Livsglädje

Det är lättare att skriva om sorg, än om glädje. Det är lättare att predika på långfredagen än på påskdagen. Det är lättare att göra någon ledsen, än att göra någon glad. I kyrkan säger vi ”upplyft era hjärtan till Gud och hör dagens heliga evangelium”. Vi vet att evangelium betyder glatt budskap – men blir vi verkligen glada av att höra evangeliet läsas? Ser vi glada ut när vi läser evangeliet?

 

Livsglädjen är olika nära hos olika personer. En del människor har en depressiv läggning att kämpa med hela livet. Andra har det lättare som är naturligt gladare. Men också livsinställning spelar roll. Det går inte att befalla fram en positiv livsinställning. Men man kan stimuleras till och öva sig till att ha det. Vi betyder också mycket för varandra. Är vi genuint glada, gör vi andra glada. Umgås vi med negativa personer, blir vi negativare själva.

 

Även vår livssituation spelar roll. I dödens närhet upplever vi oss som mest levande. Jag tror det gäller både den som är nära döden själv och den som är nära någon som ska dö eller just har dött. Det var nära ögat – säger vi när vi just med en sekund undvikit en trafikolycka. I ögonblicket därefter känner vi oss mycket levande.

 

Men också andra livssituationer levandegör oss. Ger oss kickar som det heter. Fallskärmshopp, offpiståkning, en bra konsert eller att uppleva sitt eget barns födelse.

Men den genuina livsglädjen kan inte komma ur enstaka händelser. Det räcker inte med kickar. Vårt upprepade sökande efter dem kan bli en farlig och destruktiv jakt –till skada för vårt eget liv och andras.

 

Bo Setterlind skaldar i psalm 303 ”Det finns en bro från tro, till ro”. I bästa fall kan en tro vara grunden för en stabil livsglädje. En stabil botten att stå på, i ett hav med djupt vatten men inte högre än att jag bottnar –fastän vågorna ibland går över mitt huvud. Det är inte säkert att en kristen har mera livsglädje än en icke-kristen. Men det är troligt att en kristen person har större livsglädje än han annars skulle haft som icke-kristen.

 

Som kristen är jag, i mina bästa stunder, inte rädd för något annat än det onda inuti mig själv. (Jag kan förstås vara rädd för att något ont ska hända de som jag älskar, men det är en annan sak). Rädsla är det största hindret för äkta livsglädje. Livsglädjen finns alltid i det närvarande.Glädjens grund är tron på att kärleken och godheten är de starkaste krafterna i världen. Den envisa, trotsiga tron på detta är en grundton i kristen tro. En tro som kommer från livet självt och från närheten till Jesus. Han som ”levde vårt liv och dog vår död”.

 

”Var inte rädd

Det finns ett hemligt tecken

Ett namn som skyddar di, nu när du går

Din ensamhet har stränder, in mot ljuset

Var inte rädd

I sanden finns det spår” Sv ps.256

Annonser

Varje människa har rätt till ett bra liv

Det blir sällan som man har tänkt sig, livet alltså. Ändå matas vi med budskapet om att bara man vill så kan man. Du skapar din egen framtid, ingen annan gör det, sägs det. Och visst har det stor betydelse hur vi kämpar och vad vi beslutar oss för. Men ändå blir det sällan som vi tänkt oss.

 

Man kan bli sjuk. I själva verket blir de flesta av oss det förr eller senare – och det ingår sällan i livskalkylerna. Man kan bli övergiven, av den eller de som man hade hoppats att få dela livet med. Man kan manövreras ut av intriganta personer på arbetsplatsen så att karriären uteblev. Man kan motarbetas av en lärare i skolan.

 

Ibland går det inte som vi tänkt oss, fastän vi verkligen försökt göra vårt bästa. Vi hade helt enkelt otur. Ibland går det inte som vi tänkt oss, därför att vi tappade kraften. Vi orkade inte. Inte så sällan beror det på våra och andras fördomar.

 

Fördomar är domar som fällts i förtid. Man bestämmer sig för ur det ska gå eller för hur det ska vara  – fastän det egentligen inte alls måste vara så. Det farliga med fördomar är att de ofta är självuppfyllande. Vi vet att tron är en mycket stark kraft. Jesus säger att om vi hade tro kunde vi förflytta berg. Och det är bra när vi ska förverkliga våra mål och drömmar. Men tyvärr så förverkligas ofta våra fördomar – vår negativa tro.

 

Det finns många fördomar mot kristna. Att kristna inte kan ha roligt. Att kristna tror sig vara bättre än andra. Att kristna slarvar med ansvarigheten i livet, eftersom man ändå får förlåtelse. Att kristna är vidskepliga och inte tror på vetenskapliga sanningar. Det finns givetvis sådana kristna. Men det är inte kristet att vara sådan. Det är ofta att vara offer för andras och kanske egnas fördomar.

 

Det finns många fördomar mot muslimer också. Som att de skulle vilja dö i profetens namn i det heliga kriget gärna med några otrognas död som följd. Det finns sådana muslimer. Men det är inte muslimskt att vara sådan.

 

Det finns politiska fördomar också. Som att socialdemokreter inte värderar individuellt ansvar. Eller att moderater har upphöjt egoismen till högsta moraliska norm. Dessa fördomar är skadliga och falska.

 

Ett halvsyskon till fördomen är vidskepelsen. Den är ännu svårare att bekämpa. Mycket vardagsvidskepelse är helt ofarlig och oförarglig. Som att man inte ska lägga nyckelknippan på bordet. Att det betyder äktenskapslycka om det regnar i brudens hår. Att det betyder otur om en svart katt går över vägen från vänster.

 

Men det finns destruktiv och farlig vidskepelse också. Att styra sina livsbeslut efter astrologi eller rent av tidningshoroskop är oklokt. Eller att lägga pengar på att bli spådd i tarokort eller i handen.

 

Onödiga negativa förväntningar kan vara både vidskepelse och fördomar på en gång. Det kan vara att barn till brottslingar måste bli kriminella. Att barn till alkoholister måste bli alkoholister. Att Zigenare (Romer) inte kan bo i en vanlig hyreslägenhet.

 

 

Att bekämpa vidskepelse och fördomar är en viktig uppgift för oss. Det är en uppgift för kyrkan. Jesus var inte fördomsfull. Hans inställning när det gällde människor är att alla bär på positiva livsmöjligheter. Det finns inga hopplösa fall och det är rätt och riktigt och nödvändigt att varje människa får komma till sin rätt och bli just det hon var ämnad att bli. Ingen är förutbestämd till att misslyckas. Varje människa har rätt till ett bra liv. För detta har vi ett gemensamt ansvar.

 

” Blott i det öppna har du en möjlighet.

Låser du om dig kvävs och förtvinar du.

Ut i det fria skall du med Herren gå.

Kraften fullkomnas mitt i din svaghet då”

Sv ps 90

Att växa – eller växtkraftens mysterium

Den som växer blir större. Pojken som växer blir en man. Flickan som växer blir en kvinna. Vetekornet blir ett strå med ax och senapskornet blir ett stort träd.

 

Men man kan växa som människa utan att få en större kropp. Att växa som människa innebär att bli mer människa och bli mer sig själv. Denna växt är att bli mognare.

 

Ibland hör man att ett företag växer, eller att en ledares inflytande och makt, växer. Det kan också sägas att ett lands BNP växer. Någons förmögenhet kan växa.

 

Vi förstår att detta ”att växa” kan vara både positivt och negativt. Både fysiskt och själsligt eller andligt. En cancersvulst som växer är något negativt. En förmögenhet som växer kan vara både negativt och positivt, beroende på om den växer på någons bekostnad eller beroende på om den förvaltas av ansvarsfulla människor……….. Att växa i klokhet, ansvarskänsla och omtanke är positivt.

 

För positiv tillväxt är miljön och näringen avgörande. Det gäller också oss människor. Vi är varandras miljö och vi tillför varandra näring. Vi vet det tydligt när det gäller barnens första uppväxtår. Men egentligen gäller dessa växtvillkor hela det mänskliga livet

 

”Såsom förvaltare av Kristi hemlighet, så må man anse oss” Så står det på ett ställe i Nya testamentet. Vilken är då Kristi hemlighet? Det finns säkert flera riktiga svar på den frågan. Man jag har alltid tänkt att svaret på frågan är ”omvändhetens princip”. Omvändhetens princip skulle vara att det som ser stort och märkvärdigt ut – kanske egentligen är ganska värdelöst. Medan det som ser litet och oansenligt ut kan rymma storhet, skönhet och betydelse. Det bästa exemplet är naturligtvis Jesus död på korset. Folket, Pilatus och översteprästerna var övertygade om att han hade förlorat. Förlorat allt, till och med sitt eget liv. Men när man ser på händelsen med den Kristna trons glasögon vann han en seger. Han segrade över döden och all ondska och inte för egen del utan för hela världen. Det betyder för bergen, floderna, fiskarna, träden, djuren och människorna.

 

Någon (jag tror det var Martin Luther) har beskrivit Jesus på korset som en mask på en metkrok. Det ser illa ut för masken. Och den stora fisken (djävulen) tänker att här blir det enkelt att få sig en munsbit. Han anfaller masken och slukar den. Men det som händer är att han fångas på kroken och går sin egen död till mötes.

 

Att växa på riktigt, kan alltså vara att förminska sig själv. Inte att på något pinsamt sätt liksom för att be om ursäkt för sin kunskap, sin begåvning eller sin materiella rikedom.  Men att lyssna mer än att tala. Att tänka efter mer än att skynda. Att våga vänta igenom de onda tiderna. Att våga säga det obekväma, även om man tycks förlora på det själv.

 

Vad är växtkraft? Varifrån kommer kraften att växa? Kraften att leva? Det vet ingen. Men vi anar och känner på oss att vi i och med att vi lever är en del av något mycket större än oss själva. Detta något mycket större kallar vi för Gud. Därmed har vi naturligtvis inte givit ett förnuftigt svar på frågan. Vi hamnar i mysteriet. Det är gott nog för mig. Kanske för dig?

 

I kyrkan kallas växtkraften inte endast för Gud, utan också för Helig Ande. Den som andas är på ett grundläggande sätt fylld av Helig Ande. Livsprincipen. Växtkraften. Men det räcker inte att andas, vi måste älska också. Inte bara älska dem som älskar oss. Utan växa till en mogen kärlek till livet självt. Inte till alla dess yttringar. Men till alla personer (ett träd kan också vara en person). Att älska alla personer betyder inte att man är attraherad av vad de gör eller hur de lever. Man kan, och bör ibland, tycka illa om olika sätt som man ser att livet uppträder på. Men kärleken till allt handlar om kärleken till livet självt. Också till det liv som ÄR i de destruktiva personernas kroppar och tankar. Ty genom att existera och leva bär de helighetens möjlighet i sig. Kärleksmöjligheten. Och vi får aldrig ge upp tanken på att allt livs bestämmelse kan förverkligas. Det gäller också ditt och mitt livs bestämmelse och mening.

Mellan Mörby och Hägernäs

Den 11 juli kör jag på motorvägen från Mörby till Hägernäs. Det är en varm sommardag och trafiken är livlig i båda riktningarna. När jag sitter i bilen på vägen brukar jag ganska ofta fantisera om vart alla människor i de andra bilarna är på väg och vad de tänker eller känner.

 

Bilen är verkligen en bubbla och i varje sådan bubbla finns minst en människa. Den människan är centrum för sin egen livsupplevelse, liksom jag är för min. Finns det någon värld utom den självupplevda? Många filosofer har funderat på den frågan och kommit fram till lite olika svar. Någon går så långt att man verkligen menar att det egentligen inte existerar någon verklighet utom den subjektiva upplevelsen. Andra menar att det gör det visst och tar då sin utgångspunkt i tanken på att man själv håller för troligt att världen skulle fortsätta att existera även då när jag själv inte längre finns. Men egentligen är det ganska ointressant. För teorier som varken är verifierbara eller falsifierbara är inte särskilt användbara. Även om det kan få konsekvenser då de påverkar människors sätt att leva och bete sig.

 

Men just i dag, den 11 juni 2006, är det en annan tanke som griper mig där bakom ratten. Det är insikten om skapelsens beskaffenhet. Med skapelsen menar vi oftast ”Guds fria natur” och inte minst i sommartider kan vi liksom Linné tycka att ute i naturen så ser vi Gud på ryggen. Men motorvägen och bilarna är också delar av skapelsen! Precis som myrstacken är en del av skapelsen, fastän barren som den byggts av inte längre sitter kvar på tall och gran, utan har fått en annan funktion.

 

Att trafiken kan strömma fram i motorvägens filer är resultatet av en mängd gigantiska samarbetsprojekt. För att vägbygget ska bli möjligt krävs en samhällsapparat som håller reda på oss och ser till att vi betalar skatt. Vägen ska sedan planeras och byggas. Då krävs människor som arbetar som lastbilschafförer och asfaltskokare. Gruskrossare och sprängare. Vägingenjörer och grävmaskinister. Om man sedan räknar in alla människor som är inblandare i att tillverka de maskiner som används eller producera och transportera all den mat och dryck som alla vägarbetare behöver för att leva…………..tanken svindlar. Det blir mjölkbönder, mejeriarbetare, tetrapaksarbetare och butiksbiträden osv.

 

Förutsättningen för att jag ska kunna glida fram inuti min bilbubbla är att många människor, ja, tusentals människor, går med på att samarbeta. Man kan säga att viljan att samarbeta är nedlagd som en nödvändig funktion i Guds skapelse. Kanske kan man våga den djärva tanken att kärleken, som är livets yttersta mening och mål, är skapelsegiven? Det är ungefär detta som Luther menar när han påpekar att normala föräldrar, hur trötta de än är, går upp mitt i natten och tar hand om sitt skrikande spädbarn. Ger det torra blöjor, mat, värme och trygghet.

 

Allt vi säger som kristna går att säga emot. Man kan säga att allt ändå bara är egoism. Det är inte bara personbildar och ambulanser som går att köra på motorvägarna, det går att köra stridsvagnar också. Mjölkbonden kanske inte alls arbetar för att du ska få filmjölk till din frukost  – utan endast för att tjäna pengar så att han man maximera sin egen livsnjutning. Köpa gåslever och champagne eller vad han nu vill ha. Men faktum kvarstår: vi människor lever av och genom varandra. Det gäller likväl motorvägsbyggen som biltillverkning. Men det gäller ännu mera i relationen till de människor som står oss närmast. Våra livspartners, hustru, man, barn, (grannar och arbetskamrater).

 

Så kan man tänka under färden mellan Mörby och Hägernäs.

– Att motorvägen är ett kärlekstecken.

Alla kan meditera – och alla gör det!

När jag går ut på morgonpromenaden längs Värtans strand, så kommer ljudet emot mig. Ljudet från motorvägen mot Norrtälje. Det är mycket svårt att hitta riktigt bra tysta platser i storstadsområdet. Ofta tänker vi inte på det, att vi hela tiden omges av ljud. Vi behöver tystnaden för att kunna höra vad naturen , Gud och andra har att säga till oss. Vi behöver tystnaden för att kunna ”höra” våra egna tankar bättre.

I tystanden kommer vi närmare oss själva, inte bara våra tankar utan också närmare våra känslor. Att meditera kan betyda flera saker. En betydelse är att finna ro för att –utan störande yttre intryck- kunna låta den egna själen eller anden vandra på upptäcktsfärd i livets frågeställningar och i nuet för att förstå det bättre. Att meditera kan också vara att meditera över något särskilt. Till exempel över en tavla, en dikt eller ett bibelställe. Att länge, långsamt tränga in i något jag riktar mina tankar mot medvetet för att kanske få en djupare och viktigare förståelse av det som jag beslutat mig för att meditera över.

Egentligen tror jag att alla människor mediterar, mer eller mindre. Ibland blir vi mer medvetna om det än annars. Man känner att man kommer i en ”meditativ stämning” – utan att det kanske var avsikten. Det bra blev så. Denna känsla eller denna stämning eller snarare medvetandeförhöjning stimuleras av olika yttre och/eller inre situationer. En sådan är att tystnad råder –men det är inte nödvändigt, fastän det ofta är bra. Jag skall nämna några situationer som för mig ibland är medvetandehöjande och du kan säkert känna igen dig och lägga till flera för egen del.

 

En bra konsert är det första exemplet. För mig är en riktigt bra konsert en situation då jag mentalt förflyttas ur tid och rum och in i musiken och vidare in i kosmos som jag själv är en liten del av samtidigt som jag anar dess obegränsade storhet.Jag vet inte var jag är eller inte ens vad jag hör, men jag frigörs till en andlig resa som är kreativ och befriande.

 

Det andra exemplet är en längre fysisk ansträngning. Att löpa någon timme i ganska lugn takt. Eller att delta i en pilgrimsvandring.(Gå in på http://www.tabyforsamling.com ,klicka på ”länkar” längst ner till höger på startsidan) Vid längre fysisk aktivitet, kan också vara långprommenad, ridning eller segling,  frikopplas hjärnan och sinnena ofta på ett mycket kreativt sätt. Många har kommit på sina bästa idéer eller löst svåra problem i motionsspåret.

 

Mitt tredje exempel är nattvardsgudstjänsten. Där –i mässan –kan tiden stanna och jag möter mig själv Jag kan få en ordlös gemenskap med andra(levande och döda) i nattvardens evighetsnu.

 

Det fjärde  exemplet är något jag erfar när jag besöker speciella platser. En viss glänta i skogen. En sten vid en bäck eller en strand. En klippa. Platser som gör att jag kommer i en specielkl stämning. Den stämning som innebär att jag både förundras över universums storhet och outgrundlighet och fantastiskhet samtidigt som jag upplever min egen litenhet, min egen existens(att jag ÄR) och det fantastiska i att jag lever. Detta brukar jag kalla ”den religiösa grundupplevelsen” (jag citerar mig själv). Jag tror de flesta läsare känner igen sig.

 

Dessa fyra exempel på när man kommer i en ”meditativ situation” har det gemensamt att man kan uppleva dem, komma i dem, utan att man ens har tänkt att man kan meditera. Nu är det så att man kan så att säga hjälpa naturen på traven. Dvs man kan uppsöka, eftersträva, dessa situationer för att nå det meditativa resultatet. Ibland kan det lyckas. Det finns också andra sätt att lära sig meditera. Där är sådana saker som kroppsställningar, andning, kost (mat o dryck), hur man riktar blicken(eller blundar) samt viss litteratur viktiga.

 

Att meditera kan också betyda att med ord och röst leda tankarna , visa på sätt att tänka som ger nya dimensioner.

 

Meditationen behöver inte vara knuten till någon speciell religion eller tro. Men meditationen hör definitivt hemma i kyrkan. Det är ju en andlig övning eller en andlig händelse.

 

Meditationens mål är att vi skall mogna som människor, bli mera harmoniska och mera kärleksfulla.

 

 

”Vila i mig,

du ska se att allt ska bli stilla i dig,

genom mig kan du bli fri.

Jag finns här hos dig.

Fast vågorna går höga kan du vila,

Vila, vila i mig ”

(Sv ps 755)

Födelsedag på juldagen

Jag är född på Juldagen, 25 december 1946. Hur är det att ha födelsedag på Juldagen? På den dag då vi firar Jesus födelsedag.

 

När man fyller år ska man få bestämma själv vad man vill göra! Det är en bra regel tycker jag. Den ska gälla för alla barn – och även sedan de blivit vuxna.

För mig, som är uppvuxen i en prästgård på Gotländska landsbygden, betydde det att jag inte måste gå till Julottan. För övrigt fanns det inte så många religiösa ”måsten” i mitt barndomshem – det berodde både på att min pappa, som var kyrkoherde, inte var sådan och på att min mamma dels var ostyrbar och dels ibland var ointresserad av det kyrkliga och dels var av judisk bakgrund.

 

Men av någon anledning gick jag i julottan, en juldag när jag var fyra eller fem år. Kyrkan i Dalhem – en katedral på landet, som rymmer minst 600 gudstjänstfirare – var överfull. Vi hade vår egen bänk, prästgårdsbänken. Men den var redan upptagen.

 

Pappa pekade då på en knäfallspall som stod i koret. Den var ju lagom liten för en 5-åring. Så jag satte mig där. När pappa gick till altaret hade han ”skruden” (så sa man då) den purpurröda mässhaken på sig. Han började sjunga ”Se jag bådar eder en stoooor gläääädje……….” då hände det. Det var en råtta – en kyrkmus som jag såg och som fångade min uppmärksamhet. Musen sprang fram och tillbaka mellan pappa och altarringen. Jag sprang fram till pappa – helt oberörd av vad han höll på med- och drog honom i mässhaken och sa ”Pappa – se en råtta!”

 

”Pappa – se en råtta!” Min pappa tappade inte fattningen, det gjorde han sällan, utan fortsatte sin prästgärning, sin liturgi. Men samtidigt gjorde han ett tecken. Ett tecken med sin skarpa blick och med sin hand. Tecknet gjorde han till klockaren (på Gotland heter den person som ringer i klockan så och dessutom är kyrkvaktmästare), Josef Eklund. Josef stod på pass invid sakrestidörren – under det lilla stenaltarskåpet från 1100-talet, som ännu finns där. Josef var stor till kroppen och till mustaschen. Han hade haft underofficers grad – vilket på den tiden höjde hans anseende i socknen. Pappa pekade på Josef och sen på mig och sen på utgången!

 

Josef förstod budskapet. Jag skulle tas ut. Råttan och jag fick inte bli huvudnumret på Julottan i Dalhem. Jesusbarnets födelse skulle vara huvudnumret. Josef lyfte upp mig och satte mig på sin arm. Bar mig varsamt till sakristian, stängde dörren. Där hade jag varit många gånger. Där hade jag varit med pappa när kollekten räknades och de Gotländska bönderna tog alltid upp sina plånböcker och ”jämnade ut” kollekten – för att visa att de inte var snåla – vilket de inte heller var.

 

Sakristian var ett slutet rum – det visste jag eller rättare sagt, trodde jag…. för nu hände något mycket märkligt denna juldagsmorgon. Josef drog undan mattan i sakristian och under mattan fanns en lucka! Luckan hade en järnring i en ögla, en krampa. Josef tog tag i järnöglan och öppnade luckan. Och där fanns en stege! Han hade mig på sin arm och gick nerför stegen. Vi kom ner under kyrkgolvet – gick några steg och sen upp för en stentrappa. Plötsligt var vi på utsidan. Vi kom ut på kyrkans norrsida. Det snöade. Det var bara Josef och jag. Han gick hem med mig (förmodligen var min mamma hemma).

 

Där på utsidan av kyrkan upplevde jag mycket starkt: Ljuset inuti kyrkan. Musiken och sången inne i kyrkan. Orgeln inne i kyrkan. Värmen inne i kyrkan (jag frös utanför).

På julen tänker jag ofta just på denna händelse. Och tänker att när man inte är innanför då kan man verkligen känna sig utanför på julen. En viktig del av julbudskapet är att vi ska kämpa för att alla ska vara innanför. Att alla ska vara med i en mänsklig gemenskap.

 

Jesusbarnet, och Josef och Maria blev utanför ”det fanns icke rum för dem i härbärget”. Men Jesu livsgärning och allt vad han sa och gjorde gick ut på att ingen skulle behöva vara utanför mänsklig gemenskap, omsorg och kärlek.

Namngivning, uppdrag och löfte – eller välsignelse

Ibland har jag hört kollegor säga till sina konfirmander: ”Kom ihåg att dopet inte är en namngivningsceremoni”. Jag förstår vad de menar – men ändå de har naturligtvis fel. För visst är dopet en namngivningsceremoni. Men det är en kristen namngivningsceremoni.

 

Namngivning är något allmänmänskligt, i alla kulturer och religioner har människor namn. Namnet är en viktig del av identiteten. Och att namnge tillkommer inte vem som helst. Det är föräldrarnas skyldighet och privilegium att ge sitt barn ett namn. Det har med inflytande och ansvar att göra. När det gäller djur är det ägaren som ger namnet. När det gäller dockor är det barnet som äger dockan. Förr sa man på svenska ”hon blev kristnad till namnet NN”. På engelska heter det inte förnamn utan Christian name. När Jakob brottades med en man vid Jabboks vadställe(1 Mos 32:22-32) fick han ett nytt namn: Israel. Israel betyder Gudskämpe. Det var med Gud själv han hade brottats. Jakob blev sitt folks grundare och ledare – det blev hans uppdrag.

 

Med namngivningen följer ofta ett uppdrag. Så också vid den kristna namngivningen i dopet. Den döptes uppdrag är att vara ljusets och kärlekens budbärare ut i en trasig värld. Alla döpta har samma uppdrag. Dopet är, så att säga, den stora prästvigningen för oss alla. Dopet är ett av våra två sakrament – en helig handling som Jesus uppmanat oss att utföra. Det är ingen överdrift att påstå att dopet är ett helt livsprogram.

 

Men Gud lämnar oss inte efter namngivningen och med det stora uppdraget. Jesus säger i dopets instiftelseord : ”Jag är med er alla dagar intill tidens slut” (Matt 28:16-20). Vi får ett löfte om att vi inte skall bli övergivna. Vi får en välsignelse.

 

Samma mönster: namngivning, uppdrag och välsignelse finner vi också vid Jesu eget dop. Jesus får uppdraget att börja gå ut och förkunna kärlekens evangelium, han får namnet ”älskade son” och anden kommer över honom, han blir välsignad. (Matt 3:13-17).

 

Att dopet sker i vatten har djup symbolisk betydelse. Utan vatten – inget liv! Våra kroppar består huvudsakligen av vatten. Men man kan också drunkna i vatten. I dopet drunknar vi – dör – på ett symboliskt sätt för att omedelbart därefter uppstå till ett nytt liv. Det som tänktes drunkna, dö, är de destruktiva sidorna av vår person. Uppstår gör vi som kärleksmänniskor. Att leva i sitt dop är att dagligen göra denna resa. Vi gör den för egen del men kanske främst för att kunna vara till glädje, nytta och liv för andra.

 

Utmärkande för den som lever i sitt dop är ett relativt ointresse för den egna frälsningen – fokus har flyttats till medmänniskorna och deras livsmening. Deras frälsning, räddning undan allt ont. Vi är ju inte där fullt ut någon enda av oss. För visst tänker vi på oss själva en hel del? Men ändå när vi – i våra bästa stunder – är uppfyllda av kärlek till andra eller någon annan. Då är livet som bäst också för oss själva.