Drivkrafter

En snål bonde hade en häst. Bonden tänkte att det vore en bra sak om han kunde vänja hästen av med att äta. Sagt och gjort. Han började avvänjningskuren. Det gick riktigt bra i fjorton dagar. Uppmuntrad av framgången tänkte bonden: ”Jag borde nog försöka att vänja av hästen med att dricka också, då tjänar jag all den tid det tar att vattna hästen”. Sagt och gjort. Han började med denna avvänjningskur också. Men tyvärr, berättade han själv, fick han aldrig reda på om det hela skulle ha lyckats. För efter en vecka dog hästen.Det är inte lätt att spara pengar på sjukvården, om inte patienterna ska drabbas. Många påstår att det går alldeles utmärkt. Och visst är det så att spar man tillräckligt mycket på sjukvården, så dör patienterna i högre grad än annars. Och om patienterna har ökad dödlighet så är det inte lika många som behöver sjukvård. Och då kan man dra in på pengarna till sjukvården.

”Vad rätt du tänkt – fast det var fel”. Ibland tänker vi rätt, men gör helt fel. Ibland tänker vi fel också. Det värsta är kanske när vi vet vad som är rätt, men ändå inte gör det rätta.
Några påstår att egenintresset – egoismen – är drivkraften till allt handlande. Folk gör bara det de själva tjänar på. Om jag är god mot någon – så är min dolda agenda att jag på något sätt ska belönas för denna godhet.

Vilka är våra drivkrafter? Teorierna om egoismen som drivkraft, eller den om att bara marknadskrafterna får fritt spelrum så blir det bra för så många som möjligt. Dessa teorier är svåra att leda i bevis. Men också svåra att falsifiera. Båda sakerna är helt enkelt omöjliga.

På något sätt är väl vår yttersta drivkraft att sträva efter ett så bra liv som möjligt. Eftersom vi är sociala varelsen så blir mitt liv inte särskilt bra om jag ser att det leder till andras olycka. Vi vet att vi hör ihop. Inte bara inom en familj, utan alla människor. Ja, inte bara människor, vi hör ihop med allt levande.

Vilken var Jesus drivkraft? Jo, samma som för oss alla. Kampen för ett bra liv för allt som lever, men särskilt människorna. Det kostade honom livet men det gjorde hans liv meningsfullt.

Några säger sig ha tron som drivkraft. Och det kan nog vara sant ibland. Många har inspirerats och stärkts av sin personliga tro för att sprida kärlek, godhet i ord och i handling. Men mycket godhet kommer också utan tron som medveten drivkraft. Eller är det kanske det som är tro. Att leva ett så gott liv som möjligt, utifrån sina förutsättningar. Att bejaka sina inneboende resurser så att man blir den som det var meningen att man skulle vara. Till ett så gott liv som möjligt. För hela skapelsen, för människor, för mina närmaste och för mig själv. Det kan åtminstone vara ett sätt att se på saken. Och kom ihåg att godhet lönar sig alltid, både för den som tar emot och för den som ger.

Annonser

Mysterium

Livet är ett stort mysterium. Vi förstår det inte. Vi frågar efter mening. Vi söker efter svar. Men det finns inga riktigt säkra svar.

 

Någon säger att livets mening är att må bra. Galenskaparna sjunger: ”Det ska va gött å leva – annars kan de kvitta.” Någon annan säger att meningen är att lämna något efter sig. En annan säger att meningen är att åstadkomma något, eller att bli något. En gång hörde jag svaret :” Meningen med livet är att det skall levas!” Ett tänkvärt svar.

 

Jesus sa: ” Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ? Var med skall hon köpa tillbaka den ?”

Varken livets mening eller livet självt kan köpas eller säljas. Ibland hör man sägas att ”allt har ett pris” eller ”det är bara en fråga om priset”.  Men detta är inte sant, när det gäller det som är riktigt viktigt.

 

Många har längtat efter Kärleken, anat den och försökt fånga den. Det går inte. Det är dömt att misslyckas. I det ögonblick man sätter ett pris på kärleken, bli den värdelös. I det ögonblick man försöker fånga kärleken, för att förfoga över den, så försvinner – upphör – den.

Det verkar som om själva strävan, eller kampen, efter livets mening skulle kunna förstöra livsmeningen. Och någon sanning ligger det verkligen i detta.

 

Vem är lyckligare, än en belåten katt som trygg njuter av solskenet ? Eller de små barnen som förtjusta leker, utan tanke på resultatet, eller lekens pris? Men vi är inte katter. Vi ar inte heller barn, i denna djupare mening. Därför är det ändå alltid rätt att sträva efter godhet. Att kämpa för sanning och rätt. Detta betyder också – inte minst – att aldrig sluta att arbeta på sin egen förbättring.

 

Det är inte fel att fråga efter meningen, lyckan eller ett bra liv. Tvärtom! Men det kan bli fel, om det blir för mycket av det så att man glömmer att leva. Det är ungefär som när människor drabbas av svår sjukdom. Då finns två ytterlighetsreaktioner. Den ena är att man ägnar all sin tid och all sin energi åt den nya identiteten ”att vara sjuk”. Talar om sjukdomen, läser om den, tänker ständigt på den. Satsar all tid och alla pengar på att bekämpa sjukdomen. Den andra ytterlighetsreaktionen är tvärt om. Man blir mer levande, börjar tänka mer på att använda tiden rätt. Börjar ta itu med saker och ting som man skjutit upp. Uppskattar på ett nytt sätt soluppgången varje morgon, utan att ta den för självklar. För de flesta av oss blir det väl en blandning av de båda förhållningssätten.

 

Och så står vi där igen? Vi vet ganska bra vad som är rätt och vad som är gott. Men vi förmår inte riktigt, vi orkar inte själva fram till det goda och det rätta. Vi behöver hjälp. Vi behöver varandras hjälp, för att livet skall bli bra. Vi behöver hjälp att vila, att bara vara, i det outsägbara som är livet självt. Och den som är god mot någon annan – hjälper en medmänniska – får alltid gott av det själv. Det fungerar så – och det är både rätt och riktigt.

 

Tron kan också var en livshjälp:

 

”O giv oss Herre av den tro

som sorgerna betvingar

som lyfter oss till lugn och ro

på starka örnevingar

som talar mäktigt till envar

och bär oss under färden

som härlig tröst i tvivlen har

och övervinner världen”  

 

Sv ps 253

Gemenskap – förväntan

Nu är det jul igen. Det märks i varuhusen. Det märks på att det är svårare att hitta en parkeringsplats i Täby centrum. Julpsalmerna strömmar ur högtalarna i varuhusen (konsumismens tempel). ”Stilla natt, heliga natt….”

 

Julen är också minnenas tid, man vill att det skall vara som när man var liten. Om man har positiva minnen förstås. Många har inte det, utan känner obehag eller rädsla inför julen. Ensamheten blir större, när man är utanför på gemenskapens högtid. Och när förväntningarna är högt ställda, är det lätt att man blir besviken. Många gråter på julaftonen.

 

Personligen har jag goda minnen från jularna. I vår familj fanns många oskrivna regler som måste följas på julen. En var att man fick önska precis vad man ville i julklapp. Men man var införstådd med att det inte var säkert att man fick något av det man önskade. Det var bra, för fantasin fick fritt spelrum och man kunde inte bli besviken. När jag var 5 år önskade jag en trampbil. Jag förstod att jag inte skulle få den –den var för dyr. Men jag fick den! En vän till min far hade köpt den till mig. Jag minns ännu det jättepaketet!

 

En annan regel var att julgranen inte fick tas in förrän på julaftons eftermiddag. Samma sak gällde för ”julbordet”.

 

Julbordet var inget som hade med mat att göra. Det var ett bord med en vit linneduk. Bordet var kantat med levande järneksblad – vilka skulle plockas på julafton i vår trädgård. Järneken har ju gröna blad även under snön. Jag tror, så här i efterhand, att järnekens gröna levande, men mycket taggiga, blad skulle symbolisera livet och lidandet i skapelsen. Det vackra och starka blandat med smärtan och lidandet.

 

På julbordet stod julkrubban. Stallet med Maria, Josef, de vice männen, herdarna och Jesusbarnet. Och så alla djuren. Får blandade med lejon, kameler, åsnor, kor och tigrar. De var uppställda så att det fanns en rörelse i installationen. Alla var på väg åt samma håll. De hade sina blickar riktade mot stallet. De ville alla gå till Jesusbarnet. Men på julbordet fanns också ett krucifix med Jesus på korset. Det var dubbelt så högt som stallet och stod bakom stallet. Julbordet stod intill en vägg. På väggen, bakom stallet och krucifixet, hängde en oljemålning med en väg utan slut.

 

När man såg på vårt julbord såg man hela världen, hela skapelsen med människor, växter och djur – men det var fred mellan lejon och lamm. Barnet var i centrum. Man såg också in i framtiden. Man såg Jesus på korset. Inte som det tragiska slutet, utan som början på kärlekens seger i världen. Drömmen om fridsriket började bli verklig. Och på tavlan fanns vägen till evigheten.

Detta är julens hela budskap.

Livsglädje

Det är lättare att skriva om sorg, än om glädje. Det är lättare att predika på långfredagen än på påskdagen. Det är lättare att göra någon ledsen, än att göra någon glad. I kyrkan säger vi ”upplyft era hjärtan till Gud och hör dagens heliga evangelium”. Vi vet att evangelium betyder glatt budskap – men blir vi verkligen glada av att höra evangeliet läsas? Ser vi glada ut när vi läser evangeliet?

 

Livsglädjen är olika nära hos olika personer. En del människor har en depressiv läggning att kämpa med hela livet. Andra har det lättare som är naturligt gladare. Men också livsinställning spelar roll. Det går inte att befalla fram en positiv livsinställning. Men man kan stimuleras till och öva sig till att ha det. Vi betyder också mycket för varandra. Är vi genuint glada, gör vi andra glada. Umgås vi med negativa personer, blir vi negativare själva.

 

Även vår livssituation spelar roll. I dödens närhet upplever vi oss som mest levande. Jag tror det gäller både den som är nära döden själv och den som är nära någon som ska dö eller just har dött. Det var nära ögat – säger vi när vi just med en sekund undvikit en trafikolycka. I ögonblicket därefter känner vi oss mycket levande.

 

Men också andra livssituationer levandegör oss. Ger oss kickar som det heter. Fallskärmshopp, offpiståkning, en bra konsert eller att uppleva sitt eget barns födelse.

Men den genuina livsglädjen kan inte komma ur enstaka händelser. Det räcker inte med kickar. Vårt upprepade sökande efter dem kan bli en farlig och destruktiv jakt –till skada för vårt eget liv och andras.

 

Bo Setterlind skaldar i psalm 303 ”Det finns en bro från tro, till ro”. I bästa fall kan en tro vara grunden för en stabil livsglädje. En stabil botten att stå på, i ett hav med djupt vatten men inte högre än att jag bottnar –fastän vågorna ibland går över mitt huvud. Det är inte säkert att en kristen har mera livsglädje än en icke-kristen. Men det är troligt att en kristen person har större livsglädje än han annars skulle haft som icke-kristen.

 

Som kristen är jag, i mina bästa stunder, inte rädd för något annat än det onda inuti mig själv. (Jag kan förstås vara rädd för att något ont ska hända de som jag älskar, men det är en annan sak). Rädsla är det största hindret för äkta livsglädje. Livsglädjen finns alltid i det närvarande.Glädjens grund är tron på att kärleken och godheten är de starkaste krafterna i världen. Den envisa, trotsiga tron på detta är en grundton i kristen tro. En tro som kommer från livet självt och från närheten till Jesus. Han som ”levde vårt liv och dog vår död”.

 

”Var inte rädd

Det finns ett hemligt tecken

Ett namn som skyddar di, nu när du går

Din ensamhet har stränder, in mot ljuset

Var inte rädd

I sanden finns det spår” Sv ps.256

Varje människa har rätt till ett bra liv

Det blir sällan som man har tänkt sig, livet alltså. Ändå matas vi med budskapet om att bara man vill så kan man. Du skapar din egen framtid, ingen annan gör det, sägs det. Och visst har det stor betydelse hur vi kämpar och vad vi beslutar oss för. Men ändå blir det sällan som vi tänkt oss.

 

Man kan bli sjuk. I själva verket blir de flesta av oss det förr eller senare – och det ingår sällan i livskalkylerna. Man kan bli övergiven, av den eller de som man hade hoppats att få dela livet med. Man kan manövreras ut av intriganta personer på arbetsplatsen så att karriären uteblev. Man kan motarbetas av en lärare i skolan.

 

Ibland går det inte som vi tänkt oss, fastän vi verkligen försökt göra vårt bästa. Vi hade helt enkelt otur. Ibland går det inte som vi tänkt oss, därför att vi tappade kraften. Vi orkade inte. Inte så sällan beror det på våra och andras fördomar.

 

Fördomar är domar som fällts i förtid. Man bestämmer sig för ur det ska gå eller för hur det ska vara  – fastän det egentligen inte alls måste vara så. Det farliga med fördomar är att de ofta är självuppfyllande. Vi vet att tron är en mycket stark kraft. Jesus säger att om vi hade tro kunde vi förflytta berg. Och det är bra när vi ska förverkliga våra mål och drömmar. Men tyvärr så förverkligas ofta våra fördomar – vår negativa tro.

 

Det finns många fördomar mot kristna. Att kristna inte kan ha roligt. Att kristna tror sig vara bättre än andra. Att kristna slarvar med ansvarigheten i livet, eftersom man ändå får förlåtelse. Att kristna är vidskepliga och inte tror på vetenskapliga sanningar. Det finns givetvis sådana kristna. Men det är inte kristet att vara sådan. Det är ofta att vara offer för andras och kanske egnas fördomar.

 

Det finns många fördomar mot muslimer också. Som att de skulle vilja dö i profetens namn i det heliga kriget gärna med några otrognas död som följd. Det finns sådana muslimer. Men det är inte muslimskt att vara sådan.

 

Det finns politiska fördomar också. Som att socialdemokreter inte värderar individuellt ansvar. Eller att moderater har upphöjt egoismen till högsta moraliska norm. Dessa fördomar är skadliga och falska.

 

Ett halvsyskon till fördomen är vidskepelsen. Den är ännu svårare att bekämpa. Mycket vardagsvidskepelse är helt ofarlig och oförarglig. Som att man inte ska lägga nyckelknippan på bordet. Att det betyder äktenskapslycka om det regnar i brudens hår. Att det betyder otur om en svart katt går över vägen från vänster.

 

Men det finns destruktiv och farlig vidskepelse också. Att styra sina livsbeslut efter astrologi eller rent av tidningshoroskop är oklokt. Eller att lägga pengar på att bli spådd i tarokort eller i handen.

 

Onödiga negativa förväntningar kan vara både vidskepelse och fördomar på en gång. Det kan vara att barn till brottslingar måste bli kriminella. Att barn till alkoholister måste bli alkoholister. Att Zigenare (Romer) inte kan bo i en vanlig hyreslägenhet.

 

 

Att bekämpa vidskepelse och fördomar är en viktig uppgift för oss. Det är en uppgift för kyrkan. Jesus var inte fördomsfull. Hans inställning när det gällde människor är att alla bär på positiva livsmöjligheter. Det finns inga hopplösa fall och det är rätt och riktigt och nödvändigt att varje människa får komma till sin rätt och bli just det hon var ämnad att bli. Ingen är förutbestämd till att misslyckas. Varje människa har rätt till ett bra liv. För detta har vi ett gemensamt ansvar.

 

” Blott i det öppna har du en möjlighet.

Låser du om dig kvävs och förtvinar du.

Ut i det fria skall du med Herren gå.

Kraften fullkomnas mitt i din svaghet då”

Sv ps 90

Att växa – eller växtkraftens mysterium

Den som växer blir större. Pojken som växer blir en man. Flickan som växer blir en kvinna. Vetekornet blir ett strå med ax och senapskornet blir ett stort träd.

 

Men man kan växa som människa utan att få en större kropp. Att växa som människa innebär att bli mer människa och bli mer sig själv. Denna växt är att bli mognare.

 

Ibland hör man att ett företag växer, eller att en ledares inflytande och makt, växer. Det kan också sägas att ett lands BNP växer. Någons förmögenhet kan växa.

 

Vi förstår att detta ”att växa” kan vara både positivt och negativt. Både fysiskt och själsligt eller andligt. En cancersvulst som växer är något negativt. En förmögenhet som växer kan vara både negativt och positivt, beroende på om den växer på någons bekostnad eller beroende på om den förvaltas av ansvarsfulla människor……….. Att växa i klokhet, ansvarskänsla och omtanke är positivt.

 

För positiv tillväxt är miljön och näringen avgörande. Det gäller också oss människor. Vi är varandras miljö och vi tillför varandra näring. Vi vet det tydligt när det gäller barnens första uppväxtår. Men egentligen gäller dessa växtvillkor hela det mänskliga livet

 

”Såsom förvaltare av Kristi hemlighet, så må man anse oss” Så står det på ett ställe i Nya testamentet. Vilken är då Kristi hemlighet? Det finns säkert flera riktiga svar på den frågan. Man jag har alltid tänkt att svaret på frågan är ”omvändhetens princip”. Omvändhetens princip skulle vara att det som ser stort och märkvärdigt ut – kanske egentligen är ganska värdelöst. Medan det som ser litet och oansenligt ut kan rymma storhet, skönhet och betydelse. Det bästa exemplet är naturligtvis Jesus död på korset. Folket, Pilatus och översteprästerna var övertygade om att han hade förlorat. Förlorat allt, till och med sitt eget liv. Men när man ser på händelsen med den Kristna trons glasögon vann han en seger. Han segrade över döden och all ondska och inte för egen del utan för hela världen. Det betyder för bergen, floderna, fiskarna, träden, djuren och människorna.

 

Någon (jag tror det var Martin Luther) har beskrivit Jesus på korset som en mask på en metkrok. Det ser illa ut för masken. Och den stora fisken (djävulen) tänker att här blir det enkelt att få sig en munsbit. Han anfaller masken och slukar den. Men det som händer är att han fångas på kroken och går sin egen död till mötes.

 

Att växa på riktigt, kan alltså vara att förminska sig själv. Inte att på något pinsamt sätt liksom för att be om ursäkt för sin kunskap, sin begåvning eller sin materiella rikedom.  Men att lyssna mer än att tala. Att tänka efter mer än att skynda. Att våga vänta igenom de onda tiderna. Att våga säga det obekväma, även om man tycks förlora på det själv.

 

Vad är växtkraft? Varifrån kommer kraften att växa? Kraften att leva? Det vet ingen. Men vi anar och känner på oss att vi i och med att vi lever är en del av något mycket större än oss själva. Detta något mycket större kallar vi för Gud. Därmed har vi naturligtvis inte givit ett förnuftigt svar på frågan. Vi hamnar i mysteriet. Det är gott nog för mig. Kanske för dig?

 

I kyrkan kallas växtkraften inte endast för Gud, utan också för Helig Ande. Den som andas är på ett grundläggande sätt fylld av Helig Ande. Livsprincipen. Växtkraften. Men det räcker inte att andas, vi måste älska också. Inte bara älska dem som älskar oss. Utan växa till en mogen kärlek till livet självt. Inte till alla dess yttringar. Men till alla personer (ett träd kan också vara en person). Att älska alla personer betyder inte att man är attraherad av vad de gör eller hur de lever. Man kan, och bör ibland, tycka illa om olika sätt som man ser att livet uppträder på. Men kärleken till allt handlar om kärleken till livet självt. Också till det liv som ÄR i de destruktiva personernas kroppar och tankar. Ty genom att existera och leva bär de helighetens möjlighet i sig. Kärleksmöjligheten. Och vi får aldrig ge upp tanken på att allt livs bestämmelse kan förverkligas. Det gäller också ditt och mitt livs bestämmelse och mening.

Mellan Mörby och Hägernäs

Den 11 juli kör jag på motorvägen från Mörby till Hägernäs. Det är en varm sommardag och trafiken är livlig i båda riktningarna. När jag sitter i bilen på vägen brukar jag ganska ofta fantisera om vart alla människor i de andra bilarna är på väg och vad de tänker eller känner.

 

Bilen är verkligen en bubbla och i varje sådan bubbla finns minst en människa. Den människan är centrum för sin egen livsupplevelse, liksom jag är för min. Finns det någon värld utom den självupplevda? Många filosofer har funderat på den frågan och kommit fram till lite olika svar. Någon går så långt att man verkligen menar att det egentligen inte existerar någon verklighet utom den subjektiva upplevelsen. Andra menar att det gör det visst och tar då sin utgångspunkt i tanken på att man själv håller för troligt att världen skulle fortsätta att existera även då när jag själv inte längre finns. Men egentligen är det ganska ointressant. För teorier som varken är verifierbara eller falsifierbara är inte särskilt användbara. Även om det kan få konsekvenser då de påverkar människors sätt att leva och bete sig.

 

Men just i dag, den 11 juni 2006, är det en annan tanke som griper mig där bakom ratten. Det är insikten om skapelsens beskaffenhet. Med skapelsen menar vi oftast ”Guds fria natur” och inte minst i sommartider kan vi liksom Linné tycka att ute i naturen så ser vi Gud på ryggen. Men motorvägen och bilarna är också delar av skapelsen! Precis som myrstacken är en del av skapelsen, fastän barren som den byggts av inte längre sitter kvar på tall och gran, utan har fått en annan funktion.

 

Att trafiken kan strömma fram i motorvägens filer är resultatet av en mängd gigantiska samarbetsprojekt. För att vägbygget ska bli möjligt krävs en samhällsapparat som håller reda på oss och ser till att vi betalar skatt. Vägen ska sedan planeras och byggas. Då krävs människor som arbetar som lastbilschafförer och asfaltskokare. Gruskrossare och sprängare. Vägingenjörer och grävmaskinister. Om man sedan räknar in alla människor som är inblandare i att tillverka de maskiner som används eller producera och transportera all den mat och dryck som alla vägarbetare behöver för att leva…………..tanken svindlar. Det blir mjölkbönder, mejeriarbetare, tetrapaksarbetare och butiksbiträden osv.

 

Förutsättningen för att jag ska kunna glida fram inuti min bilbubbla är att många människor, ja, tusentals människor, går med på att samarbeta. Man kan säga att viljan att samarbeta är nedlagd som en nödvändig funktion i Guds skapelse. Kanske kan man våga den djärva tanken att kärleken, som är livets yttersta mening och mål, är skapelsegiven? Det är ungefär detta som Luther menar när han påpekar att normala föräldrar, hur trötta de än är, går upp mitt i natten och tar hand om sitt skrikande spädbarn. Ger det torra blöjor, mat, värme och trygghet.

 

Allt vi säger som kristna går att säga emot. Man kan säga att allt ändå bara är egoism. Det är inte bara personbildar och ambulanser som går att köra på motorvägarna, det går att köra stridsvagnar också. Mjölkbonden kanske inte alls arbetar för att du ska få filmjölk till din frukost  – utan endast för att tjäna pengar så att han man maximera sin egen livsnjutning. Köpa gåslever och champagne eller vad han nu vill ha. Men faktum kvarstår: vi människor lever av och genom varandra. Det gäller likväl motorvägsbyggen som biltillverkning. Men det gäller ännu mera i relationen till de människor som står oss närmast. Våra livspartners, hustru, man, barn, (grannar och arbetskamrater).

 

Så kan man tänka under färden mellan Mörby och Hägernäs.

– Att motorvägen är ett kärlekstecken.