Advent

”När vintermörkret kring oss står                                                 2017-12-02

Då gryr på nytt vårt kyrkoår

Med nåd och tröst från världens ljus

Från konungen av Davids hus”(Sv.Ps. 421)

Advent – är en förberedelse tid. Advent kallas också julfastan.

Vi väntar på Julen – vi väntar på Jesusbarnets födelse.

Men advents texter handlar om den vuxne Jesus

Jesus som rider in i Jerusalem på en åsna

Folket har förväntningar på honom

Vi har förväntningar i advent

Kanske är det mera rätt att säga att advent för oss är längtan ?

Vi längtar efter julen och Jesusbarnets födelse

Vi längtar efter budskapet om fridsriket

Vi längtar efter fred på jorden

Vi längtar efter att riket skall upprättas

Det rike där svärden har smitts om till plogbillar

Det rike där ingen svälter

Det rike där inga barn behöver vara rädda

Vi har förväntningar på Jesus

Samtidigt är det de vuxna som måste vårda Jesusbarnet, när han föds

Ge honom värme, mat, kläder och kärlek

Bära honom flyktvägen över Egypten för att han inte skall dödas av kung Herodes

”Barnet buret, bär den vuxne”

”Advent är väntan på Kristus:

Kom Herre, kom hit i tid.

Och lär oss ta hand om varandra

Och leva tillsammans i frid”(Sv.Ps. 609)                                    JB-x

 

 

 

 

Annonser

Att bära och bli buren

 

Brännkyrka församling har snart en ny kyrkoherde. Kyrkoherden är både ledare, chef och dessutom beslutande ledamot i församlingens styrelse(Kyrkorådet). Det är en komplicerad och spännande uppgift. För de anställda skall hen vara chef och ledare. För den gudstjänstfirande församlingen – ja för alla församlingsmedlemmar- skall hen vara andlig ledare. För de förtroendevalda skall hen vara andlig ledare men också tillsammans med dem styra församlingen.

Chef är man i kraft av en position som man tilldelats av sin uppdragsgivare. Med detta följer makt och ansvar. Ledare blir man i kraft av de relationer man lyckas skapa. Därför handlar ledarskap om relationer – ja ömsesidighet. Inte endast ledaren är ansvarig för det goda ledarskapet, det är ett kollektivt ansvar för hela gruppen.

När en församling får en ny kyrkoherde är det viktigt hur hen tas emot. Inledningen på relationerna har stor betydelse.

Det finns två skilda förhållningssätt. Minst. Det ena är attityden:” Nu skall vi se hur hen kommer att klara det här………..” Det andra är att närma sig den nya kyrkoherden och erbjuda sina tjänster. ”Välkommen, är det något du vill att jag skall hjälpa dig med ? Jag är bra på………….säg bara till när du behöver mig”.

Först och främst måste en kyrkoherde för att bli bra och framgångsrik kunna sitt jobb. Det betyder kunna kyrkans organisation och regelverk. Det betyder kunna uttrycka sin och kyrkans tro, bekännelse och lära i tal och i skrift. Det betyder att ha förmåga att känna in och se vad som händer i ett rum där det finns människor.

En viktig egenskap för en kyrkoherde är att omge sig med rätt personer. Det gäller att inte falla i fällan att anställa och anlita sådana människor som tycker som man själv och som kan det man själv kan. Nej , förmågan att –i olika sammanhang –sammansätta ett lag där inte alla är duktiga anfallsspelare utan det också finns backar, linjemän och målvakt, denna förmåga är mycket viktig.

En annan viktig förmåga för en bra ledare och chef är att se varje medarbetares möjligheter och fördela arbetsuppgifter så att var och en kommer till sin rätt.

I kyrkan talar vi ibland om ”ämbete”. Förr sa man att präster hade det ”heliga predikoämbetet”. Och det är alldeles sant. Men det är också rätt att kalla kyrkoherdens uppgift för ”uppmuntrans ämbete” och ”närvarons ämbete”.

Men åter till ömsesidigheten. Ledarskapet som kollektivt ansvar. En ledare och chef är på ett sätt alltid ensam. Svåra beslut och svåra samtal kan inte delegeras bort. Tyvärr finns det en tendens som smugit sin in också i kyrkan. Det är att när det blir tillräckligt svårt, då tar man in en ”konsult”. Jag menar att det är inte minst för de svåra situationerna som man har sin chef och ledare.

Men trots ensamheten är det kollektiva ansvaret för ledarskapet i en församling (och i varje organisation) helt avgörande. Inom det militära är detta särskilt tydligt. Soldaternas omsorg om sin chef  kan helt enkelt vara skillnaden mellan liv och död för dem. Det handlar om ett ömsesidigt positivt beroende. Soldaterna bäddar plutonchefens plats i tältet, lagar hans mat, kokar hans kaffe och troligen behöver han inte sitta eldpost.  Plutonchefen måste få tid och kraft till planering och ordermottagande. Allt för att laget skall bli starkt.

Vi bör tänka så i kyrkan också. Underlätta för kyrkoherden, med det som varje medarbetare är bra på och har tid och möjlighet till. Arbetet blir också roligare då.

Jag skrev också att kyrkoherden har ett ”närvarons ämbete”. Detta hindrar inte att frånvaro kan var en viktig del av ledarskapet. Om det finns en god stämning och en bra anda (som i församlingen har sitt ursprung i Den Heliga Ande) – då fungerar församlingen med spänst och målmedvetenhet, även när kyrkoherden är frånvarande.

I en församling är det viktigt att förstå att det som ser svagt och bräckligt ut kan innehålla mycket styrka och kraft. Det gäller också människor. I dag skall alla vara mainstream. Sjuka(fysiskt och/eller psykiskt funktionshindrade/varierade) eller udda personer har svårt att få plats och förtroende. Det gäller såväl anställda, förtroendevalda som frivilliga. Alla som har någon i sin familj eller släkt som avviker på något tydligt sätt, vet att just den personen kan bli den kanske viktigaste för hela gruppens sammanhållning.

Dessutom är ju Kristendomens grundmönster ”omvändhetens princip”. Det som ser stort, starkt och märkvärdigt ut, kanske inte är värt så mycket. Och det som ser oansenligt och svagt ut, kanske bär oanade möjligheter? När Jesus dog på korset såg det inte precis ut som en seger. Men vi sjunger:” O du som vann på korsets stam,/vinn oss på nytt var dag, till dess din kärlek, o Guds Lamm,/blir vår och världens lag”(Svps 137:6)

Det är inte lätt att omsätta denna Kristna grundtanke i en ledarskapsfilosofi. Men perspektivet och tanken måste hela tiden finnas där.

Vi är alla, mer eller mindre, trasiga människor. Det gäller även kyrkoherdar Men vi är förlåtna (redan innan vi bett Gud om förlåtelse) och vi är älskade mitt i vår trasighet.

Vilka konsekvenser får detta för ledarskapet i kyrkan? Vi kan inte trovärdigt ha en tanke om förlåtelse och upprättelse i gudstjänsterna, om vi inte tar med oss samma perspektiv in i ekonomi, administration och personalpolitik. Här har kyrkoherden en nyckelroll, tillsammans med anställda och kyrkorådet.

Det är inte alldeles lätt. För här lurar en risk för snällhetskultur och ”sopa under- mattan-kultur” Vilket Gud förbjude!

Att bära och bli buren – inte det ena ibland och det andra ibland. Utan samtidigt. Det är en av nycklarna för ett framgångsrikt ledarskap för kyrkoherden.

I Svenska kyrkans handbok finns en fastställd ritual för ”Mottagande av kyrkoherde”. Där föreskrivs vad den nya kyrkoherden skall säga. Ömsesidigheten finns där:

 

”Sedan jag nu blivit mottagen som er kyrkoherde,

betygar jag min vilja att utföra min tjänst

efter den kraft och vishet som Gud ger

Bed för mig såsom jag ber för er.”

 

 

Alla Helgons dag 2017

Alla Helgons dag 2017

Livet är skört

Mycket skört

När som helst kan det ta slut

Livet är starkt

Mycket starkt

När som helst kan livet fortsätta

Mot alla odds

 

I dag strömmar de levande

In på de dödas vilorum

Tänder ljus

Ber böner

Med eller utan ord

 

Folkvandringen till kyrkogårdarna

Är fötternas bekännelse

Starkare än förnuftet

Som tvekar

Att läsa med i trosbekännelsen

 

Välsignelse över alla vandrare i dag

Välsignelse över alla som inte kan vandra i dag

Välsignelse över alla som inte vill vandra i dag

Välsignelse över alla döda i dag

 

Med dina trogna och otrogna i alla tider och med hela den himmelska härskaran vill vi prisa ditt namn.

 

 

 

 

 

500 år sedan de 95 teserna spikades

500år sedan Martin Luther spikade upp de 95 teserna

 

Det blir sällan som man har tänkt sig. Martin Luther tänkte inte att skapa en ny Luthersk  kyrka, lika lite som Jesus tänkte sig att skapa kristendomen.

Martin Luther har haft en enorm betydelse. Hans ärende var att myndiggöra människan religiöst. Det behövs inget mellanled mellan den enskilda människan och Gud. Det tänkandet gör helgonen och till och med prästerna onödiga. Luther var ju själv präst och han ville inte avskaffa prästerna, de behövs för att det skall vara ordning i kyrkan. Någon skall ha till uppgift att predika och förvalta sakramenten(döpa och dela ut nattvard). Men det är inte heligare att vara präst än att vara skomakare eller läkare eller smed. Vi har bara olika uppgifter. Och även skomakaren eller läkaren fullgör sig gudomliga kallelse i sin yrkesutövning. Det är lika heligt att vara skomakare som att vara präst, enligt Luther. Han uttryckte sig så här: ”Gud behöver inga vikarier” (jämför det engelska ordet för kyrkoherde ”Vicar”).

För att Luthers tanke om den religiöst myndiga människan skall bli verklighet behövde flera saker ske. Gudstjänsten skall inte firas på Latin utan på varje folks eget språk. Bibeln måste översättas till folkspråken. Luther själv översatte i rasande fart hela gamla testamentet från hebreiska och nya testamentet från grekiska. Men det räcker inte. Folket måste kunna läsa bibeln själva. Därför ville Luther att alla människor skulle gå i skolan och lära sig läsa. Både pojkar och flickor! Hela vårt folkskoleväsende är på detta sätt religiöst motiverat. Många skolor heter ännu i dag ”kyrkskolan” och kyrkans ansvar för skolan upphörde inte helt förrän på 1950-talet.

Men mer än läskunnighet behövdes. Man skulle sjunga på folkspråket också. Luther skrev en hel del psalmer. Sexton av hans psalmer finns med i vår nuvarande psalmbok och till sju av dem har han också komponerat musiken.

Mest känd är Luther för sitt nästan maniska sökande efter en nådig Gud. Detta var en personlig kamp för honom. Kanske kom den ur att han som student utkämpade en duell med en Hieronimus Buntz år 1505. Buntz dog!

Avlatshandeln var ett sätt för kyrkan att skaffa pengar. Man kunde köpa ett sk avlatsbrev och på så vis få syndernas förlåtelse eller åtminstone förkorta sin tid i skärselden. Luther förstod att även om han köpte aldrig så många avlatsbrev så skulle han inte bli av med sin skuld.Det hjälper inte vad han gör i fråga om fromma övningar heller. Han blev ju munk och bad många gånger om dagen och biktade sig ofta. Men inget hjälpte. Inte heller hjälper det att man gör goda gärningar mot medmänniskorna. Till slut kom Luther på det. Man kan inte, vad man än tar sig för, åstadkomma sin egen frälsning. Göra sig förtjänt av Guds förlåtelse. Endast Gud själv kan rädda oss.

Jesus Kristus är nyckeln till ett liv i frihet. Vi vill alla bli befriade, från vår skuld. Men det hjälper inte att vi anstränger oss. Vi måste överlämna oss, då tar Gud emot oss.

Men skall man då inte göra goda gärningar? Kärleksgärningar för medmänniskorna? Jo, menar Luther, det skall vi verkligen ägna oss åt.  Men vi skall inte göra goda gärningar för att få plusnoteringar  i Guds räkenskapsbok (Gud har dessutom ingen sån bok). Nej, goda gärningar skall vi göra därför att våra medmänniskor behöver dem.

Det är inte våra egna behov som är drivkraften att göra det goda, utan medmänniskans behov av hjälp. För en kristen som överlämnat sig åt Gud, blir detta en självklarhet. Inga andra motiv behövs än de behov vi möter i vardagen.

Luther gjorde och sa en massa dåliga saker också. Hans judehat är väl det värsta. Luther tänkte när han översatte bibeln till Tyska att nu kommer de tyska judarna att läsa bibeln och då kommer de att inse att kristendomen är det enda rätta och sanna. Men de förblev förstås judar och det gjorde Luther rasande.

I bondeupproret 1524-1525 hamnade Luther på fel sida, kan man säga. Han försökte få bönderna att inte ta till våld mot sina herrar godsägare och andra. När det misslyckades och bönderna gick i strid, delvis motiverade av Luthers predikan om människans frihet, blev Luther rasande och uppmanade att man skulle slå ihjäl de upproriska bönderna. De hade förvisso missuppfattat Luthers tal om frihet. Luther talade om människans religiösa frihet, inte om hennes ekonomiska eller politiska frihet.

Vid olika Lutherjubileer har Luther använts för olika syften. I DDR har man hyllat honom som en föregångare till kommunismen. Bara för att ta ett exempel bland många.

Luther är också känd för sin tvåregementslära. Han skiljer på andligt regemente och världsligt regemente. Förenklat kan man säga att det andliga regementet är kyrkan och det världsliga regementet är staten och kommunerna.  Luther menar att de två regementena inte får sammanblandas. När Luther skiljer mellan andligt och världsligt gör han det på ett sätt som är främmande för oss. Han menar att det världsliga är lika Gudomligt som det andliga. Båda regementena är Guds sätt att verka i världen. En poäng för luther blir kyrkans och predikoämbetets självständighet. Fursten har inte rätt att lägga sig i biskopens ansvarsområde.

Tvåregementsläran har felaktigt använts för att argumentera för att kyrkan inte får lägga sig i samhällsfrågorna och politiken. Så användes den för att avväpna kyrkan under Nazisttiden.

En av Luthers största verk är ”Om den trälbundna viljan”. Här argumenterar Luther för att människa inte har någon fri vilja. Det kan tyckas märkligt, för utan fri vilja blir vi inte ansvariga för våra handlingar. Om människan är en häst så vet hästen vad den vill. Hästen kanske vill gå till höger i vägskälet därför att han vet att den vägen leder till en äng med härligt bete. Men ändå går hästen till vänster, mot sin vilja därför att ryttarens vilja styr hästen mer än hästens egen vilja. Det är väl ungefär samma insikt som aposteln Paulus klagar över när han säger. ”Det goda som jag vill det gör jag inte, men det onda som jag inte vill det gör jag.”(Rom 7:19)Huvudorsaken till att Luther menar att vi ,på ett sätt, inte har en fri vilja är ett baklängeslogiskt resonemang. Han menar att om människan verkligen hade en fri vilja fullt ut då skulle hon kunna välja att frälsa sig själv och då behövdes inte någon frälsare. Jesus skulle då bli onödig, vilket är en orimlig ståndpunkt för en kristen.

Även Luthers lära om den trälbundna viljan har misstolkats så att man menar att han gjort människan oansvarig. Men det var verkligen inte meningen. Luther har också ett vetenskapsteoretiskt resonemang som handlar om förnuftets(logikens) begränsningar. Om det kan du läsa om du skriver ”Martin Luther” i sökrutan på min blogg.

Vi behöver inte skämmas för det tokiga och felaktiga som Luther gjorde eller sa. Vi kan helt enkelt inte hålla med honom om allt.

Men vi har all anledning att vara tacksamma för allt det goda som hans kamp för att myndiggöra människan religiöst förde med sig. Vi är också tacksamma för att han pekade på att frälsningen kommer från Gud och inte som ett resultat av våra ansträngningar.

500år sedan Martin Luther spikade upp de 95 teserna

 

Det blir sällan som man har tänkt sig. Martin Luther tänkte inte att skapa en ny Luthersk  kyrka, lika lite som Jesus tänkte sig att skapa kristendomen.

Martin Luther har haft en enorm betydelse. Hans ärende var att myndiggöra människan religiöst. Det behövs inget mellanled mellan den enskilda människan och Gud. Det tänkandet gör helgonen och till och med prästerna onödiga. Luther var ju själv präst och han ville inte avskaffa prästerna, de behövs för att det skall vara ordning i kyrkan. Någon skall ha till uppgift att predika och förvalta sakramenten(döpa och dela ut nattvard). Men det är inte heligare att vara präst än att vara skomakare eller läkare eller smed. Vi har bara olika uppgifter. Och även skomakaren eller läkaren fullgör sig gudomliga kallelse i sin yrkesutövning. Det är lika heligt att vara skomakare som att vara präst, enligt Luther. Han uttryckte sig så här: ”Gud behöver inga vikarier” (jämför det engelska ordet för kyrkoherde ”Vicar”).

För att Luthers tanke om den religiöst myndiga människan skall bli verklighet behövde flera saker ske. Gudstjänsten skall inte firas på Latin utan på varje folks eget språk. Bibeln måste översättas till folkspråken. Luther själv översatte i rasande fart hela gamla testamentet från hebreiska och nya testamentet från grekiska. Men det räcker inte. Folket måste kunna läsa bibeln själva. Därför ville Luther att alla människor skulle gå i skolan och lära sig läsa. Både pojkar och flickor! Hela vårt folkskoleväsende är på detta sätt religiöst motiverat. Många skolor heter ännu i dag ”kyrkskolan” och kyrkans ansvar för skolan upphörde inte helt förrän på 1950-talet.

Men mer än läskunnighet behövdes. Man skulle sjunga på folkspråket också. Luther skrev en hel del psalmer. Sexton av hans psalmer finns med i vår nuvarande psalmbok och till sju av dem har han också komponerat musiken.

Mest känd är Luther för sitt nästan maniska sökande efter en nådig Gud. Detta var en personlig kamp för honom. Kanske kom den ur att han som student utkämpade en duell med en Hieronimus Buntz år 1505. Buntz dog!

Avlatshandeln var ett sätt för kyrkan att skaffa pengar. Man kunde köpa ett sk avlatsbrev och på så vis få syndernas förlåtelse eller åtminstone förkorta sin tid i skärselden. Luther förstod att även om han köpte aldrig så många avlatsbrev så skulle han inte bli av med sin skuld.Det hjälper inte vad han gör i fråga om fromma övningar heller. Han blev ju munk och bad många gånger om dagen och biktade sig ofta. Men inget hjälpte. Inte heller hjälper det att man gör goda gärningar mot medmänniskorna. Till slut kom Luther på det. Man kan inte, vad man än tar sig för, åstadkomma sin egen frälsning. Göra sig förtjänt av Guds förlåtelse. Endast Gud själv kan rädda oss.

Jesus Kristus är nyckeln till ett liv i frihet. Vi vill alla bli befriade, från vår skuld. Men det hjälper inte att vi anstränger oss. Vi måste överlämna oss, då tar Gud emot oss.

Men skall man då inte göra goda gärningar? Kärleksgärningar för medmänniskorna? Jo, menar Luther, det skall vi verkligen ägna oss åt.  Men vi skall inte göra goda gärningar för att få plusnoteringar  i Guds räkenskapsbok (Gud har dessutom ingen sån bok). Nej, goda gärningar skall vi göra därför att våra medmänniskor behöver dem.

Det är inte våra egna behov som är drivkraften att göra det goda, utan medmänniskans behov av hjälp. För en kristen som överlämnat sig åt Gud, blir detta en självklarhet. Inga andra motiv behövs än de behov vi möter i vardagen.

Luther gjorde och sa en massa dåliga saker också. Hans judehat är väl det värsta. Luther tänkte när han översatte bibeln till Tyska att nu kommer de tyska judarna att läsa bibeln och då kommer de att inse att kristendomen är det enda rätta och sanna. Men de förblev förstås judar och det gjorde Luther rasande.

I bondeupproret 1524-1525 hamnade Luther på fel sida, kan man säga. Han försökte få bönderna att inte ta till våld mot sina herrar godsägare och andra. När det misslyckades och bönderna gick i strid, delvis motiverade av Luthers predikan om människans frihet, blev Luther rasande och uppmanade att man skulle slå ihjäl de upproriska bönderna. De hade förvisso missuppfattat Luthers tal om frihet. Luther talade om människans religiösa frihet, inte om hennes ekonomiska eller politiska frihet.

Vid olika Lutherjubileer har Luther använts för olika syften. I DDR har man hyllat honom som en föregångare till kommunismen. Bara för att ta ett exempel bland många.

Luther är också känd för sin tvåregementslära. Han skiljer på andligt regemente och världsligt regemente. Förenklat kan man säga att det andliga regementet är kyrkan och det världsliga regementet är staten och kommunerna.  Luther menar att de två regementena inte får sammanblandas. När Luther skiljer mellan andligt och världsligt gör han det på ett sätt som är främmande för oss. Han menar att det världsliga är lika Gudomligt som det andliga. Båda regementena är Guds sätt att verka i världen. En poäng för luther blir kyrkans och predikoämbetets självständighet. Fursten har inte rätt att lägga sig i biskopens ansvarsområde.

Tvåregementsläran har felaktigt använts för att argumentera för att kyrkan inte får lägga sig i samhällsfrågorna och politiken. Så användes den för att avväpna kyrkan under Nazisttiden.

En av Luthers största verk är ”Om den trälbundna viljan”. Här argumenterar Luther för att människan inte har någon fri vilja. Det kan tyckas märkligt, för utan fri vilja blir vi inte ansvariga för våra handlingar. Om människan är en häst så vet hästen vad den vill. Hästen kanske vill gå till höger i vägskälet därför att han vet att den vägen leder till en äng med härligt bete. Men ändå går hästen till vänster, mot sin vilja därför att ryttarens vilja styr hästen mer än hästens egen vilja. Det är väl ungefär samma insikt som aposteln Paulus klagar över när han säger. ”Det goda som jag vill det gör jag inte, men det onda som jag inte vill det gör jag.”(Rom 7:19)Huvudorsaken till att Luther menar att vi ,på ett sätt, inte har en fri vilja är ett baklängeslogiskt resonemang. Han menar att om människan verkligen hade en fri vilja fullt ut då skulle hon kunna välja att frälsa sig själv och då behövdes inte någon frälsare. Jesus skulle då bli onödig, vilket är en orimlig ståndpunkt för en kristen.

Även Luthers lära om den trälbundna viljan har misstolkats så att man menar att han gjort människan oansvarig. Men det var verkligen inte meningen. Luther har också ett vetenskapsteoretiskt resonemang som handlar om förnuftets(logikens) begränsningar. Om det kan du läsa om du skriver ”Martin Luther” i sökrutan på min blogg.

Vi behöver inte skämmas för det tokiga och felaktiga som Luther gjorde eller sa. Vi kan helt enkelt inte hålla med honom om allt.

Men vi har all anledning att vara tacksamma för allt det goda som hans kamp för att myndiggöra människan religiöst förde med sig. Vi är också tacksamma för att han pekade på att frälsningen kommer från Gud och inte som ett resultat av våra ansträngningar.

 

 

Rösta i kyrkovalet-rösta på Öppen kyrka

ÖPPEN KYRKA – en kyrka för alla

 

Öppen kyrka ställer upp på valet till kyrkomötet, stiftsfullmäktige och i Täby till kyrkofullmäktige.

Vi betonar gärna att kyrkovalet är ett personval.

Du får kryssa tre namn på varje valsedel. Om du vill personrösta på någon av de tre första namnen på listorna måste du kryssa det eller de namnen.

ÖPPEN KYRKA betonar att kyrkan är medlemmarnas kyrka. Alla som tillhör en församling skall kunna vara delaktiga i hur gudstjänsten firas.

ÖPPEN KYRKA betonar att församlingen skall vara öppen och välkomnande för alla oavsett etnisk tillhörighet eller kön eller sexuell läggning.

ÖPPEN KYRKA vill att församlingen och dess representanter och medlemmar skall engagera sig i att hjälpa människor i nöd. Stå på de förtrycktas sida.

I Täby vill ÖPPEN KYRKA särskilt värna om distriktskyrkorna och gudstjänstlivet i dem. Distriktsrådens betydelse vill vi framhålla.

Det skall finnas ändamålsenliga lokaler i alla distrikt i anslutning till kyrkorna.

Vi vill arbeta för att Täby församling skall vara en av Svenska kyrkans bästa arbetsgivare.

Konfirmandverksamhet och musik är omistliga delar av Täby församlings identitet, liksom en god förkunnelse(predikan)

Vi ställer upp på kyrkoordningens inledningsord:

”Församlingens uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Syftet är att männsikor skall komma till tro på Kristus och leva i tro,en kristen gemenskap skapas och fördjupas ,Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas………………….De förtroendevalda och andra som tillhör kyrkan har tillsammans med dem som innehar vigningstjänsten(Biskopar, präster och diakoner) del i det gemensamma uppdraget att förkunna det kristna budskapet”.

 

ÖPPEN KYRKA är helt fristående från de politiska partierna. Hela programmet hittar du på :

Oppenkyrka.se

Bli ordets görare………….

Predikan 11:e sönd efter trefaldighet 2017 i Brännkyrka

Första meningen i dagens episteltext finns på många predikstolar i vår kyrka: ”Bli ordets görare, inte bara dess hörare”.

Om hur detta skall förstås, handlar denna söndags ämne. Hur hänger tro och liv ihop?

Vi har hört det ofta, någon säger :”Se han lever inte som han lär” –alltså är han inte en trovärdig människa, eftersom vi predikar lika mycket med vad vi gör ,som med det vi säger. Den helige Fransiskus lär ha sagt: ”Predika evangelium i tid och otid- så  behövs också med ord”

Luther hade ett nedsättande omdöme om Jakobs brev, som dagens epistel kommer ifrån. Han sa : ”Jakobs brev är en halmepistel” Med detta menade han att Jakobs brev betonade de goda gärningarna , på bekostnad av tron. Luther menade att vi inte kan förtjäna nåd, kärlek eller att komma till himlen genom att göra goda gärningar. Gud fungerar inte på det sättet. Om Gud  skulle ha en räkenskapsbok där hen  sätter betyg på människorna( vilket Gud inte har)  så skulle hen inte ge poäng för varje god gärning. Om man gör goda gärningar för att ligga bra till hos Gud ,ja då har man missuppfattat hela saken.

Men vad är det då som räknas?

Endast tron räknas, enligt Luther.

Ja ha, tänker vi då; här gäller det att tro av bara den. Men om man tror att tron är en sak ,ett tillstånd, som vi kan prestera-då har tron också blivit en ”gärning”.

Men dagens evangelium focuserar på ett annat sätt. Jesus pekar på de religiösa människorna. De verkligt fromma. Vad han säger är att om de utövar sin religion aldrig så bra. Ber böner och sjunger psalmer. Går i kyrkan. Klär sig med symboler som frälsarkransar, radband och symboliska smycken. Om de gör allt detta –men inga kärleksgärningar. Då är det fel på deras tro. Den är kanske intensiv och kämpande ,men ändå innehållslös.

Varför gör vi goda gärningar? Om vi nu gör det? Luther menar-och jag håller med- att goda gärningar gör vi därför att de behövs. Vi hjälper inte vår nästa för att vara goda- utan därför att hen behöver hjälp.

Men alla gör inte goda gärningar, inte ens de religiösa. Vilka är det då som gör goda gärningar ?

Jo den troende. Den troende , det är i detta perspektiv inte en människa som ställer upp på trosbekännelsen. Ellen en som kan sjunga psalmer eller som går till nattvarden. Fast det är inte fel att sjunga psalmer eller att gå till nattvarden. Det är bra och kan hjälpa oss på trons väg.

 

Nej, en troende är i detta perspektiv, en människa som har erfarit eller åtminstone förstått att guds nåd och slösande kärlek gäller just henne också.

En troende gör goda gärningar för att hon inte kan låta bli och för att hon ser medmänniskans behov.

Jesus försöker förklara just detta flera gånger. De kändaste exemplen är två; liknelsen om den barmhärtige Samariten, där huvudpoängen är just att de religiösa ”proffsen” går förbi den slagne ,men Samariern som hade ”fel” tro –inte kan låta bli att hjälpa för han ser behoven. Det andra, kanske kändaste exemplet, är bergspredikan, där det som räknas är ”allt vad ni har gjort mot en av dessa mina minsta …..det har ni gjort mot mig” Religiöst beteende räknas till sist inte- endast kärlek och medmänsklighet räknas.

Hur skall vi då få livet och tron att gå ihop? Att tala samma språk? Kärlekens språk?

Det första som skall sägas om detta är att när Jesus pekar på de skriftlärda och fariséerna som ”satt sig på Moses stol” – så är det inte för att betygsätta dem. Vi skall inte ägna tid och energi till att betygsätta varandra. Han nämner dem som en bakgrund till att lärjungarna skall förstå sig själva. En bakgrund och en varning. Snabbt går han över till att tala med lärjungarna om dem själva.

”Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare” Det är samma budskap som Jesus predikar- utan ord- den första skärtorsdagen, då han tvättar lärjungarnas fötter.

(Ovanstående predikan kommer jag kanske att hålla på Söndag -hjälp gärna till med en bra avslutning)/JB-x

Den förlorade sonen

Predikan i Brännkyrka ”Förlorad och återfunnen” 2/7 2017

Jesus hittar på den här liknelsen efter det att Fariséerna och de skriftlärda hade retat sig på att han umgicks med syndare och åt tillsammans med dem.

De tyckte förstås att han, som var en profet och lärare, borde hålla sig för god för att ha gemenskap med samhällets föraktade.

Hur är det med oss i dag? Är vi dagens fariséer? Numera går vi förbi tiggare varje gång vi går över torget eller går in i en affär. Hur behandlar vi dem. Låtsas vi som om de inte finns? Går förbi utan att se? Att låtsas att en människa inte existerar, Inte finns, är en aggressionshandling.

En av våra biskopar sa: ”Kanske inte alltid ge – men alltid se!”

En del har tiggt på samma plats i flera år nu. Jag vet åtminstone tre personer som jag sett i flera år utanför ICA i Arninge, vid återvinningsstationen i Arninge och utanför systemet.

Vet jag vad de heter? Nej, jag vet inte vad de heter. En har jag frågat vad han heter och han vet att jag heter Johan. Men jag har glömt hans namn. Jag skall fråga igen. Efter att jag skrivit färdigt den här predikan.

Man bjuder inte sina ovänner på middag! Detta är kanske nattvardens djupaste innebörd. Måltidsgemenskap betyder, manifesterar, gemenskap eller åtminstone önskan om gemenskap.

I nattvardsmåltiden har vi gemenskap med varandra, med våra döda förfäder och förmödrar och gemenskap med Gud.

Utebliven måltidsgemenskap kan tydliggöra önskan om icke-gemenskap. Eller tydliggöra skillnad på folk och folk. Därför åt inte tjänstefolket tillsammans med sina arbetsgivare. Därför äter soldaterna i matsalen och officerarna på officersmässen. Därför äter kaptenen, överstyrman och maskinchefen i salongen, uppassade av mässkalle. Medan ekonomipersonalen(diskare, kallskänkor och kockhalvor) äter i ekonomimässen.

Som barn fick vi äta kvällsmåltiden i köket på släktgården. Efter konfirmationen åt man tillsammans med de vuxna!

Men runt nattvardsbordet finns inga gränser, ingen åtskillnad i fråga om klass, social tillhörighet eller ålder.

Jesus åt tillsammans med de icke-accepterade. Detta retade upp de ordentliga och moraliska människorna. Och för att ge dem något att tänka på, hittade Jesus på dagens liknelse om den förlorade sonen.

Och i dag berättas just den liknelsen för oss.

Alla har vi väl någon gång gått vilse i livet? Fattat fel beslut, låtit oss ledas fel av frestelser eller lockelser. Och vi vet hur dåligt man mår vid uppvaknandet.  Kanske kommer vi ihåg att vi ”kom till besinning”, som Jesus låter den förlorade sonen uppleva. Men just då är självförtroendet inte på topp.

Tvärt om. Den förlorade sonen tänkte inte att han skulle återfå den position som han lämnade. Bara han fick komma hem igen, skulle han nöja sig med lite.

Det hade säkert inte hjälpt om någon hade berättat för honom vad som skulle hända. Han skulle inte tro det.

Varför blev fadern så glad? Jo, därför att hon trodde att han aldrig mera skulle få se sin son. ”Min son var död…” säger han.

Det är inte lätt att ta till sig att man är älskad. Men om du och jag kan identifiera oss med den förlorade sonen – så är budskapet till oss att vi ÄR älskade och efterlängtade, även om vi av egen kraft gått vilse i livet.

Gud älskar oss- Gud älskar varje människa- vilket inte får förväxlas med att Gud skulle älska våra dumheter i livet.

Sen måste vi försöka göra rätt för oss. Och det ville den förlorade sonen. Han tänkte säga till sin far:

” Far, jag har syndat mot himmelen och mot dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare.” Men det blev inte så – fadern blev så glad att se sonen levande att han ställde till med fest. Musik, dans, god mat och fina kläder.

Det hela kan också tyckas orättvist. Det var orättvist. Den hemmavarande sonen, som skött sig ordentligt, blev arg och besviken. Kanske avundsjuk. Han var orättvist behandlad, tyckte han. Och han var förstås orättvist behandlad. Kärlek är inte alls detsamma som rättvisa. Kärlek som man förtjänat är ingen kärlek alls.

Vi ber:

Tack, Gud

För att Du alltid tar emot oss

När vi kommer släpande

 i eländet efter våra misslyckade försök

att bli lyckliga av egen kraft.

Tack också för

Bekymmerlslöshetspärlan

I vår Frälsarkrans

AMEN

 

Kvinnan som tigger utanför ICA i Arninge heter Maria och är från Rumänien.