Äter Du filmjölk till frukost?

Nyligen anställningsintervjuade vi en blivande präst i Täby. Då sa hon: ”På mitt jobb som ingenjör på kraftverket i Värtan var det en gammal sjöman som var min chef. Han sa: ’Det skall du veta att på den här arbetsplatsen är alla viktiga – men ingen är oersättlig’.”

 

Jag tycker det var väldigt bra sagt, därför kommer jag ihåg det. Så skall det vara i arbetslivet. Och så är det i arbetslivet. Men hur är det i livet?

 

Det finns miljontals människor – men Gud skapade inga kopior, bara orginal! Men behövs ”orginella jag?”

Behövs Ingvar Carlsson? Behövs Carl Bildt? Behövs ärkebiskopen? Behövs Henrik Westman? Behövs Johan Blix? Behövs Christer Pettersson? Behövs för vem? Behövs för vad? På ett sätt tror jag faktiskt inte att vi behövs. Inte jag. Inte du. Och ingen annan heller! Hade vi inte funnits, så hade ingen saknat oss! Men det hindrar inte att vi har en uppgift, en livsviktig uppgift, när vi nu finns!

 

Och den uppgiften är alltid att vara till för någon eller några andra och för mig själv. För bara genom att vara människor är vi insatta i ett sammanhang. Ett sammanhang av beroende: till

natur, djur och andra människor. Skall det vara någon mening med detta livet – och det är det – så behövs vi alla!

 

Föräldrar behövs för barn. Barn behövs för föräldrar. Chefer behövs för underställda. Underställda behövs för chefer. Socialbidragstagare behövs för socialarbetare, annars hade de inget arbete! Och socialarbetare behövs för socialbidragstagare, annars hade de inget socialbidrag! Elever behövs för lärare, annars kunde de inte vara lärare! Lärare behövs för elever, annars lärde de sig inget i skolan! Vi behöver alla varandra. I stort som i smått. Detta är det mänskliga livets mest grundläggande förhållande. Därför bör vi alla vara rädda om varandra!

 

Det är till och med så att kriminalvården behöver brottslingarna! Men det är inte lika självklart att alla brottslingar behöver kriminalvården, fast många gör det.

 

Hur är det i kyrkan? Behöver vi varandra? Jo, det är väl som i samhället i övrigt. Kyrkfönstret behöver sina läsare – och läsarna behöver Kyrkfönstret. Dopfamiljen behöver dopprästen – och dopprästen behöver dopbarnet och dopfamiljen. Annars blev det ju inget av alltihop! Eftersom vi behöver varandra så mycket – måste vi vara rädda om varandra! Vi är varandras liv! Vi lever varandras liv!

 

Inte jag, säger du kanske? Jag lever mitt eget liv. Jag bestämmer själv. Men det gör du inte. Äter du filmjölk till frukost? Kanske? Det kunde du inte göra om det inte fanns en bonde som gick upp klockan fem och mjölkade sina kor. Och en ”mjölkkörare” som körde mjölken från gården till mejeriet, som gör filmjölk – och en expedit i Konsum eller ICA som sålde mjölken till dig.

 

Vi lever varandras liv. I stort som i smått. I filmjölk som i kollektivtrafik. I kärlek som i hat. Därför måste vi vara rädda om varandra. Ställa upp på varandra. Försvara varandra. Till och med älska våra fiender, som Jesus säger.

 

Det mest konstiga av allt, är att Gud behöver människor! Men det är också sant. Gud behöver dig! Räknar med dig. för att själva iden med livet skall kunna leva: KARLEK.

 

Det går inte utan Gud. Det far inte utan människor. Det gar inte utan dig. Du är indragen – behövd – både som älskad och som orginell outby-tbar människa som kan älska!

Annonser

Oro finner ingen ro

Oro är en liten grej inne i en klocka som hela tiden rör sig. Den finner ingen ro.

 

Det finns så mycket att oroa sig över. Föräldrar oroar sig för barnen. Hur ska det gå för dem? Om de misslyckas oroar man sig inte bara för dem utan också för att man själv har del i deras misslyckanden. Oron är släkt med skulden men är inte samma sak. Många oroar sig för sådant som man inte kan göra något åt. För att flygplansresan ska gå bra.

 

Ibland vet man inte varför man är orolig. Man bara är orolig. Och en del människor är mera oroliga än andra. Den oro som vi inte kan finna orsaken till är en småkusin till ång­esten.

Lite oro är sunt. Den som aldrig oroar sig har ingen riktig verklig­hetskontakt eller är lite sjuk på något annat sätt.

 

Men den kristna tron, då? Den tar väl bort oron? Bo Setterlind har ju skaldat …Det går en bro från tro till ro… (Sv ps 303:3). Men så där dag­ligdags är nog inte vi kristna mindre oroliga än andra. Jag tror till och med att vi oroar oss mer. Varför? Jo, att vara kristen är ju också att ha fått ansvaret tydliggjort för sig! Att bli kristen betyder inte att livet med en gång blir enklare eller mindre oro­ligt.

 

Men vad är det då för mening med kristen tro? Så frågar vi oss gärna för vi är vana att värdera i lön­samhetstermer. Allt ska löna sig för att det ska vara någon mening. Så säljer Livets ord sin så kallade kris­tendom. Kom och gå med! Du blir både rik, frisk och glad! Skaffa en tro som duger i Livets ord du ska se att det lönar sig!

 

Men en tro som duger i Täby församling – den kanske inte lönar sig alls! Hos oss får oron plats mitt i tron. Och inte blir du garanterat rikare, friskare eller gladare.

Men vad är då meningen? Jo, meningen är att komma närmare Sanningen och närmare sig själv och närmare Gud. Och då blir ditt liv mera i överensstämmelse med vad det var tänkt från början.

 

Både kyrkan och tron har, i en lång tradition, kunskap och medel för att hantera oron. Den oro, som ibland, förstärks av en medveten tro. Vårt mest tillgängliga medel är själva kyr­korummet. Det är viktigt att kyr­korna är öppna varje dag för enskild andakt. Täby gamla kyrka och Tibble kyrka är det. Att gå in i kyr­kan och bara sitta där ger ro. Att samtala med någon som har absolut

tystnadsplikt kan också ge ro i sjä­len. Och kraft att leva.

Jesus var själv orolig många gånger. Inte minst för hur det skulle gå för oss människor. Han var också oro­lig, för sin egen privata skull Getsemane. Men bönen gav honom styrka och ro.

Till slut har vi ro i vår tro. För vi vet att kärleken kommer att avgå med den slutgiltiga segern i kampen mellan ont och gott. Den kampen som rasar i Tjetjenien, i Bosnien och i ditt och mitt eget hjärta. I den tron kan vi leva i en orolig värld.

 

För inne i framtiden finns det stora lugnet. Guds egen ro. Den är till för DIG och för MIG.

Den skingrande mosaiken

En av våra mest kända begravningspsalmer bör­jar så här: ”Sorgen och glädjen, de vandra tillsammans medgång och motgång här följas åt” (Sv PS 269). Sorg förknip­par vi ofta med död. Men psal­men handlar inte om döden, inte ens om sorgen efter någons död. Nej, den handlar om sorg mitt i livet. Och om sorg för någon som lever…Det finns så mycket mer att sörja än de döda. Och all död leder inte till sorg.Sorg är inte en känsla, utan en känsloblandning. I denna blandning ingår alltid att man är ledsen, känner tomhet och saknad. Man har blivit deformerad. Man har mist en del av sin livsmöjlighet – eller kanske till och med en del av sitt eget jag. Men dessa sorgens grundkänslor och grundupplevelser blandas ofta med vrede, rädsla, längtan och kärlek.

 

Många barn sörjer sina föräldrar, fastän föräldrarna lever och finns. Man sörjer att pappa inte var en riktig pappa. Eller att mamma inte var en riktig mamma. I upplevelsen av sveket sörjer man att de föräldrar man har, inte är det som föräldrar borde vara. I detta perspektiv kan man som vuxen bära på en sorg efter sin förlorade barndom.

Man kan sörja sig själv också. Det är inte alls ovanligt. Att bära på en sorg över att man aldrig blev det man själv tycker att man var ämnad att bli. Eller man sörjer något eller några stora misstag som man gjort.Vi sörjer våra husdjur, när de dör. Vi kan sörja ett för­lorat arbete eller ett hus som vi måste lämna. Men det är hela tiden samma sorg. Med samma beståndsdelar.

Sorgen är sorgesam, men den är ändå ganska ofta vacker. Sorgemusik är vacker och

livsnära musik. Sorgekläder är fina kläder. Och sorgesamma ögon är betagande och vackra.

I kyrkor och i terapeutiska sammanhang talas det om sorgearbete. Precis som man skulle kunna arbeta sig ige­nom sorgen och komma ut på andra sidan, utan sorg.

 

Ungefär som att gå igenom en tunnel. Bara man kampar på duktigt så kommer man ut i ljuset på andra sidan och är befriad från tunnelns mörker och instängdhet.

 

Så är det inte med den stora sorgen.  Den blir man aldrig fri från genom arbete.

 

Man vill kanske inte heller bli fri om den gäller någon man älskar. Sådan sorg blir en del av mitt liv och en del av mig själv. Man skall arbeta för att den skall bli möjlig att bära och att den skall göra mig till en människa som är mer människa. Men den finns kvar.

 

Hade Jesus sorg? Det talas inte så mycket om Jesu sorg i  Bibeln. Men när hans vän Lasaros dog då grät  Jesus (JOH 11:1-43). Men Jesus stora sorg var den över ondskan och det perverterade. Jesus bar på en sorg över det förlora­de paradiset. Hela hans liv fylldes a denna sorg. Bedrövelsen över att det heliga människolivet gång på gång kränktes av människorna själva. Han visste och såg hur Gud hade tänkt att livet skulle vara: fullt sanning, rätt och kärlek. Men han såg hat, intolerans, förtryck och rädsla.

 

Jesus gjorde verkligen ett sorgearbete. Ty “…det var våra sjukdomar han bar,  våra smärtor, ldem lade han på sig…ja, han var sargad för våra överträdelsers skull…straffet var lagt på honom, för att vi skulle få frid…” (JES 53:3-7)

Berättelserna om Jesus kallas Evangelier. Det betyder glatt budskap, eller goda nyheter. Hur kan berättelserna om Jesus, med sin stora livssorg, vara ett glatt budskap för oss? Jo, han ger aldrig upp kampen mot det onda. För han vet så väl hur det var tänkt att livet skulle vara. Han ger aldrig upp hoppet om Dig och mig, för han vet att vi är ämnade att leva i kärlek och frid. Och vi får aldrig ge upp hoppet om varandra.

Alla är vi heliga, att också vi är bärare av den stora sorgen. Jesu sorg. Men just här, i den skingrade mosaikens bild, finns källan till ljus och glädje i våra hjärtan.

Mina vänner – det här skall handla om glädje!

började en predikan, som jag hörde på en gotländsk som­maräng för 20 år sedan.

Jag minns inte vilka som var där, eller något annat som prästen sa. Men inlednings­orden etsade sig fast. ”Mina vänner – det här skall handla om GLÄDJE!”

Varför gjorde det självklara stort intryck på mig? Troligen för att det kom som en överraskning. Fastän vi får lära oss att Evangelium betyder just glatt budskap – tror vi inte riktigt att det är sant. Det beror på det enkla faktum att det finns så mycket elände i världen – ja även här i Täby och att det finns mycket annat än glädje i våra egna hjärtan.

”Sorgen och glädjen, de vandra tillsammans” (Sv ps 269). Det vet vi. Men det är naturligare att sjunga den psalmen när vi har sorg, än när vi fylls av glädje. Och, det var mycket lättare att skriva om sorg i förra numret av Kyrkfönstret, än att nu skriva om glädje.

Visst finns det mycket glädje i evangelierna. Även om jag inte kan komma på att det på ett enda ställe beskrivs att Jesus och lärj ungarna skrattar. En korrekt översättning av ”evangelium” är nog ”bulletin med positiva nyheter”. Och det är klart att man blir glad av sådana nyheter när de kommer från slagfältet där striden mellan det onda och det goda rasar. Man blir till och med mycket glad – men det är inte samma sak som att man börjar skratta.

Det finns många psalmer som tal ar om glädje. I nr 108 upprepas orden ”Var glad, var glad, var glad i din Herre och Gud…” om och om igen. Den psalmens melodi är verkligen glad. Men, en uppmaning att man borde vara glad är ändå inte alls detsamma som den spontana glädjen. Glädjen kan aldrig befallas fram. Man kan inte ens själv bestämma sig för att vara glad – det går bara inte.

När blir jag glad? Jo, framför allt i möten. Det finns vissa människor som jag nästan alltid blir glad av att möta. Jag har förmånen att ha flera sådana människor som arbetskamrater i Täby församling. Akta glädje smittar, liksom ett gott skratt. Men all glädje är inte uppsluppen. Glädjen kan vara som en lugn varm ström…

Barnens glädje är ofta okonstlad. Den största Glädjedagen vår jord för oss som kallar oss Guds barn blir den dag som kallas Den yttersta dagen. Dagen då vår Herre, Jesus Kristus återkommer och dömer levande och döda. Det blir den första dag då vi barn inte behöver vara rädda. Allt är ställt till rätta. Den dagen tror jag att vi sjunger så här:

 

”Ja nu är vi glada barn

I Guds varma morgonsol
Vi oss solar, skrattar och leke
utan att
nån är rädd Vi har vunnit Seger stor
Alla barn är fria nu
Ormen dödad, krossad
och Vargen

ja han har blitt vår vän
För Jesus
Krist
vår bäste vän
har gett oss mo
d,
och kärleken
Ja, nu är  vi  Glada barn…

Förväntan – det är mer än väntan

Det är att man också i förväg har bestämt resultatet av det man väntar på. Man väntar på bussen och eftersom bussbolaget är känt för hög kvalitet och god service så tror man att bussen skall komma i tid och vara varm och skön. Det är förväntan.

 

Vi förväntar oss att vice stats­ministern inte skall blanda ihop sin privatekonomi med utgifterna i jobbet. Varför? Jo, där­för att vi i vårt demokratiska system själva har valt våra ledare. Och vi förväntar oss att detta system skall vaska fram människor av extra hög kvalitet på de flesta av livets områ­den.

 

Vi förväntar oss att präster och andra församlingsföreträdare skall kunna vara förebilder för oss – och helst för ungdomen. Men i regel är vi nog bara som folk är mest – när det gäller förmåga och kraft att leva efter tio Guds bud. Men själva för­väntningarna oss kanske hjälper oss en bit på vägen?

 

Ty förväntningar har en tendens att vara självuppfyllande. Det gäller såväl negativa som positiva förvänt­ningar.

 

Om ingen väntar sig något av en, stimuleras man inte och man kan­ske tappar tron sig själv?

 

Men om föräldrar eller chefer och arbetskamrater förväntar sig att jag skall lyckas och göra bra ifrån mig blir det oftare så.

 

Förväntningarna på en kristen miljö eller på en kristen företrädare är ofta just att man skall vara bra på att följa de tio budorden. Det är inget fel på en sån förväntan, men den räcker inte. Att man inte skall stjäla, svära, ljuga och vara otrogen det är viktigt. Men det kanske man kan förstå utan att vara kristen? Men att älska sina ovänner. Att för­låta och upprätta dem, som brutit mot buden. Det är främst i detta som det borde förväntas av oss att vi skall vara föredömen.

 

Vad förväntar vi oss förresten själva av vår kyrka och vår försam­ling? Har vi positiva förväntningar? Att församlingen skall växa sig star­kare? Att församlingen skall bli en helande och upprättande mötesplats också för trötta, ledsna och fattiga? Förväntningar vill gärna bli själv­uppfyllande. Vi har all anledning att vara frimodiga. För vi har en skatt (om också i ”lerkärl”).

 

Vad förväntar sig Jesus av dig och mig? Mycket. Otroligt mycket. Han säger till och med: ”Var fullkom­liga…”. Han förväntar sig det av var och en av oss. Det klarar jag aldrig, tänker du. Och visst har du rätt. Men vad förväntar du dig av Jesus? En gammal välkänd psalmvers (147:2) får sammanfatta:

Hlan fullgjorde

vad vi borde

och blev vår rättfärdighet Han avvände vårt elände

för båd tid och evighet Han förvärvde att vi arvde

Ljus och frid och salighet

Möten och mötesplatser!

Det påstås att om man isolerar en människa, stänger in henne i ett tyst rum utan bilder och utan levande varelser, så blir hon apatisk eller galen ganska snart. Hon mister orientering­ i tillvaron. Hon kan inte  längre vara människa. Ty det är i mötet som människan blir  människa!

Människan behöver möta naturen. Det är att vara i olika fysiska miljöer (skog, hav, stepp, stad o s v). Det är att möta olika former av liv. Att möta levande växter och djur.


Men människan blir inte riktigt människa förrän med en annan människa. Ett mänskligt JAG är till slut omänskligt om det inte kan relateras till ett DU.


Därför är det viktigt att skapa mötesplatser. Det är en av kyrkans och församlingens viktigaste uppgifter i dagens samhälle. Att skapa mötesplatser där människor kan vara trygga. Och i denna trygghet våga vara sig själva och våga möta andra (annorlunda människor). Kyrkans mötesplat­ser skall vara Kristna mötesplatser. Det betyder inte mötesplatser som är till endast för Kristna! Nej, våra mötesplatser skall vara till för alla som vill komma dit oavsett vad de tror. Men att mötesplatsen är Kristen bety­der ändå något. Det betyder att på den platsen skall vi behandla de människor vi möter så som vi tror att Jesus skulle ha bemött dem. Hur gjorde han vid sina möten med människor? Jo, de falska avslöjade han. De rika utma­nade han. De med för stor självsäkerhet oroade han. De sjuka botade han. De fattiga upphöjde han. De utstötta upprättade han. Och han var barnens vän.

Men han frågade inte de han mötte om de trodde på Gud. Eller om de kunde stämma in i trosbekännelsen. Han sa: ”Den som kommer till mig, honom skall jag san­nerligen inte kasta ut.”

För att människorna skall bli mer människor behövs många möten i trygghet. Vi måste hjälpas åt att skapa platser där dessa möten kan ske. Kyrkorna i Täby skall bli sådana platser.

 

Människan behöver möta Gud också. Och alla har vi mött Gud – annars skulle vi inte vara människor. Men jag önskar att mötena med Gud skall bli tydliga för oss. Det där med Jesus – mötena som förebild tillhör inte endast historien. Ty:

 

Jesus från Nasaret går här fram

Än som i gången tid

Löser ur vanmakt, ur synd och skam

ger oss sin Kraft och Frid

himmelriket är nära
Sv Ps 39

Människovärde

I dag talas och skrivs mycket om värde och om pris. Marknadsekonomin som är högsta religiösa norm i vissa kretsar i vårt samhälle, menar att marknaden sätter ett pris på allt. Ibland framhålls att denna prissättning är ett uttryck för en naturlagbunden samhällsmoral. Detta är givet­vis inte sant! En cykel har ett pris. Om dess pris står i rim­ligt förhållande till vad en cyklande vill betala – ja, då köper man cykeln.

 

Kan vården ha ett pris? Kan gudstjänsten ha ett pris? Kan människan ha ett pris? Detta är högaktuella frågor i vårt samhälle idag. Tänk bara på prioriteringstänkandet inom sjukvården – eller kriminalvården!

 

Vi är inte cyklar – vi är människor. Det finns inget pris på människor. Människor har ett VÄRDE! Vilket värde? Är en alkoholist eller knarkare värd lika mycket som en skötsam företagare? Jo – säger kanske de flesta – men vad betyder det?

Den kristna människosynen säger att människans värde är ovärderligt. Det betyder att ingen är värd mer än någon annan! Ingen är heller värd mindre än någon annan! Detta beror på två insikter. Dels insikten – eller tron på – att allt liv är Heligt och skall få vara okränkbart. Dels på insikten att när man ser en olycksbroder/syster då förstår man, i sitt hjärta (och i bästa fall i sin hjärna) – att det kunde ha varit JAG.

Debatten om människovärdet får alltid politiska konse­kvenser, men inte nödvändigtvis partipolitiska. Biskoparna har uttalat sig om motorvägar och om kärn­kraft. Det kan inte jag göra nu, för jag vet för lite. Men jag är helt klar över att Svenska Kyrkans och Täby försam­lings uppgift är att alltid och i alla lägen försvara alla människors Helighet och lika värde:

Detta betyder att de starkare maste ta ansvar för de sva­gare. Att de arbetsföra måste ta ansvar för de som är utslit­na. Att de vuxna måste ta ansvar för barn och ungdomar. Att svenskar måste ta ansvar för flyktingar och invandrare. Att friska måste ta ansvar (ekonomiskt och annat) för de sjuka. Uppräkningen kunde göras låns. Jlun summan är att vi alla är Heliga och levande och har glädjen att skydda allt liv – eftersom vi är en del av Livet själva.