Födelsedag på juldagen

Jag är född på Juldagen, 25 december 1946. Hur är det att ha födelsedag på Juldagen? På den dag då vi firar Jesus födelsedag.

 

När man fyller år ska man få bestämma själv vad man vill göra! Det är en bra regel tycker jag. Den ska gälla för alla barn – och även sedan de blivit vuxna.

För mig, som är uppvuxen i en prästgård på Gotländska landsbygden, betydde det att jag inte måste gå till Julottan. För övrigt fanns det inte så många religiösa ”måsten” i mitt barndomshem – det berodde både på att min pappa, som var kyrkoherde, inte var sådan och på att min mamma dels var ostyrbar och dels ibland var ointresserad av det kyrkliga och dels var av judisk bakgrund.

 

Men av någon anledning gick jag i julottan, en juldag när jag var fyra eller fem år. Kyrkan i Dalhem – en katedral på landet, som rymmer minst 600 gudstjänstfirare – var överfull. Vi hade vår egen bänk, prästgårdsbänken. Men den var redan upptagen.

 

Pappa pekade då på en knäfallspall som stod i koret. Den var ju lagom liten för en 5-åring. Så jag satte mig där. När pappa gick till altaret hade han ”skruden” (så sa man då) den purpurröda mässhaken på sig. Han började sjunga ”Se jag bådar eder en stoooor gläääädje……….” då hände det. Det var en råtta – en kyrkmus som jag såg och som fångade min uppmärksamhet. Musen sprang fram och tillbaka mellan pappa och altarringen. Jag sprang fram till pappa – helt oberörd av vad han höll på med- och drog honom i mässhaken och sa ”Pappa – se en råtta!”

 

”Pappa – se en råtta!” Min pappa tappade inte fattningen, det gjorde han sällan, utan fortsatte sin prästgärning, sin liturgi. Men samtidigt gjorde han ett tecken. Ett tecken med sin skarpa blick och med sin hand. Tecknet gjorde han till klockaren (på Gotland heter den person som ringer i klockan så och dessutom är kyrkvaktmästare), Josef Eklund. Josef stod på pass invid sakrestidörren – under det lilla stenaltarskåpet från 1100-talet, som ännu finns där. Josef var stor till kroppen och till mustaschen. Han hade haft underofficers grad – vilket på den tiden höjde hans anseende i socknen. Pappa pekade på Josef och sen på mig och sen på utgången!

 

Josef förstod budskapet. Jag skulle tas ut. Råttan och jag fick inte bli huvudnumret på Julottan i Dalhem. Jesusbarnets födelse skulle vara huvudnumret. Josef lyfte upp mig och satte mig på sin arm. Bar mig varsamt till sakristian, stängde dörren. Där hade jag varit många gånger. Där hade jag varit med pappa när kollekten räknades och de Gotländska bönderna tog alltid upp sina plånböcker och ”jämnade ut” kollekten – för att visa att de inte var snåla – vilket de inte heller var.

 

Sakristian var ett slutet rum – det visste jag eller rättare sagt, trodde jag…. för nu hände något mycket märkligt denna juldagsmorgon. Josef drog undan mattan i sakristian och under mattan fanns en lucka! Luckan hade en järnring i en ögla, en krampa. Josef tog tag i järnöglan och öppnade luckan. Och där fanns en stege! Han hade mig på sin arm och gick nerför stegen. Vi kom ner under kyrkgolvet – gick några steg och sen upp för en stentrappa. Plötsligt var vi på utsidan. Vi kom ut på kyrkans norrsida. Det snöade. Det var bara Josef och jag. Han gick hem med mig (förmodligen var min mamma hemma).

 

Där på utsidan av kyrkan upplevde jag mycket starkt: Ljuset inuti kyrkan. Musiken och sången inne i kyrkan. Orgeln inne i kyrkan. Värmen inne i kyrkan (jag frös utanför).

På julen tänker jag ofta just på denna händelse. Och tänker att när man inte är innanför då kan man verkligen känna sig utanför på julen. En viktig del av julbudskapet är att vi ska kämpa för att alla ska vara innanför. Att alla ska vara med i en mänsklig gemenskap.

 

Jesusbarnet, och Josef och Maria blev utanför ”det fanns icke rum för dem i härbärget”. Men Jesu livsgärning och allt vad han sa och gjorde gick ut på att ingen skulle behöva vara utanför mänsklig gemenskap, omsorg och kärlek.

Namngivning, uppdrag och löfte – eller välsignelse

Ibland har jag hört kollegor säga till sina konfirmander: ”Kom ihåg att dopet inte är en namngivningsceremoni”. Jag förstår vad de menar – men ändå de har naturligtvis fel. För visst är dopet en namngivningsceremoni. Men det är en kristen namngivningsceremoni.

 

Namngivning är något allmänmänskligt, i alla kulturer och religioner har människor namn. Namnet är en viktig del av identiteten. Och att namnge tillkommer inte vem som helst. Det är föräldrarnas skyldighet och privilegium att ge sitt barn ett namn. Det har med inflytande och ansvar att göra. När det gäller djur är det ägaren som ger namnet. När det gäller dockor är det barnet som äger dockan. Förr sa man på svenska ”hon blev kristnad till namnet NN”. På engelska heter det inte förnamn utan Christian name. När Jakob brottades med en man vid Jabboks vadställe(1 Mos 32:22-32) fick han ett nytt namn: Israel. Israel betyder Gudskämpe. Det var med Gud själv han hade brottats. Jakob blev sitt folks grundare och ledare – det blev hans uppdrag.

 

Med namngivningen följer ofta ett uppdrag. Så också vid den kristna namngivningen i dopet. Den döptes uppdrag är att vara ljusets och kärlekens budbärare ut i en trasig värld. Alla döpta har samma uppdrag. Dopet är, så att säga, den stora prästvigningen för oss alla. Dopet är ett av våra två sakrament – en helig handling som Jesus uppmanat oss att utföra. Det är ingen överdrift att påstå att dopet är ett helt livsprogram.

 

Men Gud lämnar oss inte efter namngivningen och med det stora uppdraget. Jesus säger i dopets instiftelseord : ”Jag är med er alla dagar intill tidens slut” (Matt 28:16-20). Vi får ett löfte om att vi inte skall bli övergivna. Vi får en välsignelse.

 

Samma mönster: namngivning, uppdrag och välsignelse finner vi också vid Jesu eget dop. Jesus får uppdraget att börja gå ut och förkunna kärlekens evangelium, han får namnet ”älskade son” och anden kommer över honom, han blir välsignad. (Matt 3:13-17).

 

Att dopet sker i vatten har djup symbolisk betydelse. Utan vatten – inget liv! Våra kroppar består huvudsakligen av vatten. Men man kan också drunkna i vatten. I dopet drunknar vi – dör – på ett symboliskt sätt för att omedelbart därefter uppstå till ett nytt liv. Det som tänktes drunkna, dö, är de destruktiva sidorna av vår person. Uppstår gör vi som kärleksmänniskor. Att leva i sitt dop är att dagligen göra denna resa. Vi gör den för egen del men kanske främst för att kunna vara till glädje, nytta och liv för andra.

 

Utmärkande för den som lever i sitt dop är ett relativt ointresse för den egna frälsningen – fokus har flyttats till medmänniskorna och deras livsmening. Deras frälsning, räddning undan allt ont. Vi är ju inte där fullt ut någon enda av oss. För visst tänker vi på oss själva en hel del? Men ändå när vi – i våra bästa stunder – är uppfyllda av kärlek till andra eller någon annan. Då är livet som bäst också för oss själva.

Livet – ett val?

Att välja eller att icke välja, det är frågan! Jean Paul Sartres filosofi gick väl ut på att hela livet är en enda, nästan, oändlig lång rad av val. Det finns en viktig poäng i detta, nämligen ansvarigheten. Om vi har möjlighet att göra fria val blir vi också ansvariga. Moraliska varelser.

 

Fast, handen på hjärtat, ofta är det inte mycket bevänt med valfriheten. Eller vem av oss har valt våra föräldrar? Ingen enda och ändå är just de avgörande för min existens och för att jag är den jag är. Vem har valt att vara omusikalisk? Vem har valt att bli påkörd av en bil? Ändå skadas många varje dag i bilolyckor.

 

DET FINNS SOM VI SER TVÅ YTTERLIGHETER i valfrihets­frågan. Den ena ytterligheten säger att allt ändå blir som det blir. Vi kan inget göra. Allt som sker är Guds vilja. Teologiskt kan man säga att denna ståndpunkt betyder att Guds allmakt är lika med Guds allorsaklighet. På vanlig Svenska kallas det; ödestro. Och det är inte den Kristna tron.

 

Den andra ytterligheten säger att allt som sker (nästan) beror på oss själva och på våra val. Den ytterligheten är inte heller den Kristna tron. För om allt handlar om vilja och om val då blir Jesus ökerflödig. Den som kan välja att frälsa sig själv behöver förstas ingen frälsare.

 

TILLVARON, OCH INTE MINST VÅR EXISTENS och dess villkor, är mer komplicerad än ytterlighetsalternativen när det gäller vårt moraliska ansvar och vår förmåga, eller oför­måga, att välja. Existensen, livet, är ett mysterium och vi förfogar inte över det. Men vi har ansvar för att det blir bra som möjligt. Det betyder så lite lidande som möjligt och mycket kärlek som möjligt. Ett kärlekslöst liv är ett liv som inte blev vad det var ämnat att bli. Guds vilja med livet förverkligas endast i kärlek. Det betyder mat åt hungrande. Värme åt frusna. Trygghet åt otrygga. Det betyder att inga barn ska behöva vara rädda. Ett liv i kärlek betyder dessut­om, när det är som bäst: vackra byggnader och parker, skön musik och hjärtliga glada skratt.

 

Vi har hela tiden ja dagligen – val att göra. Viktiga val. Och att inte välja är också ett val som får konsekvenser och som vi har ansvar för.

 

VI MÅSTE VÄLJA DJUPET FRAMFÖR YTAN. Vi måste välja respekt och integritet för oss själva och för alla människor vi möter eller har ansvar för. För att kunna göra dessa val måste vi försöka sätta oss in i andra människors livssituationer. Det duger inte att hänvisa till juridiken när apatiska flyktingbarn avvisas. Den enda relevanta frågan är: vilken ställning skulle jag själv ta om det var mitt barn? Det duger inte att hänvisa till regelverket när man nekar gamla och sjuka att bli ledsa­gade till affären eller till doktorn. Den relevanta frågan är: vilken ställning skulle jag ta om det var min gamla mamma det gällde? Personer i ansvarig ställning (politiker och höga tjänstemän) säger ofta: Tyvärr kan vi inte uttala oss om enskilda fall. Det finns väl inga andra fall än enskilda fall?

 

ORD SOM TILLVÄXT, LÖNSAMHET OCH RESULTAT domine­rar dagens tänkande. Kvartalsrapporterna från börsnoterade företag är större nyheter än om en kvinna blir misshandlad till döds på en bakgata i stan. Jag är inte emot tillväxt eller lönsamhet missförstå mig rätt! Kärleksvalet är ofta inte lönsamt, men det måste ändå göras. För livets skull. För värdighetens skull. För livsmeningens skull. För min egen skull och för Guds skull.

 

ATT VARA KRISTEN, ÄR ATT VÄLJA KÄRLEKENS VÄG och försöka gå den. Men det finns ett ännu viktigare val: Guds eget sal av Dig och Mig. Du är utvald. Jag kan inte se att det hnns något bättre val att göra än att bejaka detta och att själv försöka vara en kärleksväljare. Jesus visar genom sitt liv och sina berättelser hur den vägen kan se ut.

Evighetens nu

”Döden – en del av livet” skriver, en känd aktör i begravningsbranschen. Jag är beredd att hålla med – och beredd att kraftigt protestera. Jag tror, och påstår, att människan är ett däggdjur som alla andra däggdjur. Men att människan på flera avgörande sätt skiljer sig från de andra däggdjuren.

 

Människan är homo religiosus d v s människan är en religiös varelse, som ber, tillber någon högre makt eller Gud. Människan bygger och river altaren – det gör inga andra däggdjur. Hon är moraliskt ansvarig för sina handlingar – det är inga andra djur. Människan har förmåga att tänka ut olika framtidscenarier – vi kan göra oss bilder av hur det kommer att bli i framtiden  – denna förmåga har inga andra djur. Människan lever i en ständig medvetenhet, fastän ibland  på det undermedvetna planet, om sin förestående död! Så lever inte andra djur!

 

Om det sista påståendet är sant, vilket jag hävdar, då är ”döden en del av livet”. Men på ett annat sätt inte alls. Vi kan öva oss, i att leva – i att lida – i att älska. Men vi kan inte öva oss i att dö! Det finns ingen möjlighet till repetition. Och det går inte, tror jag, att bli vän med döden. Det går att försonas med tanken på sin egen död. Fast det är svårt. Ännu svårare är det att försonas med tanken på att den/de som man älskar ska dö. Det är helt enkelt onaturligt eftersom livets djupaste och enda mening är att älska och bli älskad. Om vi är någorlunda friska – då är döden vår fiende!

 

Men om jag kan försonas med tanken på min egen död, blir jag mer levande. För att leva fullt ut får inte tanken på eller medvetenheten om döden, styra livet. Den som ständigt oroar sig för döden hindras att leva i nuet. Ändå är det just i dödens närhet, t ex om man ser någon dö eller deltar i en begravning, som vi känner oss som mest levande. Vi kommer då närmare oss själva – och närmare Gud. Då förstår vi vad som är viktigt i livet – och vad som är oväsentligt.

 

Vi behöver begravningen vid livets slut. Det finns nu en begynnande trend i Sverige där

de anhöriga väljer bort begravningsceremonin. Man avstår helt från både kyrklig eller borgerlig begravning och kör kroppen direkt in i  kremationsugnen. Så gjordes oftast i de forna sovjetstaterna, och tyvärr är bruket fortfarande utbrett där, fastän muren fallit. Det är ett onaturligt, ovärdigt och oklokt sätt att avsluta livet. Vi människor behöver, som enda däggdjursart, ceremonier eller riter för att markera livscykler: Dopet vid livets början. Konfirmationen vid vuxenblivandet. Vigseln vid parbildningen och begravningsgudtjänsten vid livets slut. I vår kristna miljö är dessa passageriter kristna gudstjänster. Deras grund är allmänmänsklig eftersom behovet är lika i alla kulturer och i alla religioner,  men som kristna förstår vi dem utifrån vår kristna tro och tradition.

         

Det är viktigt att begravningen är offentlig. Passageriterna förlorar sin nödvändiga och läkande roll om de i för hög grad blir privata. Alla som tillhör församlingen ska vara välkomna till dop-, konfirmations-, vigsel-  och begravningsgudstjänster – även om man inte fått en särskild inbjudan. I den militära själavården säger man ”Det sätt på vilket en armé behandlar sina döda – avslöjar hur de värderar de levande”. Detta gäller nog hela samhället.

 

Även om döden är vår fiende så är inte livet värt hur mycket som helst. Människor har alltid dött för ideal och för andra människor! Vi påstår att Jesus dog för oss. För våra synder. För dig och mig. Vad menar vi? Kan vi förstå detta? Jesus dog inte för att han ville dö. Men han tvingades inte heller till det mot sin vilja. Han dog därför att han inte svek sanningen, friheten och kärleken. Det betyder att hans död och hans liv – i det ögonblick han dog – utplånade den tydliga gränsen mellan liv och död! Evigheten landade i nuet! Det finns inget annat liv än livet i nuet! Och just där, finns Du och Jesus. Evighetens ögonblicksnu är den enda existensformen för oss människor. Just där lever vi döende syndare som är helighetsvarelser och outbytbara pärlor i Guds älsklingshalsband. Sådan är du!

 

 

Lev väl och i glädje och kärlek.

Julen en fysisk högtid

Nu är det snart jul igen. Vi märker hur tiden rasar iväg. Vad är det vi skall fira ? Att det gått ännu ett år ? Att Jesusbarnet föddes, för länge sen Att vintermörkret nått sitt djupaste djup och vi går mot ljusare tider? Eller går det hela ut på att vara ledig och äta gott och för mycket ? Eller är själva grejen att vi skall vara snälla mot varandra ? Att ensamheten skall brytas? Kanske är det Fridsfursten som är huvudsaken? Att vi manifesterar vår vilja och vår kamp för frid i allas hjärtan och fred i mellanmänskliga relationer?

 

En del vill slippa Julen. Man tycker bara att det är jobbigt. För många ”måsten”. Och de ensamma riskerar att uppleva sig som ännu ensammare. Det märks liksom mer om man inte har någon familj eller några vänner när familjerna skall samlas. Det kan bli dyrt också. Alla har inte råd att fira jul, så som man tycker att man skulle vilja. Barn som inte får julklappar kan bli ledsna. Många reser bort till varmare länder. Man klarar inte av att låta bli att dras in i julstressen, om man är hemma. 

 

Själv tycker jag om att fira jul. Jag har, precis som de flesta, mina fasta punkter i julfirandet. Det är julottan i Täby kyrka på juldagen kl 0500. Det blir 13:e gången i år. Det är besöket på Täbyanstalten, också 13:e julen för mig. Kyrkan och fängelset. Båda dessa platser har för mig blivit viktiga på julen.I kyrkan upprepar jag med en dåres envishet budskapet om det godas seger over det onda. Kärleken som världens starkaste makt. Hoppet om fred och frihet för alla människor. I fängelset möter jag de som berövats sin frihet. Det är inte så stor skillnad på människorna i kyrkan och människorna i fängelset –om man skrapar lite på ytan. I själva verket kunde många av dem ha bytt plats, om inte en del ”om” hade varit i vägen. Och Gud bor minst lika mycket i fängelset som i kyrkan.

 

Jag tror att alla människor behöver fira jul. Vi behöver förundras över livets under. Över att det hela tiden föds små människobarn Över att vi själva en gång föddes som bebisar. Vi blundar och tänker på alla julottebesökares födelsestund. Vi ser deras första livsminuter. Nakna, skrikande och hjälplösa. Varje julottebebis är ett underverk skapat av Gud. Vi ser dem för vår inre blick, nu alla på en gång. I vår fantasi ser vi också alla fängelseinterners födelseminuter. Nakna, skrikande och hjälplösa. Varje fängelsebebis är ett underverk skapat av Gud. Vi ser också Jesusbarnets födelse. Precis samma sak. Jesusbarnet naket,skrikande hjälplöst –ett underverk skapat av Gud.

 

Julen är vår mest fysiska kristna högtid. Den handlar om födelse. Den handlar om kött och om blod. Den handlar om presenter. Den handlar om mat och om dryck. Men också om meningen med detta fysiska liv. Att livet skall vara gott att leva och att ingen borde förvägras att leva ett gott liv. Det är därför vi skall vara snälla och goda mot varandra på julen. Som människor och som kristna har vi en uppgift att vara Guds medhjälpare och medskapare när det goda livet skall bli till för så många som möjligt.

Sommaren – växandets tid

Jag har fyllt 57 år och fortfarande funderar jag på vad jag skall bli när jag blir stor. Jag är nog inte ensam om det. En del är liksom gamla redan från början. Medan andra aldrig blir annat än pojkar och flickor. Så länge man är någorlunda frisk, upplever man sig själv på ungefär samma sätt hela tiden oavsett ålder. Själv är jag farfar till två underbara små flickor. En farfar skall vara gammal. Alltså är jag gammal.

 

VARJE DAG GER NYA LIVSERFARENHETER

Men visst förändras vi med åldern. Inte alla. Men jag önskar att alla gjorde det. Jag menar alla borde stän­digt arbeta på sin egen förbättring och förkovran. Varje dag får vi nya livserfarenheter frågan är bara vad vi gör med dem?

Att vara ung i sinnet behöver inte betyda att man är barnslig. Ung i sinnet är den som hela tiden är intres­serad av framtiden och är beredd att pröva nya saker. Nya ~ ärar, nya arbetssätt och nya tankebanor.

 

SOM ETT BARN – EN LIVSHÅLLNING

Det finns särskilda psalmer skrivna för barn. Men vad jag vet inga skrivna för extra gamla personer. De flesta tror nog att Tryggare kan ingen vara… (Sv.ps 248) är skriven för barn. Men inget tyder på det. Den finns inte under rubriken Barn och familj i psalmboken utan under rubriken Förtröstan – trygghet. J. L Runebergs psalm Jag lyfter ögat mot himmelen… (Sv.ps 210) uppfattas nog också av många som en barnpsalm, men den återfinns i psalmboken under rubriken bönen.

 

Jesus sa: ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds riken som ett barn kom­mer aldrig dit in.” (Mark 10: 13-16) ”Som ett barn..” vad betyder det? Jag tror det har med attityd att göra inte med ålder. Barn är mottagande som livshåll­ning. Barnet tar emot mat, värme, beröring jag allt som behövs för att leva. Som vuxna vill vi gärna betygsätta och värdera innan vi tar emot. Liksom god­känna gåvan.

 

DEN OSYNLIGA LIVSKRAFTEN

Våren är årets barndom och ungdom. Det är ingen slump att pingsten inträffar när hela skapelsen explo­derar i växande. Utan vår, ingen sommar. Utan födelse inget liv. Utan pingst, ingen kyrka. Livet kan vara nog så jobbigt att leva många dagar. Varifrån får vi kraften och lusten att leva, så som livet var menat? Ett liv i kreativitet, glädje och kärlek. Anden är den osynliga livskraften. Kärlekens ande vår hjälpare och tröst. Vår glädje. Vi lever varandras liv och sinnesstämningar smittar av sig. Glada människor gör andra glada. Positiva människor ger andra livs­mod. Älskande människor gör andra godare och kär­leksfullare.

 

”Kärlekens Ande, hand i band

lär oss som syskon att vandra.

Samman oss bind med fridens band

Hjälp oss att älska varandra.

Styr våra steg i Jesu spår.

Lär oss att bedja Fader Vår.

Kärlekens Ande, led oss”

Sv ps 161:4

Lika – Olika

Tanken svindlar. Det finns miljarder människor på jor­den och ändå är varje individ unik. Inte ens enäggst­villingar är helt lika varandra. Gud skapade inga kopi­or endast original!

Vi tycker när vi ser en skock får att de är lika varandra. Men de är lika olika som du och jag. Vi tycker när vi ser kineser att de är mer lika varandra än vi svenskar. Men så är det inte. De tycker nog precis samma om oss.

 

I HJÄRNAN FINNS ETT SÄRSKILT CENTRUM för att lagra bilder av ansikten. Varje gång vi ser en ny människa, så lagras bil­den av ansiktet. Därför kan vi känna igen en människa som vi möter för andra gången. Ansiktsbildsbanken har plats för tusentals, tusentals ansikten. Det har hänt att när en män­niska skadat just denna funktion sa kan hon inte en, känna igen sina egna barn. Varje bild är dessutom ihopkopplad med en känsla. Ansiktsbilderna kan ge oss en känsla av glädje, längtan, ilska eller rädsla o s v.

 

Den här funktionen behövs inte för att människor ska kunna leva. Men den är nödvändig för ett människovärdigt liv. Den är helt nödvändig för kärleken! Kärleken är livets djupaste mening och mål. Därför har Gud konstruerat oss som original med förmågan att identifiera och älska en annan människa.

 

I BIBELN STÅR DET att Gud skapade människan till sin avbild. Vi säger att Gud är treening. En Gud men: Fader, sonen och helig ande. Skaparen, befriaren och livgiverskan. Denna treklang svarar mot jul, påsk och pingst. Som Guds avbild borde vi också vara treeniga. Det är vi. Var och en av oss är en person, men vi har en kropp. Vi har en själ (eller ett intellekt). Vi har däremot ingen ande. Men Guds ande, Den Helige Anden, bor i oss så länge vi andas. När Guds ande lämnar vår kropp och själ, då är vi döda. Men så länge vi lever är vi treeniga med kropp, själ och ande! Vi har ansvar för att vårda vår kropp med t ex motion, frisk luft och goda kostvanor. Vi har ansvar för att vårda vårt intellekt exempelvis genom att läsa, lyssna på musik och se på konst. Vi har ansvar för anden i oss som beroende på tradition handlar om olika saker. För mig är det bland annat bön, meditation och gudstjänstbesök. För ett fullödigt liv är det viktigt att vi vårdar alla dessa tre aspekter av vår personlighet.

 

LIKA BARN LEKA BÄST, lyder ett gammalt ordspråk. Det lig­ger en hel del sanning i det. Gemensamma värderingar och gemensamma intressen är förutsättningen för en djupare gemenskap mellan två människor. Olika åsikter kan vara grund­en för ett intressant samtal. Men de allra mest grundläggande värderingarna måste man dela med sin livskamrat. Man ska också ständigt arbeta på sin egen förbättring. Det kan låta som en omöjlig uppgift. Men man är ändå skyldig att försöka. Det är spännande att söka samstämmighet mel­lan: Min egen bild av mig själv, den bild jag tror att andra har av mig och den bild som andra har av mig. Utan Guds hjälp går det inte men inte heller utan att vi själva försöker.

Lycka till!

Leka – lära

”Det värsta med skådespelare är att när de väl har åldrat sig till ett riktigt karaktäristiskt utseende, då har de ofta tappat minnet” Så sa Erland Josefsson i en radiointervju för några år sedan. Jag la uttalandet minnet då jag tyckte det var något att reflektera över. Motsvarande hör man ofta sägas om föräldraska­pet. ”Nu när jag vet hur man skall vara en bra förälder då är jag för gammal för att bli det”.

 

VARJE DAG NÅGOT NYTT

Hela livet är en skola och varje dag lär vi oss något nytt. Mest lär vi oss från möten människor emellan, när det gäller livskunskap eller livsvisdom vill säga. Det sägs att man lär sig av sina misstag. Och det är sant. Men det är också sant att vi ofta upprepar våra misstag. Vad är föresten ett misstag?

 

Blir man klok av att kunna mycket ? Det verkar så – men alldeles säkert är det inte. Kunskap och klokhet och vishet är inte samma saker. Att ha kunskap är att veta mycket. Att vara klok är att kunna använda och kombinera kunskap och erfarenheter bästa sätt. Att vara vis är att ha förstått livets djupaste villkor och människans natur och dessutom kunna formulera och kommunicera detta så att andra begriper det. Håller du med? Definitionerna är mina egna.

 

VÅGA FÖRÄNDRAS

Att vara intresserad av att lära sig gör livet mera inne­hållsrikt. Vi lär både med kroppen och intellektet. Kunskap om eller förmåga till ett beteende kan sitta i ryggmärgen, säger vi. Den som är nyfiken i positiv

mening och intresserad av livslångt lärande kommer hela tiden att förändras. Att våga förändras är en för­utsättning gör att kunna leva med inriktning livs­långt lärande. Alla är inte lika villiga till det.

 

LEKLUSTEN VIKTIG

Det sägs att leken, både hos människor och djur, egentligen syftar till att vi ska förkovra oss. Träna oss för livet. I det perspektivet är det en stor förlust om vi slutar leka bara för att vi blir vuxna. Att leka är dess­utom roligt. Vilket har ett egenvärde. Den som har tappat leklusten har tappat en viktig utvecklingsmöj­lighet. Kärlek är också en lek. En viktig Gudomlig lek. Den går inte att köpa eller sälja, inte heller att mäta eller väga. Den går inte att förklara ändå är den det viktigaste av allt.

Födelse – död

ATT FÖDAS

Hur många föds det i Täby i dag? Just denna dag så du läser detta. Ungefär två nya människoliv kommer till världen varje dygn, där modern är från Täby. Helt nya små människor. Varje sådan födelse rymmer en förhisto­ria som är helt unik. Precis som din och min historia är.

 

Att födas, är att komma från mörker till ljus. Att komma från vatten till luft. Att från att vara helt bero­ende, gå till större självständighet. Det nya livet kräver att navelsträngen klipps av. Det är en fysisk sanning födelsedagen men också en andlig sanning för det fortsatta livet.

 

Vi är alla beroende av varandra för vår överlevnad, mer eller mindre. ”Bra karl reder sig själv” är i grunden ett osant ordspråk, eftersom ingen klarar sig själv. Men även om det är osant så innehåller det en sanning: Det riktigt och önskvärt att var och en tar ansvar för sitt eget liv.

 

Att födas är att bli till, att vara. I djupare mening är det viktigaste man kan säga om en människa att hon AR. Att bli till är att få förutsättningar för att vara i sitt eget vara. Endast den som vilar i att vara kan riktigt finna sig själv och sin bestämmelse att leva för sig själv och för andra.

I Gamla testamentet frågas efter Guds namn. Gud svarar ”Jag är jag är”. Buddhisterna talar inte om Gud utan om varat. Jag blir aldrig mitt riktiga Jag utan en relation till ett Du.

 

ATT DÖ

För att bli riktigt levande måste vi våga dö åtminstone en smula. Lämna oss själva och bli gränsöverskridande i relationer. När navelsträngen klippts måste vi om och om igen återuppta etablera relationer med andra för att bli mer av oss själva. För att vi fullt ut skall bli män­niskor måste de andra också vara människor. Eller kan­,kc därmed Gud och det heliga som är alltings

ursprung och mål. Livets djupaste mening kan uttryckas med ordet Kärlek. Det är ett slitet ord och därför svårt att använda, utan att man blir missförstådd. Men det är samma sak som att vara i sitt eget vara i relation till ett eller flera Du. Att vara behövd och att behöva någon som behöver mig. I självständighet och glädje, helst.

 

Det finns två livsviktiga ögonblick i våra liv: Födelseögonblicket och dödsögonblicket. Just dessa ögonblick förfogar vi inte över. Vi som så gärna vill bestämma allt! Och det är viktigt att bestämma i sitt eget liv. Men i det viktigaste måste vi överlämna oss.

 

Hur många dör i Täby idag? Just nu då du läser detta. Ungefär en person. Det sker kanske i lugn och ro? Kanske sker det i stor smärta? Eller i en olycka?

 

LIVET

Kanske finns det ett före och ett efter för oss, i relation till dessa livets början och slutpunkter? Det vi ändå har att hantera är tiden däremellan. Livstiden är full av små­födelser och av smådödar! Gud hjälp oss att födas ofta till nytt liv i livet och till att ofta dö bort från livets des­truktivitet!

 

I en djupare mening kan man leva och samtidigt vara död. Man kan vara nästan död och samtidigt vara mycket levande. När man dör hoppas jag att vi överlever in i ett nytt liv. Ett liv som vi fått en aning om när vi känt att ”det är något bortom bergen….” Ett liv som vi anat när vi älskat som mest!

Tystnadens budskap

Jag bor bra. Men som många andra storstockholmsbor bor jag inbäddad i en bullermatta. Prästgården ligger lite uppe på en höjd. Bullermattans ljud kommer från biltrafiken på E 18, Arningeleden, Prästgårdsvägen och Vikingavägen. Roslagsbanan och inflygningarna till Arlanda bidrar med ljud.

 

Vi behöver tystnaden

När min hustru och jag reser till det nordvärmländska skogs­riket, då är den första kvällsupplevelsen alltid att vi hör hur tyst det är! Det är underbart. Vi behöver tystnaden för den kan vara en förutsättning för vila och avslappning. Vi behöver tystnaden för att kunna lyssna bättre. Men det finns olika slags tystnad. Min musiklärare på realskolan sa: En paus är en tyst stund varunder musiken fortsätter. Det beror alltså omständigheterna, sammanhanget.

 

I varje huvudgudstjänst bör vi ge plats ät tvstnaden. Först som en del av syndabekännelsen: Hör nu varje hjärtas tysta bekän­nelse… Den andra naturliga tystnadsplatsen är omedelbart efter predi­kan och den tredje är i kyrkans allmänna förbön: Nu ber vi så som var och en av oss tyst tänker…

 

Kontakt med kosmos

Den ena tystnaden är inte den andra lik. I gudstjänst- eller meditationssammanhang brukar jag skilja på tre olika slags tyst­nad. Den första är den aktiva utåtriktade tystnaden. Det är just när man tyst formulerar ord utan att uttala dem, som tystnaden i kyrkans allmänna förbön ovan. Den andra är den aktiva in­åtriktade tystnaden. Det är när man i tystnaden lyssnar efter något budskap. Väntar och öppnar sig för att någon skall säga mig något. Jag kan då tänka på denna någon: En särskild män­niska som jag tror att jag inte har förstått eller som jag tror vill fram till mig. Eller så kan jag tänka på Gud i olika gestalter. Den tredje tystnaden kallar jag för bara-vara tystnaden. Den kan liknas vid en väntan utan mål. Den kan förstås just genom att den varken är aktivt utåtriktad eller aktivt inåtriktad. I bara-vara  tystnaden kan vi komma i ett tillstånd av samhörighet med hela kosmos samtidigt som vi förstår vår litenhet i kosmos. Denna upplevelse kan förstärkas om man tittar på en stjärnklar himmel. Besläktad med denna upplevelse är också när jag under en konsert förlorar medvetenheten om var jag är och vad jag lyssnar till utan endast dras in i ett bara-vara tillstånd. Detta tillstånd, det som jag upplevde där i stjärntittandet, är den reli­giösa grundupplevelsen.

 

Längtan efter kontakt

Vi behöver således tystnaden i dess olika former för att komma närmare oss själva och för att komma närmare Gud. Men kanske också för att kunna lyssna och höra vad som sägs i vår värld i dag. Vilka är de budskap vi hör när vi går genom Täby centrum? När vi läser dagstidningarna? När vi sätter på TV:n? När vi kommer till arbetsplatsen? Vilka är orden och vad finns bakom orden?

Jag tycker mig höra en längtan. En stark längtan efter kärlek. Längtan efter fred, frihet och rättvisa. Men mest en längtan efter kärlek och att inte behöva vara rädd. Aggressiviteten som vi ser och hör i dag är baksidan av denna längtan. Nästan all aggrisivitet föds ur rädsla. Rädsla för annan aggressivitet som föds ur rädsla för att inte vara älskad. Nåbarhetshysterin (mobil­telefon med Internet i fickan) är ofta ett rop: Jag finns! Och kanske ytterst en längtan efter att någon ska kontakta mig, ta mig i anspråk, älska mig. Vi måste svara på varandras längtan. Om den inte får någon uppfyllelse är risken att aggressiviteten ökar.

 

Vi måste hjälpas åt. Men också peka på den kristna tron som envist och trotsigt upprepar: Kärleken är världens starkaste kraft. Den är livets mening. Du är älskad.

 

”Han gick in i din kamp på jorden.

Gud tog plats i din egen gestalt.

Han kände din puls. Han blev trött liksom du

– och han älskade dig över allt.

Sv.ps. 358