Möten och mötesplatser!

Det påstås att om man isolerar en människa, stänger in henne i ett tyst rum utan bilder och utan levande varelser, så blir hon apatisk eller galen ganska snart. Hon mister orientering­ i tillvaron. Hon kan inte  längre vara människa. Ty det är i mötet som människan blir  människa!

Människan behöver möta naturen. Det är att vara i olika fysiska miljöer (skog, hav, stepp, stad o s v). Det är att möta olika former av liv. Att möta levande växter och djur.


Men människan blir inte riktigt människa förrän med en annan människa. Ett mänskligt JAG är till slut omänskligt om det inte kan relateras till ett DU.


Därför är det viktigt att skapa mötesplatser. Det är en av kyrkans och församlingens viktigaste uppgifter i dagens samhälle. Att skapa mötesplatser där människor kan vara trygga. Och i denna trygghet våga vara sig själva och våga möta andra (annorlunda människor). Kyrkans mötesplat­ser skall vara Kristna mötesplatser. Det betyder inte mötesplatser som är till endast för Kristna! Nej, våra mötesplatser skall vara till för alla som vill komma dit oavsett vad de tror. Men att mötesplatsen är Kristen bety­der ändå något. Det betyder att på den platsen skall vi behandla de människor vi möter så som vi tror att Jesus skulle ha bemött dem. Hur gjorde han vid sina möten med människor? Jo, de falska avslöjade han. De rika utma­nade han. De med för stor självsäkerhet oroade han. De sjuka botade han. De fattiga upphöjde han. De utstötta upprättade han. Och han var barnens vän.

Men han frågade inte de han mötte om de trodde på Gud. Eller om de kunde stämma in i trosbekännelsen. Han sa: ”Den som kommer till mig, honom skall jag san­nerligen inte kasta ut.”

För att människorna skall bli mer människor behövs många möten i trygghet. Vi måste hjälpas åt att skapa platser där dessa möten kan ske. Kyrkorna i Täby skall bli sådana platser.

 

Människan behöver möta Gud också. Och alla har vi mött Gud – annars skulle vi inte vara människor. Men jag önskar att mötena med Gud skall bli tydliga för oss. Det där med Jesus – mötena som förebild tillhör inte endast historien. Ty:

 

Jesus från Nasaret går här fram

Än som i gången tid

Löser ur vanmakt, ur synd och skam

ger oss sin Kraft och Frid

himmelriket är nära
Sv Ps 39

Annonser

Människovärde

I dag talas och skrivs mycket om värde och om pris. Marknadsekonomin som är högsta religiösa norm i vissa kretsar i vårt samhälle, menar att marknaden sätter ett pris på allt. Ibland framhålls att denna prissättning är ett uttryck för en naturlagbunden samhällsmoral. Detta är givet­vis inte sant! En cykel har ett pris. Om dess pris står i rim­ligt förhållande till vad en cyklande vill betala – ja, då köper man cykeln.

 

Kan vården ha ett pris? Kan gudstjänsten ha ett pris? Kan människan ha ett pris? Detta är högaktuella frågor i vårt samhälle idag. Tänk bara på prioriteringstänkandet inom sjukvården – eller kriminalvården!

 

Vi är inte cyklar – vi är människor. Det finns inget pris på människor. Människor har ett VÄRDE! Vilket värde? Är en alkoholist eller knarkare värd lika mycket som en skötsam företagare? Jo – säger kanske de flesta – men vad betyder det?

Den kristna människosynen säger att människans värde är ovärderligt. Det betyder att ingen är värd mer än någon annan! Ingen är heller värd mindre än någon annan! Detta beror på två insikter. Dels insikten – eller tron på – att allt liv är Heligt och skall få vara okränkbart. Dels på insikten att när man ser en olycksbroder/syster då förstår man, i sitt hjärta (och i bästa fall i sin hjärna) – att det kunde ha varit JAG.

Debatten om människovärdet får alltid politiska konse­kvenser, men inte nödvändigtvis partipolitiska. Biskoparna har uttalat sig om motorvägar och om kärn­kraft. Det kan inte jag göra nu, för jag vet för lite. Men jag är helt klar över att Svenska Kyrkans och Täby försam­lings uppgift är att alltid och i alla lägen försvara alla människors Helighet och lika värde:

Detta betyder att de starkare maste ta ansvar för de sva­gare. Att de arbetsföra måste ta ansvar för de som är utslit­na. Att de vuxna måste ta ansvar för barn och ungdomar. Att svenskar måste ta ansvar för flyktingar och invandrare. Att friska måste ta ansvar (ekonomiskt och annat) för de sjuka. Uppräkningen kunde göras låns. Jlun summan är att vi alla är Heliga och levande och har glädjen att skydda allt liv – eftersom vi är en del av Livet själva.

Till och med på ljugarbänken…

Han satt i solen på ljugarbänken. Han hade sovit i en grässlänt, på tidningar, utan att frysa. En ny dag hade just tagit sin början. Solen gick upp. Den värmde. Det var behagligt att sitta på bänken och låta sig genomströmmas av solvärmen. Bakfyllan var inte heller så farlig. Han hade sovit med snuset inne. När man gör det så händer det att det försvinner. Man har liksom ätit upp det under sömnen, utan att veta om det. Men han hade halva kvar. Och för att göra morgontoalett så körde han runt med tungan mellan läpparna och tandköttet och samlade snuset och lite matrester och all saliv till en boll mitt i munnen. En boll som låg på tungans mitt. Så blåsta han en kraftig utandning. Mitt i den höjda han tungans mitt så att luftstörmmen träffade bollen .Loskan hamnade cirka en meter framförhans fötter.

Han tittade länge och intresserat på loskan. Det var några insekter mitt i den. Och så sa han, halvhögt för sig själv:

          Där är Gud!

Föreställningen att Gud bor i kyrkorna är vanlig. Kyrkorna är ju Guds bostäder här på jorden. Och visst finns Gud inne i kyrkorna. Hur många vittnar inte om att det är så skönt att ensam gå in i en kyrka och sitta där och känna Friden, Heligheten. Att komma i kontakt och i takt med sig själv och kanske med den Gud man inte ens vet om man tror på.

Men ändå: ”Icke i Hus av händer bor, den som seraferna

tjänar…” (sv Ps 56 i NYA PSALMBOKEN VERS z). Det ingår i Guds väsen att hon finns över allt. Det betyder i all fysisk verklighet – också i loskan! I stenen. Blodet som rusar i dina ådror, just nu när du läser denna text.

Carl von Linne´ sa att när man ser på den sköna naturen – då ser man Gud på ryggen. Men vi ska vara noga med att skilja allt det Gudomliga, som t ex en blomma eller våra egna kroppar, från Gud själv!

Frågan Var finns Gud?, rymmer också ett rop efter rättvisa och kärlek.

Var är du Gud, har alltid människor i nöd frågat. Var Du i Beirut under bombningarna? I Rwanda under massa­krerna? Sådana platser brukar vi kalla för Gudsförgätna. Gud hade glömt att vara där. Just där, där hon behövts mest. Men där är Gud. ”Du som gick före oss, längst in i ång­esten, hjälp oss att finna Dig, Herre i mörkret” (Sv Ps 74:1).

Ofta förväxlar vi frågan ”Var finns Gud?” med frågan ”Vad gör Gud”. Och det är inte så konstigt. At vara, utan att göra, verka fel ur vårt perspektiv.

Gud är inte bara överallt och i allt fysiskt. Gud är också i det andliga. Han finns längst inne i Din egen själ. Ibland är min/din (?) själ som ett stort, djupt, svart hål. Men om du stirrar länge i den djupa svarta brunnen – så ska du se ett litet ljus. En låga som flämtar. Det är Gud i Din själ. Iblan dorkar Du inte ens leta efter den. Men det gör inget för hon finns där. Hon bär Dig. Och väntar på Dig. Ty frå­gan om var Gud finns rymmer också en annan hemlighet. Hon väntar på Dig! Just där Du är, eller dit Du går…

Livets mening? Kärlek!

Alla letar vi efter livets mening. Vad går livet egentligen ut på? Människan strävar och arbetar.

Försöker lösa problem och uppfinna. Varför? För vem? Med självklarhet kan vi säga att det är bättre att vara rik och glad, än fattig och ledsen.

 

Men vilket är bäst: att vara fat­tig och glad, eller rik och led­sen? Ja, då blir det svårare. De flesta av oss skulle nog välja att vara fattiga och glada. Det är alltså viktigare hur vi mår, än vad vi har.

 

Frågan blir: Vem mår bra och vem är glad? Svaret är först och främst att det är svårt, ja nästan omöjligt, att vara glad om man är ensam. Människan är genomsocial och livets mening finner vi endast i gemenskap med andra. Men det finns negativ gemenskap och positiv. Så som det finns negativ beröring (slag) liksom positiv (smek). Allt det som är riktigt fint – brukar också var skört. Den som isolerar sig, frivilligt eller ofrivilligt, ris­kerar inte att drabbas av den negativa gemenskapen eller beröringen – men har också missat möjligheten till mening.

 

Jag tror att det enkelt och rätt går att formulera livets mening med ett enda ord: KÄRLEK. Kärlek är det enda som gör livet värt att leva. Meningen med våra liv är att ha någon eller några att älska och att bli älskad tillbaka. För om ingen tycker om en och man inte har någon att tycka om – då kan man lika gärna dö.

Eftersom vi alla är skapade för Kärleken som livsmål så bär vi alla kärlekens möjligheter i oss. Och Gud älskar alla. Men det är inte värt så mycket för den som inte vet om det eller kan känna att det är sant.

 

Jag menar, det stora problemet är inte att kunna säga vad som är meningen med livet. Det stora problemet är, att våra liv inte blev som de var menade att bli. Aposteln  Paulus suckar: ”Det goda som jag vill det gör jag inte – men det onda som jag inte vill, det gör jag”. Hur hanterar vi det som blev fel. Största smärtan kommer ur fel vi gjort mot dem som vi älskar. Hur kommer vi tillbaka till Livers mening när livet inte blev som det var meningen?

 

Vi behöver nystarter. Många. Varje dag. Inte sa att vi kan få det gjorda ogjort. Det går inte. Men så, att vi får frimodighet, kraft och vilja att leva rätt i nuet och mot framtiden. Jesus fördömde de felaktiga handlingarna. Med kraft. Men han dömde inte de människor som gjorde det onda. Han upprättade dem. Så att också de skulle kunna bli det som var meningen: kärleksmänniskor. Också till dig och till mig riktas hans ord: ”Inte heller jag dömer dig, gå och synda inte mer”! (Joh 8:1-11).

Ha det bra och var rädda om varandra.