efter ett antal fruktlösa telefonsamtal beslutar jag mig. Enda vettiga lösningen är att krossa en sidoruta och så komma in i bilen och kunna stänga av motorn. Rusar upp i lägenheten och beväpnar mig med en hammare och en skruvmejsel. Ut till parkeringsplatsen igen.  Jag tänker att det kanske skulle gå att trycka ner en sidoruta, om den inte var ordentligt upphissad. Men det lyckas inte. Motorn har stått och gått en halvtimme nu. Jag är försenad, förtvivlad och oduschad. I sista sekunden, får jag en ingivelse. Sticker in skruvmejseln i bildörrslåset och vrider om lite. Det funkar! Bilen är upplåst!

 

Ofta är lösningarna på svåra problem och livets gåtor närmare än vi tror. Men vi kommer inte på dem .Kanske för att vi anstränger oss för mycket?

 

Jag tror denna dubbelhet gäller vår relation till hela livet och livets mening. Vi kämpar och kämpar, för att leva rätt, äta rätt, motionera rätt, handla rätt, säga rätt…Visst är det rätt att sträva efter att göra det rätta, självklart. Men stressen för att göra det rätta kan hindra oss från att bli harmoniska – vilket också är ett viktigt mål för all vår strävan. Vi kanske slår knut på oss i ansträngningar för att göra ett bra arbete – så att vi blir så slitna att vi inte gör ett bra arbete? ”Man ser inte skogen för bara trä´n.”

 

Det gäller också våra relationer. Vi vill ibland vara så duktiga för varandra, att vi inte förstår att det bästa vi kan ge är tid och lyssnande (kom ihåg bibelstället om Martha och Maria). Detta gäller även relationen till Gud och till vår egen själ. Och relationen till meningen med mitt liv. Ansträngningarna att nå målet kan skymma målet. Det är genom att överlämna mig, som jag får kraft att leva för andra. Det är genom att ge, som jag får.

Gud, hjälp oss att släppa taget – annars kan vi inte förstå (i våra kroppar och i våra själar), att du bär oss varje dag.  Ja, varje sekund vi lever.

Drivkrafter

En snål bonde hade en häst. Bonden tänkte att det vore en bra sak om han kunde vänja hästen av med att äta. Sagt och gjort. Han började avvänjningskuren. Det gick riktigt bra i fjorton dagar. Uppmuntrad av framgången tänkte bonden: ”Jag borde nog försöka att vänja av hästen med att dricka också, då tjänar jag all den tid det tar att vattna hästen”. Sagt och gjort. Han började med denna avvänjningskur också. Men tyvärr, berättade han själv, fick han aldrig reda på om det hela skulle ha lyckats. För efter en vecka dog hästen.Det är inte lätt att spara pengar på sjukvården, om inte patienterna ska drabbas. Många påstår att det går alldeles utmärkt. Och visst är det så att spar man tillräckligt mycket på sjukvården, så dör patienterna i högre grad än annars. Och om patienterna har ökad dödlighet så är det inte lika många som behöver sjukvård. Och då kan man dra in på pengarna till sjukvården.

”Vad rätt du tänkt – fast det var fel”. Ibland tänker vi rätt, men gör helt fel. Ibland tänker vi fel också. Det värsta är kanske när vi vet vad som är rätt, men ändå inte gör det rätta.
Några påstår att egenintresset – egoismen – är drivkraften till allt handlande. Folk gör bara det de själva tjänar på. Om jag är god mot någon – så är min dolda agenda att jag på något sätt ska belönas för denna godhet.

Vilka är våra drivkrafter? Teorierna om egoismen som drivkraft, eller den om att bara marknadskrafterna får fritt spelrum så blir det bra för så många som möjligt. Dessa teorier är svåra att leda i bevis. Men också svåra att falsifiera. Båda sakerna är helt enkelt omöjliga.

På något sätt är väl vår yttersta drivkraft att sträva efter ett så bra liv som möjligt. Eftersom vi är sociala varelsen så blir mitt liv inte särskilt bra om jag ser att det leder till andras olycka. Vi vet att vi hör ihop. Inte bara inom en familj, utan alla människor. Ja, inte bara människor, vi hör ihop med allt levande.

Vilken var Jesus drivkraft? Jo, samma som för oss alla. Kampen för ett bra liv för allt som lever, men särskilt människorna. Det kostade honom livet men det gjorde hans liv meningsfullt.

Några säger sig ha tron som drivkraft. Och det kan nog vara sant ibland. Många har inspirerats och stärkts av sin personliga tro för att sprida kärlek, godhet i ord och i handling. Men mycket godhet kommer också utan tron som medveten drivkraft. Eller är det kanske det som är tro. Att leva ett så gott liv som möjligt, utifrån sina förutsättningar. Att bejaka sina inneboende resurser så att man blir den som det var meningen att man skulle vara. Till ett så gott liv som möjligt. För hela skapelsen, för människor, för mina närmaste och för mig själv. Det kan åtminstone vara ett sätt att se på saken. Och kom ihåg att godhet lönar sig alltid, både för den som tar emot och för den som ger.

Mysterium

Livet är ett stort mysterium. Vi förstår det inte. Vi frågar efter mening. Vi söker efter svar. Men det finns inga riktigt säkra svar.

 

Någon säger att livets mening är att må bra. Galenskaparna sjunger: ”Det ska va gött å leva – annars kan de kvitta.” Någon annan säger att meningen är att lämna något efter sig. En annan säger att meningen är att åstadkomma något, eller att bli något. En gång hörde jag svaret :” Meningen med livet är att det skall levas!” Ett tänkvärt svar.

 

Jesus sa: ” Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ? Var med skall hon köpa tillbaka den ?”

Varken livets mening eller livet självt kan köpas eller säljas. Ibland hör man sägas att ”allt har ett pris” eller ”det är bara en fråga om priset”.  Men detta är inte sant, när det gäller det som är riktigt viktigt.

 

Många har längtat efter Kärleken, anat den och försökt fånga den. Det går inte. Det är dömt att misslyckas. I det ögonblick man sätter ett pris på kärleken, bli den värdelös. I det ögonblick man försöker fånga kärleken, för att förfoga över den, så försvinner – upphör – den.

Det verkar som om själva strävan, eller kampen, efter livets mening skulle kunna förstöra livsmeningen. Och någon sanning ligger det verkligen i detta.

 

Vem är lyckligare, än en belåten katt som trygg njuter av solskenet ? Eller de små barnen som förtjusta leker, utan tanke på resultatet, eller lekens pris? Men vi är inte katter. Vi ar inte heller barn, i denna djupare mening. Därför är det ändå alltid rätt att sträva efter godhet. Att kämpa för sanning och rätt. Detta betyder också – inte minst – att aldrig sluta att arbeta på sin egen förbättring.

 

Det är inte fel att fråga efter meningen, lyckan eller ett bra liv. Tvärtom! Men det kan bli fel, om det blir för mycket av det så att man glömmer att leva. Det är ungefär som när människor drabbas av svår sjukdom. Då finns två ytterlighetsreaktioner. Den ena är att man ägnar all sin tid och all sin energi åt den nya identiteten ”att vara sjuk”. Talar om sjukdomen, läser om den, tänker ständigt på den. Satsar all tid och alla pengar på att bekämpa sjukdomen. Den andra ytterlighetsreaktionen är tvärt om. Man blir mer levande, börjar tänka mer på att använda tiden rätt. Börjar ta itu med saker och ting som man skjutit upp. Uppskattar på ett nytt sätt soluppgången varje morgon, utan att ta den för självklar. För de flesta av oss blir det väl en blandning av de båda förhållningssätten.

 

Och så står vi där igen? Vi vet ganska bra vad som är rätt och vad som är gott. Men vi förmår inte riktigt, vi orkar inte själva fram till det goda och det rätta. Vi behöver hjälp. Vi behöver varandras hjälp, för att livet skall bli bra. Vi behöver hjälp att vila, att bara vara, i det outsägbara som är livet självt. Och den som är god mot någon annan – hjälper en medmänniska – får alltid gott av det själv. Det fungerar så – och det är både rätt och riktigt.

 

Tron kan också var en livshjälp:

 

”O giv oss Herre av den tro

som sorgerna betvingar

som lyfter oss till lugn och ro

på starka örnevingar

som talar mäktigt till envar

och bär oss under färden

som härlig tröst i tvivlen har

och övervinner världen”  

 

Sv ps 253

Gemenskap – förväntan

Nu är det jul igen. Det märks i varuhusen. Det märks på att det är svårare att hitta en parkeringsplats i Täby centrum. Julpsalmerna strömmar ur högtalarna i varuhusen (konsumismens tempel). ”Stilla natt, heliga natt….”

 

Julen är också minnenas tid, man vill att det skall vara som när man var liten. Om man har positiva minnen förstås. Många har inte det, utan känner obehag eller rädsla inför julen. Ensamheten blir större, när man är utanför på gemenskapens högtid. Och när förväntningarna är högt ställda, är det lätt att man blir besviken. Många gråter på julaftonen.

 

Personligen har jag goda minnen från jularna. I vår familj fanns många oskrivna regler som måste följas på julen. En var att man fick önska precis vad man ville i julklapp. Men man var införstådd med att det inte var säkert att man fick något av det man önskade. Det var bra, för fantasin fick fritt spelrum och man kunde inte bli besviken. När jag var 5 år önskade jag en trampbil. Jag förstod att jag inte skulle få den –den var för dyr. Men jag fick den! En vän till min far hade köpt den till mig. Jag minns ännu det jättepaketet!

 

En annan regel var att julgranen inte fick tas in förrän på julaftons eftermiddag. Samma sak gällde för ”julbordet”.

 

Julbordet var inget som hade med mat att göra. Det var ett bord med en vit linneduk. Bordet var kantat med levande järneksblad – vilka skulle plockas på julafton i vår trädgård. Järneken har ju gröna blad även under snön. Jag tror, så här i efterhand, att järnekens gröna levande, men mycket taggiga, blad skulle symbolisera livet och lidandet i skapelsen. Det vackra och starka blandat med smärtan och lidandet.

 

På julbordet stod julkrubban. Stallet med Maria, Josef, de vice männen, herdarna och Jesusbarnet. Och så alla djuren. Får blandade med lejon, kameler, åsnor, kor och tigrar. De var uppställda så att det fanns en rörelse i installationen. Alla var på väg åt samma håll. De hade sina blickar riktade mot stallet. De ville alla gå till Jesusbarnet. Men på julbordet fanns också ett krucifix med Jesus på korset. Det var dubbelt så högt som stallet och stod bakom stallet. Julbordet stod intill en vägg. På väggen, bakom stallet och krucifixet, hängde en oljemålning med en väg utan slut.

 

När man såg på vårt julbord såg man hela världen, hela skapelsen med människor, växter och djur – men det var fred mellan lejon och lamm. Barnet var i centrum. Man såg också in i framtiden. Man såg Jesus på korset. Inte som det tragiska slutet, utan som början på kärlekens seger i världen. Drömmen om fridsriket började bli verklig. Och på tavlan fanns vägen till evigheten.

Detta är julens hela budskap.

Livsglädje

Det är lättare att skriva om sorg, än om glädje. Det är lättare att predika på långfredagen än på påskdagen. Det är lättare att göra någon ledsen, än att göra någon glad. I kyrkan säger vi ”upplyft era hjärtan till Gud och hör dagens heliga evangelium”. Vi vet att evangelium betyder glatt budskap – men blir vi verkligen glada av att höra evangeliet läsas? Ser vi glada ut när vi läser evangeliet?

 

Livsglädjen är olika nära hos olika personer. En del människor har en depressiv läggning att kämpa med hela livet. Andra har det lättare som är naturligt gladare. Men också livsinställning spelar roll. Det går inte att befalla fram en positiv livsinställning. Men man kan stimuleras till och öva sig till att ha det. Vi betyder också mycket för varandra. Är vi genuint glada, gör vi andra glada. Umgås vi med negativa personer, blir vi negativare själva.

 

Även vår livssituation spelar roll. I dödens närhet upplever vi oss som mest levande. Jag tror det gäller både den som är nära döden själv och den som är nära någon som ska dö eller just har dött. Det var nära ögat – säger vi när vi just med en sekund undvikit en trafikolycka. I ögonblicket därefter känner vi oss mycket levande.

 

Men också andra livssituationer levandegör oss. Ger oss kickar som det heter. Fallskärmshopp, offpiståkning, en bra konsert eller att uppleva sitt eget barns födelse.

Men den genuina livsglädjen kan inte komma ur enstaka händelser. Det räcker inte med kickar. Vårt upprepade sökande efter dem kan bli en farlig och destruktiv jakt –till skada för vårt eget liv och andras.

 

Bo Setterlind skaldar i psalm 303 ”Det finns en bro från tro, till ro”. I bästa fall kan en tro vara grunden för en stabil livsglädje. En stabil botten att stå på, i ett hav med djupt vatten men inte högre än att jag bottnar –fastän vågorna ibland går över mitt huvud. Det är inte säkert att en kristen har mera livsglädje än en icke-kristen. Men det är troligt att en kristen person har större livsglädje än han annars skulle haft som icke-kristen.

 

Som kristen är jag, i mina bästa stunder, inte rädd för något annat än det onda inuti mig själv. (Jag kan förstås vara rädd för att något ont ska hända de som jag älskar, men det är en annan sak). Rädsla är det största hindret för äkta livsglädje. Livsglädjen finns alltid i det närvarande.Glädjens grund är tron på att kärleken och godheten är de starkaste krafterna i världen. Den envisa, trotsiga tron på detta är en grundton i kristen tro. En tro som kommer från livet självt och från närheten till Jesus. Han som ”levde vårt liv och dog vår död”.

 

”Var inte rädd

Det finns ett hemligt tecken

Ett namn som skyddar di, nu när du går

Din ensamhet har stränder, in mot ljuset

Var inte rädd

I sanden finns det spår” Sv ps.256

Varje människa har rätt till ett bra liv

Det blir sällan som man har tänkt sig, livet alltså. Ändå matas vi med budskapet om att bara man vill så kan man. Du skapar din egen framtid, ingen annan gör det, sägs det. Och visst har det stor betydelse hur vi kämpar och vad vi beslutar oss för. Men ändå blir det sällan som vi tänkt oss.

 

Man kan bli sjuk. I själva verket blir de flesta av oss det förr eller senare – och det ingår sällan i livskalkylerna. Man kan bli övergiven, av den eller de som man hade hoppats att få dela livet med. Man kan manövreras ut av intriganta personer på arbetsplatsen så att karriären uteblev. Man kan motarbetas av en lärare i skolan.

 

Ibland går det inte som vi tänkt oss, fastän vi verkligen försökt göra vårt bästa. Vi hade helt enkelt otur. Ibland går det inte som vi tänkt oss, därför att vi tappade kraften. Vi orkade inte. Inte så sällan beror det på våra och andras fördomar.

 

Fördomar är domar som fällts i förtid. Man bestämmer sig för ur det ska gå eller för hur det ska vara  – fastän det egentligen inte alls måste vara så. Det farliga med fördomar är att de ofta är självuppfyllande. Vi vet att tron är en mycket stark kraft. Jesus säger att om vi hade tro kunde vi förflytta berg. Och det är bra när vi ska förverkliga våra mål och drömmar. Men tyvärr så förverkligas ofta våra fördomar – vår negativa tro.

 

Det finns många fördomar mot kristna. Att kristna inte kan ha roligt. Att kristna tror sig vara bättre än andra. Att kristna slarvar med ansvarigheten i livet, eftersom man ändå får förlåtelse. Att kristna är vidskepliga och inte tror på vetenskapliga sanningar. Det finns givetvis sådana kristna. Men det är inte kristet att vara sådan. Det är ofta att vara offer för andras och kanske egnas fördomar.

 

Det finns många fördomar mot muslimer också. Som att de skulle vilja dö i profetens namn i det heliga kriget gärna med några otrognas död som följd. Det finns sådana muslimer. Men det är inte muslimskt att vara sådan.

 

Det finns politiska fördomar också. Som att socialdemokreter inte värderar individuellt ansvar. Eller att moderater har upphöjt egoismen till högsta moraliska norm. Dessa fördomar är skadliga och falska.

 

Ett halvsyskon till fördomen är vidskepelsen. Den är ännu svårare att bekämpa. Mycket vardagsvidskepelse är helt ofarlig och oförarglig. Som att man inte ska lägga nyckelknippan på bordet. Att det betyder äktenskapslycka om det regnar i brudens hår. Att det betyder otur om en svart katt går över vägen från vänster.

 

Men det finns destruktiv och farlig vidskepelse också. Att styra sina livsbeslut efter astrologi eller rent av tidningshoroskop är oklokt. Eller att lägga pengar på att bli spådd i tarokort eller i handen.

 

Onödiga negativa förväntningar kan vara både vidskepelse och fördomar på en gång. Det kan vara att barn till brottslingar måste bli kriminella. Att barn till alkoholister måste bli alkoholister. Att Zigenare (Romer) inte kan bo i en vanlig hyreslägenhet.

 

 

Att bekämpa vidskepelse och fördomar är en viktig uppgift för oss. Det är en uppgift för kyrkan. Jesus var inte fördomsfull. Hans inställning när det gällde människor är att alla bär på positiva livsmöjligheter. Det finns inga hopplösa fall och det är rätt och riktigt och nödvändigt att varje människa får komma till sin rätt och bli just det hon var ämnad att bli. Ingen är förutbestämd till att misslyckas. Varje människa har rätt till ett bra liv. För detta har vi ett gemensamt ansvar.

 

” Blott i det öppna har du en möjlighet.

Låser du om dig kvävs och förtvinar du.

Ut i det fria skall du med Herren gå.

Kraften fullkomnas mitt i din svaghet då”

Sv ps 90