Alla kan meditera – och alla gör det!

När jag går ut på morgonpromenaden längs Värtans strand, så kommer ljudet emot mig. Ljudet från motorvägen mot Norrtälje. Det är mycket svårt att hitta riktigt bra tysta platser i storstadsområdet. Ofta tänker vi inte på det, att vi hela tiden omges av ljud. Vi behöver tystnaden för att kunna höra vad naturen , Gud och andra har att säga till oss. Vi behöver tystnaden för att kunna ”höra” våra egna tankar bättre.

I tystanden kommer vi närmare oss själva, inte bara våra tankar utan också närmare våra känslor. Att meditera kan betyda flera saker. En betydelse är att finna ro för att –utan störande yttre intryck- kunna låta den egna själen eller anden vandra på upptäcktsfärd i livets frågeställningar och i nuet för att förstå det bättre. Att meditera kan också vara att meditera över något särskilt. Till exempel över en tavla, en dikt eller ett bibelställe. Att länge, långsamt tränga in i något jag riktar mina tankar mot medvetet för att kanske få en djupare och viktigare förståelse av det som jag beslutat mig för att meditera över.

Egentligen tror jag att alla människor mediterar, mer eller mindre. Ibland blir vi mer medvetna om det än annars. Man känner att man kommer i en ”meditativ stämning” – utan att det kanske var avsikten. Det bra blev så. Denna känsla eller denna stämning eller snarare medvetandeförhöjning stimuleras av olika yttre och/eller inre situationer. En sådan är att tystnad råder –men det är inte nödvändigt, fastän det ofta är bra. Jag skall nämna några situationer som för mig ibland är medvetandehöjande och du kan säkert känna igen dig och lägga till flera för egen del.

 

En bra konsert är det första exemplet. För mig är en riktigt bra konsert en situation då jag mentalt förflyttas ur tid och rum och in i musiken och vidare in i kosmos som jag själv är en liten del av samtidigt som jag anar dess obegränsade storhet.Jag vet inte var jag är eller inte ens vad jag hör, men jag frigörs till en andlig resa som är kreativ och befriande.

 

Det andra exemplet är en längre fysisk ansträngning. Att löpa någon timme i ganska lugn takt. Eller att delta i en pilgrimsvandring.(Gå in på http://www.tabyforsamling.com ,klicka på ”länkar” längst ner till höger på startsidan) Vid längre fysisk aktivitet, kan också vara långprommenad, ridning eller segling,  frikopplas hjärnan och sinnena ofta på ett mycket kreativt sätt. Många har kommit på sina bästa idéer eller löst svåra problem i motionsspåret.

 

Mitt tredje exempel är nattvardsgudstjänsten. Där –i mässan –kan tiden stanna och jag möter mig själv Jag kan få en ordlös gemenskap med andra(levande och döda) i nattvardens evighetsnu.

 

Det fjärde  exemplet är något jag erfar när jag besöker speciella platser. En viss glänta i skogen. En sten vid en bäck eller en strand. En klippa. Platser som gör att jag kommer i en specielkl stämning. Den stämning som innebär att jag både förundras över universums storhet och outgrundlighet och fantastiskhet samtidigt som jag upplever min egen litenhet, min egen existens(att jag ÄR) och det fantastiska i att jag lever. Detta brukar jag kalla ”den religiösa grundupplevelsen” (jag citerar mig själv). Jag tror de flesta läsare känner igen sig.

 

Dessa fyra exempel på när man kommer i en ”meditativ situation” har det gemensamt att man kan uppleva dem, komma i dem, utan att man ens har tänkt att man kan meditera. Nu är det så att man kan så att säga hjälpa naturen på traven. Dvs man kan uppsöka, eftersträva, dessa situationer för att nå det meditativa resultatet. Ibland kan det lyckas. Det finns också andra sätt att lära sig meditera. Där är sådana saker som kroppsställningar, andning, kost (mat o dryck), hur man riktar blicken(eller blundar) samt viss litteratur viktiga.

 

Att meditera kan också betyda att med ord och röst leda tankarna , visa på sätt att tänka som ger nya dimensioner.

 

Meditationen behöver inte vara knuten till någon speciell religion eller tro. Men meditationen hör definitivt hemma i kyrkan. Det är ju en andlig övning eller en andlig händelse.

 

Meditationens mål är att vi skall mogna som människor, bli mera harmoniska och mera kärleksfulla.

 

 

”Vila i mig,

du ska se att allt ska bli stilla i dig,

genom mig kan du bli fri.

Jag finns här hos dig.

Fast vågorna går höga kan du vila,

Vila, vila i mig ”

(Sv ps 755)

Annonser

Födelsedag på juldagen

Jag är född på Juldagen, 25 december 1946. Hur är det att ha födelsedag på Juldagen? På den dag då vi firar Jesus födelsedag.

 

När man fyller år ska man få bestämma själv vad man vill göra! Det är en bra regel tycker jag. Den ska gälla för alla barn – och även sedan de blivit vuxna.

För mig, som är uppvuxen i en prästgård på Gotländska landsbygden, betydde det att jag inte måste gå till Julottan. För övrigt fanns det inte så många religiösa ”måsten” i mitt barndomshem – det berodde både på att min pappa, som var kyrkoherde, inte var sådan och på att min mamma dels var ostyrbar och dels ibland var ointresserad av det kyrkliga och dels var av judisk bakgrund.

 

Men av någon anledning gick jag i julottan, en juldag när jag var fyra eller fem år. Kyrkan i Dalhem – en katedral på landet, som rymmer minst 600 gudstjänstfirare – var överfull. Vi hade vår egen bänk, prästgårdsbänken. Men den var redan upptagen.

 

Pappa pekade då på en knäfallspall som stod i koret. Den var ju lagom liten för en 5-åring. Så jag satte mig där. När pappa gick till altaret hade han ”skruden” (så sa man då) den purpurröda mässhaken på sig. Han började sjunga ”Se jag bådar eder en stoooor gläääädje……….” då hände det. Det var en råtta – en kyrkmus som jag såg och som fångade min uppmärksamhet. Musen sprang fram och tillbaka mellan pappa och altarringen. Jag sprang fram till pappa – helt oberörd av vad han höll på med- och drog honom i mässhaken och sa ”Pappa – se en råtta!”

 

”Pappa – se en råtta!” Min pappa tappade inte fattningen, det gjorde han sällan, utan fortsatte sin prästgärning, sin liturgi. Men samtidigt gjorde han ett tecken. Ett tecken med sin skarpa blick och med sin hand. Tecknet gjorde han till klockaren (på Gotland heter den person som ringer i klockan så och dessutom är kyrkvaktmästare), Josef Eklund. Josef stod på pass invid sakrestidörren – under det lilla stenaltarskåpet från 1100-talet, som ännu finns där. Josef var stor till kroppen och till mustaschen. Han hade haft underofficers grad – vilket på den tiden höjde hans anseende i socknen. Pappa pekade på Josef och sen på mig och sen på utgången!

 

Josef förstod budskapet. Jag skulle tas ut. Råttan och jag fick inte bli huvudnumret på Julottan i Dalhem. Jesusbarnets födelse skulle vara huvudnumret. Josef lyfte upp mig och satte mig på sin arm. Bar mig varsamt till sakristian, stängde dörren. Där hade jag varit många gånger. Där hade jag varit med pappa när kollekten räknades och de Gotländska bönderna tog alltid upp sina plånböcker och ”jämnade ut” kollekten – för att visa att de inte var snåla – vilket de inte heller var.

 

Sakristian var ett slutet rum – det visste jag eller rättare sagt, trodde jag…. för nu hände något mycket märkligt denna juldagsmorgon. Josef drog undan mattan i sakristian och under mattan fanns en lucka! Luckan hade en järnring i en ögla, en krampa. Josef tog tag i järnöglan och öppnade luckan. Och där fanns en stege! Han hade mig på sin arm och gick nerför stegen. Vi kom ner under kyrkgolvet – gick några steg och sen upp för en stentrappa. Plötsligt var vi på utsidan. Vi kom ut på kyrkans norrsida. Det snöade. Det var bara Josef och jag. Han gick hem med mig (förmodligen var min mamma hemma).

 

Där på utsidan av kyrkan upplevde jag mycket starkt: Ljuset inuti kyrkan. Musiken och sången inne i kyrkan. Orgeln inne i kyrkan. Värmen inne i kyrkan (jag frös utanför).

På julen tänker jag ofta just på denna händelse. Och tänker att när man inte är innanför då kan man verkligen känna sig utanför på julen. En viktig del av julbudskapet är att vi ska kämpa för att alla ska vara innanför. Att alla ska vara med i en mänsklig gemenskap.

 

Jesusbarnet, och Josef och Maria blev utanför ”det fanns icke rum för dem i härbärget”. Men Jesu livsgärning och allt vad han sa och gjorde gick ut på att ingen skulle behöva vara utanför mänsklig gemenskap, omsorg och kärlek.

Namngivning, uppdrag och löfte – eller välsignelse

Ibland har jag hört kollegor säga till sina konfirmander: ”Kom ihåg att dopet inte är en namngivningsceremoni”. Jag förstår vad de menar – men ändå de har naturligtvis fel. För visst är dopet en namngivningsceremoni. Men det är en kristen namngivningsceremoni.

 

Namngivning är något allmänmänskligt, i alla kulturer och religioner har människor namn. Namnet är en viktig del av identiteten. Och att namnge tillkommer inte vem som helst. Det är föräldrarnas skyldighet och privilegium att ge sitt barn ett namn. Det har med inflytande och ansvar att göra. När det gäller djur är det ägaren som ger namnet. När det gäller dockor är det barnet som äger dockan. Förr sa man på svenska ”hon blev kristnad till namnet NN”. På engelska heter det inte förnamn utan Christian name. När Jakob brottades med en man vid Jabboks vadställe(1 Mos 32:22-32) fick han ett nytt namn: Israel. Israel betyder Gudskämpe. Det var med Gud själv han hade brottats. Jakob blev sitt folks grundare och ledare – det blev hans uppdrag.

 

Med namngivningen följer ofta ett uppdrag. Så också vid den kristna namngivningen i dopet. Den döptes uppdrag är att vara ljusets och kärlekens budbärare ut i en trasig värld. Alla döpta har samma uppdrag. Dopet är, så att säga, den stora prästvigningen för oss alla. Dopet är ett av våra två sakrament – en helig handling som Jesus uppmanat oss att utföra. Det är ingen överdrift att påstå att dopet är ett helt livsprogram.

 

Men Gud lämnar oss inte efter namngivningen och med det stora uppdraget. Jesus säger i dopets instiftelseord : ”Jag är med er alla dagar intill tidens slut” (Matt 28:16-20). Vi får ett löfte om att vi inte skall bli övergivna. Vi får en välsignelse.

 

Samma mönster: namngivning, uppdrag och välsignelse finner vi också vid Jesu eget dop. Jesus får uppdraget att börja gå ut och förkunna kärlekens evangelium, han får namnet ”älskade son” och anden kommer över honom, han blir välsignad. (Matt 3:13-17).

 

Att dopet sker i vatten har djup symbolisk betydelse. Utan vatten – inget liv! Våra kroppar består huvudsakligen av vatten. Men man kan också drunkna i vatten. I dopet drunknar vi – dör – på ett symboliskt sätt för att omedelbart därefter uppstå till ett nytt liv. Det som tänktes drunkna, dö, är de destruktiva sidorna av vår person. Uppstår gör vi som kärleksmänniskor. Att leva i sitt dop är att dagligen göra denna resa. Vi gör den för egen del men kanske främst för att kunna vara till glädje, nytta och liv för andra.

 

Utmärkande för den som lever i sitt dop är ett relativt ointresse för den egna frälsningen – fokus har flyttats till medmänniskorna och deras livsmening. Deras frälsning, räddning undan allt ont. Vi är ju inte där fullt ut någon enda av oss. För visst tänker vi på oss själva en hel del? Men ändå när vi – i våra bästa stunder – är uppfyllda av kärlek till andra eller någon annan. Då är livet som bäst också för oss själva.

Livet – ett val?

Att välja eller att icke välja, det är frågan! Jean Paul Sartres filosofi gick väl ut på att hela livet är en enda, nästan, oändlig lång rad av val. Det finns en viktig poäng i detta, nämligen ansvarigheten. Om vi har möjlighet att göra fria val blir vi också ansvariga. Moraliska varelser.

 

Fast, handen på hjärtat, ofta är det inte mycket bevänt med valfriheten. Eller vem av oss har valt våra föräldrar? Ingen enda och ändå är just de avgörande för min existens och för att jag är den jag är. Vem har valt att vara omusikalisk? Vem har valt att bli påkörd av en bil? Ändå skadas många varje dag i bilolyckor.

 

DET FINNS SOM VI SER TVÅ YTTERLIGHETER i valfrihets­frågan. Den ena ytterligheten säger att allt ändå blir som det blir. Vi kan inget göra. Allt som sker är Guds vilja. Teologiskt kan man säga att denna ståndpunkt betyder att Guds allmakt är lika med Guds allorsaklighet. På vanlig Svenska kallas det; ödestro. Och det är inte den Kristna tron.

 

Den andra ytterligheten säger att allt som sker (nästan) beror på oss själva och på våra val. Den ytterligheten är inte heller den Kristna tron. För om allt handlar om vilja och om val då blir Jesus ökerflödig. Den som kan välja att frälsa sig själv behöver förstas ingen frälsare.

 

TILLVARON, OCH INTE MINST VÅR EXISTENS och dess villkor, är mer komplicerad än ytterlighetsalternativen när det gäller vårt moraliska ansvar och vår förmåga, eller oför­måga, att välja. Existensen, livet, är ett mysterium och vi förfogar inte över det. Men vi har ansvar för att det blir bra som möjligt. Det betyder så lite lidande som möjligt och mycket kärlek som möjligt. Ett kärlekslöst liv är ett liv som inte blev vad det var ämnat att bli. Guds vilja med livet förverkligas endast i kärlek. Det betyder mat åt hungrande. Värme åt frusna. Trygghet åt otrygga. Det betyder att inga barn ska behöva vara rädda. Ett liv i kärlek betyder dessut­om, när det är som bäst: vackra byggnader och parker, skön musik och hjärtliga glada skratt.

 

Vi har hela tiden ja dagligen – val att göra. Viktiga val. Och att inte välja är också ett val som får konsekvenser och som vi har ansvar för.

 

VI MÅSTE VÄLJA DJUPET FRAMFÖR YTAN. Vi måste välja respekt och integritet för oss själva och för alla människor vi möter eller har ansvar för. För att kunna göra dessa val måste vi försöka sätta oss in i andra människors livssituationer. Det duger inte att hänvisa till juridiken när apatiska flyktingbarn avvisas. Den enda relevanta frågan är: vilken ställning skulle jag själv ta om det var mitt barn? Det duger inte att hänvisa till regelverket när man nekar gamla och sjuka att bli ledsa­gade till affären eller till doktorn. Den relevanta frågan är: vilken ställning skulle jag ta om det var min gamla mamma det gällde? Personer i ansvarig ställning (politiker och höga tjänstemän) säger ofta: Tyvärr kan vi inte uttala oss om enskilda fall. Det finns väl inga andra fall än enskilda fall?

 

ORD SOM TILLVÄXT, LÖNSAMHET OCH RESULTAT domine­rar dagens tänkande. Kvartalsrapporterna från börsnoterade företag är större nyheter än om en kvinna blir misshandlad till döds på en bakgata i stan. Jag är inte emot tillväxt eller lönsamhet missförstå mig rätt! Kärleksvalet är ofta inte lönsamt, men det måste ändå göras. För livets skull. För värdighetens skull. För livsmeningens skull. För min egen skull och för Guds skull.

 

ATT VARA KRISTEN, ÄR ATT VÄLJA KÄRLEKENS VÄG och försöka gå den. Men det finns ett ännu viktigare val: Guds eget sal av Dig och Mig. Du är utvald. Jag kan inte se att det hnns något bättre val att göra än att bejaka detta och att själv försöka vara en kärleksväljare. Jesus visar genom sitt liv och sina berättelser hur den vägen kan se ut.

Evighetens nu

”Döden – en del av livet” skriver, en känd aktör i begravningsbranschen. Jag är beredd att hålla med – och beredd att kraftigt protestera. Jag tror, och påstår, att människan är ett däggdjur som alla andra däggdjur. Men att människan på flera avgörande sätt skiljer sig från de andra däggdjuren.

 

Människan är homo religiosus d v s människan är en religiös varelse, som ber, tillber någon högre makt eller Gud. Människan bygger och river altaren – det gör inga andra däggdjur. Hon är moraliskt ansvarig för sina handlingar – det är inga andra djur. Människan har förmåga att tänka ut olika framtidscenarier – vi kan göra oss bilder av hur det kommer att bli i framtiden  – denna förmåga har inga andra djur. Människan lever i en ständig medvetenhet, fastän ibland  på det undermedvetna planet, om sin förestående död! Så lever inte andra djur!

 

Om det sista påståendet är sant, vilket jag hävdar, då är ”döden en del av livet”. Men på ett annat sätt inte alls. Vi kan öva oss, i att leva – i att lida – i att älska. Men vi kan inte öva oss i att dö! Det finns ingen möjlighet till repetition. Och det går inte, tror jag, att bli vän med döden. Det går att försonas med tanken på sin egen död. Fast det är svårt. Ännu svårare är det att försonas med tanken på att den/de som man älskar ska dö. Det är helt enkelt onaturligt eftersom livets djupaste och enda mening är att älska och bli älskad. Om vi är någorlunda friska – då är döden vår fiende!

 

Men om jag kan försonas med tanken på min egen död, blir jag mer levande. För att leva fullt ut får inte tanken på eller medvetenheten om döden, styra livet. Den som ständigt oroar sig för döden hindras att leva i nuet. Ändå är det just i dödens närhet, t ex om man ser någon dö eller deltar i en begravning, som vi känner oss som mest levande. Vi kommer då närmare oss själva – och närmare Gud. Då förstår vi vad som är viktigt i livet – och vad som är oväsentligt.

 

Vi behöver begravningen vid livets slut. Det finns nu en begynnande trend i Sverige där

de anhöriga väljer bort begravningsceremonin. Man avstår helt från både kyrklig eller borgerlig begravning och kör kroppen direkt in i  kremationsugnen. Så gjordes oftast i de forna sovjetstaterna, och tyvärr är bruket fortfarande utbrett där, fastän muren fallit. Det är ett onaturligt, ovärdigt och oklokt sätt att avsluta livet. Vi människor behöver, som enda däggdjursart, ceremonier eller riter för att markera livscykler: Dopet vid livets början. Konfirmationen vid vuxenblivandet. Vigseln vid parbildningen och begravningsgudtjänsten vid livets slut. I vår kristna miljö är dessa passageriter kristna gudstjänster. Deras grund är allmänmänsklig eftersom behovet är lika i alla kulturer och i alla religioner,  men som kristna förstår vi dem utifrån vår kristna tro och tradition.

         

Det är viktigt att begravningen är offentlig. Passageriterna förlorar sin nödvändiga och läkande roll om de i för hög grad blir privata. Alla som tillhör församlingen ska vara välkomna till dop-, konfirmations-, vigsel-  och begravningsgudstjänster – även om man inte fått en särskild inbjudan. I den militära själavården säger man ”Det sätt på vilket en armé behandlar sina döda – avslöjar hur de värderar de levande”. Detta gäller nog hela samhället.

 

Även om döden är vår fiende så är inte livet värt hur mycket som helst. Människor har alltid dött för ideal och för andra människor! Vi påstår att Jesus dog för oss. För våra synder. För dig och mig. Vad menar vi? Kan vi förstå detta? Jesus dog inte för att han ville dö. Men han tvingades inte heller till det mot sin vilja. Han dog därför att han inte svek sanningen, friheten och kärleken. Det betyder att hans död och hans liv – i det ögonblick han dog – utplånade den tydliga gränsen mellan liv och död! Evigheten landade i nuet! Det finns inget annat liv än livet i nuet! Och just där, finns Du och Jesus. Evighetens ögonblicksnu är den enda existensformen för oss människor. Just där lever vi döende syndare som är helighetsvarelser och outbytbara pärlor i Guds älsklingshalsband. Sådan är du!

 

 

Lev väl och i glädje och kärlek.

Julen en fysisk högtid

Nu är det snart jul igen. Vi märker hur tiden rasar iväg. Vad är det vi skall fira ? Att det gått ännu ett år ? Att Jesusbarnet föddes, för länge sen Att vintermörkret nått sitt djupaste djup och vi går mot ljusare tider? Eller går det hela ut på att vara ledig och äta gott och för mycket ? Eller är själva grejen att vi skall vara snälla mot varandra ? Att ensamheten skall brytas? Kanske är det Fridsfursten som är huvudsaken? Att vi manifesterar vår vilja och vår kamp för frid i allas hjärtan och fred i mellanmänskliga relationer?

 

En del vill slippa Julen. Man tycker bara att det är jobbigt. För många ”måsten”. Och de ensamma riskerar att uppleva sig som ännu ensammare. Det märks liksom mer om man inte har någon familj eller några vänner när familjerna skall samlas. Det kan bli dyrt också. Alla har inte råd att fira jul, så som man tycker att man skulle vilja. Barn som inte får julklappar kan bli ledsna. Många reser bort till varmare länder. Man klarar inte av att låta bli att dras in i julstressen, om man är hemma. 

 

Själv tycker jag om att fira jul. Jag har, precis som de flesta, mina fasta punkter i julfirandet. Det är julottan i Täby kyrka på juldagen kl 0500. Det blir 13:e gången i år. Det är besöket på Täbyanstalten, också 13:e julen för mig. Kyrkan och fängelset. Båda dessa platser har för mig blivit viktiga på julen.I kyrkan upprepar jag med en dåres envishet budskapet om det godas seger over det onda. Kärleken som världens starkaste makt. Hoppet om fred och frihet för alla människor. I fängelset möter jag de som berövats sin frihet. Det är inte så stor skillnad på människorna i kyrkan och människorna i fängelset –om man skrapar lite på ytan. I själva verket kunde många av dem ha bytt plats, om inte en del ”om” hade varit i vägen. Och Gud bor minst lika mycket i fängelset som i kyrkan.

 

Jag tror att alla människor behöver fira jul. Vi behöver förundras över livets under. Över att det hela tiden föds små människobarn Över att vi själva en gång föddes som bebisar. Vi blundar och tänker på alla julottebesökares födelsestund. Vi ser deras första livsminuter. Nakna, skrikande och hjälplösa. Varje julottebebis är ett underverk skapat av Gud. Vi ser dem för vår inre blick, nu alla på en gång. I vår fantasi ser vi också alla fängelseinterners födelseminuter. Nakna, skrikande och hjälplösa. Varje fängelsebebis är ett underverk skapat av Gud. Vi ser också Jesusbarnets födelse. Precis samma sak. Jesusbarnet naket,skrikande hjälplöst –ett underverk skapat av Gud.

 

Julen är vår mest fysiska kristna högtid. Den handlar om födelse. Den handlar om kött och om blod. Den handlar om presenter. Den handlar om mat och om dryck. Men också om meningen med detta fysiska liv. Att livet skall vara gott att leva och att ingen borde förvägras att leva ett gott liv. Det är därför vi skall vara snälla och goda mot varandra på julen. Som människor och som kristna har vi en uppgift att vara Guds medhjälpare och medskapare när det goda livet skall bli till för så många som möjligt.

Sommaren – växandets tid

Jag har fyllt 57 år och fortfarande funderar jag på vad jag skall bli när jag blir stor. Jag är nog inte ensam om det. En del är liksom gamla redan från början. Medan andra aldrig blir annat än pojkar och flickor. Så länge man är någorlunda frisk, upplever man sig själv på ungefär samma sätt hela tiden oavsett ålder. Själv är jag farfar till två underbara små flickor. En farfar skall vara gammal. Alltså är jag gammal.

 

VARJE DAG GER NYA LIVSERFARENHETER

Men visst förändras vi med åldern. Inte alla. Men jag önskar att alla gjorde det. Jag menar alla borde stän­digt arbeta på sin egen förbättring och förkovran. Varje dag får vi nya livserfarenheter frågan är bara vad vi gör med dem?

Att vara ung i sinnet behöver inte betyda att man är barnslig. Ung i sinnet är den som hela tiden är intres­serad av framtiden och är beredd att pröva nya saker. Nya ~ ärar, nya arbetssätt och nya tankebanor.

 

SOM ETT BARN – EN LIVSHÅLLNING

Det finns särskilda psalmer skrivna för barn. Men vad jag vet inga skrivna för extra gamla personer. De flesta tror nog att Tryggare kan ingen vara… (Sv.ps 248) är skriven för barn. Men inget tyder på det. Den finns inte under rubriken Barn och familj i psalmboken utan under rubriken Förtröstan – trygghet. J. L Runebergs psalm Jag lyfter ögat mot himmelen… (Sv.ps 210) uppfattas nog också av många som en barnpsalm, men den återfinns i psalmboken under rubriken bönen.

 

Jesus sa: ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds riken som ett barn kom­mer aldrig dit in.” (Mark 10: 13-16) ”Som ett barn..” vad betyder det? Jag tror det har med attityd att göra inte med ålder. Barn är mottagande som livshåll­ning. Barnet tar emot mat, värme, beröring jag allt som behövs för att leva. Som vuxna vill vi gärna betygsätta och värdera innan vi tar emot. Liksom god­känna gåvan.

 

DEN OSYNLIGA LIVSKRAFTEN

Våren är årets barndom och ungdom. Det är ingen slump att pingsten inträffar när hela skapelsen explo­derar i växande. Utan vår, ingen sommar. Utan födelse inget liv. Utan pingst, ingen kyrka. Livet kan vara nog så jobbigt att leva många dagar. Varifrån får vi kraften och lusten att leva, så som livet var menat? Ett liv i kreativitet, glädje och kärlek. Anden är den osynliga livskraften. Kärlekens ande vår hjälpare och tröst. Vår glädje. Vi lever varandras liv och sinnesstämningar smittar av sig. Glada människor gör andra glada. Positiva människor ger andra livs­mod. Älskande människor gör andra godare och kär­leksfullare.

 

”Kärlekens Ande, hand i band

lär oss som syskon att vandra.

Samman oss bind med fridens band

Hjälp oss att älska varandra.

Styr våra steg i Jesu spår.

Lär oss att bedja Fader Vår.

Kärlekens Ande, led oss”

Sv ps 161:4