Gud, typ … eller: Alla har vi ett glas i huvudet

Tror du på Gud? Den frågan har vi väl alla fått? Det går naturligtvis att svara ett enkelt Ja eller Nej, och något menar man med svaret. Men vad? Och vad menar den som frågar med ”Gud”?

 

”Gud” är tre oöversättbara bokstäver. Jag tror inte att, det går att härleda ordet språkvetenskapligt. Kanske jag hoppas det är ordet ”Gud” språkligt släkt med ”god”?

Gudsnamnet har ibland, i historisk tid, varit förbjudet att uttala. Detta har också gällt  i Gammaltestamentligt sammanhang. Gamla testamentet är skrivet på heb­reiska, som är ett konsonantbaserat språk. Man ute­lämnade vokalerna i skriftspråket. Senare satte man små tecken som gav vägledning om vilka vokaler som skulle uttalas, för att det skulle bli ord. Men när man kom till Gudsnamnet vid textläsningen hoppade man över det, eftersom det var Heligt att det inte fick uttalas. Därför visste man till slut inte, påstås det, hur ordet egentligen skulle uttalas. Detta lär vara orsaken till att vissa senare sa Jehova medan andra sa Jaschwe.

 

Vad jag vill illustrera med detta något ovetenskapliga resonemang är att ”Gud” alltid kan bli fel, när man uttalar ordet. I de Heliga skrifterna finns många ord för Gud. I Bibeln kallas Gud: Herren, Kärleken, Ljus, Fridsfursten, Anden… och många fler Gudsnamn.

Tror du på Gud? Blir det lättare att svara om jag frågar: ”Tror du på Kärleken?”, ”Tror Du på  Fridsfurs­ten?”… Men man kan väl tro på kärleken utan att tro Gud? Jovisst, men man bör göra klart för sig vad man valt och vad man valt bort.

 

Men nu över till ”glasen” i våra huvuden.

Språket är en av förutsättningarna för att vi ska kunna tänka abstrakt och logiskt. Orden innehåller en över­enskommelse om vad vi menar när vi uttalar dem. Säger jag ”hund” så tänker ingen på en katt. Däremot kan någon tänka på en pudel, medan någon annan tänker på en labrador. Säger man däremot ”djur”, kan en tänka på en katt och en annan på en hund.

 

När vi hör ett ord uttalas uppstår en bild i vår hjärna. Jag säger ”glas”. Är det lätt att förstå? Ja, kanske, men i olika människohjärnor uppstår olika bilder när vi hör ordet: En servitör tänker kanske på ett vinglas, en glasmästare förmodligen på ett fönsterglas, en sjöman tänker troligen på skeppsklockan, där man slår glas för att indela dygnet i vakter för besättningen.

 

Alla har vi ett glas i huvudet. Och alla har vi en Gud i huvudet. Men när ordet ”Gud” uttalas uppstår olika bilder i vår hjärna för oss alla. Därför måste vi relatera frågan ”Tror du på Gud?” till vår egen bild och till den frågandes bild. Den Gud jag tror på, kanske är en annan än den du tror på? Det jag förnekar kanske är något du tror på?

GUD, TYP…

Rubriken är bra. Jag har inte satt den själv; Kerstin Sjörin, redaktör för denna tidning, sätter rubrikerna, finner ämnena. Ungdomarna säger i dag ”typ”, efter en hel del av vad de säger. Vad menar de? Jag tror att de menar att ange någon slags färdriktning för tänkandet och sen får man tänka själv.. Gud, typ… står för något. Men står ändå för mer än de ”glas” vi har i våra huvuden.

 

Min gissning är att ”Gud” betyder en andlig verklighet, som vi alla anar och förstår att den finns. Att detta liv är fullkomligt outgrundligt, oförståbart och mystiskt. Vi måste förundras över att vi finns till. Över att solen går upp varje morgon, över stenarna, tallarna, det nyfödda barnets skrik och längtan efter kärlek. Allt som finns är heligt: Du, jag mitt i allt elände. Vi är Heliga! Utan Gud, typ… skulle vi ju inte ens finnas!

 

Meningen med livet vad vill Gud?

Vi förstår inte Gud, därför att Gud är outgrundlig. Vi förstår inte varför jorden finns, varför djuren finns, varför vi själva finns. Men jag tror att vi förstår, att Gud är vårt ursprung och vårt livsmål, att kärleken är vad allt går ut på. Gud vill kärlek, för annars skulle livet vara meningslöst.

 

Det kan verka enkelt, banalt, men jag tror att ”typ Gud” är ”typ kärlek”. Jesus leder oss rätt i denna filosofiska djungel. Kristusbudskapet är ”Du är älskad”, ”Du är viktig”, ”En ovärderlig pärla i Guds halsband.”

 

O du som vann på korsets stam,

vinn oss nytt var dag,

till dess din kärlek, o Guds lamm,

blir vår och världens lag

(Sv Ps 137:6)

Har vi rum för de avvikande?

För mig är ordet ”livsrum” nega­tivt. Det jag automatiskt tänker när jag hör livsrum är Nazi­tysklands ”lebensraum” dvs rät­ten att breda ut sig någon an­nans bekostnad. Nationellt bety­der det ockupation av andra län­der. Individuellt betyder det för­akt för svaghet. Att det inte finns ”rum” för judar, zigenare, homo­sexuella m fl grupper.

 

Vi har alla en spontan reaktion när vi hör ett ord. Ovan min för livsrum. Nu lägger jag den åt si­dan och söker efter ordets posi­tiva innehåll.

 

Hur är det egentligen? Är det trångt på jorden, eller är det gott om plats? När jag bodde i Nord­värmland kom jag i samspråk med tyskar och holländare som gärna söker sig dit. Vad var det de tyckte om i Värmland? Jo, det fanns gott om plats! De tyckte att det var skönt att det inte var så mycket folk över allt. När jag gick i skolan fick jag lära mej att om varje människa fick en ruta om Soxso cm att stå på, skulle hela jordens befolkning få plats på Öland. Nu har väl jordens befolk­ning växt explosionsartat sedan dess, men tog man till Gotland också, så borde alla få plats i dag, om nu den första uträkningen var riktig.

 

I västerlandet breder vi ut oss på andras bekostnad. Om varje kines och indier skulle ta i an­språk lika mycket råvaror, energi, bostadsyta och bilar som en svensk, så skulle det bara inte gå. Eller skulle det det?

 

Livsrum i någon andlig mening är nödvändigt för själshälsan. Vi behöver ett klimat som tillåter oss att tänka fritt och uttrycka oss fritt med ord och andra konstnär­liga medel. Debatten om utställ­ningen Ecce homo visar att det inte är alldeles enkelt. Här ställs den konstnärliga friheten och am­bitionen mot traditionen och den goda smaken. Här ställs kanske frågan om livsrum på sin spets. Har vi rum för de avvikande? Jo, säger de flesta av oss. De måste få ha sina rum. Men besvärligare blir det om det avvikande kom­mer in i våra egna rum. Särskilt om det är våra kyrkorum!

 

Nu får inte kyrkorummet upp­låtas för något som strider mot dess helgd. I Uppsala är det dom­kyrkorådets ansvar och inte är­kebiskopens, något som kommit bort i debatten. Men vad är helgd? Betyder det att ingen ska ta anstöt ? I nya testamentet står det att Jesus Kristus är en ”stö­testen”. (I kor 1:23, Upp 2:14) Det grekiska ordet är skandalon, vil­ket väl många tycker just om ut­ställningen Ecce homo. (Jag me­nar att kyrkan inte har något be­hov av att framställa en erotise­rad Jesusbild antingen den är homo- eller heterosexuell, men debatten har inte kommit att handla om detta.)

 

I gamla tider talade man om kyr­kofrid och menade att kyrkan var ett rum där alla kunde vara trygga. Det var förbjudet att bära vapen inne i kyrkan, vapnen läm­nades i vapenhuset. Det var för­bjudet att gripa brottslingar inne i kyrkorummet. Där kunde till och med en mördare vara trygg. Kyrkan skulle vara ett livsrum, där allt liv var heligt! Och ett rum där inget liv fick föraktas. bör vi också i dag se på kyrkan som livsrum.

 

Jesus sade: ”I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, skall jag komma tillbaka och häm­ta er till mig, för att också ni skall vara där jag är.”
(Joh 14:2-3).

… Om jag än vandrar i dödsskuggan dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig, din kapp och stav, de tröstar mig …

När någon som stått oss nära dör, när vi drab­bas av svår siukdom. Vid skilsmässa eller vid ett stort svek, vare sig vi blivit svikna eller svi­kit… och kanske vid några tillfäl­len till, faller dödsskugga över våra liv och vår livsvandring.

 

Den dal som vi vandrar i är våra hem, vägen till arbetet, arbets­platsen, affärer där vi brukar handla. Dödsskuggan följer oss även om vårsolen skiner. Vand­ringen i dödsskuggans dal är san­nerligen inte lätt. Och de flesta av oss har tvingats pröva den.

 

Vi människor lever alltid av och genom varandra. Detta gäller allt i livet. När jag går i mina skor går jag på skofabriksarbetarens liv. När jag äter en tallrik filmjölk till frukost, så tar jag del av bondens slit med korna och mjölkbils­chaufförens tidiga morgnar. Men detta att vi lever av och genom varandra gäller allra mest i re­lation till dem som står oss nära. Därför är sjukdom, död, skilsmäs­sor och svek smådödar, som vi dör när vi är indragna i dem.

 

”Att skiljas är att dö en smula” lyder ett gammalt talesätt och det är alldeles sant. Det är dessa smådödar psalmisten avser när han skriver om vår vandring i dödsskuggans dal. Men det märkliga är frimo­digheten i fortsättningen: om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig…

 

Att vandra i dödsskuggans dal är inte detsamma som att vara rädd. Det kan mer liknas vid att

ha förlorat en del av livsglädjen, tappat livsgnistan. Men ändå: Det är inte onormalt att vara rädd i dödens eller avslöjandets närhet. Men David som skaldar i den 23:e Psaltarpsalmen är inte rädd. Och han talar om varför han inte är rädd. …Ty DU är med mig.. .säger han.

 

Den som David kallar Du är GUD själv. Tilltalet tyder pä en nära relation. Och det är sant. Människor har i alla tider kallat Gud för Du och vi har skäl till det. David säger inte: Jag ber Dig Gud att Du skall vara med mig. Nej, han konstaterar… ty Du är med mig…

 

Gud ÄR med oss var och en av oss länge vi lever (och vi hoppas sedan också!). Människor som frågar efter Gud brukar vi kalla sökare. Just när vi vandrar i dödsskuggans dal blir vi gärna sökare. Det gäller de flesta av oss. Men varför skulle vi söka efter honom som omsluter allt? Han som är livet i vår egen kropp just nu. Och vår broder Jesus, som hade sin egen dödsskuggevand­ring i Getsemane, han vandrar osedd vid vår sida.

 

Herren är min Herde så bör­jar David sin psalm. En Herde har ansvar för fåren. Han skyd­dar dem mot faror och för dem till det friska dricksvattnet. Den klara källan är Gud själv. Livets ursprung och mål, som vi möter i tron på Jesus Kristus. Kärleken, livets enda mening.

 

Här en källa rinner

Säll den henne finner

Hon är djup och klar

Gömd, men uppenbar

 

Andens törst hon släcker
och i hjärtat väcker
Frid och stilla ro
kärlek, hopp och tro

Sv Ps 246

Du låter min bägare…flöda över

Det hände för drygt 20 år sedan. En man i 30-års­åldern var ute i trädgår­den och grävde upp potatislandet. Det var en vacker vårdag. Han och hans familj var ganska nyin­flyttade. Han mådde gott där han grävde i solen. Plötsligt kliade det i näsan. Han nös. Sedan blev allt suddigt. En blixtrande huvud­värk. Han lyckades ta sig in till sängen. Där miste han medvetan­det. Oturligt nog var han ensam hemma, men inte så länge.

 

Sedan gick allt i rasande fart. Ambulans till läkarstationen, vi­dare till sjukhuset. Ryggmärgs­prov. Ambulansflyg till Karolinska sjukhusets neuroki­rurgiska av­delning. Färgskalle, ständigt vak.

Datorisotopröntgen. Han hade drabbats av en  kärlbristning i hjärnan, s k aneurysm.

 

Så småningom blev mannen åter­ställd och han har inte varit sjuk­skriven en enda dag de senaste 20 åren. Han fick framförallt en ny insikt. Insikten att livet ald­rig är självklart och att det kan ta slut vilken sekund som helst. Och inte minst insikten att denna sekund så att säga väntar på oss hela tiden. Han blev inte en bättre människa. Han blev inte ordent­ligare. Kanske inte ens snällare. Men ödmjukare och tacksam­mare. Insikten att Gud ger mig livet ”… och låter min bägare flöda över…” varje dag jag lever. Insik­ten paras idag med en tacksam­het över 20 sjukdomsfria år, som nog inte hade varit lika på­taglig utan den livshotan­de sjukdomen.

 

Livet kommer till de flesta av oss med mer än vi kan ta emot. Ibland förstår vi det, ibland inte. Det är en nåd att ”insik­ten”. Nådeper­spektivet. Det kan inte befal­las eller tving­as fram. Men vi kan be till Gud om det. Och jag tror: Att de rika inte är tacksammare än de fattiga. Att de friska ber mindre för de sjuka än vad de sjuka ber för de friska. Att de unga bryr sig mindre om de gamla än vad de gamla bryr sig om de unga. Jag lägger ingen värdering i detta, för ”insikten” kan man endast få av nåd, som en gåva. När David ber i den 23:e psalmen är det just utifrån ”insiktens per­spektiv”. Det är inte så att livet är en dans på rosor för David. Tvärtom hade han ju syndat svårt
(bl a dödat
Batsebas man) och retat på sig Guds vrede. Men också mitt i det svåra ”… om  jag  ock vandrar i dödsskuggans dal…” behåller han insiktens per­spektiv.

 

Jag ber att också Du ska få gläd­jen att upptäcka att Gud låter din bägare flöda över. Och kan du inte

det, utan upplever livet som snålt och orättvist mot Dig, då hoppas och ber jag att du ska få hälsa, framgång, rikedom och frid i hjär­tat. För det Gud fyller vår livs­bägare med är inte bara insikt­ens perspektiv utan också ”vårt dagliga bröd”.

 

”Var dag är en sällsam gåva, en skimrande möjlighet.

Var dag är en nåd dig given från himlen,

Besinna det!”

(Sv ps 180 vers 1)

 

Var rädd om din dag, om dig själv och dem du möter.

Godhet allenast och nåd, jag skall åter få bo

JUL, jul, strålande jul  

vi är snart där

om vi överlever.     

Det strålar en stjärna         

förunderligt klar över stallet  

i Betlehem, i Täby   

hemma hos dig

och mig.  

Gud blir människa,     

Jesus föds.   

 

Ett spädbarn rymmer allt,  

rymden med Mir              

är granne med Kosmos        

och Kosmos med sitt Kaos

är granne med Gud.            

Du var själv ett spädbarn 

också ett Gudsbarn      

 

Jo, det ÄR sant.           

Helig, Helig, Helig            

är varje levande varelse,        

 

djävulen finns inte             

men ställer till besvär.        

Gud är allt, är kärleken       

är ditt liv, och mitt.            

lever Du       
 
Mening? Mening? Mening,        
bo i Herrens hus             

var är Templet?      

Din kropp är Herrens Tempel         

duger du till det, i juletid?                    

Jo, inget annat svar finns          

kroppen är kärlekens Tempel         

icke i hus av händer bor

den som seraferna tjänar.

Julen är kroppens tid.

Gud blev ett Jesusbarn

en liten kropp

med lungor och hjärta,

utlämnad till kärlek

späd och försvarslös,

utlämnad till kärlek.

 

Varför finns jag, eller du?

I våra gamla skröpliga kroppar,

spädbarnsskröplingar,

endast för Kärleks skull

vi finns bara för Kärlek.

 

Tänk, meditera

inget annat finns

som betyder något alls,

bara Kärleken.

Den som är älskad,

eller älskar någon,

har livets mening.

 

Du är älskad av Gud

som ser dig i varje sekund

du lever.

Men också när du dör

och är död

och är älskad

endast ett svar:

Kärlek, Kärlek, Kärlek

Jesus går mitt i sin hjord och vi är fria att följa honom

Jag är gotlänning, så jag är van vid får. Fast på Got­land säger vi inte får och lamm, utan lamm och lamm­ungar. Trots att det finns många lamm på Gotland, så tror jag inte man kan hitta en enda abonnent i den gotländska telefonkatalo­gen med titeln fåraherde. Inte heller har jag sett någon herde i arbete på Gotland. Lammen tycks klara sig bra ändå. Tiderna för­ändras. Herden har blivit överflödig!

 

När Bibeln i Gam­la Testamentet talar om Herden då är det Gud som avses. I Nya Testamentet är det Jesus. Jesus är Herden, och fåren, det är vi. Frågan är: Har herden blivit överflödig också för oss, precis som för de vanliga lammen?

 

Låt oss gå tillbaka till våra lamm. Har de blivit FRIARE utan herde? Knappast! Nu är det fårnät i stället. Lammen är in­hägnade inom ett bestämt om­råde. Innanför detta område har lammen sin så kallade frihet. Det betyder att djungelns lag råder. Djuren gör sinsemellan upp sin sociala rangordning, ef­ter principen: Den starke har mest rätt. De små och svaga lam­men går vilse, blir uppgivna och illa medfarna.

 

På samma sätt är det med den mänskliga friheten. Ingen kan bestrida att mänskliga fri- och rättigheter i hög grad gäller för oss svenskar i dag. Också andlig frihet har vi. Man får tro och tänka precis som man vill. Det mesta anses i denna frihets namn för lika bra och lika sant.

Men ändå de flesta männis­kor upplever sig inte som lyckliga och fria, med ett meningsfullt livsinnehåll. Att herden faktiskt har ersatts med fårnät, som man måste hålla sig innanför det har många inte ens märkt.

 

Jesus är vår herde. Han är den gode herden. Han kallar sina får vid namn. När han har släppt ut alla sina får går han framför dem och fåren följer honom, ty de kän­ner hans röst. Skulle ett enda av de 100 fåren springa vilse, så läm­nar han tillfälligt de 99 och letar efter den borttappade lamm­ungen.

 

Det är frivilligt att följa honom. Men vi får följa honom. När vi gör det får vi frihet. Inte den falska friheten att gå vart vi vill inom ett inhägnat område. Nej, verk­lig frihet att ströva fritt på livets alla marker. Frihet att inte all­tid behöva vara på vår vakt mot rovdjur eller de andra fåren. Vår herde känner varje får och han bryr sig om varje får. Jesus bryr sig om dej. Han ställer oss inte innanför andliga lammnät så att vi ska klara oss själva. Han går mitt i sin hjord är närvarande.

Men som en riktig herde an­vänder han inga tvångsmetoder. Man är fri att föl­ja honom och få den trygghet som finns i hans när­het. Men man är också fri att inte följa honom. Vi är så vana vid vardagslivets kravtänkande att vi i regel för över det på religionens område också. Vi frågar oss, nästan oreflekterat: Vad är det jag måste ändra på i min personlighet eller i mitt liv för att bli ett får i Herrens hjord?

 

Min vän, det enda som krävs är att vi vill följa honom. Om vi gör det blir vi indragna i ett sammanhang. Vi kommer att tillhöra hjorden. Det betyder inte att li­vet blir en dans på rosor. Men det betyder att man inte behöver vakta så mycket på sig själv och på sitt liv, utan att man i stället blir fri att leva det.

Att gå vidare är att leva mot framtiden

Det finns ett gammalt arabiskt ordspråk som säger: Hundarna skälla, men karavanen går vidare. En gång 70-talet när jag själv hade ham­nat i en socialt svår situation för mig som präst och människa ringde jag min far och berättade hur det var. Hans svar blev: Jag ger dig ett bibelord som jag en gång fick av min mor:

”Och Israels barn drog upp sina tältpålar ur sanden och fortsatte rakt fram utan att se sig tillbaka”. (Jag fick ingen hänvisning och kan inte hitta bibelstället.)

 

Alla måste vi gå vidare varje dag vi lever. Detta kan ske på olika sätt. Jag (du) kan vandra baklänges eller framlänges. Den som vandrar bak­länges ser vägen som han gått. Blir ständigt påmind om det som har varit och ser inte var han sätter fötterna! Den som vandrar fram­länges ser inte det som har passe­rats men ser var han sätter föt­terna. Ser framåt, kan fatta nya beslut, kan ta ansvar för framtiden i sitt eget liv och vara delaktig i andras.

 

Jag gör nu inte reklam för historie­löshet. Det vore för mig främmande flera plan. Historien, det som varit, hänt i våra liv, bär vi alltid med oss ungefär som man bär en ryggsäck. Men, även om vi alla måste ha den där ryggsäcken, är det skillnad på att gå baklänges och på att gå framlänges.

 

Var har vi vårt intresse? I ryggsäck­ens tyngd? I att se bakåt? Vad var fel? Varför gjorde jag det eller det? Jag är säker på att vandringsriktningen alltid är österut. Den som med öppna ögon gär österut möter ljuset och solupp­gången. Den som går baklänges får solen i nacken. Det värmer, men äx inte lika bra.

 

I kristen tradition finns det ett begrepp som kallas omvändelse. Det har en så enkel betydelse som att vända helt om, 180 grader, och framlänges – mot framtiden med öppna ögon då blir ryggsäcken lättare att bära. Man tänker inte mycket på den (fastän den finn, där). Detta kallas förlåtelse både på vanligt språk och exklusivt kris­tet språk. I kristen tro tillkommer kunskapen att jag kan få hjälp att bära ryggsäcken på min omvända vandring framåt. Vi hjälper varan­dra. Och Jesus hjälper oss. Gud själv hjälper oss. Det är inte lätt att gå vidare efter ett svek, efter en sorg, efter en sjuk­dom, efter att man har gjort bort sig ordentligt.

 

Men just att gå vidare och att gå framlänges! – det är kristendomens. kyrkans och Täby församlings bud­skap. Vårt motto är: Glädje, Ge­menskap och Framtidstro. Luther som många felaktigt tror var en tråkmåns hade förstått detta. Han skriver i Lilla Kateke­sen i färde huvudstycket om dopet, bara för att ta ett exempel: vad betyder detta dop i vatten? Det be­tyder att den gamla människan i oss ska genom daglig ånger och bättring förkvävas och dödas med alla synder och onda lustar. Och en ny människa dagligen framkomma och uppstå, vilken i rättfärdighet och helighet skall leva inför Gud evinnerligen…

 

Har du förstått Luther? Skall jag som präst 1996 citera honom? Till vad nytta? Men lyssna in honom! Han säger att varje ny dag är olevd, innan du levt den! Varje ny dag är en ny möjlighet! Det gamla ÄR förgånget vi får och kan leva vidare, vidare, mot öster, mot ljuset. Mot kärleken som är vår enda livs­bestämmelse.

 

Att gå vidare är att leva mot framtiden. Att ha solen i ansik­tet. För att gå så måste man vara omvänd man måste ha vant om. Ryggsäckarna får vi hjälpas åt att bära. Men vi är många om det job­bet. Jesus sade: Bären varandras bör­dor uppfyller Ni Kristi lag.

Han sade också: Ingen som ser sig tillbaka sedan han satt sin hand till plogen är skickad till Gudsrike.

Att upptäcka…..

Täcka, alla vet vad det betyder. Men vad bety­der att upptäcka? Täcka är att dölja, skyla över. Göra osynligt. Att upptäcka måste tror jag betyda att ta bort det som skyler. Att se det som är dolt.

 

En upptäcksresande är en per­son som reser för att se det som andra inte har sett. Det är något spännande över en upptäcks­resande. Hon vill resa för att se och kanske för att sedan berätta för oss som inte sett.

 

Resan kan man göra geogra­fiskt men också andligt inåt i den egna själen. Jesus säger ett ställe i Nya Testamentet ”Med seende ögon skall ni inget se, och med hörande öron skall ni inget höra”. Vad menar han?

 

Jag tror att han menar att vi ser men inte förstår vidden av det vi ser. Vi hör men förstår inte djupet i det vi hör.

 

Det hela beror vilken ut­siktspunkt man har! Från vilken punkt man ser på tillvaron. Låt oss tänka att tre personer ser på Täby centrum. De gör det från olika utgångspunkter. Den för­ste är handlare i centrum. Låt oss säga på den utmärkta affä­ren Täby Fisk. Han ser kunderna komma ut och in. Ser vilka in­tressen de har av färdiglagade sillbullar eller om de har råd att köpa den nykokta hummern. Han ser också lunchgästen som kommer in och tar en laxrulleeller en senapsmarinerad ström­ming med potatismos. Han kan mycket väl och korrekt beskriva livet i Täby centrum, från just sin utsiktsplats. Den andre är parkeringsvakt. Han ser vilka bilar som stått för länge parkeringen. Tre tim­mar får man stå. På Kyrkbacken, utanför kyrkan får man bara stå i 30 minuter. När vi ber parkeringsvakten beskriva Täby Centrum berättar han om trafik­ intensitet och felparkeringar kanske om ilskna felparkerare?

 

Vår tredje iakttagare kan vara den asiatiska kvinna som livnär sig på att samla kundvagnar. Man får fem kronor för varje vagn man sätter till­baka i ställen – ­inne i butikerna. Hon lever på detta och kon­kurrerar, allas vår Allan, som gör samma sak för Cancer fonden. Kvin­nan ser blicken, på kunden som handlat. Följer kunden med den fulla kundvagnen-följer ända  från  affären frågar försynt om hon får ta till­baka vagnen. Jag tror hon har sådan männis­kokännedom att hon ser vilka som är lönt fråga och vilka som är lönt att följa till bilen.Om vi nu ber att dessa tre att i var sitt brev beskriva vad de upptäcker i Tä­by Centrum en viss speciell lör­dag  kom mer d et  att stå helt olika saker i deras brev. Trots att de beskriver samma plats och samma dag.

 

Man behöver inte åka till Afri­kas djungler för att upptäcka. Det räcker med Täby Centrum. Eller varför inte det egna hemmet? Den egna familjen. Eller arbetskam­raterna, skolkamraterna?

Att upptäcka är att kunna se igenom de vanliga samman­hangen. Det finns en psalm i psalmboken som handlar om detta. Det är psalm 45 av Lina Sandell.

”Jesus för världen, givit sitt liv Öppnade ögon Herre mig giv….”

Att få öppnade ögon är inte att sluta blunda. Det är att få en ny blick. Jesusblicken!

 

Att se på sin chef, sin hustru eller man, sina barn, sitt arbete med nya ögon. Öppnade ögon! Det är att se det positiva som finns i alla jag möter och i allt jag möter men inte att förneka det nega­tiva. Att se med Jesusblick, det är att upptäcka att varje människa jag möter är helig och ska be­handlas som om det var Kristus själv.

Orimliga krav? Nej, min vän, det handlar inte om krav. Det handlar om möjligheten att upp­täcka upptäcka möjligheten att få Jesusblicken.

 

Men hur går det till? Alltid lyckas det inte men det hjälper, att ofta bedja: ”Jesus för världen givit sitt liv Öppnade ögon Herre mig giv mig att förlossa offrar han sig då han på korset dör ock for mig”

Och hoppasjag att du själv blir upp­täckt, av andra som fått Jesusblick. Upp­täckt och respekte­rad. Upptäckt och älskad. Ett är åtminstone säkert. Gud ser på dig med kärleks­blick. Vandrar osedd vid din sida.

Att våga är… att bejaka vår egen svaghet

För många år sedan gick jag en kurs på fallskärmsjägarskolan i Karlsborg. Träningen var hård och säkerheten minutiös. Ändå hade jag – och jag tror de flesta kurskam­raterna en fråga inför första hop­pet: Ska jag våga hoppa?

Skulle jag våga kliva av en gam­mal DC 3:a på 400 meters höjd, med en ryggsäck på ryggen och hoppas att den skulle utvecklas till en fall­skärm, som skulle rädda livet på mig?

 

Vi hopptränade i hopptornet, ett 10-15 meter högt torn, iklädda fallskärmsselar. Genom en sinnrik linkonstruktion fångades vi upp mjuktinnan vi nådde marken.

 

Några vågade inte hoppa från hopptornet. Ändå var det vi office­rare som skulle ha mod och oförvä­genhet som karaktärsdrag. Senare berättades det för mig att vid ”Fallskärmens dag” i Karls­borg betalade traktens ungar 10 kronor för att få kasta sig ut från hopptornet! Barnen var inte ens rädda!

 

Jag tror att våga är att göra nå­got trots att man är rädd! Den som inte vågar något, kan inte hel­ler vinna något – så lyder det kända talesättet.

 

Jesus berättar en liknelse om detta. En liknelse som jag ofta har haft svårt att ta till mig. Det är liknelsen om de 10 punden (Lukas 19:10-16). Poängen är kanske just detta. Att man måste satsa något-fastän man är rädd för att kunna vinna något?!

Vad är det då vi ska våga för att vinna? Jesus säger: ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?” Jag tror att det viktigaste och svåraste är två olika sorters ”våga” och att de hör ihop. Det ena är att våga vara sig själv. Också här ingår att vi ofta är lite rädda fbr oss själva. Det andra är att våga gå från tanke till ord, och från ord till handling.

Att våga vara sig själv betyder att våga se sig själv i spegeln och kons­tatera: Det här är jag!

Det finns många speglar. En van­lig väggspegel är inte så dum. Men, man kan också spegla sig i andras omdömen om en själv, lyssna noga på ord och se uppmärksamt på den talandes ansikte.

 

Man kan också  spegla sig i Jesus­ personen. Vad ser jag då?

Jag ser att han tycker att mitt utseende duger. Han tycker att min själ är en pärla, för Han ser främst till Andens låga, som brinner där inne i min själ och i din! Han ser också det mörka. Det av dig och mig som finns, men som vi helst vill bli av med.

 

Det är inte så uppmuntrande att spegla sig alla gånger. Man blir lätt besviken på sig själv. Men det gäl­ler att våga. Om jag inte ser mig i spegeln upptäcker jag inte var jag är smutsig och kan inte tvätta mig på de rätta ställena. Om man är bjuden på fest vill man vara fin när man kommer. Därför finns syndabekännelse och förlåtelse oftast med i gudstjänsten före nattvardsfirandet. Det är roli­gare och trevligare att vara på fes­ten om man gjort sig ren och fin.

 

Det är ganska välkänt att den som förlorat allt har större förmåga att säga sanningen, och att vara sann, än andra. I andlig mening är det (också) alldeles sant. Vi måste våga tömma oss själva, på oss själva, för att bli fria och vara oss själva. Först då vågar vi riktigt leva ut den kärlek som bor i oss alla och som är den enda meningen med våra liv.

 

”Blott i det öppna har du en möjlighet

Låser du om dig kvävs och för­tvinar du

Ut i det fria skall du med Herren

Kraften fullkomnas mitt i din svaghet

(Sv. Ps 901)

Att våga är inte främst att orka göra stordåd. Det är att bejaka vår egen svaghet och brustenhet för att bli fria att leva ut kärleken. Det betyder också att få kraften att protestera mot orättvisor och ga­lenskap. Att våga, att kunna, ge oss tid med oss själva och våra medmänniskor. Ibland måste vi ta steget ut i det okända, för att för­verkliga detta.

 

Vågade jag hoppa fallskärm? Jo, det gick riktigt bra för mig.Hela livet är fullt av fallskärms­hopp, som bör göras. Vågar vi? Ibland – ibland inte. Vi borde fri­modigt (fastän lite rädda) våga det! För vi har ju alla fallskärmsavtal! Jesus säger: ”Jag är med er alla dagar intill tidens ände”.

 

»Våga vara den, du i Kristus är,

den i hans tanke, den i hans kärlek,

den i hans ögas eviga ljus du är”

(Sv. Ps 87:1)

Ha det bra, lev väl, var rädd om dig själv och om människor du möter.

Äter Du filmjölk till frukost?

Nyligen anställningsintervjuade vi en blivande präst i Täby. Då sa hon: ”På mitt jobb som ingenjör på kraftverket i Värtan var det en gammal sjöman som var min chef. Han sa: ’Det skall du veta att på den här arbetsplatsen är alla viktiga – men ingen är oersättlig’.”

 

Jag tycker det var väldigt bra sagt, därför kommer jag ihåg det. Så skall det vara i arbetslivet. Och så är det i arbetslivet. Men hur är det i livet?

 

Det finns miljontals människor – men Gud skapade inga kopior, bara orginal! Men behövs ”orginella jag?”

Behövs Ingvar Carlsson? Behövs Carl Bildt? Behövs ärkebiskopen? Behövs Henrik Westman? Behövs Johan Blix? Behövs Christer Pettersson? Behövs för vem? Behövs för vad? På ett sätt tror jag faktiskt inte att vi behövs. Inte jag. Inte du. Och ingen annan heller! Hade vi inte funnits, så hade ingen saknat oss! Men det hindrar inte att vi har en uppgift, en livsviktig uppgift, när vi nu finns!

 

Och den uppgiften är alltid att vara till för någon eller några andra och för mig själv. För bara genom att vara människor är vi insatta i ett sammanhang. Ett sammanhang av beroende: till

natur, djur och andra människor. Skall det vara någon mening med detta livet – och det är det – så behövs vi alla!

 

Föräldrar behövs för barn. Barn behövs för föräldrar. Chefer behövs för underställda. Underställda behövs för chefer. Socialbidragstagare behövs för socialarbetare, annars hade de inget arbete! Och socialarbetare behövs för socialbidragstagare, annars hade de inget socialbidrag! Elever behövs för lärare, annars kunde de inte vara lärare! Lärare behövs för elever, annars lärde de sig inget i skolan! Vi behöver alla varandra. I stort som i smått. Detta är det mänskliga livets mest grundläggande förhållande. Därför bör vi alla vara rädda om varandra!

 

Det är till och med så att kriminalvården behöver brottslingarna! Men det är inte lika självklart att alla brottslingar behöver kriminalvården, fast många gör det.

 

Hur är det i kyrkan? Behöver vi varandra? Jo, det är väl som i samhället i övrigt. Kyrkfönstret behöver sina läsare – och läsarna behöver Kyrkfönstret. Dopfamiljen behöver dopprästen – och dopprästen behöver dopbarnet och dopfamiljen. Annars blev det ju inget av alltihop! Eftersom vi behöver varandra så mycket – måste vi vara rädda om varandra! Vi är varandras liv! Vi lever varandras liv!

 

Inte jag, säger du kanske? Jag lever mitt eget liv. Jag bestämmer själv. Men det gör du inte. Äter du filmjölk till frukost? Kanske? Det kunde du inte göra om det inte fanns en bonde som gick upp klockan fem och mjölkade sina kor. Och en ”mjölkkörare” som körde mjölken från gården till mejeriet, som gör filmjölk – och en expedit i Konsum eller ICA som sålde mjölken till dig.

 

Vi lever varandras liv. I stort som i smått. I filmjölk som i kollektivtrafik. I kärlek som i hat. Därför måste vi vara rädda om varandra. Ställa upp på varandra. Försvara varandra. Till och med älska våra fiender, som Jesus säger.

 

Det mest konstiga av allt, är att Gud behöver människor! Men det är också sant. Gud behöver dig! Räknar med dig. för att själva iden med livet skall kunna leva: KARLEK.

 

Det går inte utan Gud. Det far inte utan människor. Det gar inte utan dig. Du är indragen – behövd – både som älskad och som orginell outby-tbar människa som kan älska!