Förlorad och återfunnen – en liknelse om Gud

 

 

 

 

Predikan 2018-06-17 Orkesta 3:e efter tref ”Förlorad och återfunnen” Luk 15:1-7

Dagens evangelietext är både provocerande och konstig. Fariséerna tycker att Jesus umgås med fel människor. ”Den mannen umgås med syndare och äter med dem”- så sa de.

Jesus svarar –som så ofta- genom att hitta på en berättelse. En liknelse. Och sen får man tänka själv. Idén med liknelserna är oftast just detta. Man får själv tänka ut svaret på sin egen fråga, men man kan få hjälp att tänka av liknelsen.

Den här berättelsen är ganska ologisk. Det verkar inte klokt att lämna 99 får i öknen för att leta efter ett enda som sprungit bort. Under letandet blir de 99 utan skydd av sin herde. Tänk om vargen kommer? Tänk om det försvunnit ytterligare 10 får när herden återvänder?

Herden i liknelsen har en alldeles för stor risk, för att det skall vara vettigt.

En logisk kalkyl säger att det är klokare att satsa på att behålla de 99 fåren och låta det får som sprungit vilse få klara sig själv. Hittar det tillbaka så gör det det. Hittar det inte tillbaka så har ändå flocken med de 99 fåren behållits.

Utilitarism kallas en filosofisk lära som säger att det moraliskt rätta handlandet är det som leder till så bra resultat som möjligt för så många som möjligt.

Utilitarism är ganska vanligt som ide´ i samhället.

Bättre att operera 20 knän än ett hjärta , om det kan ske till samma –begränsade- kostnad?

Bättre att de flesta lär sig läsa, även om det innebär att de mest funktionshindrade måste hoppas över.

För många år sedan besökte jag Gazaremsan. Jag gjorde det tillsammans med ett svenskt par som arbetade för IM (Individuell Människohjälp). I Gaza hade IM en skola för funktionsvarierade unga flickor. På den tiden kallade man dem förståndshandikappade. Om flickorna hade bott i Sverige hade de gått i så kallad ”särskola” Detta var i slutet av 70-talet. Utbildningsnivån bland fattiga i Gaza var på den tiden inte särskilt hög. Jag frågade om det inte hade varit vettigare att satsa på att fler normala unga fick gå i skola och lära sig läsa, skriva och räkna. Nej fick jag till svar. Detta handlar om att visa en Kristen syn på människovärde. Den funktionsvarierade flickan hade tidigare hållits gömd(man skämdes för såna barn) och nu blev hon den enda i den familjen, som vi besökte, som kunde läsa och skriva. Hon läste åt sina föräldrar och syskon. Hon var samma person som innan, men nu var hon värdefull. Hon var det förlorade fåret.

Mängden människor påverkar vårt tänkande och våra förhållningssätt.

När jag var barn fanns det inga tiggare i Sverige. Nästan inga. Inte ens i städerna. Om man då såg en tiggare , var det inte så svårt att se den individen och inte så svårt att engagera sig . Inte så svårt att visa den personen kärlek.

Men i dag finns det tiggare utanför varenda ICA-affär och var enda Coop-affär. Och det gäller också på landet.

Tiggarna är nu så många att vi inte förmår se individerna. När de blir många blir det svårare att älska var och en av dem. Kanske borde man välja ut ”sin” tiggare. En som man presenterar sig för och som man lär sig namnet på.

Låt oss gå tillbaka till liknelsen om det borttappade fåret. När man hör en liknelse så är det som när man läser en roman. Eller ser en film. Den blir intressant i högre grad om jag kan identifiera mig med någon av personerna. Är jag det vilsesprungna fåret? Eller är jag herden som letar efter fåret? Eller tillhör jag de 99 som inte är på rymmen, men som har lämnats åt sitt öde i öknen?

Vi vet inget om det bortsprungna fåret. Vi vet bara att det är bortsprunget.

 

När det gäller en annan av denna söndags liknelser vet vi mer. Jag tänker på liknelsen om den förlorade sonen. Han var slarvig .Han fick ut sitt arv i förväg och levde oansvarigt i sus och dus i främmande land. Där finns också en hemmavarande son som sköter sig oklanderligt. Han blir riktigt sur när fadern ställer till fest när den förlorade sonen kommer hem. Han tycker att han, som skött sig , borde belönas och inte lillebror som inte skött sig. Det hela verkar orättvist. Och det är orättvist.

Till dagens texter hör också liknelsen om det borttappade silvermyntet.

Alla de här liknelserna handlar om samma sak. De berättar om Gud.  Att Gud aldrig slutar att leta efter borttappade människor. Och att Gud blir glad –när återföreningen sker.

De finns ganska många människor som tycker om sig själva att de är hopplösa fall. Man tycker sig mer eller mindre värdelös. Det kan vara på grund av att man misslyckats i sina ambitioner. Det kan vara på grund av arbetslöshet eller på grund av sjukdom. Eller på grund av skilsmässa. Eller en havererad ekonomi. Eller att man känner sig –eller är – förbigången på jobbet eller i privatlivet.

Ja många känner sig värdelösa.

Men- och det är det gemensamma i dagens liknelser- för Gud är ingen värdelös. Tvärt om!

Psalm 791 i vår psalmbok handlar om detta.

 

”Du vet väl om att du är värdefull,

Att du är viktig här och nu,

Att du är älskad för din egen skull,

För ingen annan är som du.”

Återinvigning av Vada kyrka

Invigningstal vid återinvigningen av Vada kyrka 2018-06-10

I Faderns, Sonens och Den Heliga Andans namn.

Många tankar kommer för mig nu när jag fått i uppdrag att återinviga Vada kyrka.

Den första är att jag , när jag var liten, tänkte det är tur att kyrkorna är byggda av sten-då kan de inte brinna upp!

Men jag hade fel! Vada kyrka har brunnit flera gånger!

Och återinvigts flera gånger. Jag är glad att anledningen är en annan i dag.

Det andra jag tänker på är att jag läste en artikel med rubriken ”Bara – socknen som inte ville dö”- det var för ganska många år sedan. Bara var en liten socken på Gotland. Kyrkan brann –jag tror att det var på 1600-talet (fast det står annorlunda i Vikipedia!) Den blev aldrig återuppbyggd. Socknen var för liten. Man fick uppgå i Hörsne. År 1884.  Församlingssammanslagningar är inte en alldeles ny sak- men epidemin har spritt sig med oroande fart de senaste decennierna.

Baraborna fortsatte att gå till sin kyrka-som då blev ruin och nu är ruin. De fortsatte att välja sina kyrkvärdar fast församlingen inte ”fanns”. De fortsatte att vårda sin kyrkogård och de fortsatte att begrava sina döda där. Och så är det än i dag!

Jag tänker att jag ärligt kan säga i dag: ”Vada, socknen som vägrade att dö!”

Det tredje jag tänker på är att pastor Loci ,Anders, gjorde mig uppmärksam på att Ärkebiskop Henrik år 1404 utlovade att den som besökte Vada kyrka vissa bestämda dagar och dessutom lämnade bidrag till kyrkans förskönande och fulländning (den var inte riktigt återställd efter en brand) erhöll 40 dagars avlat. 40 är ett heligt tal i bibeln. Men vad innebär saken egentligen? Avlat betyder efterskänka –i grunden samma ord som ”förlåt”. Det som efterskänktes var den botgöring man blivit ålagd, efter syndabekännelsen(bikten). Det blev i alla fall pengar till kyrkans förskönande och fulländning.

Det fjärde jag tänker på är en gudstjänst som jag firade här i Vada kyrka för många år sedan. Det var en långfredag. Det kom många gudstjänstfirare. Jag gjorde ett överslag och kom fram till att cirka 25 % -en fjärdedel av församlingen var i kyrkan! Jag var kyrkoherde i Täby då och tänkte mig genast in i hur det skulle vara om 25 % av Täby församlings medlemmar skulle komma till kyrkorna. Det skulle bli minst 10 000 personer! Och Täbys fem kyrkor rymmer kanske 1000- om man sitter jättetrångt!

Vada församling vägrade att dö! Låt oss bedja  :

I Faderns och Sonens +den heliga Andas namn.

Vi är samlade att fira vår första gudstjänst i denna kyrka efter renoveringen.

Här skall vi lyssna till Guds ord,

Fira dop och nattvard,

Bekänna, bedja och lovsjunga.

Låt oss lyssna till Gamla testamentets ord om Herrens tempel. Så står skrivet i första konungaboken:
”Vid invigningen av Jerusalems tempel trädde Salomo fram inför Herrens altare i närvaro av Israels hela församling och lyfte upp sina händer mot himmelen och sade: ´Herre, Israels Gud, ingen Gud är dig lik, uppe i himmelen eller nere på jorden.

Men kan då Gud verkligen bo på jorden? Himlarna och himlarnas himmel rymmer dig ju inte. ´Hur mycket mindre då detta hus som jag har byggt! Men vänd dig då till din tjänares bön och åkallan, Herre min Gud, så att du hör det rop och den bön som din tjänare nu uppsänder till dig` ”(1Kon 8:22 ff)

Nya testamentet talar om församlingen som ett tempel av levande stenar:

”Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus själv som hörnsten. Genom honom hålls hela byggnaden ihop och växer upp till ett heligt tempel i Herren; genom honom fogas också ni samman till en andlig boning åt Gud” (Ef. 2:20–23)

Vi ber:

Gud gör Vada kyrka till en bönens och stillhetens plats.

Kom med din ande till alla som kommer hit.

I Jesu namn. AMEN

Vada kyrka är nu återinvigd!

2018-06-09 Johan Blix, kontraktsprost

 

Hilmen har landat på ett grässtrå -därför darrar det

Himlen har landat

”Himlen har landat på ett grässtrå- därför darrar det” Denna mening tillskrivs Bo Setterlind. Vad säger den oss ?

Vi tänker ofta på himlen som något annorlunda än jorden. Vi skiljer på det jordiska och på det himmelska. Det himmelska föreställer vi oss är vackert och rent och det jordiska mera ”jordnära”. Leriga stövlar och åkrar att plöja, månadsfakturor att betala, blöjor att byta på barn. Det är exempel på det jordiska.

När vi skiljer på det himmelska och på det jordiska på detta sätt, kan vi luras att tro att himlen är mera gudomlig än jorden. Men det är fel:

”O, led mig med enkla och trygga ord

Var dag i ditt rike in,

Och lär mig att minnas att denna jord,

Och icke blott himlen, är din,….”(Sv.Ps. 183:3)

Himlen har landat, det är den kristna grundidén. Att Gud blev människa. Att Jesusbarnet föddes. Det finns ingen gräns mellan det himmelska och det jordiska. Allt är indraget i allt. Och kärleken är inbyggd i skapelsen. Därför byter föräldrarna blöjor på det skrikande barnet mitt i natten, även om de är mycket trötta.

Även i ”den grå vardagen” finns det himmelska. Det Gudomliga. Det Heliga. Men ibland har vi svårt att se det. Vi behöver inte göra en förflyttning, en resa, för att komma till det himmelska. Vi har det i vår egen kropp. Himlen eller himmelriket är inte en annan plats än jorden. Ibland används ordet himmelriket i bibeln i stället för ordet Gud, eller den heliga helheten .”Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker. En man hittar den och gömmer den igen, och i sin glädje går han och säljer allt han äger och köpet åkern”(Matt 13:44)”Man ser inte skogen för bara trän”; är ett gammalt talesätt. Vi letar ofta efter det som redan är nära. ”Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med ögonen. Ingen kan säga: här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är invärtes i er”(Luk 17:20-21)

Detta låter sig sägas. Men det är inte lätt att ta det till sig. Det är inte lätt att verkligen tro på det.

Det är lättare att liksom ha himlen på avstånd.

Men himlen är obehagligt nära. Himlen är invärtes i oss.

När det blir klart för oss, kanske vi darrar av bävan och helighet.

Kanske vi darrar av kärleksiver .

”Himlen har landat på ett grässtrå – därför darrar det”

 

New Public Management -något för kyrkan?

New public management – något för kyrkan?

Sjukvården är i kris i vårt land. Sedan man införde New Public Management (NPM) har vissa begrepp fått dominera verksamheten. De är ” värdegrund, verksamhetskontroll, chefsutveckling, styrsystem och datorisering.” ”Patienten är inte längre i centrum”(Dagens samhälle maj 2017,Per Björnell).

Vi vet att sjukvården i vårt land blivit ineffektiv. ”En Svensk läkare tar emot 692 patienter per år. OECD-snittet är 2295” (Leif Östling och Björn Rosengren SvD 22/4 2018). Läkare och sjuksköterskor flyr den offentliga vården i Sverige. Nyligen kunde man läsa att SKL vill avhjälpa en del av krisen genom att tydligare(hårdare?) schemalägga och kontrollera läkare.

Skolan är i kris i vårt land. Här har man också infört NPM. Ett utslag av detta tänkande var att hårdare schemalägga lärare och helst inte låta dem ha skollov, utan semester. Detta kom med kommunaliseringen – politikerstyrningen. NPM i skolan var ett misstag skriver Leif Lewin i Skola och samhälle 6/2 2017. Han postulerar: ”Minska styrningen och höj(därigenom) kvalitén.”. Vi vet att lärarna flyr skolan och att eleverna inte klarar sina kurser.

Polisen är i kris i vårt land. Poliserna slutar och det är svårt att rekrytera nya. En kraftig omorganisation har bidragit till oro i poliskåren. Man har försökt med NPM. ”Man har blivit duktig på att arbeta utifrån en budget och med återrapportering” ——men   ”polisen har förlorat sin kompass” Dvs man fokuserar på fel saker. (Professor Bo Wennström, Dagens samhälle 17/6 2016).

Svenska Kyrkan är i kris. Det har den i och för sig alltid varit. Men jag hoppas och ber att man inte möter framtiden i vår kyrka med NPM-tänkande. Det finns vissa oroande tendenser till det. Tidredovisningssystem timme för timme, (även för anställda som har oreglerad arbetstid!?) FLEX.

Man talar ibland om ”Mål, målbild och mätbarhet” (ur en föredragsrubrik på Stockholms stifts presidiekonferens 24 april 2018) Ibland arbetar man med värdegrundsarbete. Som om en församling kan ha någon annan värdegrund än den Kristna tron, bekännelsen och läran?

Medarbetare som är eller upplever sig som kontrollerade och som inte ges självständigt ansvar för att utföra och utveckla sitt arbete förminskas. Deras kreativitet hämmas.

Uppgifterna skall vara tydliga, men sedan skall arbetet ske under stort självständigt ansvar. Även ekonomiskt ansvar och annat resursansvar. Den som har nya och bra ideér inom sitt verksamhetsområde bör få utrymme och resurser för att arbeta kreativt.

Jag går så långt att jag till och med påstår att i en kristen församling är det bra om präster, musiker, diakoner och pedagoger till en viss grad själva får välja sina arbetsuppgifter. Naturligtvis inom givna ramar och given budget. Det kan gälla att starta upp en viss samtalsgrupp eller att framföra ett visst musikaliskt verk. Eller att inleda ett samarbete med en extern aktör.

NPM passar inte i en församling. Det förstör. Risken är att vi gör samma fel som sjukvården när de arbetar så att” patienten inte längre är i centrum”. NPM flyttar gärna focus till den egna organisationen i stället till vad den är till för. Församlingen är inte till för den kyrkliga organisationen, utan för människorna.

Missförstå mig rätt. Det är givetvis rimligt och bra att ha som mål att kyrktaket skall vara omlagt inom två år eller att antalet konfirmander skall uppgå till minst 50% av kyrkotillhörigas barn. Men såna mål kan man ha och sträva efter utan att hela organisationen genomsyras av NPM, där det mät- och kontrollerbara blir det viktigaste.

Johan Blix, kontraktsprost

 

Är påskkycklingen kristen ?

Påskkycklingen –är den kristen?

 

Ägg har i många kulturer ansetts som heliga. Alltings ursprung enligt Kalevala. Kronos smidde ett ägg varur Eros föddes. Platon har yttrat att äggets form är en motsvarighet till oändligheten.

Det är ett vanligt tema i världens sagor att gudar och heroer stiger fram ur ett ägg.

Äggätandet i påsken har att göra med att äggproduktionen förr var stor på våren, men man fick inte äta ägg under fastan. De sparades till påsken.

Också i den kyrkliga konsten har ägget funnits med. Som en symbol för livet och det krossade äggskalet som en symbol för befrielse och uppståndelsen. Påskkycklingen, som sitter i det brustna äggskalet, är alltså möjlig som en symbol för Jesus som just har uppstått.

Annars liknar Jesus oss människor vid kycklingar när han säger:” hur ofta har jag inte velat samla dina barn, som hönan samlar sina kycklingar under  vingarna ..”(Luk 13:34).

Inspirerad av detta Jesuscitat skrev Lina Sandell psalmen ”Bred dina vida vingar, o Jesus över mig……”(Sv.ps 190)

Om påskkycklingen är kristen? Det kan den absolut vara om vi vill ha det så.

Att synda på nåden – om soning och försoning

Beredelseord 2:a e trettondedagen 2018 i Brännkyrka

Man får inte ”synda på nåden”- det har vi hört många gånger. Vi kristna beskylls ofta för det.

Folk säger om oss. ”Ja, ja ni tror ju att ni blir förlåtna vad ni än gör och därför kan ni göra vad som helst. Ni blir  ju ändå  förlåtna.”

Med samma logik har man ifrågasatt bikten- som vanligtvis slutar med tillsägelse om förlåtelse.

Bikten är en konstig sak, säger man; ”här kan förövare bikta sig och få tillsägelse om förlåtelsen- och så går de ut och plågar nya offer igen”

Naturligtvis är det inte så. Endast den som verkligen ångrar sig, vill bikta sig eller på annat sätt be om förlåtelse. Den förhärdade, som inte ångrar sig, kommer inte ens på idén att be om förlåtelse.

Syndabekännelsen i högmässan, som vi snart skall be, är en kollektiv bikt.

Det betyder dels att vi alla har en eller flera gemensamma synder. Som kollektiv har vi ansvar för miljön och arbetsmiljön. Tonen på arbetsplatsen eller vid kyrkkaffet. Som kollektiv är vi ansvariga för vår livsstil som vi vet på flera sätt inte är hållbar.

Men den kollektiva bikten i högmässan innebär också att var och en av oss, i tysthet, kan bekänna våra högst personliga synder. Igen annan än Gud och du själv hör. Och Gud har absolut tystnadsplikt!

Därför bör prästen alltid säga. ”Hör nu varje hjärtas tysta bekännelse.”

Vi får inte glömma att soning och försoning hör samman.

Förlåtelsen innebär att vi får lämna det gamla bakom oss och börja på nytt. Varje morgon nya möjligheter. ”Var dag är en sällsam gåva, en skimrande möjlighet.”

Men har man stulit 1000 kronor av någon, så räcker det inte att be om förlåtelse när man ångrar sig- först måste man betala tillbaka 1000-lappen.

Detta gäller alla synder, först soning – sedan försoning.

Nu är det så att alla skulder inte går att betala. Alla brott går inte att sona. Man kanske har skadat eller sårat någon som man inte mera träffar eller som vägrar ha kontakt med en. Då blir det svårt.

Men man skall åtminstone ärligt försöka.  När det inte går finns två saker att göra. Det första är att leta efter en bra kompensation. Det kan verka krystat, men är inte alls fel.

Ett exempel .Om jag (eller du)misskött relationerna till mina (dina) egna barn – och de vänder sig bort från mig(dig) på ett hopplöst sätt, kan man vara god mota andra barn man träffar. Det gör inte det gjorda ogjort – men det är ändå bra.

Den andra saken man kan göra är att förlita sig på nåden.

Gud vill att vi skall kasta av oss våra ryggsäckar som är fyllda av tyngande stenar. Så att vi blir fria att leva glada och kärleksfulla för våra medmänniskor och för oss själva. När vi inte ens orkar kasta av oss ryggsäcken, vill Gud själv befria dig från den. Det är förlåtelsens djupaste innebörd.

Julottepredikan 2017 – julkrubban berättar!

Predikan på Julottan i Brännkyrka 2017-12-25 kl 0700

Nu skall vi betrakta Julkrubban. På Julkrubban finns all vår längtan, alla våra vackra drömmar. Det första man ser är stjärnan över stallet. Den skall visa oss vägen till det heliga. Visa oss vägen till livet. Visa oss vägen till undret. Ett barns fördels är verkligen ett under. Och alla har vi kommit till på samma sätt som Jesusbarnet. Vi är alla födda av kvinnor –det är en av mänsklighetens gemenskapsgrunder. Det gäller dej och det gäller mej. Detta är värt att meditera över, värt att tänka på varje gång vi ser en medmänniska. Vi kom till på samma sätt. Vi föddes av vår mamma.

Att följa en stjärna – är det inte lite gammalmodigt? Nej, vi behöver alla ledstjärnor i livet. Vad har varit, vad är, din ledstjärna? Vi måste ha mål och mening med vår färd – även om det är vägen som är mödan värd.

I nästan vart enda hus och lägenhet hänger det lysande adventsstjärnor i dag. De vill påminna oss om att mörkret besegrades när Jesusbarnet föddes. De vill påminna oss om att stjärnan ledde de vice männen till stallet i Betlehem.

När vi kommer närmare julkrubban ser vi ofta en massa djur. Det är oftast en oxe och några får. Men också kameler, vargar och lejon. Kanske till och med en hund.  (I  en av de katolska kyrkorna i Betlehem- det är en oktogon –men stora freskmålningar i alla riktningar- där finns en hund med på var och en av målningarna- kanske är detta en uppgörelse med tanken, som inte är så ovanlig i mellanöstern, att hunden är ett orent djur ?)

När vi ser alla djuren på julkrubban så bär de två budskap till oss. Det första är att när världens frälsare föds så är det inte endast människosjälar och människokroppar som skall frälsas- befrias.

Frälsning kommer från ordet frihalsa, det var så att slavarna var fast i en halsring av järn och som det kunde sitta en kedja i så att slaven inte kunde rymma. Slavarna var på detta sätt kopplade precis som en hund kan vara. Att slippa järnringen var att bli fri – frihalsad – frälst.

Kristus kallas frälsaren, det är han som vill befria oss – göra oss till fria människor Men frälsningen ,befrielsen, gäller lika mycket alla djur – och därför är alla djuren på Julkrubban med och de har alla sina blickar riktade mot det nyfödda Jesusbarnet. Djuren har samma längtan och samma rätt att bli befriade som vi människor.

Det andra budskapet som djuren på julkrubban har till oss är fredsbudskapet. På julkrubban kan vi se lamm tillsammans med lejon och vargar. De dödar inte varann – hela världen har blivit fredlig.

Oftast har vi också de tre vice männen i en julkrubba. De har också två budskap till oss. Det första budskapet handlar om internationalisering. På alla rätt konstruerade julkrubbor finns en svart vice man, han representerar Afrikas folk. Och så skall det vara en med lite kinesiskt utseende som representerar Asiens folk. Och slutligen en vit som representerar Europas och mellanösterns folk. De tre vice männen representerar hela den då kända världens alla folk.

”Röd och gul och vit och svart, gör detsamma har han sagt, Jesus älskar alla barnen på vår jord.”

De tre vice männens andra budskap till oss handlar om att allt får andra proportioner inför frälsarens födelse. De tre vice männen kallas också för ”Heliga tre konungar” – och de brukar vara mycket fint klädda. Men inför det lilla Jesusbarnet ödmjukar de sig, kliver ner från sina troner och knäböjer och tillber barnet i krubban.

Guld är konungagåvan, Rökelse är prästgåvan. Myrran anses syfta framåt mot Jesu lidande, död och uppståndelse.

Och så får vi inte glömma fåraherdarna på krubban. De var enkla och inte så rika, men det var de som fick berätta vad de hade fått höra och se. Det var herdarna som förde samtal med änglarna. Inte de heliga konungarna.

Julkrubbans budskap till oss innehåller ett helt livsprogram och en förståelse av kristendomens och världens väsen.

Julkrubban berättar om livets helighet, om att vi alla kommit till jorden på samma sätt som Jesusbarnet. Julkrubban berättar om längtan efter en fredlig jord. Julkrubban berättar om att frälsningen gäller hela skapelsen och alla levande varelser. Julkrubban berättar att konungar och herdar är lika mycket värda inför Jesusbarnet.

 

”Så kom du då till sist, du var en främling,

En mytgestalt som jag hört talas om.

Så många hade målat dina bilder

Men det var bortom bilderna du kom.

Vi trodde du var användbar, till salu,

Vi skev ditt namn på våra stridsbane´r

Vi byggde katedraler högt mot himlen

Men du gick hela tiden längre ner.

 

Du är ett barn som ligger på ett jordgolv,

Du fryser om vi inte griper in.

Du rör vid kroppar, hatar orättvisor,

Du bjuder älskande på moget vin.

Du stiger ut ur alla tomma gravar,

Du är en vind som säger: det blir vår

Du kommer som en flykting över bergen,

Du följer oss dit ingen annan når.” (Sv.Ps 717)

 

Visselblåsaren Johannes

Predikan 3:e söndagen i Advent 2017-12-17 i Brännkyrka

 

Bana väg för Herren

Dagens texter handlar om profetior. Profeter är i Gamla testamentet sin tids visselblåsare. De ropar ut sanningar, som behöver sägas. De avslöjar förfallet som vi vägrar se.

Budskapet är på ett sätt alltid detsamma hos profeterna. ”Skärp er!” . Ändra er! Innan det är för sent!

Det kommer snart en ny tid och då duger inte ert gamla sätt att leva.

Profeter är aldrig populära. Man vill inte höra obehagliga sanningar. Johannes sitter i fängelse i dagens evangelietext. Samhället och ordentligheten vill inte att sanningssägande dårar skall gå lösa.

Endast barnet vågade säga att kejsaren var naken. Barnet och profeterna.

Vi vet vad som händer med Johannes. Han kommer att halshuggas och hans huvud kommer att placeras på ett fat, en bricka, för att visas upp för hovet, eller åtminstone delar av det.

Att Johannes dyker upp mitt i advent är logiskt och följdriktigt. Julen är den stora glädjens tid – och vi behöver det stora allvaret för att sen kunna uppleva glädjen.

Vi har en tendens till att vilja hoppa över det stora allvaret – och gå direkt på den stora glädjen.

Men advent kallas också för Julfastan. Det är en förberedelsetid.

Johannes är den siste i raden av de gammaltestamentliga profeterna.  Han tar emot stafettpinnen och fortsätter att ropa ut budskapet om omvändelse.

Vad betyder det att omvända sig?

Det är att göra helt om. Att snurra 180 grader och sedan gå med blicken och ansiktet mot framtiden.

Vad ser vi när vi går med öppen blick mot framtiden?

Vi ser hotet mot miljön. Vi ser att fågelsången på många håll har tystnat. Rachel Carson skrev boken ”Tyst vår” år 1962. Det var en profetisk bok – den blev läst över hela världen. Men knappast några beslutsfattare ville då förstå vad som höll på att handa med vår jord. Men nu ser vi och förstår att förändringar behövs. Glaciärerna smälter och djurarter dör. Människor dör av dålig luft i flera storstäder.

Det handlar om vår egen livsstil. Det är något fint med julklappar. Julen skall vara godhetens högtid. Även de fattiga skall få äta sig mätta. När jag var barn så gav man djuren en extra giva på julen för att också de skulle få del av julen. Vår granne släppte till och med ut korna och hästarna på julafton, så att de skulle få känna av lite frihet. De stod ju annars uppbundna hela vintern.

Och på juldagen var det en oskriven lag att man inte fick jaga och skjuta några villebråd.

Men julkommersen har gått till överdrift. Vi uppmanas att köpa, köpa, köpa och köpa.

Hur banar vi väg för Herren? Det handlar om att det sjuka skall bli friskt. De förtryckta skall få upprättelse. I Jesajastexten i dag står det ”Den dagen skall de döva höra…….de blindas ögon skall se… de förtryckta skall ständigt glädjas….de fattigaste jubla.” Och budskapet i evangeliet är detsamma: ” Blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud.”

Budskapet till oss i dag är att vi ,för att förbereda oss rätt inför Julen, inte får hoppa över det stora allvaret. Vår värld kan räddas, men då behövs omvändelse.

Vi skall verka i Johannes efterföljd. Vi skall vara Guds medarbetare och göra gott mot människor i nöd. Ja också mot djur som behöver ett värdigt liv. Och träden, sjöarna och bergen. Hela skapelsen suckar och längtar efter frälsning(befrielse) (Rom 8:22) Det är inte endast inkrökta människosjälar som behöver frälsas, utan hela Guds skapelse på jorden.

Låt oss bedja:

 

Gud vi tackar dig för Johannes döparen

Vi ber att få kraft att vara profeter i våt tid

Så som han var profet i sin tid

Hjälp oss att finna givandets glädje

Utan att dras med i överkonsumismen

 

Vi ber att den helige Ande

Skall få plats i våra hjärtan

Så att vi kan ta emot Jesusbarnet

Och alla andra barn i världen

 

Gud ge oss mod och kraft

Att ta ansvar för hela vår jord

För varandra

Och för allt som lever

 

Advent

”När vintermörkret kring oss står                                                 2017-12-02

Då gryr på nytt vårt kyrkoår

Med nåd och tröst från världens ljus

Från konungen av Davids hus”(Sv.Ps. 421)

Advent – är en förberedelse tid. Advent kallas också julfastan.

Vi väntar på Julen – vi väntar på Jesusbarnets födelse.

Men advents texter handlar om den vuxne Jesus

Jesus som rider in i Jerusalem på en åsna

Folket har förväntningar på honom

Vi har förväntningar i advent

Kanske är det mera rätt att säga att advent för oss är längtan ?

Vi längtar efter julen och Jesusbarnets födelse

Vi längtar efter budskapet om fridsriket

Vi längtar efter fred på jorden

Vi längtar efter att riket skall upprättas

Det rike där svärden har smitts om till plogbillar

Det rike där ingen svälter

Det rike där inga barn behöver vara rädda

Vi har förväntningar på Jesus

Samtidigt är det de vuxna som måste vårda Jesusbarnet, när han föds

Ge honom värme, mat, kläder och kärlek

Bära honom flyktvägen över Egypten för att han inte skall dödas av kung Herodes

”Barnet buret, bär den vuxne”

”Advent är väntan på Kristus:

Kom Herre, kom hit i tid.

Och lär oss ta hand om varandra

Och leva tillsammans i frid”(Sv.Ps. 609)                                    JB-x

 

 

 

 

Att bära och bli buren

 

Brännkyrka församling har snart en ny kyrkoherde. Kyrkoherden är både ledare, chef och dessutom beslutande ledamot i församlingens styrelse(Kyrkorådet). Det är en komplicerad och spännande uppgift. För de anställda skall hen vara chef och ledare. För den gudstjänstfirande församlingen – ja för alla församlingsmedlemmar- skall hen vara andlig ledare. För de förtroendevalda skall hen vara andlig ledare men också tillsammans med dem styra församlingen.

Chef är man i kraft av en position som man tilldelats av sin uppdragsgivare. Med detta följer makt och ansvar. Ledare blir man i kraft av de relationer man lyckas skapa. Därför handlar ledarskap om relationer – ja ömsesidighet. Inte endast ledaren är ansvarig för det goda ledarskapet, det är ett kollektivt ansvar för hela gruppen.

När en församling får en ny kyrkoherde är det viktigt hur hen tas emot. Inledningen på relationerna har stor betydelse.

Det finns två skilda förhållningssätt. Minst. Det ena är attityden:” Nu skall vi se hur hen kommer att klara det här………..” Det andra är att närma sig den nya kyrkoherden och erbjuda sina tjänster. ”Välkommen, är det något du vill att jag skall hjälpa dig med ? Jag är bra på………….säg bara till när du behöver mig”.

Först och främst måste en kyrkoherde för att bli bra och framgångsrik kunna sitt jobb. Det betyder kunna kyrkans organisation och regelverk. Det betyder kunna uttrycka sin och kyrkans tro, bekännelse och lära i tal och i skrift. Det betyder att ha förmåga att känna in och se vad som händer i ett rum där det finns människor.

En viktig egenskap för en kyrkoherde är att omge sig med rätt personer. Det gäller att inte falla i fällan att anställa och anlita sådana människor som tycker som man själv och som kan det man själv kan. Nej , förmågan att –i olika sammanhang –sammansätta ett lag där inte alla är duktiga anfallsspelare utan det också finns backar, linjemän och målvakt, denna förmåga är mycket viktig.

En annan viktig förmåga för en bra ledare och chef är att se varje medarbetares möjligheter och fördela arbetsuppgifter så att var och en kommer till sin rätt.

I kyrkan talar vi ibland om ”ämbete”. Förr sa man att präster hade det ”heliga predikoämbetet”. Och det är alldeles sant. Men det är också rätt att kalla kyrkoherdens uppgift för ”uppmuntrans ämbete” och ”närvarons ämbete”.

Men åter till ömsesidigheten. Ledarskapet som kollektivt ansvar. En ledare och chef är på ett sätt alltid ensam. Svåra beslut och svåra samtal kan inte delegeras bort. Tyvärr finns det en tendens som smugit sin in också i kyrkan. Det är att när det blir tillräckligt svårt, då tar man in en ”konsult”. Jag menar att det är inte minst för de svåra situationerna som man har sin chef och ledare.

Men trots ensamheten är det kollektiva ansvaret för ledarskapet i en församling (och i varje organisation) helt avgörande. Inom det militära är detta särskilt tydligt. Soldaternas omsorg om sin chef  kan helt enkelt vara skillnaden mellan liv och död för dem. Det handlar om ett ömsesidigt positivt beroende. Soldaterna bäddar plutonchefens plats i tältet, lagar hans mat, kokar hans kaffe och troligen behöver han inte sitta eldpost.  Plutonchefen måste få tid och kraft till planering och ordermottagande. Allt för att laget skall bli starkt.

Vi bör tänka så i kyrkan också. Underlätta för kyrkoherden, med det som varje medarbetare är bra på och har tid och möjlighet till. Arbetet blir också roligare då.

Jag skrev också att kyrkoherden har ett ”närvarons ämbete”. Detta hindrar inte att frånvaro kan var en viktig del av ledarskapet. Om det finns en god stämning och en bra anda (som i församlingen har sitt ursprung i Den Heliga Ande) – då fungerar församlingen med spänst och målmedvetenhet, även när kyrkoherden är frånvarande.

I en församling är det viktigt att förstå att det som ser svagt och bräckligt ut kan innehålla mycket styrka och kraft. Det gäller också människor. I dag skall alla vara mainstream. Sjuka(fysiskt och/eller psykiskt funktionshindrade/varierade) eller udda personer har svårt att få plats och förtroende. Det gäller såväl anställda, förtroendevalda som frivilliga. Alla som har någon i sin familj eller släkt som avviker på något tydligt sätt, vet att just den personen kan bli den kanske viktigaste för hela gruppens sammanhållning.

Dessutom är ju Kristendomens grundmönster ”omvändhetens princip”. Det som ser stort, starkt och märkvärdigt ut, kanske inte är värt så mycket. Och det som ser oansenligt och svagt ut, kanske bär oanade möjligheter? När Jesus dog på korset såg det inte precis ut som en seger. Men vi sjunger:” O du som vann på korsets stam,/vinn oss på nytt var dag, till dess din kärlek, o Guds Lamm,/blir vår och världens lag”(Svps 137:6)

Det är inte lätt att omsätta denna Kristna grundtanke i en ledarskapsfilosofi. Men perspektivet och tanken måste hela tiden finnas där.

Vi är alla, mer eller mindre, trasiga människor. Det gäller även kyrkoherdar Men vi är förlåtna (redan innan vi bett Gud om förlåtelse) och vi är älskade mitt i vår trasighet.

Vilka konsekvenser får detta för ledarskapet i kyrkan? Vi kan inte trovärdigt ha en tanke om förlåtelse och upprättelse i gudstjänsterna, om vi inte tar med oss samma perspektiv in i ekonomi, administration och personalpolitik. Här har kyrkoherden en nyckelroll, tillsammans med anställda och kyrkorådet.

Det är inte alldeles lätt. För här lurar en risk för snällhetskultur och ”sopa under- mattan-kultur” Vilket Gud förbjude!

Att bära och bli buren – inte det ena ibland och det andra ibland. Utan samtidigt. Det är en av nycklarna för ett framgångsrikt ledarskap för kyrkoherden.

I Svenska kyrkans handbok finns en fastställd ritual för ”Mottagande av kyrkoherde”. Där föreskrivs vad den nya kyrkoherden skall säga. Ömsesidigheten finns där:

 

”Sedan jag nu blivit mottagen som er kyrkoherde,

betygar jag min vilja att utföra min tjänst

efter den kraft och vishet som Gud ger

Bed för mig såsom jag ber för er.”