Att upptäcka…..

Täcka, alla vet vad det betyder. Men vad bety­der att upptäcka? Täcka är att dölja, skyla över. Göra osynligt. Att upptäcka måste tror jag betyda att ta bort det som skyler. Att se det som är dolt.

 

En upptäcksresande är en per­son som reser för att se det som andra inte har sett. Det är något spännande över en upptäcks­resande. Hon vill resa för att se och kanske för att sedan berätta för oss som inte sett.

 

Resan kan man göra geogra­fiskt men också andligt inåt i den egna själen. Jesus säger ett ställe i Nya Testamentet ”Med seende ögon skall ni inget se, och med hörande öron skall ni inget höra”. Vad menar han?

 

Jag tror att han menar att vi ser men inte förstår vidden av det vi ser. Vi hör men förstår inte djupet i det vi hör.

 

Det hela beror vilken ut­siktspunkt man har! Från vilken punkt man ser på tillvaron. Låt oss tänka att tre personer ser på Täby centrum. De gör det från olika utgångspunkter. Den för­ste är handlare i centrum. Låt oss säga på den utmärkta affä­ren Täby Fisk. Han ser kunderna komma ut och in. Ser vilka in­tressen de har av färdiglagade sillbullar eller om de har råd att köpa den nykokta hummern. Han ser också lunchgästen som kommer in och tar en laxrulleeller en senapsmarinerad ström­ming med potatismos. Han kan mycket väl och korrekt beskriva livet i Täby centrum, från just sin utsiktsplats. Den andre är parkeringsvakt. Han ser vilka bilar som stått för länge parkeringen. Tre tim­mar får man stå. På Kyrkbacken, utanför kyrkan får man bara stå i 30 minuter. När vi ber parkeringsvakten beskriva Täby Centrum berättar han om trafik­ intensitet och felparkeringar kanske om ilskna felparkerare?

 

Vår tredje iakttagare kan vara den asiatiska kvinna som livnär sig på att samla kundvagnar. Man får fem kronor för varje vagn man sätter till­baka i ställen – ­inne i butikerna. Hon lever på detta och kon­kurrerar, allas vår Allan, som gör samma sak för Cancer fonden. Kvin­nan ser blicken, på kunden som handlat. Följer kunden med den fulla kundvagnen-följer ända  från  affären frågar försynt om hon får ta till­baka vagnen. Jag tror hon har sådan männis­kokännedom att hon ser vilka som är lönt fråga och vilka som är lönt att följa till bilen.Om vi nu ber att dessa tre att i var sitt brev beskriva vad de upptäcker i Tä­by Centrum en viss speciell lör­dag  kom mer d et  att stå helt olika saker i deras brev. Trots att de beskriver samma plats och samma dag.

 

Man behöver inte åka till Afri­kas djungler för att upptäcka. Det räcker med Täby Centrum. Eller varför inte det egna hemmet? Den egna familjen. Eller arbetskam­raterna, skolkamraterna?

Att upptäcka är att kunna se igenom de vanliga samman­hangen. Det finns en psalm i psalmboken som handlar om detta. Det är psalm 45 av Lina Sandell.

”Jesus för världen, givit sitt liv Öppnade ögon Herre mig giv….”

Att få öppnade ögon är inte att sluta blunda. Det är att få en ny blick. Jesusblicken!

 

Att se på sin chef, sin hustru eller man, sina barn, sitt arbete med nya ögon. Öppnade ögon! Det är att se det positiva som finns i alla jag möter och i allt jag möter men inte att förneka det nega­tiva. Att se med Jesusblick, det är att upptäcka att varje människa jag möter är helig och ska be­handlas som om det var Kristus själv.

Orimliga krav? Nej, min vän, det handlar inte om krav. Det handlar om möjligheten att upp­täcka upptäcka möjligheten att få Jesusblicken.

 

Men hur går det till? Alltid lyckas det inte men det hjälper, att ofta bedja: ”Jesus för världen givit sitt liv Öppnade ögon Herre mig giv mig att förlossa offrar han sig då han på korset dör ock for mig”

Och hoppasjag att du själv blir upp­täckt, av andra som fått Jesusblick. Upp­täckt och respekte­rad. Upptäckt och älskad. Ett är åtminstone säkert. Gud ser på dig med kärleks­blick. Vandrar osedd vid din sida.

Att våga är… att bejaka vår egen svaghet

För många år sedan gick jag en kurs på fallskärmsjägarskolan i Karlsborg. Träningen var hård och säkerheten minutiös. Ändå hade jag – och jag tror de flesta kurskam­raterna en fråga inför första hop­pet: Ska jag våga hoppa?

Skulle jag våga kliva av en gam­mal DC 3:a på 400 meters höjd, med en ryggsäck på ryggen och hoppas att den skulle utvecklas till en fall­skärm, som skulle rädda livet på mig?

 

Vi hopptränade i hopptornet, ett 10-15 meter högt torn, iklädda fallskärmsselar. Genom en sinnrik linkonstruktion fångades vi upp mjuktinnan vi nådde marken.

 

Några vågade inte hoppa från hopptornet. Ändå var det vi office­rare som skulle ha mod och oförvä­genhet som karaktärsdrag. Senare berättades det för mig att vid ”Fallskärmens dag” i Karls­borg betalade traktens ungar 10 kronor för att få kasta sig ut från hopptornet! Barnen var inte ens rädda!

 

Jag tror att våga är att göra nå­got trots att man är rädd! Den som inte vågar något, kan inte hel­ler vinna något – så lyder det kända talesättet.

 

Jesus berättar en liknelse om detta. En liknelse som jag ofta har haft svårt att ta till mig. Det är liknelsen om de 10 punden (Lukas 19:10-16). Poängen är kanske just detta. Att man måste satsa något-fastän man är rädd för att kunna vinna något?!

Vad är det då vi ska våga för att vinna? Jesus säger: ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?” Jag tror att det viktigaste och svåraste är två olika sorters ”våga” och att de hör ihop. Det ena är att våga vara sig själv. Också här ingår att vi ofta är lite rädda fbr oss själva. Det andra är att våga gå från tanke till ord, och från ord till handling.

Att våga vara sig själv betyder att våga se sig själv i spegeln och kons­tatera: Det här är jag!

Det finns många speglar. En van­lig väggspegel är inte så dum. Men, man kan också spegla sig i andras omdömen om en själv, lyssna noga på ord och se uppmärksamt på den talandes ansikte.

 

Man kan också  spegla sig i Jesus­ personen. Vad ser jag då?

Jag ser att han tycker att mitt utseende duger. Han tycker att min själ är en pärla, för Han ser främst till Andens låga, som brinner där inne i min själ och i din! Han ser också det mörka. Det av dig och mig som finns, men som vi helst vill bli av med.

 

Det är inte så uppmuntrande att spegla sig alla gånger. Man blir lätt besviken på sig själv. Men det gäl­ler att våga. Om jag inte ser mig i spegeln upptäcker jag inte var jag är smutsig och kan inte tvätta mig på de rätta ställena. Om man är bjuden på fest vill man vara fin när man kommer. Därför finns syndabekännelse och förlåtelse oftast med i gudstjänsten före nattvardsfirandet. Det är roli­gare och trevligare att vara på fes­ten om man gjort sig ren och fin.

 

Det är ganska välkänt att den som förlorat allt har större förmåga att säga sanningen, och att vara sann, än andra. I andlig mening är det (också) alldeles sant. Vi måste våga tömma oss själva, på oss själva, för att bli fria och vara oss själva. Först då vågar vi riktigt leva ut den kärlek som bor i oss alla och som är den enda meningen med våra liv.

 

”Blott i det öppna har du en möjlighet

Låser du om dig kvävs och för­tvinar du

Ut i det fria skall du med Herren

Kraften fullkomnas mitt i din svaghet

(Sv. Ps 901)

Att våga är inte främst att orka göra stordåd. Det är att bejaka vår egen svaghet och brustenhet för att bli fria att leva ut kärleken. Det betyder också att få kraften att protestera mot orättvisor och ga­lenskap. Att våga, att kunna, ge oss tid med oss själva och våra medmänniskor. Ibland måste vi ta steget ut i det okända, för att för­verkliga detta.

 

Vågade jag hoppa fallskärm? Jo, det gick riktigt bra för mig.Hela livet är fullt av fallskärms­hopp, som bör göras. Vågar vi? Ibland – ibland inte. Vi borde fri­modigt (fastän lite rädda) våga det! För vi har ju alla fallskärmsavtal! Jesus säger: ”Jag är med er alla dagar intill tidens ände”.

 

»Våga vara den, du i Kristus är,

den i hans tanke, den i hans kärlek,

den i hans ögas eviga ljus du är”

(Sv. Ps 87:1)

Ha det bra, lev väl, var rädd om dig själv och om människor du möter.

Äter Du filmjölk till frukost?

Nyligen anställningsintervjuade vi en blivande präst i Täby. Då sa hon: ”På mitt jobb som ingenjör på kraftverket i Värtan var det en gammal sjöman som var min chef. Han sa: ’Det skall du veta att på den här arbetsplatsen är alla viktiga – men ingen är oersättlig’.”

 

Jag tycker det var väldigt bra sagt, därför kommer jag ihåg det. Så skall det vara i arbetslivet. Och så är det i arbetslivet. Men hur är det i livet?

 

Det finns miljontals människor – men Gud skapade inga kopior, bara orginal! Men behövs ”orginella jag?”

Behövs Ingvar Carlsson? Behövs Carl Bildt? Behövs ärkebiskopen? Behövs Henrik Westman? Behövs Johan Blix? Behövs Christer Pettersson? Behövs för vem? Behövs för vad? På ett sätt tror jag faktiskt inte att vi behövs. Inte jag. Inte du. Och ingen annan heller! Hade vi inte funnits, så hade ingen saknat oss! Men det hindrar inte att vi har en uppgift, en livsviktig uppgift, när vi nu finns!

 

Och den uppgiften är alltid att vara till för någon eller några andra och för mig själv. För bara genom att vara människor är vi insatta i ett sammanhang. Ett sammanhang av beroende: till

natur, djur och andra människor. Skall det vara någon mening med detta livet – och det är det – så behövs vi alla!

 

Föräldrar behövs för barn. Barn behövs för föräldrar. Chefer behövs för underställda. Underställda behövs för chefer. Socialbidragstagare behövs för socialarbetare, annars hade de inget arbete! Och socialarbetare behövs för socialbidragstagare, annars hade de inget socialbidrag! Elever behövs för lärare, annars kunde de inte vara lärare! Lärare behövs för elever, annars lärde de sig inget i skolan! Vi behöver alla varandra. I stort som i smått. Detta är det mänskliga livets mest grundläggande förhållande. Därför bör vi alla vara rädda om varandra!

 

Det är till och med så att kriminalvården behöver brottslingarna! Men det är inte lika självklart att alla brottslingar behöver kriminalvården, fast många gör det.

 

Hur är det i kyrkan? Behöver vi varandra? Jo, det är väl som i samhället i övrigt. Kyrkfönstret behöver sina läsare – och läsarna behöver Kyrkfönstret. Dopfamiljen behöver dopprästen – och dopprästen behöver dopbarnet och dopfamiljen. Annars blev det ju inget av alltihop! Eftersom vi behöver varandra så mycket – måste vi vara rädda om varandra! Vi är varandras liv! Vi lever varandras liv!

 

Inte jag, säger du kanske? Jag lever mitt eget liv. Jag bestämmer själv. Men det gör du inte. Äter du filmjölk till frukost? Kanske? Det kunde du inte göra om det inte fanns en bonde som gick upp klockan fem och mjölkade sina kor. Och en ”mjölkkörare” som körde mjölken från gården till mejeriet, som gör filmjölk – och en expedit i Konsum eller ICA som sålde mjölken till dig.

 

Vi lever varandras liv. I stort som i smått. I filmjölk som i kollektivtrafik. I kärlek som i hat. Därför måste vi vara rädda om varandra. Ställa upp på varandra. Försvara varandra. Till och med älska våra fiender, som Jesus säger.

 

Det mest konstiga av allt, är att Gud behöver människor! Men det är också sant. Gud behöver dig! Räknar med dig. för att själva iden med livet skall kunna leva: KARLEK.

 

Det går inte utan Gud. Det far inte utan människor. Det gar inte utan dig. Du är indragen – behövd – både som älskad och som orginell outby-tbar människa som kan älska!

Oro finner ingen ro

Oro är en liten grej inne i en klocka som hela tiden rör sig. Den finner ingen ro.

 

Det finns så mycket att oroa sig över. Föräldrar oroar sig för barnen. Hur ska det gå för dem? Om de misslyckas oroar man sig inte bara för dem utan också för att man själv har del i deras misslyckanden. Oron är släkt med skulden men är inte samma sak. Många oroar sig för sådant som man inte kan göra något åt. För att flygplansresan ska gå bra.

 

Ibland vet man inte varför man är orolig. Man bara är orolig. Och en del människor är mera oroliga än andra. Den oro som vi inte kan finna orsaken till är en småkusin till ång­esten.

Lite oro är sunt. Den som aldrig oroar sig har ingen riktig verklig­hetskontakt eller är lite sjuk på något annat sätt.

 

Men den kristna tron, då? Den tar väl bort oron? Bo Setterlind har ju skaldat …Det går en bro från tro till ro… (Sv ps 303:3). Men så där dag­ligdags är nog inte vi kristna mindre oroliga än andra. Jag tror till och med att vi oroar oss mer. Varför? Jo, att vara kristen är ju också att ha fått ansvaret tydliggjort för sig! Att bli kristen betyder inte att livet med en gång blir enklare eller mindre oro­ligt.

 

Men vad är det då för mening med kristen tro? Så frågar vi oss gärna för vi är vana att värdera i lön­samhetstermer. Allt ska löna sig för att det ska vara någon mening. Så säljer Livets ord sin så kallade kris­tendom. Kom och gå med! Du blir både rik, frisk och glad! Skaffa en tro som duger i Livets ord du ska se att det lönar sig!

 

Men en tro som duger i Täby församling – den kanske inte lönar sig alls! Hos oss får oron plats mitt i tron. Och inte blir du garanterat rikare, friskare eller gladare.

Men vad är då meningen? Jo, meningen är att komma närmare Sanningen och närmare sig själv och närmare Gud. Och då blir ditt liv mera i överensstämmelse med vad det var tänkt från början.

 

Både kyrkan och tron har, i en lång tradition, kunskap och medel för att hantera oron. Den oro, som ibland, förstärks av en medveten tro. Vårt mest tillgängliga medel är själva kyr­korummet. Det är viktigt att kyr­korna är öppna varje dag för enskild andakt. Täby gamla kyrka och Tibble kyrka är det. Att gå in i kyr­kan och bara sitta där ger ro. Att samtala med någon som har absolut

tystnadsplikt kan också ge ro i sjä­len. Och kraft att leva.

Jesus var själv orolig många gånger. Inte minst för hur det skulle gå för oss människor. Han var också oro­lig, för sin egen privata skull Getsemane. Men bönen gav honom styrka och ro.

Till slut har vi ro i vår tro. För vi vet att kärleken kommer att avgå med den slutgiltiga segern i kampen mellan ont och gott. Den kampen som rasar i Tjetjenien, i Bosnien och i ditt och mitt eget hjärta. I den tron kan vi leva i en orolig värld.

 

För inne i framtiden finns det stora lugnet. Guds egen ro. Den är till för DIG och för MIG.

Den skingrande mosaiken

En av våra mest kända begravningspsalmer bör­jar så här: ”Sorgen och glädjen, de vandra tillsammans medgång och motgång här följas åt” (Sv PS 269). Sorg förknip­par vi ofta med död. Men psal­men handlar inte om döden, inte ens om sorgen efter någons död. Nej, den handlar om sorg mitt i livet. Och om sorg för någon som lever…Det finns så mycket mer att sörja än de döda. Och all död leder inte till sorg.Sorg är inte en känsla, utan en känsloblandning. I denna blandning ingår alltid att man är ledsen, känner tomhet och saknad. Man har blivit deformerad. Man har mist en del av sin livsmöjlighet – eller kanske till och med en del av sitt eget jag. Men dessa sorgens grundkänslor och grundupplevelser blandas ofta med vrede, rädsla, längtan och kärlek.

 

Många barn sörjer sina föräldrar, fastän föräldrarna lever och finns. Man sörjer att pappa inte var en riktig pappa. Eller att mamma inte var en riktig mamma. I upplevelsen av sveket sörjer man att de föräldrar man har, inte är det som föräldrar borde vara. I detta perspektiv kan man som vuxen bära på en sorg efter sin förlorade barndom.

Man kan sörja sig själv också. Det är inte alls ovanligt. Att bära på en sorg över att man aldrig blev det man själv tycker att man var ämnad att bli. Eller man sörjer något eller några stora misstag som man gjort.Vi sörjer våra husdjur, när de dör. Vi kan sörja ett för­lorat arbete eller ett hus som vi måste lämna. Men det är hela tiden samma sorg. Med samma beståndsdelar.

Sorgen är sorgesam, men den är ändå ganska ofta vacker. Sorgemusik är vacker och

livsnära musik. Sorgekläder är fina kläder. Och sorgesamma ögon är betagande och vackra.

I kyrkor och i terapeutiska sammanhang talas det om sorgearbete. Precis som man skulle kunna arbeta sig ige­nom sorgen och komma ut på andra sidan, utan sorg.

 

Ungefär som att gå igenom en tunnel. Bara man kampar på duktigt så kommer man ut i ljuset på andra sidan och är befriad från tunnelns mörker och instängdhet.

 

Så är det inte med den stora sorgen.  Den blir man aldrig fri från genom arbete.

 

Man vill kanske inte heller bli fri om den gäller någon man älskar. Sådan sorg blir en del av mitt liv och en del av mig själv. Man skall arbeta för att den skall bli möjlig att bära och att den skall göra mig till en människa som är mer människa. Men den finns kvar.

 

Hade Jesus sorg? Det talas inte så mycket om Jesu sorg i  Bibeln. Men när hans vän Lasaros dog då grät  Jesus (JOH 11:1-43). Men Jesus stora sorg var den över ondskan och det perverterade. Jesus bar på en sorg över det förlora­de paradiset. Hela hans liv fylldes a denna sorg. Bedrövelsen över att det heliga människolivet gång på gång kränktes av människorna själva. Han visste och såg hur Gud hade tänkt att livet skulle vara: fullt sanning, rätt och kärlek. Men han såg hat, intolerans, förtryck och rädsla.

 

Jesus gjorde verkligen ett sorgearbete. Ty “…det var våra sjukdomar han bar,  våra smärtor, ldem lade han på sig…ja, han var sargad för våra överträdelsers skull…straffet var lagt på honom, för att vi skulle få frid…” (JES 53:3-7)

Berättelserna om Jesus kallas Evangelier. Det betyder glatt budskap, eller goda nyheter. Hur kan berättelserna om Jesus, med sin stora livssorg, vara ett glatt budskap för oss? Jo, han ger aldrig upp kampen mot det onda. För han vet så väl hur det var tänkt att livet skulle vara. Han ger aldrig upp hoppet om Dig och mig, för han vet att vi är ämnade att leva i kärlek och frid. Och vi får aldrig ge upp hoppet om varandra.

Alla är vi heliga, att också vi är bärare av den stora sorgen. Jesu sorg. Men just här, i den skingrade mosaikens bild, finns källan till ljus och glädje i våra hjärtan.

Mina vänner – det här skall handla om glädje!

började en predikan, som jag hörde på en gotländsk som­maräng för 20 år sedan.

Jag minns inte vilka som var där, eller något annat som prästen sa. Men inlednings­orden etsade sig fast. ”Mina vänner – det här skall handla om GLÄDJE!”

Varför gjorde det självklara stort intryck på mig? Troligen för att det kom som en överraskning. Fastän vi får lära oss att Evangelium betyder just glatt budskap – tror vi inte riktigt att det är sant. Det beror på det enkla faktum att det finns så mycket elände i världen – ja även här i Täby och att det finns mycket annat än glädje i våra egna hjärtan.

”Sorgen och glädjen, de vandra tillsammans” (Sv ps 269). Det vet vi. Men det är naturligare att sjunga den psalmen när vi har sorg, än när vi fylls av glädje. Och, det var mycket lättare att skriva om sorg i förra numret av Kyrkfönstret, än att nu skriva om glädje.

Visst finns det mycket glädje i evangelierna. Även om jag inte kan komma på att det på ett enda ställe beskrivs att Jesus och lärj ungarna skrattar. En korrekt översättning av ”evangelium” är nog ”bulletin med positiva nyheter”. Och det är klart att man blir glad av sådana nyheter när de kommer från slagfältet där striden mellan det onda och det goda rasar. Man blir till och med mycket glad – men det är inte samma sak som att man börjar skratta.

Det finns många psalmer som tal ar om glädje. I nr 108 upprepas orden ”Var glad, var glad, var glad i din Herre och Gud…” om och om igen. Den psalmens melodi är verkligen glad. Men, en uppmaning att man borde vara glad är ändå inte alls detsamma som den spontana glädjen. Glädjen kan aldrig befallas fram. Man kan inte ens själv bestämma sig för att vara glad – det går bara inte.

När blir jag glad? Jo, framför allt i möten. Det finns vissa människor som jag nästan alltid blir glad av att möta. Jag har förmånen att ha flera sådana människor som arbetskamrater i Täby församling. Akta glädje smittar, liksom ett gott skratt. Men all glädje är inte uppsluppen. Glädjen kan vara som en lugn varm ström…

Barnens glädje är ofta okonstlad. Den största Glädjedagen vår jord för oss som kallar oss Guds barn blir den dag som kallas Den yttersta dagen. Dagen då vår Herre, Jesus Kristus återkommer och dömer levande och döda. Det blir den första dag då vi barn inte behöver vara rädda. Allt är ställt till rätta. Den dagen tror jag att vi sjunger så här:

 

”Ja nu är vi glada barn

I Guds varma morgonsol
Vi oss solar, skrattar och leke
utan att
nån är rädd Vi har vunnit Seger stor
Alla barn är fria nu
Ormen dödad, krossad
och Vargen

ja han har blitt vår vän
För Jesus
Krist
vår bäste vän
har gett oss mo
d,
och kärleken
Ja, nu är  vi  Glada barn…

Förväntan – det är mer än väntan

Det är att man också i förväg har bestämt resultatet av det man väntar på. Man väntar på bussen och eftersom bussbolaget är känt för hög kvalitet och god service så tror man att bussen skall komma i tid och vara varm och skön. Det är förväntan.

 

Vi förväntar oss att vice stats­ministern inte skall blanda ihop sin privatekonomi med utgifterna i jobbet. Varför? Jo, där­för att vi i vårt demokratiska system själva har valt våra ledare. Och vi förväntar oss att detta system skall vaska fram människor av extra hög kvalitet på de flesta av livets områ­den.

 

Vi förväntar oss att präster och andra församlingsföreträdare skall kunna vara förebilder för oss – och helst för ungdomen. Men i regel är vi nog bara som folk är mest – när det gäller förmåga och kraft att leva efter tio Guds bud. Men själva för­väntningarna oss kanske hjälper oss en bit på vägen?

 

Ty förväntningar har en tendens att vara självuppfyllande. Det gäller såväl negativa som positiva förvänt­ningar.

 

Om ingen väntar sig något av en, stimuleras man inte och man kan­ske tappar tron sig själv?

 

Men om föräldrar eller chefer och arbetskamrater förväntar sig att jag skall lyckas och göra bra ifrån mig blir det oftare så.

 

Förväntningarna på en kristen miljö eller på en kristen företrädare är ofta just att man skall vara bra på att följa de tio budorden. Det är inget fel på en sån förväntan, men den räcker inte. Att man inte skall stjäla, svära, ljuga och vara otrogen det är viktigt. Men det kanske man kan förstå utan att vara kristen? Men att älska sina ovänner. Att för­låta och upprätta dem, som brutit mot buden. Det är främst i detta som det borde förväntas av oss att vi skall vara föredömen.

 

Vad förväntar vi oss förresten själva av vår kyrka och vår försam­ling? Har vi positiva förväntningar? Att församlingen skall växa sig star­kare? Att församlingen skall bli en helande och upprättande mötesplats också för trötta, ledsna och fattiga? Förväntningar vill gärna bli själv­uppfyllande. Vi har all anledning att vara frimodiga. För vi har en skatt (om också i ”lerkärl”).

 

Vad förväntar sig Jesus av dig och mig? Mycket. Otroligt mycket. Han säger till och med: ”Var fullkom­liga…”. Han förväntar sig det av var och en av oss. Det klarar jag aldrig, tänker du. Och visst har du rätt. Men vad förväntar du dig av Jesus? En gammal välkänd psalmvers (147:2) får sammanfatta:

Hlan fullgjorde

vad vi borde

och blev vår rättfärdighet Han avvände vårt elände

för båd tid och evighet Han förvärvde att vi arvde

Ljus och frid och salighet